Att vara amatör innebär att man håller på med något man älskar. Amatör = älskare. Om jag nu fick betydelsen av ordet amatör rätt i grundskolan för trettiofyra år sedan.
Att vara proffs innebär att man tjänar pengar på det man gör, professionell, att utöva en profession, ett yrke. Så fort man säljer någon bild är man ju därför på ett sätt professionell fotograf. Men kanske inte på heltid.
Jag föredrar egentligen amatör. För jag tycker ju det är så förbaskat kul att hålla på med det jag gör.


Amerikanska gråhägrar. En bild jag i hasten först gick förbi. Men sen gillade jag rörigheten, att det inte var alldeles klart vilken häger som hängde ihop med vilket huvud. Det skilde den från de gängse bilderna.
Canon EOS 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/500 s. Bländare 8.


Dansant. Jag gillar bilderna där fågeln får en personlighet. Eva Lundqvist håller på med en dansuppsättning där hon använder sig av ett tjugotal av mina bilder, och den här amerikanska gråhägern hägern kanske vill vara med.
Canon EOS 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 200. 1/800 s. Bländare 6,3.

Men jag är i en paradoxal situation. Jag har ett yrke som bokförläggare, men de sista två åren har jag inte kunnat få min försörjning därifrån. Även om det upptagit mer än halva min arbetstid. Med tre, sedan några månader fyra barn har jag inte kunnat arbeta mer än två månader per år med att knäppa bilder. Men jag har nu i tre år ändå haft hela min ekonomiska försörjning från fotot.

Proffsfotograf? Ja till min försörjning. Amatör? Ja till min utövning och iställning.

Men när man inte har mer än kanske två månader per år på sig att ta bilder till böcker, då måste man vara effektiv tidsmässigt. Jag brukar ha rätt klara mål för mitt knäppande. Om jag får en vecka på mig, Christina tar hand om barnen och förlaget, då måste det helst bli bilder.

Men naturen fungerar ju inte alltid så. Ibland blir det inte de bilder man tänkt sig. Men då kan det bli andra bilder istället.

Sionförfattaren John Le Carré fick i en intervju frågan hur han kom upp med ämnet tlll nästa bok. Han svarade att den nya boken ofta hade sitt ursprung i ett sidospår i den tidigare boken, ett material han fick över eller tvingades utesluta. Sedan började han från det materialet på det stora arbetet med nästa bok. Varpå olika sidospår dök upp, och så vidare.

Boken "Örnarnas rike" var en biprodukt av arbetet med "Mellan vingspetsarna". Jag ville ha med några havsörnsbilder till den första boken. Och när jag plåtade till den såg jag havsörnarna, alltid sittandes högst upp i en gran- eller talltopp hemma i Sverige eller i de norska fjordarna sittande högst upp på ett berg. Alltid som kungar - eller drottningar. Det var liksom deras rike. Då kom titeln, "I havsörnens rike". Det måste jag göra en bok om, tänkte jag. Att det sedan blev "Örnarnas rike" var i sin tur en bieffekt av boken "Pingvinliv": Jag fick på grund av pingvinboksbeställningen från det amerikanska förlaget HarperCollins skjuta upp örnboken ett år, varpå ännu mer kungsörnsmaterial drällde in under tiden. Och det blev både kungs- och havsörn i centrum.

Och i väntan på havsörnar och kungsörnar plåtade jag svartfågel på vintern, korp, kråkor, skator, och när det var dåligt med havsörn på sommaren blev det trutar och måsar i stället. Så föddes idén om en bok om "De vita fåglarna (och de svarta)".

Gamar tänker man sig mer som råa busar som mumsar på otäcka kadaver. Och inte som keliga eller omtänksamt kärleksfulla. Båda bilderna: Canon 1 Ds Mark III, 600/4 L IS USM. ISO 1000, 1/100 s, bländare 5. (bilden ovan och nedan).


Staffan Söderblom är förutom författare även professor i ämnet "skrivande" och det var han som berättade om John Le Carré. Men han sa också att författares tillvägagångssätt är mycket olika. En del författare blir helt handlingsförlamade och deprimerade efter flera års arbete på en bok, när boken väl är färdig infinner sig ett stort tomrum. Det där känner jag också igen. Men hittills har jag ändå räddats av att jag inte bara haft en boll i luften utan ett antal idéer. Varav en del sedan försvinner på vägen, medan andra kanske kan bli böcker.

Att göra böcker är i alla fall hur kul som helst - och samtidigt oerhört jobbigt (man tvivlar till exempel hela tiden på det man gör, i alla fall gör jag det). Och jag hoppas jag får göra några böcker till innan jag lägger av.

Och kanske lyckas jag i år få tre hela månader över till att ta bilderna till böckerna också. I höst har jag workshops på två resor under totalt sex veckor till Sydgeorgien och Antarktis, resorna sker med Polarquest i Göteborg.

Men oavsett hur lång tid jag får på mig. Jag vill fortsätta älska det jag gör. Det vill säga i sinnet åtminstone vara en amatör.

Spelande ägretthäger. Till det svåraste att exponera hör en vit fågel mot en mörk, grön bakgrund. Det är lätt att bränna ut fågeln, den mörka bakgrunden stjäl mycket mer ljus än man tror, trots att den helvita fågeln upptar en rätt stor yta. Jag kör ju nästan alltid manuell exponering och kollar histogrammet. På diatiden hade jag troligen exponerat med minus 2/3 steg för att inte bränna ut de vita partierna. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/500 s. Bländare 8. Jag bländar ned ett steg, mac öppning är 5,6, för att inte missa skärpan om fågeln rör sig i djupled.

När jag tillsammans med den otroligt fågelkunnige Magnus Ullman gav ut Mellan vingspetsarna var samtliga bilder från Nordamerika diabilder (med ett, möjligen två undantag som var tagna med min födsta digitalkamera, som jag ännu var skrptisk mot). Före den digitala tiden var högsta ISO oftast 100, man pressade ibland filmen till 200. Det innebar att actionbilder och bilder i bara litet sämre ljusförhållanden var svåra att ta. Så det var i högsta grad spännande att återvända till Florida nu i mars-april, den här gången beväpnad med de digitala fördelarna och inte minst det nya Canon 1 Ds Mark III-huset, med 22 megapixels råfiler. Jag skrev ju att jag hade haft krångel med det Ds Mark III.hus jag fick, tydligen var det ett mycket udda exemplar med ett komplicerat elfel, och därför fick jag till slut ett nytt hus efter ett par månaders krångel.

Kameran är testad på andra håll, bl.a. i tidningen FOTO. Och jag kan bara säga att de filer man får från kameran är vad man brukar säga outstanding, jag kan i fortsättningen i efterhand beskära nästan hur mycket som helst om jag hittar en detalj i en bild och ändå dra upp bilden till en helsida i en bok. Redan den förra Ds-kameran med rawfiler på 16 Mbyte tillät beskärningar, men här håller kvaliteten betydligt bättre.

Givetvis bör man till ett sådant kamerahus köra de allra bästa Canon-objektiven, men precis som alla andra proffsfotografer gör jag ju det för det mesta. Men även med inte fullt så supervass zoomoptik ger de nya bildfilerna ändå ökade möjligheter. Inte för att man inte kan ta kanonbilder med en enklare kamera, men för att det krävs en del extra när man ska dra upp bilder stort i en fotobok.

Jag trodde själv länge att kameran hade stor betydelse för bilden, men jag kom på andra tankar när min före detta ringde för något år sedan och klagade på hennes egna bilder av hennes och sambons hund. "Dina bilder av hunden är mycket bättre", sa hon. "Men jag har ju en mycket bättre kamera", svarade jag blixtsnabbt. En sekunds tystnad. "Men du har ju tagit bilderna med min kamera." Då först förstod jag att bilder faktiskt också hade att göra med fotografen, inte bara med kameran. Det där med utrustningen är nog en illusion vi alla bär på.

Skärpa var det förresten. Många före detta diafotografer klagar på skärpan när de börjar köra digitalt. Det här är en illusion för det mesta. När man plåtade diabilder såg bilderna ofta mycket skarpa ut i projektorn. Det var lätt att få en känsla av perfekt skärpa. I efterhand visade det sig att många av de där superskarpa bilderna inte alls var så skarpa när man väl skannat bilderna och dragit upp dem i pixelnivå. Då visade sig en del av de där kanonbilderna ha väsenliga tekniska brister. De digitala bilderna drar man ofta upp i jätteformat direkt på skärmen med en kraftig beskärning - och då avslöjar sig vad man kan tycka ser ut som oskärpa. Men i själva verket är filerna inte alls mer oskarpa än de gamla diabilderna, det är förstoringsgraden som skiljer så radikalt.

För att inte missa skärpan bländar jag ibland ned ett par steg vid actionbilder. Canon 1 D Mark III, 70-200/2,8 IS, vid 173 mm brännvidd. ISO 320. 1/1250 s, bländare 5,6.

'Några av de nya USA-bilder har jag med här bredvid. Det var otroligt skojigt att återvända till de fina fågelparadisen, den här gången med en digital utrustning. I dag är det onekligen lättare att ta actionbilder än när jag gjorde Mellan vingspetsarna. Vid det laget exponerade jag diabilderna nästan alltid rätt, det som är roligt med digitalfotot är att vem som helst nu snabbt får rätt exponerade bilder, man kan kolla resultatet direkt och korrigera. Ingen nervös väntan tills man kommit hem, soppat filmerna för att se resultatet. Hade man missat exponeringen på den tiden, då var det kört.

När inga annat roligt händer brukar jag ibland panorera på längre slutartid. Här med litet buskage i förgrunden. Canon 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 200, 1/40 s, bländare 10.

Birds with an attitude

Det var inte meningen. Men det blir en ny stor bok i höst. Tillsammans med Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi (ni känner säkert igen honom från naturprogram i TV också). Vi arbetar på boken just nu. "Birds with an attitude" är arbetstiteln på engelska. Kaxiga fåglar blir den svenska titeln, kanske med en undertitel också, som berättar mer.

Först var det tänkt som en mindre bok, men bildmaterialet växte snabbt till min egen förvåning. Och med Staffans otroliga kunskaper - han är ju en levande encyklopedi när det kommer till fåglar, alltid med även de senaste fågelforskningsresultaten aktuella -växer det lätt, han skriver ju så bra också. Så är han ju augustnominerad tre gånger efter sin formella pensionering, senast förra året.

För övrigt är det jättekul att Örnarnas rike nått ut så bra i höstas, den var ju litet sen, den kom ut först i månadsskiftet september-oktober. Mellan vingspetsarna var för mig en jätteöverraskning när den sålde 30.000 (varav 12.000 exemplar köptes av WWF i och med att den valdes till Pandabok det året), och Örnarnas rike gick inte sämre.

Tyvärr dröjer det nog några år innan det är lönt att överhuvudtaget sända in en bok till WWF:s tävling om en ny pandabok.Pandabokspriset är ju till för att ge inkomster till WWF, det går till så att dom köper en betydande upplaga av vinnarboken till ett lågt pris, därpå säljer WWF boken till sina medlemmar - och det måste vara omväxling på böckerna mellan åren. Dessutom tror jag det blir svårt att vinna en gång till, det finns så otroligt många duktiga svenska (och internationella, även de kan tävla) fotografer och skribenter. Jag är jätteglad att ha fått nåden att vara med två gånger, och blev det några miljoner som gick till WWF:s verksamhet är ju det fantastiskt.

Jag brukar säga att man som naturfotograf inte ska göra sig för stora illusioner om vad man kan bidra med när det kommer till natur- och miljöfrågor. Jag tror man oftast får nöja sig med att man kan hålla på med något som är både intressant, lärorikt och kul.

Sen kan det ju ha klara fördelar för bokhandelsförsäljningen att en bok inte blir Årets Pandabok. WWF:s medlemmar beställer boken i augusti-september och får den strax före jul, och den försäljningen drar ju bort en hel del av bokhandelsförsäljningen.

Det kommer en liten bok på Norstedts eller Prisma i år (vet faktiskt inte under vilket förlagsnamn, kan inte riktigt hålla reda på vad som är vad), de har separat köpt tjugo trutbilder till en nyutgåva av en gammal skönlitterär klassiker och vad jag förstår kultbok, Richard Bach's bok "Jonathan Livingston Måsen". Jag har aldrig läst boken själv men kunde häromdagen konstatera att förläggaren och frilanslayoutaren (som lär vara känd för sina häftiga musikomslag) gjort en mycket läcker utformning.

Det var 19 bilder jag kunde avvara i avvaktan på den bok om DE VITA FÅGLARNA som författaren Staffan Söderblom och jag tänkt bli färdiga med till nästa höst - hoppas vi.