Söta men brutala
Jag brukar säga att jag inte är som de där tokiga fågelskådarna som drar iväg på ett larm om en fågelraritet 50 mil bort. Men jag är uppenbarligen galen nog att över dagen bege mig 70 mil söderut för att plåta tretåig hackspett som matar ungarna i boet och sen på kvällen vara med när fyra pärluggleungar ska ringmärkas. För att sedan på natten och morgonen köra tilbaka de 70 milen till nästa workshop-grupp i örnriket norr om Trondheim.
Tretåig hackspett flyger mot boet. Tursamt nog blev den skarp trots full bländaröppning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Bländare 2, 1/1250 s., bländare 2, ISO 200.
Tretåig hackspettshanne. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (700 mm). ISO 500, bländare 5,6, 1/320 s. Bländartprioritet.
Jag har försökt plåta tretåig hackspett under flera år men aldrig lyckats. Därför ville jag inte missa den här häckningen, jag hade varit uppe och sett området med boet när äggen fortfarande inte kläckts. Jag var övertygad om att det verkligen skulle bli fotograferingstillfälle, i alla fall om jag kom i rätt tid. Äggen kläcks nämligen efter cirka två veckor, och när äggen väl kläckts tar det sedan mindre än två veckor för ungarna att bli flygga och alltså lämna boet. Föräldrarna matar ungarna hela tiden så klart, men det är bara under de sista fyra-fem dagarna som matningen sker med riktigt täta mellanrum. Då är ungarna nämligen stora och ständigt hungriga.
I miljöcertifiering ingår att Sveaskog svedjebränner mindre områden. Detta leder till nästan säkra häckningar av bland annat tretåig hackspett. Canon EOS 1 Ds, Mark III, EF 200/2 L IS USM.
Det är inte svårt att hitta en boplats med kläckta ungar om man bara råkar befinna sig i närheten av ett träd där den tretåiga hackspetten häckar. Till skillnad från gröngölingen och spillkråkan, men i likhet med den större hackspetten, för ungarna nämligen ett otroligt liv hela tiden under denna fas. Och då menar jag verkligen hela tiden. Det är inte tyst en sekund i boet. Föräldrarna flyger i skytteltrafik för att förse de växande ungarna med mer och mer föda.
Tretåig hackspettshanne levererar föda till de fyra ungarna, som snartt är flygga. Dagen efter var det bara en unge kvar.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM pls 1,4 ggr konverter (700 mm)
VI har ju inte så jättegott om tretåig hackspett i landet. Men i miljöcertifieringen av skogsbolag ingår att dessa ska avsätta speciella områden för att bevara en biotop som passar arter som annars skulle få svårt att klara sig. Och Sveaskog, som äger marken där just den här häckningen fanns, förbinder sig också i samband med detta att varje år bränna av vissa avgränsade områden.
Och just där man bränt skogen, där kan man med största sannolikhet finna den tretåiga hackspetten. Ofta kommer den redan samma år som området bränts av. Och den finner snart lämpliga boträd i den svedda skogen.
Från klockan sex på morgonen till halv elva på förmiddagen plåtar jag matningarna, och jag får även någon skarp flygbild, med en hel del av miljön med på bilden. Sen börjar solen bli för skarp.
Jag hade tagit med mig gömslet, och när jag plåtade med 200-millimeterna på rätt så nära håll var det användbart. Men när jag backade sex-sju meter ytterligare och tog fram 500-millimetern med konverter, då var tältgömslet helt överflödigt. Hackspettarna bryr sig inte alls om ifall det finns människor i närheten, det viktiga för dem är att komma med föda till de växande ungarna. Förmodligen skulle jag kunna ha ställt mig två meter från den knappt tre meter höga stubben, och spettarna hade ändå kommit för att mata ungarna. Det vill säga om jag stått relativt stilla.
Jag hade verkligen tur med tidpunkten, på kvällen kom ringmärkarna och dagen efter hade tre av de fyra ungarna redan lämnat boet.
Lillebror (hans namn) är en av dessa naturvårdens hjältar som varit med om att sätta upp flera hundra pärluggleholkar i Köping/Skinnskattebergstrakten. Förr en flitig ringmärkare, i dag lika duktig fotograf.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.
Klockan fem samma eftermiddag har jag stämt möte på nytt med Lillebror (det är hans namn), och med ringmärkarna Mikael och Patrik. Jag ska få följa med på ringmärkningen av pärluggleungar. Lillebror har förr ringmärkt mycket fåglar men han har numera övergått till att framför allt sätta upp holkar och till att plåta. Inte mindre än 150 pärluggleholkar har han varit med om att sätta upp i området mellan Köping och Skinnskatteberg.
Mikael och Patrik är flitiga ringmärkare. Här vid pärluggleboet. En av få holkar med lyckad häckning i år. Variationerna i sorktillgången styr häckningen. För tre år sedan var det relativt gott om häckningar i Västmanlandskogarna. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 L USM.
Ringmärkning av unge av pärluggla.
Bröderna Mikael och Patrik tillhör en yngre generation ringmärkare som tagit över den inte alltid så hälsosamma sysslan - fjädrarna innehåller en hel del parasiter och annat som kan irritera luftrören.
Väl på plats är det bara att erkänna: att fotografera pärluggleungar är att närma sig eller rentav gå över gränsen till det kitschiga. Dock får det väl vara tillåtet någon enstaka gång. Man måste ju medge att de är söta i sig själva!
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. ISO 500, 1/320 s., bländare 3,5. Blåndarprioritet, tidsautomatik.
Pärluggleunge. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.
Unge av pärlugga. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm. Full bländaröppning med kort skärpedjup som följd.
Samma grupp pärluggleungar med vidvinkel. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm, bländare 3,5.
Fast de är inte bara söta, påminner Mikael mig om. I holken finns fyra ungar. Men en är betydligt mindre än de andra och visar sig dessutom vara blind. Den pärluggleungen ringmärks inte. Mikael berättar att denna fjärde unge knappast kommer att klara sig; troligen förvandlas den inom kort till en matreserv för de tre andra hungriga ungarna.
Nåväl, jag låter mig i alla fall för en stund intalas att det är tre sötnosar jag fotograferar och inte pärlugglekannibaler ...
Tack Mikael, Lillebror och Patrik för att jag fick följa med.
Tretåig hackspett flyger mot boet. Tursamt nog blev den skarp trots full bländaröppning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Bländare 2, 1/1250 s., bländare 2, ISO 200.
Tretåig hackspettshanne. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (700 mm). ISO 500, bländare 5,6, 1/320 s. Bländartprioritet.
Jag har försökt plåta tretåig hackspett under flera år men aldrig lyckats. Därför ville jag inte missa den här häckningen, jag hade varit uppe och sett området med boet när äggen fortfarande inte kläckts. Jag var övertygad om att det verkligen skulle bli fotograferingstillfälle, i alla fall om jag kom i rätt tid. Äggen kläcks nämligen efter cirka två veckor, och när äggen väl kläckts tar det sedan mindre än två veckor för ungarna att bli flygga och alltså lämna boet. Föräldrarna matar ungarna hela tiden så klart, men det är bara under de sista fyra-fem dagarna som matningen sker med riktigt täta mellanrum. Då är ungarna nämligen stora och ständigt hungriga.
I miljöcertifiering ingår att Sveaskog svedjebränner mindre områden. Detta leder till nästan säkra häckningar av bland annat tretåig hackspett. Canon EOS 1 Ds, Mark III, EF 200/2 L IS USM.
Det är inte svårt att hitta en boplats med kläckta ungar om man bara råkar befinna sig i närheten av ett träd där den tretåiga hackspetten häckar. Till skillnad från gröngölingen och spillkråkan, men i likhet med den större hackspetten, för ungarna nämligen ett otroligt liv hela tiden under denna fas. Och då menar jag verkligen hela tiden. Det är inte tyst en sekund i boet. Föräldrarna flyger i skytteltrafik för att förse de växande ungarna med mer och mer föda.
Tretåig hackspettshanne levererar föda till de fyra ungarna, som snartt är flygga. Dagen efter var det bara en unge kvar.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM pls 1,4 ggr konverter (700 mm)
VI har ju inte så jättegott om tretåig hackspett i landet. Men i miljöcertifieringen av skogsbolag ingår att dessa ska avsätta speciella områden för att bevara en biotop som passar arter som annars skulle få svårt att klara sig. Och Sveaskog, som äger marken där just den här häckningen fanns, förbinder sig också i samband med detta att varje år bränna av vissa avgränsade områden.
Och just där man bränt skogen, där kan man med största sannolikhet finna den tretåiga hackspetten. Ofta kommer den redan samma år som området bränts av. Och den finner snart lämpliga boträd i den svedda skogen.
Från klockan sex på morgonen till halv elva på förmiddagen plåtar jag matningarna, och jag får även någon skarp flygbild, med en hel del av miljön med på bilden. Sen börjar solen bli för skarp.
Jag hade tagit med mig gömslet, och när jag plåtade med 200-millimeterna på rätt så nära håll var det användbart. Men när jag backade sex-sju meter ytterligare och tog fram 500-millimetern med konverter, då var tältgömslet helt överflödigt. Hackspettarna bryr sig inte alls om ifall det finns människor i närheten, det viktiga för dem är att komma med föda till de växande ungarna. Förmodligen skulle jag kunna ha ställt mig två meter från den knappt tre meter höga stubben, och spettarna hade ändå kommit för att mata ungarna. Det vill säga om jag stått relativt stilla.
Jag hade verkligen tur med tidpunkten, på kvällen kom ringmärkarna och dagen efter hade tre av de fyra ungarna redan lämnat boet.
Lillebror (hans namn) är en av dessa naturvårdens hjältar som varit med om att sätta upp flera hundra pärluggleholkar i Köping/Skinnskattebergstrakten. Förr en flitig ringmärkare, i dag lika duktig fotograf.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.
Klockan fem samma eftermiddag har jag stämt möte på nytt med Lillebror (det är hans namn), och med ringmärkarna Mikael och Patrik. Jag ska få följa med på ringmärkningen av pärluggleungar. Lillebror har förr ringmärkt mycket fåglar men han har numera övergått till att framför allt sätta upp holkar och till att plåta. Inte mindre än 150 pärluggleholkar har han varit med om att sätta upp i området mellan Köping och Skinnskatteberg.
Mikael och Patrik är flitiga ringmärkare. Här vid pärluggleboet. En av få holkar med lyckad häckning i år. Variationerna i sorktillgången styr häckningen. För tre år sedan var det relativt gott om häckningar i Västmanlandskogarna. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 L USM.
Ringmärkning av unge av pärluggla.
Bröderna Mikael och Patrik tillhör en yngre generation ringmärkare som tagit över den inte alltid så hälsosamma sysslan - fjädrarna innehåller en hel del parasiter och annat som kan irritera luftrören.
Väl på plats är det bara att erkänna: att fotografera pärluggleungar är att närma sig eller rentav gå över gränsen till det kitschiga. Dock får det väl vara tillåtet någon enstaka gång. Man måste ju medge att de är söta i sig själva!
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. ISO 500, 1/320 s., bländare 3,5. Blåndarprioritet, tidsautomatik.
Pärluggleunge. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.
Unge av pärlugga. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm. Full bländaröppning med kort skärpedjup som följd.
Samma grupp pärluggleungar med vidvinkel. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm, bländare 3,5.
Fast de är inte bara söta, påminner Mikael mig om. I holken finns fyra ungar. Men en är betydligt mindre än de andra och visar sig dessutom vara blind. Den pärluggleungen ringmärks inte. Mikael berättar att denna fjärde unge knappast kommer att klara sig; troligen förvandlas den inom kort till en matreserv för de tre andra hungriga ungarna.
Nåväl, jag låter mig i alla fall för en stund intalas att det är tre sötnosar jag fotograferar och inte pärlugglekannibaler ...
Tack Mikael, Lillebror och Patrik för att jag fick följa med.
Kommentarer
Postat av: Bim Hjortronsteen
Oj vad söta! De ser ut som små bollar!
Postat av: Rasmus Madsen
Ja, som någon på fotosidan sa, som jag tyckte lät så bra: "De är så söta, de där små chokladvättarna"
Postat av: Jörgen Håkansson
Den näst sista bilden är ju för dråplig. Ser ut som om du tog fågeln med handen i syltburken.
Postat av: Camilla J
Vilka härliga pärluggleungar och vilka uttryck de har! De ser minst sagt komiska och brådmogna ut.
Trist att ungarna kommer festa på sitt syskon så småningom. Men egentligen är det bättre att de vinner på att äta upp honom/henne än något annat djur. Dock lär det vara en hel del smärta involverat. Usch!
Postat av: Bo Strömberg
En väldigt fin bildberättelse tycker jag att detta är - att dina bilder fö är helt överdådiga vet ju alla vid det här laget!
Postat av: Brutus
Tack för trevliga kommentarer!
Postat av: Mona Öhman
jisses vilka bedårande krabater......den sista bilden är ju bara för skön ;-)
/Mona
Postat av: Maria Berg
Riktigt läckra och söta.
Tänk att få var med om det.
- aldrig har jag innan tänk på att det skulle var ohälsosamt att ha med fågelungar att göra, tänk man lär sig hela tiden. MB
Postat av: Filippa
Grym design du har på din sida. Har du gjort den själv? Skitsnyggt i alla fall!
Trackback
Jag är inte fotograf egentligen. Men jag knäpper en hel del bilder, vilket har gjort att jag sedan fem-sex år har min försörjning av detta. Jag är egentligen bokförläggare med litet mer än tusen böcker på mitt samvete, utgivna på bokförlaget Symposion som jag startade när jag var 22. Det är trettio år sedan, därmed är min ålder avslöjad.
Jag växte upp i Stockholm men numera bor jag högst upp på ett berg i Sandsjöbacka naturreservat femton minuter söder om Göteborg. Den höga positionen passar naturligtvis en galen fågelfotograf. Åtta böcker om fåglar har det blivit på sju år, och i bloggen kommer mina nya projekt att avslöjas, och dessa innehåller inte bara fåglar.
