Berguven var kanske skadad, kanske hade den hamnat i vatten efter en krock. Min guide, som också är opsyningsman för naturreservatet, kollade den på håll. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/800 s., bländare 8. Handhållet.

Var ute i berguvarnas örike tre dagar, om man räknar in de två timmarna den kväll jag kom över med färjan.

Lång körning hem. Två hundra mil återstår till Stehag, utan att ha tänkt på det hade jag passerat polcirkeln på väg upp.

Jag startar med färjan klockan 6.40 efter en ofruktbar sista tur med båten runt berguvriket klockan halv fem på morgonen.

Av en slump kommer jag fram lagom till dubbelbeckasinerna klockan sex på kvällen. Jag kan ju inte motstå ett nytt besök. Man kan ju få ännu bättre bilder. En timmes vandring upp på fjället, uppslagning av gömsletältet och den bekväma lättvikts"fåtöljen"

Förra gången regnade det och blåste så jag ett tag trodde gömsletältet skulle flyga iväg - det har ju inget "golv". Dessutom var det uselt med ljus.

Men dubbelbeckasinerna kom redan klockan halv åtta på kvällen.

Nu är ljuset perfekt, kvällssolen ger en viss om än inte någon jättevärme. Men några beckasiner kommer inte så länge solen är uppe. Först klockan elva, när solen inte längre belyser kalfjället, kommer dom. Då har jag flera gånger somnat i den fällbara vilstolen.

Doghouse (Hundhuset) som gömsletältet heter på engelska.

Men leken börjar uppenbarligen avta nu. Jag räknar till högst fem individer, för en vecka sedan var det femton-tjugo. Så trots ett bättre ljus (eller kanske just därför) blir det inga bättre bilder än vad jag redan har. Efter några timmar ger den sista beckasinen upp, det kom väl inga honor, och det är dags att plocka ned gömsletältet.


En av de få beckasinbilderna från kvällen. Canon  1 D Mark III, ISO 1600. EF 300/2,8 IS. 1/125 s., bländare 3,5.

Väl hemma blir det mer arbete med den nya boken. Mer om det och kanske en del havssulor blir det i nästa blogg om några veckor. Jag ska nu till Skottland för att föreläsa på Scottish Sea Bird Center, där en utställning hänger över sommaren.

Nu tar även Allers blogg- och webansvarige ledigt ett tag. Vi återkommer efter semestern i andra halvan av juli.

"Jag skulle väldigt gärna vilja ha dubbelbeckasiner till kapitlet om Lek på blodigt allvar", upprepade Staffan Ulfstrand för ett tag sedan. Staffan står som jag nämnt för texten till "Kaxiga fåglar". Och så sa han det på sin omisskännliga skånska och med en sådan där liten extra betoning på "väldigt gärna", som jag förstod vad den innebar. Han vet att allt inte går att ordna, men det där "väldigt gärna" kändes ändå starkt uppfordrande - på ett positivt sätt.

Så på väg genom mer än halva Sverige mot berguvarna i norra Norge tog jag en omväg. Och när jag kom fram till området med dubbelbeckasiner lagom vid sextiden på kvällen fick jag guidhjälp av fågelskådaren upp till spelplatsen. Leken låg nämligen högt upp på kalfjället, något hundratal meter över trädgränsen. Och sen skyndade han tillbaka igen - kanske var det en fotbollsmatch som lockade.

Jag var i alla fall på rätt plats.



Dubbelbeckasin på kalfjället. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 IS. ISO 1600, 1/640 s., bländare 5. Bländarförval.

Det artade sig emellertid till en riktigt ordentligt kall kväll, det blåste minst tio sekundmeter och det regnade dessutom ganska duktgt. Gömsletältet var väl fastsatt i marken, och regnstället jag köpte i höstas höll mig lagom torr, men jag fick torka av femhundramillimeterns frontlins var fjärde eller femte minut. Vinden gjorde att regnet stänkte in i motljusskyddet och upp på glaset. Det var nämligen så att dubbelbeckasinerna kom att spela, i alla fall synligt, framför allt på den sida av tältet från vilken vinden blåste.

Redan efter en halvtimme hörde jag den första beckasinen, hörde är ordet. De är nämligen ganska så svåra att upptäcka i terrängen, det är nästan bara när dom hoppar upp någon enstaka gång som man ser vad de befinner sig. Och sen får man satsa på att det ges bildmöjlighet just där någonstans.

Trots det ganska så bristfälliga ljuset och regnet blev det i alla fall bilder. Staffan Ulfstrand lät mycket glad när jag mejlade lågupplösta bilder dagen därpå. Själv vill jag förstås ha litet bättre bilder och jag skämdes nästan för att det inte blivit mer.

Jag ska försöka hinna med någon eller några kvällar till på vägen tillbaka mot södra Sverige. Annars får det bli nästa år - även layoutaren Jens Andersson tyckte att bilderna räckte mer än väl. VI får se, det vore roligt om jag bara rkar fler sena kvällar och tidiga morgnar.

Den som fotograferat så här långt norrut vet ju vad det innebär för sömnen. Det är ljust dygnet runt och bästa ljuset har man på kvällen fram till 23 och sedan vid fyra-fem-tiden på moprgonen är det dags igen.



"This place ain't big enough for the both of us", tycks den här dubbelbeckasinen säga. Eftersom Kaxiga fåglar blad annat ska handla om fåglars relationer bör den här bilden fungera. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 IS. ISO 1600. 1/400 s, bländare 5. Bländarförval och tidsautomatik.

Några dagar med berguven - hubron som den kallas här - har tärt litet på krafterna. Jag har åkt med han som är opsyningsmand för naturreservatet här i området. Han kan sina berguvar och vet vad vi kan göra och var vi kan röra oss utan att störa dem nämnvärt. Samtidigt måste han vid den hr tiden kolla in hur häckningen gått. När ringmärkaren - som har ont om tid - kommer om någon vecka måste han ha kartlagt var ungar och bon finns. Och då passar det bra för mig att följa med och ta några bilder, som jag annars inte hade velat ta.

I morgon blir vi fler på båten, då kommer ytterligare ett par fotografer och följer med under ett par dagar på båten.

Vad gäller dubbelbeckasinerna så hör de samman även med ett annat bokprojekt, fast längre fram i tiden, om några år. - Det vill säga såvida inte "Kaxiga fåglar" blir en sådan flopp att jag inte kan ge ut fler böcker.

Ljuset avtog redan efter någon timme. Full öppning och den tid ISO 2500 kunde ge. Jag hoppades på en fight, fick i alla fall det här. De är otroligt svåra att fånga just när fighten ska ske, skymda och bara lätt synliga ibland. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 2500, 1/500 s., bländare 4. Bländarförval.

Jag skrev tidigare om aftonfalkarna, som den unge Bence Maté i Ungern lät mig få möjlighet att fotografera. Men skrev jag någonstans att fågelhannar saknar snopp? Hursomhelst gör dom det, så det är litet osäkert när det handlar om det här med att sikta. Och när vinden dessutom blåser, då kan hannen ibland ha ett fasligt sjå att hålla balansen uppe på honan som i in tur sitter på en smal gren. För att vara säkra på att lyckas parar sig falkarna kanske upp till tio-femton gånger per dag under tiden för äggläggning. Men när sista ägget väl är lagt är honan inte så intresserad av hannen längre.










Samtliga bilder på aftonfalksparet: Canon 1 D Mark III. EF 300/2,8 IS. ISO 1000. 1/160 s., bländare 4,5.

Förresten, det här med honan. En del fågelarter, ofta större fåglar, lever ju i livslånga förhållanden. Men det handlar oftast i första hand om en social relation. Honan vill ju nämligen ha så mycket spermier som det bara går, och dessutom så avelsdugliga sådana som möjligt. Det senare brukar oftast förknippas med hur vacker hannen är; i fågelvärlden är det ju hannens uppgift att attrahera honorna. Därför brukar honorna även göra snabba visiter hos andra hannar. Så fort den egna hannen gett sig iväg på jakt eller är ouppmärksam passar hon på. Så gjorde även denna aftonfalkshona en eller två gånger under de två dagar jag kunde följa paret.

Så här lagom till semestern vill jag uppmana läsare som själva fotograferar att experimentera litet. I förra bloggen skrev jag om långa och dyra teleobjektiv, även om en del mindre dyra - för den som vill börja plåta fåglar. Men den här bilden är tagen med en vanlig normalzoom, en sån som alla har. Längre slutartid ger rörelseoskärpan. Bilden platsar definitivt i den bok jag arbetar på om "De vita fåglarna" (en bok om måsar, trutar och tärnor, tänkt utgivning 2009 eller 2010).


Vitfåglar - eller "de vita örnarna efter Waxholmsbåten", som Stig Grybe kallade dem i en gammal känd sketch. Canon EOS 1 D Mark III, 24-70/2,8 (vid 70 mm-läget). ISO 100. 1/30 s., bländare 18. Här har jag ställt in slutartiden, sedan har automatiken fått välja bländare. Bilden är även med både på utställningen i Falkenberg och på Scottish Sea Bird Center, utkörd på canvas 1,7 meter.

Förlåt denna rent tekniska blogg.

Jag får ofta mejl från dem som vill börja fotografera natur, i synnerhet djur och fåglar. Den vanligaste frågan är: Vad ska man välja för optik?

Mitt svar brukar vara att det beror på framför allt två saker: 1) vad man vill fotografera - och 2) plånbokens storlek.

Jag tänkte därför att jag här skulle ge några korta råd, så nu blir det litet teknik (liten varning för dem som liksom jag egentligen inte är så intresserade av det senare).


Härfågelshannen på väg med mat till hona och ungar. Canon EOS 1 D s Mark III, EF 600/4 IS plus 1,4 ggr konverter (840 mm), ISO 800, 1/1250 s., bländare 11. Manuell exponering och manuell fokusering. Jag har vridit upp ISO-talet för att fål litet skärpedjup och en slutartid som gav en skarp bild.

När det gäller mindre fåglar är svaret enkelt. Här gäller nästan bara en sak: ett så långt teleobjektiv som möjligt. Och så ljusstarkt och bra som plånboken tillåter.
Det är sällan man kan komma för nära en liten lövsångare eller rödhake - eller för den delen en härfågel, som på bilderna bredvid (även gömslet vill man ju placera på ett betryggande avstånd så att man inte stör). Kommer man upp i 500 mm eller mer underlättas chanserna till bilder, i synnerhet om man har en viss skenbar brännviddsförlängning med i beräkningen. Ett 500 med ljusstyrkan 4, eller ännu bättre ett 600 mm med samma ljusstyrka, tillåter även användningen av konvertrar, både 1,4 och 2 ggr. Och det är här bildstabiliseringen på Canon-gluggarna verkligen blir användbara även på stativ. Jag har inte alltför sällan plåtat med brännvidder på 840 mm eller 1200 mm och 1/30 sekund, och med bildstabiliseringen påslagen är detta möjligt även med mindre stadiga stativ. (Men sätt IS-funktionen i läge 2, det räcker att den stabiliserar för skakningar i höjdled, att ha den i läge 1 är "overkill").

Nu kostar ett 500 eller 600 med ljustyrkan 4 väldigt mycket, och det kan vara litet väl saftigt för den som bara vill börja med något. Och då finns det även en del bra telezoomar med riktigt lång brännvidd men till mer överkomliga priser. Bland annat har Sigma några telezoomar som når 500 mm (dock: en liten varning för den som startade vid 170 mm och gick till 500 eller om det var 550 mm, den är inte alls lika skarp som den som börjar redan vid 50 mm!). Här kan jag inte ge närmare råd utan hänvisar intresserade att kolla t.ex. tidningen FOTO:s tester. Där finns säkert pålitliga tester på andra håll, men jag vet att FOTO:s tester tillhör de noggrannaste. Jag har alltid kollat just dessa, långt innan jag började blogga eller överhuvudtaget gjorde någon artikel för tidningen.

Härfågel i motljus med lövverk i bakgrunden. Canon 1 Ds Mark III, Ef 600/4 IS med 1,4 ggr konverter (840 mm), ISO 500, 1/640 s., bländare 8.

På resor till sydligare trakter har jag gärna med mig Canons zoom 100-400 med IS, bildstabilisering, ljusstyrkan varierar mellan 4,5 och 5,6, vid längsta läget. Härhemma - där ljusförhållandena kanske inte alltid är lika bra - är 70-200/2,8 IS ibland alternativet (plus en konverter vid behov). För den som bara har råd med ett av dessa är kanske 100-400:an det bästa alternativet, i synnerhet om man reser mycket. Jag vet många som använt denna även i örngömslen, med digitala kameror kan man vrida upp ISO-talet rejält.


Royal tern med mat till ungar, Tampa, Florida. Ute med James och Blake Shadles båt. Canon 1 D Mark III, EF 100-400/4,5-5,6 IS vid 400 mm. Canons zoom 100-400 är perfekt i många lägen, stort zoomomfång, mycket bra skärpa, bildstabilisering. I sydliga länder med gott om ljus är den idealisk, härhemma kan man ibland vilja ha den ljusstarkare 70-200/2,8, fast det var mer förr, i dag med digitalkamerorna som klarar höga ISO-tal räcker ljusstyrkan 4,5-5,6 ofta ätt bra.

En mycket användbar brännvidd är givetvis 300/2,8, gärna med IS, bildstabilisering, för då kan man handhålla objektivet även med två gånger konverter, dvs. med en brännvidd på 600 mm och ljusstyrka 5,6. (Med skenbar brännviddsförlängning motsvarar det rentav 900 mm.) Och samtidigt har man en ljusstark 300 mm, perfekt i många gömslen, både för rovfåglar och t.ex. björnar.
Jag tycker ju att bildstabilisering är en fantastisk uppfinning och håller mig helst till lång optik med denna inbyggd, men där finns även en fantastisk och mycket prisvärd Sigma-zoom 120-300/2,8, lika skarp som en fast 300 mm, fast utan bildstabilisering. Jag efterlyser något liknande från Canon fast då givetvis med bildstabilisering.

När vi pratar teleobjektiv och bildstabilisering är Canons 300/4 med IS ett prisbilligare alternativ, och den kan man kombinera med 1,4 eller 2 ggr konverter (på min kamera fungerar den senare även med autofokus, men jag är osäker på hur det är med de litet billigare kamerahusen). En superskarp optik är annars Canons 400/5,6, den väger heller nästan ingenting och är därför perfekt för den som vill ta bilder framför allt av flygande fåglar, men den sämre ljusstyrkan och avsaknaden av IS gör att den linsen känns litet gammal i dag. Så även om det knappast finns så mycket skarpare objektiv skulle jag ändå hellre ha satsat på en optik med bildstabilisering. Bildstabiliseringen ger mig större möjligheter till bilder i olika situationer, och jag skulle för egen del välja en glugg med denna funktion framför den superskarpa 400/5,6:an om jag bara hade ett alternativ.

Gråtrtut på väg upp. Ej beskuren. Canon EOS 1 D Mark III. EF 100-400/4,5-5,6 IS (vid 400 mm-läget). ISO 250. 1/640 s., bländare 9. Den här har vi kört upp i över en meter på utställningar utan problem.

En av de nya bilderna till sommarutställningen på Falkenbergs Museum. Canvas 170 cm bredd. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS vid 170 mm. ISO 500. 1/50 s., bländare 14. Tiden inställd, automatiskt bländarval. Till utställningen i Edinburgh valde jag den gamla omslagsbilden till "Mellan vingspetsarna".

Så har utställningen till Scottish Sea Bird Centre, i North Berwick nära Edinburgh, levererats. Den blev större än vad vi tänkte från början (30 stora bilder upp tlll 170 cm). Vi lyckades lasta Ford Mondeon med alla tavlor när vi fällt ned baksätena, marginalen var en centimeter på bredden. En kompis körde över grejorna igår, men jag visste inte riktigt vilka tullregler som gällde, så litet orolig var jag i morse, men vi ska ju inte sälja bilderna den här gången. I alla fall ringde han nyss och sa att det gått bra.

Huvudattraktionen, förutom det prisbelönade fågelcentret i sig, är Bass Rock. Jätteklippan i havet utanför centret med i alla fall 50.000 par havssulor. Man kan åka båt runt ön, och vill man följa havssulornas liv på nära håll har centret flera live-kameror utplacerade, när det gäller detta är man världsledande och om jag minns rätt kan man själv panorera kamerorna via fjärrkontroll från centret.

Jag var för övrigt den sista fotograf som fick landstiga på ön innan den stängdes för fotografer. Några amerikanska fotografer hade misskött reglerna och det ledde till att man stängde ön, men jag fick tillåtelse att fotografera på ön fem-sex timmar. Det här var på diafilmens tid, på stenåldern känns det som men det är bara fyra eller fem år sedan. Jag hann i alla fall ta 17 pressade rullar Fuji och fem opressade rullar, Ektrachrome VS.

Med mig till Skottland hade jag familjen, som då inkluderade två barn, 10 månader och 2,5 år. Och vad är det viktigaste att få med sig från hotellrummet om inte alla leksaker? Och jodå, de kom med. Men de där sjutton pressade rullarna som jag lagt i en låda, dom blev kvar och när jag på eftermiddagen fyra timmar efter utcheckningen ringde och bad hotellet kolla rummet, då var allt redan städat och några filmrullar fanns inte att hitta.

Det är tur att man har familj. Eller rättare sagt: det är karaktärsdanande. För man får inte sura särskilt länge. Det tillåter inte familjen. Vissa saker får man bara acceptera, och det är ju lika så gott, eftersom de inte går att förändra. Rullarna var spårlöst borta för alltid.

Men de fem opressade rullarna räckte i alla fall till ett par bilder i min första bok, "Mellan vingspetsarna". Och en bild blev rentav omslag på den brittiska utgåvan av boken.

Den 27 juni på kvällen ska jag föreläsa och visa bilder på centret. Det ska bli jättekul.

PS Jag beställde Terje Hellesös bok "Året" för ett tag sedan. Den kom häromdagen. Vill jag gärna rekommendera - han inspirerar andra naturfotografer.

Så här ser för övrigt det sllutgiltga omslagsvalet ut, som en grovskiss, layout och typsnitt m.m. ska finputsas. Bilden: Lappuggla i Västmanland i april. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 600/4 IS, hårt beskuren. Se tidigare blogginlägg nedan.

"Fågelvärldens primater" skriver Staffan Ulfstrand när han berättar om svartfåglarnas intelligens. En av morgonens kråkbilder i motljus, taget från min arbetsbod på tomten. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8. ISO 1600, 1/400 s., bländare 4.

Kl. 4.30 ringer väckarklockan första gången, på tredje snoozningen kommer jag upp. Varför gör jag detta?

Jag ska sitta någon timme i gömslet precis utanför arbetsrummet innan barnen ska väckas, serveras frukost och köras till dagis och skola. Jag matar med fågelfrön och en del dagar med fisk. I vintras byggde vi en tre meter hög gånger sju meter lång vägg för att inte fåglarna skulle störas av fotgängarna som ska ner till slottet på morgonen.

Det blir de vanliga besöken av grönfink, talgoxe, bofink, men jag har inte arrangerat fotoplatsen för småfåglar just nu. Jag vill gärna ha en sparvhök som kommer på besök. Hittills har den inte kommit. En ropande kråka i motljus kan också fungera. En regelbunden gäst i vintras var annars ormvråken, och det blev någon bild till den nya boken.

Kråkorna är nyfikna och den ena sätter sig på den vackra grenen, andedräkten syns hyfsat i motljuset - för bästa motljuseffekt är gömslet arrangerat så att ett mörkt skogsparti bildar bakgrund, vi har en rätt så hög skogsdunge 150-200 meter ut på åkern.

I kväll ska jag göra ett nytt besök vid skrattmåskolonin någon mil bort. Jag var där en timme igår kväll, men vinden låg på åt fel håll. Med solen i ryggen hade jag förvisso ett behagligt medljus, men vinden blåste från andra hållet, så alla måsarna flög, landade och startade bort ifrån mig.

Idealförhållandet är att jag har solen precis bakom mig (då slipper jag fula skuggor på ena halvan av fågeln) och att vinden kommer från samma håll. För då får jag fåglarna flygande mot mig med bra belysning.

Jag brukar säga att jag själv är en virrpanna, men tornfalkshonan gör vad den kan för att slå mig. Eller är det hannen? Jag är inte helt säker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 600/4 IS. ISO 1600. Bländare 4,5, 1/125 s.

Annars har en tuff vinter och vår sugit musten ur mig. För att bli klar med den nya boken har det krävs sent kvälls- och nattarbete, när ungarna somnat. Men att sova fyra-fem timmar per natt håller inte i längden. "Du är int tjuugå längre", som den finlandssvenske läkaren sa.

Jag ska försöka att inte ställa väckarklockan imorgon igen, boken får klara sig några dagar med de bilder den har. Jag kommer att envisas med att lägga till en del nya bilder, det vet jag, jag vet att jag aldrig kommer att bli nöjd. Jag vet också att jag för min hälsas skull borde börja lära mig att lita på dem som säger att bildmaterialet redan håller och att det är starkare än i de tidigare böckerna.

Men jag litar inte på det. Och jag vet att snart så måste recensenter såga någon bok. Och jag kan nog inte göra något åt det. Det spelar inte någon roll hur mycket jag arbetar, den där sågningen kommer. Och troligare nu när jag ger ut mig själv och det inte är ett av de stora förlagen som gör det. Som förläggare har jag gett ut mer än ett tusen titlar på tjugosju eller är det tjugoåtta år, jag borde veta. Men ändå envisas jag med att byta och försöka förbättra.


Gröngölingen igen. Jag tog fram den eftersom det blivit riktigt badväder. Den här gör sig nog inte hela vägen fram till boken. En badande nötskrika med stänket som långa streck, men ögat skarpt, på 1/80 sekund, tar nog plats i stället. Vi får se, det avgörs under veckan. Canon 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS. ISO 320, 1/400 s., bländare 7,

En av bilderna i kungsörnserien. Bildserien ska blåsas upp stort för att riktigt fungera. Tre uppslag blir det i boken. Som tavla har vi kört upp den på nästan två meter på canvas. Canon 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS vid 200 mm, ISO 320, 1/125 s., bländare 4,5.

När jag fick bilderna i december tänkte jag först: dom skulle ha varit med i "Örnarnas rike". Det är ju typiskt att de kanske bästa kungsörnsbilderna tar man månaden efter att man gett ut en bok om kungsörnar och havsörnar. Tre unga kungsörnar i slagsmål medan snön yr på fjället, slutartiden 1/125-sekund räcker för att näbb och ögon på en eller par av örnarna ska vara fullt skarpa, men den är tillräckligt lång för att snön i den hårda kulingen ska bilda korta streck, det syns hur det blåser i bakgrunden.

Nu passar emellertid den här serien med sex-sju bilder perfekt i den nya boken "Kaxiga fåglar". Jag ville ha en serie på i alla fall tre bilder. Jens Andersson, som gjorde layout på mina första tre böcker, har lagt upp fyra av bilderna som hela uppslag i bokens inledning, bildserien börjar innan titelbladet och fortsätter efter uppslagen med författarna och titeln.



Jag är osäker på om den här blåkråkan finner sin väg ända fram till boken. Den har ett tiotal kaxiga konkurrenter. Canon EOS 1 D Mark III, 300/2,8, ISO 640, 1/800 s., bländare 5,6. manuell fokus, bländarförval.


Jag berättade kanske att "Örnarnas rike" gjordes litet som en film. Samma blir det med "Kaxiga fåglar", fast på ett litet annat sätt. Den kommer inte heller att likna någon av de tidigare böckerna. Texten kommer att få ett litet större utrymme, och den blir tjockare än örnboken. Staffan Ulfstrand är ju augustnominerad tre gånger sedan han blev pensionär, och litet svängrum måste man ge en sådan gigant. Det är ungefär tio år sedan han blev pensionär och fick tid att börja skriva sina lysande böcker - innan dess var han professor på zooekologen i Uppsala, och jag mer än anar att han i hög grad bidrog till att skapa en mycket spännande och produktiv forskningsmiljö.

Annars är det spännande att arbeta med en layoutare som man kan bolla med, jag hade tur även med örnboken. Jens Andersson får ett antal bilder till varje kapitel, som ska stämma med det Staffan Ulfstrand skriver om, men sedan måste Jens ha friheten att lägga upp dem på ett eget vis. När första utkasten kommer förkastar jag alltid en del, Jens arbetar om, i bästa fall blir det rätt redan i andra omgången, annars upprepas proceduren.

Det är nog inte alla som tänker på att bilder till exempel bör beskäras på olika sätt beroende på om de ska användas i en bok eller bara hängas på en utställning eller tankas ned på nätet. Bilder som står för sig själva behöver ofta mer utrymme, luft, runtomkring huvudmotivet. Till viss del kan man på en utställning utnyttja passepartouten till att ge luft. Men i böcker kan man beskära mycket mer radikalt - ibland. Och det blir bättre. Men skulle man beskurit bilden lika hårt på en utställning eller i ett kritikforum på nätet, skulle man genast fått kommentaren att det behövs mera luft kring bilden.

Hur kommer detta sig?

Jag vet faktiskt inte - men jag vet att det ÄR så.

Sedan gör ju mitten på bokuppslagen det hela litet mer besvärligt. Även om fotoböcker med trådbindning går att öppna helt, så gäller det att mitten - de gånger en bild går över ett uppslag - inte ska innehålla något väsentligt som ska fånga betraktarens blick. Det innebär att man många gånger får beskära bilder på ett annat sätt än om man hängt den eller lagt ut den på nätet.

Den fotografiska regelboken säger att man ska ha mer framför än bakom något som befinner sig i rörelse, en fågel bör ha mer luft, utrymme, att flyga in i än den har lämnat.




Efter aftonfalkshannens visit har honans fjäderdräkt kommit i oordning och den måste fixas. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4, ISO 1000, 1/100 s, full bländaröppning.

En annan regel, när det gäller boklayout, säger att rörelsen ska ske mot mitten i boken så att inte det som rör sig ser ut att vara på väg att lämna boken. I örnboken bröt vi nog mot båda dessa principer, fåglar var på väg ut ur sidan mot höger, de hade mer luft bakom sig (på vänstersidan) än framför sig.

Det här med att bryta regler har sin logik. Det är förmodligen samma sak även till exempel inom musiken som inom fotografin och bokformgivningen. Man behöver behärska reglerna, det klassiska, traditionen, om regelbrottet ska bli verkningsfullt.


Kohägrar i full parningsdräkt och i farten igen. Under äggkläckningsperioden gäller detatt hålla i gång flitigt.
Canon EOS 1 V, EF 600/4 med konverter och mellanring. Kodak Ektachrone 100 VS. Blixt som huvudljus. Scannad diabild från 2002.