Jag skrev om oron inför recensionsdagen i en tidigare blogg. Så läste jag en intervju med Bruno K. Öijer som kommit med en fantastisk diktsamling. Han sa att han egentligen inte var orolig för han visste att materialet var bra, han har varit med så länge. Jag förstår vad han menar, men samtidigt så har jag varit med som förläggare så länge att jag vet att det finns recensenter som verkligen vill skriva ned en ny bok eller film, i synnerhet om det blivit en hel del positiv kritik om tidigare böcker.

Och jag vet också att jag om jag själv skulle recensera en bok så skulle det alltid gå att komma på en vinkling så att jag kan såga den (om jag nu verkligen vill det).

Därför har det blivit jobbigare att ge ut ytterligare en bok. Nu tänker jag vänta några år med nästa bok. På något vis kändes "Kaxiga fåglar" som det finala, för min del, när det gäller den här typen av böcker. Nu måste jag kanske göra något annat, och det kommer att ta litet tid, om jag överhuvudtaget kan klara det.

När poeten Bengt Emil Johnson skrev i DN på utgivningsdagen, och gav godkänt, då kändes det i alla fall som att jag kunde slappna av. Jag har en oerhörd respekt för författaren och skribenten Bengt Emil Johnson. Det kändes extra skönt, eftersom jag aldrig - vad jag vet - träffat honom. Annars har de flesta recensenter och författare i det lilla kulturlandet Sverige träffat varandra, om de inte rentav känner varandra.

Jag är ju inte bara fotograf utan även bokförläggare. I min blåögda naivitet skulle jag lätt kunna glömma att jag som förläggare refuserat författare som också är kritiker. Tänk om någon av dessa skulle skriva om boken i en morgon- eller kvällstidning! Och att han eller hon skulle vara negativ. Borde recensenten i så fall nämna att han eller hon refuserats av den upphovsman som recenseras? Behövs det verkligen? Det kan ju ändå tänkas att en recensent verkligen tycker och menar det han eller hon skriver.


Visst är härfågeln speciell? Här en bild som jag kanske lägger på en bildbyrå, i boken finns tre andra bilder.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 800. 1/1250 s., bländare 11. Nedbländat för att ha ett skärpedjup vid en flygbild, som jagtog någon sekund senare - finns med i boken.

När jag skrev om Canons nya kamera 50 D tidigare här i bloggen, tänkte jag mycket på detta dilemma. Skulle jag skriva om den? Jag gillade ju verkligen kameran, Canon betalade ju inte mig för att skriva, och jag är inte en Canonkontrakterad fotograf, men jag fick betalt för produktfilmen som gjordes om kameran. För mig var det hela tiden självklart att om jag skriver om kameran, då måste jag klargöra min ekonomiska relation vad gällde produktfilmen. På så sätt kan läsaren själv ta ställning - eller i alla fall läsa vad jag skriver med vetskapen om att jag inte var en utomstående, helt opartisk bedömare. (Kanske kommer läsaren ändå att finna det skrivna relativt trovärdigt.)

Innan vi släppte "Kaxiga fåglar" gjorde vi förresten en intervju på video, ja det var väl snarast en monolog som vi klippte som en intervju. Bonniers och några förlag började med detta i våras så varför skulle vi vara sämre? Vi la upp filmen på litet olika håll, bland annat på youtube. Här är filmen:

På tal om youtube. Kommer ni ihåg en fransk rockartist som var det på 70- eller 80-talet (om jag nu minns rätt) tog sig det som då upplevdes som litet fjantiga engelska namnet Johnny Halliday? Häromdagen blev jag tipsad av en bekant om denna video på youtube. Jag var givetvis skeptisk men faktum är att jag kapitulerade fullständigt inför denna fantastiska tolkning av en Edith Piaf-sång. Sätt er i fåtöljen och hölj in er i en varm filt, för det är så man ryser!