Hela helgen har jag suttit med bilder till nya boken, delat in dem i kapitel. Staffan börjar ju skriva texten först om några veckor. Men jämfört med tidigare böcker innebär det att vi har gott om tid. Nu på morgonen scannade jag tretton äldre diabilder, sex-sju stycken borde platsa. Men programmen har utvecklats, den utmärkta Nikonscannern på 4000 dpi fungerar bara tillsammans med en gammal Macintosh, och nu har jag suttit två timmar och försökt föra över scaningarna till nya Photoshopprogram, men det har hängt sig och hängt sig på nytt. Fast nu har jag lyckats med alla bilder utom två.

En annan tornfalksparning. Om den här bilden ska vara med i boken kanske den ska beskäras. Men ibland måste man vänta med beskärningen när man arbetar med en bok. För layouten i övrigt kan kräva en annan beskärning än den jag skulle göra om bilden bara skulle visas separat. Canon 1 D Mark III, Ef 300/2,8. ISO 500. 1/800 s., bländare 5.

Min första bok, Mellan vingspetsarna, innehöll till mer än hälften diabilder. I förra boken, Örnarnas rike, hade jag med en diabild, den på kungsörnen i motljus uppe vid polcirkeln. I nya boken blir det som sagt några fler.

Annars är det tvära kast mellan hopp och förtvivlan när jag går igenom bildmaterialet, men man hoppas ju att boken ska bli lite bättre än de tidigare.

Föredragen förra veckan överlevde jag. Jag hade ju tio minuter på mig när jag pratade inför alla landets bokhandlare i Bokiakedjan, JB-gruppen och Ugglan-kedjan. Jag drog en minut över tiden inför Bokia men sen fick jag hyfsad styr på det. Det kändes som om bilder och prat om fåglar med attityd (som den nya boken handlar om) nog gick hem.

En stark kandidat att komma med i boken som helsidesbild. Juni, lappuggla nära polcirkeln. Hannen kommer bara mellan klockan 1 och 4 på natten. Övriga tider syns bara honan komma med mat till ungarna. Snacka om kaxig, på dagarna hänger fågelskådare nedanför trädet nästan oavbrutet, men honan bryr sig inte det minsta. På natten befann jag mig i ett trädgömsle, som byggdes av Eero Kemilä. Han är närmast pionjären bland finländska naturfotografer, en underbar och ödmjuk fotograf. Han var först med att bygga gömslen för björn m.m. och det är också han som utvecklade den speciella tekniken för stativhuvuden som nästan alla finländska fotografer använder i sina gömslen. Bara moderns öga och någon unge samt boet blir skarpa, när slutartiden rör sig kring 1/20 till 1/30 s. Full bländaröppning, 2,8 på 300-millimetern. Klockan är cirka 2 på natten, då har det ljusnat så mycket att bilden kan tas på ISO 1600. Canon 1 Ds Mark II, EF 300/2,8.

Och på fredagen pratade jag inför några hundra bibliotekarier. Hade gjort om bildvisningen rejält men fortfarande 350 bilder på litet över en timme. Men det gick trögt. Jag glömde bort viktiga saker och tappade tråden flera gånger. Och därför kände jag mig litet nedslagen när jag körde hem från Stenungsund. För övrigt bodde ja samma hotell för andra gången den här veckan, men den här gången kryllade det dessutom av vakter och journalister (ja inte på min bildvisning, det var svenska fotbollslandslaget som hade tagit över de nedre våningarna, och förmodligen också den rätt lyxiga svit som jag och Staffan Ulfstrand någon dag tidigare hade delat med Mats Erik Nilsson, SvD-journalisten som skrivit "Den hemliga kocken").

I dag dök det upp flera förfrågningar om föreläsningar från dem som lyssnat i fredags, eller som hört om föreläsningen av någon bekant. Jag pustar ut och vågar nog skicka fakturan i alla fall.


Tornfalk. Jag gillar den litet röriga och suddiga förgrunden. Åker i bakgrunden. Canon 1 D Mark III. EF 600/4. Jag har ställt ISO-talet på 2000 för att få slutartiden 1/500 s och ett och ett kvarts steg nedbländning, till 6,3. Bilden håller för en helsida, visst är det litet brus, men 1 D Mark III är ruskigt bra vid så höga ISO-tal. Vi får se om bilden tar plats i boken, den konkurrerar med minst ett tiotal andra tornfalksbilder.

En kaxig fågel med en grym blick. Ibland kan fåglar bara få vara vackra. Canon 1 Ds. EF 70-200/2,8 med 1,4 ggr konverter. Vid 280 mm. Här något beskuren. Troligen svag upplättningsblixt, blixt avfyrad men kameran kunde inte upptäcka att något av blixtljuset reflekterades tillbaka, står det i bildinformationen.

Vernissage på Falkenbergs Museum - kul och välbesökt, men hela lördagen gick åt. När jag fortsatte arbetet med bildarkivsgenomgången i går trodde jag fortfarande att det var lördag - förmodligen ett rent önsketänkande. För tiden rinner i väg, känns det som just nu, jag måste leverera nästan allt bildmaterial i denna vecka till den nya boken. Återstår 7-10 bilder som jag hoppas ta under maj-juni - ja egentligen finns ju bildmaterial så det räcker flera gånger om men man vill ju ha mer - och nytt. Så är det två intervjuer på engelska i veckan, det ena en kameratillverkare med kontor i Europa, det andra med en av de största brittiska fototidskrifterna - delvis gör vi den skriftligt. Och så har jag glömt att skriva bildtexterna till utställningen på Scottish Sea Bird Center utanför Edinburgh, som ska upp om någon vecka. Men nu går först tre dagar till föreläsningar och PR, jag ska berätta om den kommande boken för Bokia-bokhandarna och för bokhandlarna i JB-gruppen och Ugglan. Och dagen därpå ska jag ha bildvisning för 300 bibliotekarier från hela landet, om jag nu minns rätt. Sen får det bli bildtexter och framkörning av ett par nya, extra bilder till Skottland. Men sedan måste jag en bit norrut till smålommarna vid Knuthöjdsmossen (om jag hinner, det är fyra år sedan jag sist var där), svarthakedoppingarna, den vitryggiga (om allt fungerar) och någon lavskrika som kanske vill ta sig ett sommarbad.

Ung vithövdad havörn. Precis som med vår havsörn tar det fyra-fem år att få den helt adulta fjäderdräkten, med det för bald eagles så karakteristiska vita huvudet och den vita stjärten. Canon 1 Ds. 500/4 med 1,4 konverter.

I går hittade jag ytterligare nya bilder på en gammal hårddisk, bilder som jag inte sett tidigare, på den amerikanska motsvarigheten till vår havsörn, bald eagle - eller den vithövdade havsörnen. Ett par platsar definitivt i boken. En - bilden på en vithövdad havsörn som satt sig på min hyrbil - kanske får bli avslutningsbild i boken.

Härhemma är man ju van vid att sitta i gömsle dagar, för att inte säga veckovis. Uppe i Alaska är den vithövdade havsörnen betydligt mer van vid människor. Den här örnen satte sig på taket till min hyrbil och undrade vad jag höll på med, jag fotograferade örnar tjugo-tjugofem meter från bilen och upptäckte inte örnen förträn efter ett tag. Liksom dess tvillingart, vår havsörn, var den hotad på 1960- talet på grund av miljögifterna, men den har återhämtat sig på ett oanat sätt. Man räknar med att det finns 80.000-120.000 vithövdade havsörnar i dag. Av vår havsörn räknar man med 10.000 par, från Grönland i väst till östraste Sibirien.

Naturfotot - och även jag - hänger ju till stor del kvar vid ett slags 1700- eler 1800-talsromanticism. Naturfotot gör ju traditionellt sett allt för att eliminera, abstrahera bort alla spår av människans verk. Men i verkligheten frodas ju det vilda och det urbana i en nära symbios. När man plåtar vilda kungsörnar, som verkligen är vilda och inte tama (det vittnar inte minst alla dagar utan bilder om), och man till exempel är uppe på ett fjäll som bildmässigt ger alla vildmarksassociationer, då befinner man sig i själva verket kanske bara hundra meter fågelvägen från en asfalterad och på morgnar och kvällar stundtals rätt trafikerad fjällväg (en kulle skymmer sikten från båda hållen). Havs- och rovfåglar lever vintertid ofta på rester från den mänskliga verksamheten, det kan röra sig om ren utfodring, påkörda rådjur eller rävar eller rester från jakten. Och avståndet till närmsta hus är sällan långt.

Och talar man om den amerikanska motsvarigheten till vår havsörn, då behövs inget gömsle alls på en del håll i Alaska. Som närmast var jag fem-sex meter från örnarna, fast normalavståndet var nog trettio-fyrtio meter.

95-98 % av alla vithövdade havsörnsbilder är tagna uppe i det sydvästra hörnet av Alaska. Här behövs inga gömslen som hemma. Som närmast var jag fem-sex meter från några av örnarna. Canon 1 Ds, EF 70-200/2,8 plus 1,4 ggr konverter. Tagen vid 280 mm. ISO 250. Bländare 7,1. 1/800 s.

Lappuggla i april. Som omslagsbild till höstens bok, "Kaxiga fåglar", har vi tagit bilden innan den här, ja, eventuellt är det en bild emellan. Omslagsbilden är alltså tagen någon halvsekund, 2/3 sekund tidigare, där vingarna pekar uppåt i stället och där "landningsställen" (fötterna) ännu inte uppfällda.
Med bildfilerna från den nya Canon EOS 1 Ds Mark III kunde vi göra ett utsnitt av bilden med bara benen, huvudet och en del av vingarna. Och trots ISO-talet på 1600 tror jag beskärningen kommer att fungera även för formatet 24 gånger 33 cm. Visst, bruset kommer att vara märkbart, men jag tror omslagsbildens känsla är viktigare än brusnivån. Kanske kommer den här bilden med i alla fall, omslagsbilden är ju en delförstoring.
Canon 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 1600, 1/500 s., bländare 6,3. Manuell exponering.

Arbetet med den nya boken fortgår. När man arbetar med böcker är det inte enbart de bästa bilderna som gäller. En bra bok måste ha en variation, det är klart att bilderna ska hålla eller vara bra, men man kan inte vräka på med femtio likadana bilder - även om varje bild skulle vara en kanonbild ig. Bokens "story" kräver mer.

Det blir ofta val som är svåra, bilder är lokvärdiga men bara en kan komma med, jag tror det är så att man för att kunna göra en hyfsad bok bör ha material nog att kunna göra minst tre-fyra likadana böcker (trots att det bara är en bok man gör). Det är en princip som nog gäller såväl den som skriver en bok som den som gör en fotobok.

Omslagsbilder är ett eget kapitel. Här ska text in i bilden, och den ska appellerera till läsaren på ett annat sätt. Den ska helst fungera på långt håll. Och formatet på boken är vertikalt.

När vi skissade på "Kaxiga fåglar" började vi med den tuffa fiskgjusen som står på skylten som säger att här börjar naturreservatet, längre får ni inte komma. Vi visste samtidigt att den inte skulle bli det slutgiltiga omslaget, i alla fall inte på den svenska utgåvan. Texten på skylten är på engelska och det hade blivit fel härhemma, den omslagsbilden på framsidan hade gett fel signaler. Till absolut största delen är det ju skandinaviska och europeiska fåglar i boken.

Vi arbetade med fiskgjusen på skylten som tänkbar omslagsbild, i alla fall på en eventuell amerikansk/engelsk utgåva. Birds with an attitude, var ju arbetsnamnet. Och här kan man verkligen snacka om attityd. Canon 1 D Mark III, EF 600/4 IS med 2 ggr konverter (1200 mm). ISO 320, 1/800 s., bländare 10. Manuell exponering. Handhållen. Bilden är tagen från en båt jag hyrde i Florida. Jag slängde upp det tunga 600-telet och hann avfyra sju eller åtta bilder innan fiskgjusen hade flugit sin kos. 600 mm-objektiv är inget man handhåller normalt, med kamera väger det 9-10 kilo - och hade jag då vetat att det dessutom satt en två gånger konverter på den hade jag nog inte ens försökt ta bilden. 1200 millimeter för hand, nej det borde inte gå. Båten låg inte stilla heller. Men det visar att man inte ska tro att något är omöjligt, ibland måste man tro på det omöjliga och så att säga "skjuta från höften". Image Stabilizer hjälper ju till i det läget, men flera bilder blev ju oskarpa.

Jag gick igenom en stor del av mina filer. Åtta-tio bilder tog jag ut till semifinal eller om det var final. Flera hade fungerat bra. Men till slut var det ingen av dessa bilderna som blev omslag. I stället var det en lappuggla som vann, en bild som jag tagit dagen innan vi satt där och försökte bestämma ett omslag. Rätt märkligt, eller hur.

Ett av de andra omslagsalternativen var den här fjällugglan. Kanske med en radikal beskärning. Men den fick stryka på foten av olika skäl

Så är man hemma igen. Jag har under de senaste dagarna ägnat den tid jag kunnat sno åt mig när inte småbarn ska tas om hand eller förlagsärenden göras åt att gå igenom bilderna från Västmanland i april, bilderna i vintras härhemma och så de senaste från Ungern. I morgon ska jag nämligen till Strängnäs för att där tillsammans med textförfattaren Staffan Ulfstrand och layoutaren Jens Andersson lägga upp 85-90 % av bilderna till min kommande bok, "Kaxiga fåglar".

Bilder på slagsmål mellan fåglar vill jag gärna ha flera av. Har en hel del, bland annat rejäla kungsörnsfajter från i vintras, men jag vet att jag någonstans i arkivet också har i alla fall en bild på ormvråkar som slåss, en bild som jag tog härhemma för en eller ett par vintrar sedan. Till slut hittar jag den, och som av en slump, alldeles bredvid finns en bild som Staffan Ulfstrand efterlyst för sin text, nämligen en bild på den vita varianten av ormvråk, den som brukar kallas börringevråk men som inte är någon egen art utan bara en variant. Den bilden visste jag inte ens att jag hade, och den håller för boken.

Ormvråkar här hemma i Skåne. I bakhuvudet visste jag att jag hade en bild på fajtande ormvråkar. Frågan var bara i vilken av mina 25 hårddiskar bilden fanns. I en bok om "Kaxiga fåglar" hör den ju hemma. Canon EOS 1 D Mark II. EF 500/4 med 1,4 ggr konverter. ISO 320, 1/1000 s., bländare 11.

I bakhuvudet har jag därtill ett vagt minne av att jag i Spanien för något år sedan plåtade kohägrar eller var det silkeshägrar som slogs i ett buskage. När jag gått genom femton av mina tjugofem externa hårddiskar hittar jag bilderna. Tagna med den äldre Canon 1 D Mark II, ISO-talet högt och bruset därför markant högre än det hade varit om jag tagit bilderna med den nya fenomenala 1 D Mark III-kameran. Två serier med fajtande hägrar hittar jag, tagna i samma buskage med någon timmes mellanrum, och med fyra bilder på ett uppslag - som en serie - kommer bruset knappast att vara märkbart.

Jag mindes alltså rätt. I Donana-området någonstans tog jag bilderna - som vanligt från bilen. I Spanien var det bilen som gällde. Fåglarna är väldigt skygga där, öppnar jag bildörren finns inte skymten av en fågel kvar. Jag kom på en förklaring till deras skygghet när jag kom ner en höst för två år sedan. Jag åkte ut på landsbygden för att kolla några platser jag varit på tidigare, men den här dagen var speciell. Det var nämligen första dagen när jakt tilläts på fågel. På varenda fält stod det bönder med gevär och sköt vilt uppåt, bara någon meter från mig singlade det ner en stendöd biätare. Visserligen får de inte jaga vissa rovfåglar, men jag tror inte de brydde sig. Man sköt vilt omkring sig på allt och skulle någon kärrhök strukit med hörde det nog bara till "traditionen", som man hävdade.

Vid sidan om boken har jag återigen fyra parallella utställningar. Framförhållning är inte min grej, jodå, bilderna är förvisso utkörda och ramade, jag hade fyra parallella utställningar också i vintras. Men urvalet till varje utställning gör jag först dagen innan tavlorna ska transporteras upp. Men nu var alla bilder samtidigt hemma och utrymmet blev begränsat. Tur nog sken solen så gräsmattan utanför boden kunde användas, och så la jag bilderna i olika högar.

- Kanske ett udda sätt att planera utställningar, men för att klara såväl plåtande, utställningar, föredrag, böcker, familj som att vara chef för ett bokförlag måste jag vara pragmatisk. Saker får lösas efter hand.

Nog platsar väl den här gröngölingen i boken om fåglar med en attityd. Canon EOS 1 D Mark III, 500/4 IS. ISO 400. 1/500 s., bländare 8.

Tornfalkshonan kollar in genom glaset på fågeltornet, stativbenet reflekteras i rutan. Men det gör tyvärr reklam för fel tidning. Förlåt kära redaktion! Jag står längst i i hörnet av tornet och försöker göra mig osynlig och plåtar med 70-200-zoomen med konverter.. Canon EOS 1 Ds Mark III, efektiv brännvidd 280 mm. ISO 640, 1/800 s., bländare 6,3. Jag kunde ha dragit ner ISO-talet något, men det är inte alltid jag kommer på det, i momentet innan hade jag varit inriktad på actionbilder. Å andra sidan är ISO 640 hur bra som helst på den nya Canon-kameran.

Nötskrikan gillar att bada. Man ska ju se bra ut. Canon EOS 1 D Mark III. EF 300/2,8 IS mede 1,4 ggr konverter. ISO 800, 1/800 s., bländare 6,3.

Jag kom igår hem från Ungern. Jag hade återigen hyrt in mig i Bence Mates vattengömslen i södra Ungern, men det blev också några dagar ute på ungerska puzstan.
Jag ser nästan alltid till att ha en egen hyrbil när jag flyger någonstans, så att jag fritt kan röra mig dit jag vill. Och tack vare ett specialtillstånd som Bence ordnat kunde jag fotografera aftonfalkar i en annars rätt så stängd nationalpark tjugo mil österut från Bences hus.

Och vilka raringar! Skönheten hos många fåglar tar verkligen andan ur en.



Sedan tidigare hade jag ju parningsbilder både av den hotade rödfalken (bilder som jag tog från bilen - använd som ett gömsle - nere i Spanien) och av tornfalken. Men nu blev det parningsblder även med aftonfalkar. En lustig detalj. Just de här tre arterna finner man på samma sida i den fågelguide som nästan alla använder inte bara i Sverige utan i hela Europa. Svensken Lars Svensson är f.ö. en av de tre huvudförfattarna bakom den boken.

Det började bli tid för ruvning. Aftonfalkarna var visserligen i gång men de var inte längre så flitiga - parningsaktiviteten var sakta på väg nedåt, honan hade eller skulle kanske börja lägga ägg. Och när man plåtar från ett fågeltorn, som fungerar som ett gömsle, kan man inte röra sig så mycket. Många gånger valde falkparet att så att säga vända akternn till, oförskämt när man står där och vill ha bilder. Andra gånger dolde de sig i ett buskage eller bakom ett träd. Men en del bilder blev det under de två dagar jag satt där.


Tornfalksparning. Fåglar har inge penis som däggdjur, det gör själva parningen svårare. Istället får de göra det desto oftare. Som mest parade sig det här paret 15-20 gånger på en dag, men tyvärr bara ett fåtal gånger så att bilderna kunde bli hyfsade. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. 1/500 s, bländare 9.

Innan jag åkte till Ungern hann jag förresten besöka lappugglorna - de sydligast häckade i landet - som jagar över några fält inte så långt från Stockholm (jag kan inte offentligt lämna ut var de finns, lördagar och söndagar kommer det tillräckligt med skådare och fågelplåtare redan som det är, fler människor skulle förmodligen störa ugglorna och jaga dem därifrån).

Jag hade tur. Med 600 millimetern monterad på kamran flög lappugglan rakt mot mig med en nyfångad mus, tror jag i alla fall att det är. Om bilden kommer med i boken kommer jag att kolla upp det med en expert. Fälten där lappugglan flyger tycks vara rätt bra jaktmarker både vad gäller möss och sork. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter, kontinuerlig autofokus, ISO 800, 1/500 s, bländare 7,1, nedbländat 2/3 steg från maximala öppningen 5,6. Manuell exponering som vanligt.

Men i år var hannen nästan för tam eller i alla fall van vid mäniskor. Hans beteende var närmast knäppt. Han satte sig på stolpar bara ett fåtal meter från de skådare som mött upp tidigt på morgonen. Jag funderade på om den matats eller om den blivit omhändertagen på något sätt. Nåväl. Några fina bilder blev det, en blir för övrigt omslagsbild till höstens bok, "Kaxiga fåglar".

Risken med en alltför människotillvand lappuggla är att den inte heller aktar sig för bilarna, några skådare hade sett hur nära den varit att bli påkörd.


Alice, min dotter på sju år, var mest förundrad över lappugglans platta ansikte. På sex-sju meters håll satt den på en stolpe, inte långt från grusvägen. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter (840 mm). ISO 800. 1/500 s. Bländare 7,1.

Jag hade med mig mina två äldsta barn, Alice 7 och Eddie 5. Medanr jag plåtade vid 5-6-tiden på morgonen låg de ännu och sov i bilen. Lagom till frukost vaknade de, jag hade brett färdiga mackor och hällt upp choklad. Efter deras frukost var ugglan fortfarande kvar i området. Och när vi ställde oss på grusvägen och tittade passerade den bara någon decimeter över Eddies huvud,. Fast han märkte knappt något - han hade precis hittat något nytt litet kryp i diket som intresserade honom mer än en jagande uggla. Alice förundrade sig däremot mest över lappugglans platta ansikte, något som syntes tydligt när den satte sig på en stolpe och vi kunde iaktta den i profil på nära håll.


Det har blivit rätt mycket ugglor de senaste åren. Så "Kaxiga fåglar" kommer nog innehålla en och annan ugglebild, rätt många rentav.

Själv känner jag mig besläktad med dessa fascinerande varelser, fast artbeteckningen skulle nog i mitt fall bli rugguggla.


En naturfotograf vars namn uttalas Tjaba (inte Tjabo, som vår kung) visade för tre år sedan en häckning med härfågel. Under två eftermiddagar satt jag i femtimmarspass och väntade, i 40 graders värme - ja, utanför det provisoriska gömslet alltså, inuti var det betydligt varmare, mer att likna vid finsk bastu, kalsongerna var det enda jag av anständighetsskäl behöll på .


Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 400. 1/500 sekund. Bländare 8. Manuell exponering. Vid motljus kan jag låta litet av glittret bränna ut i högdagrarna,annars blir resten av bilden för mörk, men det ska bara vara litet. Den här bilden platsar kanske i boken heller men motljus var just vad jag ville ha när härfågeln fäller ut den här tofskammen. Mestadels är den nedfälld så man måste vara snabb när den fälls ut.

Första häckningen var över, men det fanns en chans till förnyad parning och en andra häckning. Och visst, jag fick bilder på parningen. Kruxet var att honan nog var litet blyg, hon satte sig nämligen på en pinne skymd bakom cementröret som är deras bo. Bilderna jag fick visade bara hannen på toppen, och en och annan gång stack en fjäder från honan upp bakom cementblocket.

Härfågel. Upp till fem gånger per timme leverades fångsten till ungarna. På morgonen, innan temoperaturen stigit, liksom mot kvällningen stannade honan kvar i boet för att värma de tre ungarna. Efter fyra pass på tre-fyra timmarr kunde jag konstatera att kosten var varierad.

Jag återvände dit i år. Tjaba hade inte försökt fotografera där sedan den gången, men jag fick låna det provisoriska gömslet, gjort av ett mattliknande material, som nu dessutom innehöll tre års damm. Och under tre dagar blev det en hel del bilder.

Det priovisoriska gömslet som inte använts under tre år. Snacka om dammsamlare. Jag vet inte om jag en gång till skulle utsätta mig för att sitta i det, med 40 graders värme utanför och solen stekandes, som för tre år sedan. 600-gluggen sticker ut till höger.