"Fågelvärldens primater" skriver Staffan Ulfstrand när han berättar om svartfåglarnas intelligens. En av morgonens kråkbilder i motljus, taget från min arbetsbod på tomten. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8. ISO 1600, 1/400 s., bländare 4.

Kl. 4.30 ringer väckarklockan första gången, på tredje snoozningen kommer jag upp. Varför gör jag detta?

Jag ska sitta någon timme i gömslet precis utanför arbetsrummet innan barnen ska väckas, serveras frukost och köras till dagis och skola. Jag matar med fågelfrön och en del dagar med fisk. I vintras byggde vi en tre meter hög gånger sju meter lång vägg för att inte fåglarna skulle störas av fotgängarna som ska ner till slottet på morgonen.

Det blir de vanliga besöken av grönfink, talgoxe, bofink, men jag har inte arrangerat fotoplatsen för småfåglar just nu. Jag vill gärna ha en sparvhök som kommer på besök. Hittills har den inte kommit. En ropande kråka i motljus kan också fungera. En regelbunden gäst i vintras var annars ormvråken, och det blev någon bild till den nya boken.

Kråkorna är nyfikna och den ena sätter sig på den vackra grenen, andedräkten syns hyfsat i motljuset - för bästa motljuseffekt är gömslet arrangerat så att ett mörkt skogsparti bildar bakgrund, vi har en rätt så hög skogsdunge 150-200 meter ut på åkern.

I kväll ska jag göra ett nytt besök vid skrattmåskolonin någon mil bort. Jag var där en timme igår kväll, men vinden låg på åt fel håll. Med solen i ryggen hade jag förvisso ett behagligt medljus, men vinden blåste från andra hållet, så alla måsarna flög, landade och startade bort ifrån mig.

Idealförhållandet är att jag har solen precis bakom mig (då slipper jag fula skuggor på ena halvan av fågeln) och att vinden kommer från samma håll. För då får jag fåglarna flygande mot mig med bra belysning.

Jag brukar säga att jag själv är en virrpanna, men tornfalkshonan gör vad den kan för att slå mig. Eller är det hannen? Jag är inte helt säker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 600/4 IS. ISO 1600. Bländare 4,5, 1/125 s.

Annars har en tuff vinter och vår sugit musten ur mig. För att bli klar med den nya boken har det krävs sent kvälls- och nattarbete, när ungarna somnat. Men att sova fyra-fem timmar per natt håller inte i längden. "Du är int tjuugå längre", som den finlandssvenske läkaren sa.

Jag ska försöka att inte ställa väckarklockan imorgon igen, boken får klara sig några dagar med de bilder den har. Jag kommer att envisas med att lägga till en del nya bilder, det vet jag, jag vet att jag aldrig kommer att bli nöjd. Jag vet också att jag för min hälsas skull borde börja lära mig att lita på dem som säger att bildmaterialet redan håller och att det är starkare än i de tidigare böckerna.

Men jag litar inte på det. Och jag vet att snart så måste recensenter såga någon bok. Och jag kan nog inte göra något åt det. Det spelar inte någon roll hur mycket jag arbetar, den där sågningen kommer. Och troligare nu när jag ger ut mig själv och det inte är ett av de stora förlagen som gör det. Som förläggare har jag gett ut mer än ett tusen titlar på tjugosju eller är det tjugoåtta år, jag borde veta. Men ändå envisas jag med att byta och försöka förbättra.


Gröngölingen igen. Jag tog fram den eftersom det blivit riktigt badväder. Den här gör sig nog inte hela vägen fram till boken. En badande nötskrika med stänket som långa streck, men ögat skarpt, på 1/80 sekund, tar nog plats i stället. Vi får se, det avgörs under veckan. Canon 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS. ISO 320, 1/400 s., bländare 7,