Porträtt och tajta beskärningar
Krushuvade pelikaner. Bild från boken "De krushuvade och andra pelikaner". EOS-1 D Mark IV, EF 300 mm f/2,8 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=420 mm). Bländare 7,1, 1/1600 s., ISO 2500, manuell exponering.
Bilden på de två krushuvade pelikanerna var tajt från början, jag är rätt säker på att den inte är beskuren på bredden – nu tog jag bilden från bokbilderna så jag har inte kollat, är den beskuren på bredden är det några få procent. Originalbilden, högsmal, fungerade bra. Men genom att dessutom beskära bilden nedtill, det vill säga göra den mer kvadratisk, blev det en än mer spännande bild. Det blir en närmast grafisk bild, och betraktaren frågar sig givetvis till en början vad det är för något hon ser.
Tajta beskärningar, grafiska bilder kan bli gåtfulla, litet mystiska. Till skillnad från de fotografer som säger att de alltid gör en färdig beskärning i kameran brukar jag sällan lyckas med det. Ibland fungerar det, men sällan vid actionmotiv. Då har jag fullt upp med att bara lyckas fånga bilden, skeendet.
Beskärningar kan också framhäva något. En bild såg jag i mitt inre varje morgon i vintras, men jag kom mig inte riktigt för att få den. Ärligt talat var jag väldigt morgontrött i vintras. Beskärningen och bilden var på något vis redan klar i mitt huvud. Jag såg bilden varje dag när min hustru Agneta, ja då var vi ännu inte gifta, gick i väg till arbetet. Hon hade en mössa på sig, och mössan framhävde ansiktet på ett sätt som gjorde att jag tänkte att jag någon morgon måste få den bilden tagen innan vintern var över. Inne i lägenheten var ljuset för dåligt eller skuggorna för hårda för att det skulle kunna bli bra. Jag ville ha ett okomplicerat ljus.
En morgon i februari lyckades jag pallra mig upp, jag tog med mig kameran med min 70-200-zoom påsatt och följde med Agneta ner i hissen från åttonde våningen. Väl utanför var det sex-sju minusgrader och solen sken. Men jag ville inte ha solsken, jag hoppades på ett neutralt och mjukt ljus med minimala skuggor. När vi kom bakom höghuset dit solen inte nådde tog jag upp kameran. Jag bad Agneta stanna där, en grå betongvägg tio meter bort fick bli bakgrund och i 200-millimeterläget tog jag tre eller fyra bilder.
Jag ställde inte in något särskilt, det viktiga var full bländaröppning 2,8 för att få ett kort skärpedjup, eller möjligen nedbländat ett tredjedels bländarsteg för att ge mig en liten slarvmarginal. Det hela tog inte ens två minuter, och sedan skyndade Agneta i väg mot bussen. Jag behövde inte fler bilder, jag visste vad jag ville ha, jag hade ju sett bilden varje morgon. Och resultatet blev den här gången precis som jag tänkt mig. Ansiktet ramades in av mössan, den vita halsduken och kappan. Jag beskar bilden på bredden så att den blev mer högsmal, och längst ned beskar jag bilden pyttelitet, bara precis så att kappan ramade in halsduken.
EOS-5 D Mark II, EF 70-200mm f/2,8 L IS II USM vid 200-millimeterläget. Bländare 3,2, 1/640 s., ISO 1600.
Bländarförval.
PS. Ett tack till min vän Fredrik Granath som uppmuntrade mig till ännu litet hårdare beskärning av pelikanerna.
Vad bilden överst föreställer, lyckades ni lista ut det? Det är en pelikan som har lagt huvudet i den andra pelikanens näbbsäck.
Generösa amerikanska fotografer
Den amerikanske fågelfotografen Arthur Morris stötte jag på ett par kvällar och en morgon ute på Long Beach, New York. Canon EOS-5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM.
Jag hade redan publicerat ett tjugotal undervattensreportage och därtill mitt första fågelreportage i tidningen Foto när jag gick på en tre dagars workshopkurs med Arthur Morris 2002. Eller om det var 2003. Egentligen var det inte kursen jag var ute efter utan mer att ta hjälp av hans kunskaper om en viss plats, det vill säga av var man kunde få bra bilder, var motiven fanns. Jag har sedan stött på honom ett antal gånger, även följt med på någon resa som en annan amerikansk fotografkollega ordnade och där Arthur var med.
Arthur Morris har förmodligen betytt mer för amerikansk fågelfotografi än någon annan; han har inspirerat och utbildat en hel generation av nya fågelfotografer sedan mitten av 1990-talet.
Det som slog mig när jag mötte honom för åtta-nio år sedan var hans generositet. I Sverige tjuvhåller fotografer sina platser, i rädsla att få konkurrens. Arthur tjuvhåller inte någonting; även om man inte deltog i hans workshops delade han frikostigt med sig av både tekniska råd och tips på bra fågelfotolokaler.
Att vi svenska naturfotografer är snålare tror jag hänger ihop med vår brist på självförtroende, men kanske också med en syn på fotot som en tävling där man "ska vara bäst".
Jag tror att amerikanska fotografer delar med sig för att de inte är så rädda att någon annan ska ta en bättre bild. Och ändrar man synsätt från att fotot skulle vara en tävling till att det är förbannat roligt att få bilder och att arbeta med till exempel fåglar eller med att ta landskapsbilder, då kanske man kan vara mer generös. Och rentav glädja sig åt att andra får bra bilder.
Amerikanska strandskator, Long Beach, New York. Föräldern överlämnar läckerbiten till ungen. EOS-1 D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/1250bs., bländare 11, bländarprioritet, ISO 640.
Själv håller jag på med böcker. Jag brukar säga att jag gör det eftersom det är det enda jag någorlunda kan. Och det är nog sant. (Jag är ju egentligen bokförläggare sedan trettio år, startade Symposion när jag var 22.) Men gör man böcker så är det ju helheten som är det viktiga, inte att man tagit den bästa bilden av allt. En bok berättar en historia, precis som en film eller en roman gör det. Och i en roman liksom i en film behövs pauser, sträckor där författaren/filmaren låter läsaren vila. Det finns ett växelspel där pauser likaväl som höjdpunkter samspelar till något intressant. Jag har sett exempel på några böcker med idel kanonbilder, fantastiska var och en i sig. Men som helhet var dessa böcker tråkiga.
Jag hade ju en sådan otrolig tur när jag började ge ut några fotoböcker, det gick otroligt bra för böckerna. Medan det bokförlag jag drivit i trettio år gick med brakförlust fick jag en oväntad inkomstkälla i fotot, som även kunde ge pengar till att täcka en del av förlagets förluster.
Jag har alltså kunnat leva på fotot sedan 2006, något jag aldrig hade planerat eller tänkt att jag skulle kunna göra. Men det tog ytterligare några år innan jag verkligen kunde börja arbeta halvtid och så småningom nästan heltid med fotot. Förlaget tog tiden, det har varit ett hjärtebarn, jag har gett ut litet mer än ett tusen böcker under åren, så jag har inte kunnat släppa det, även om det inte gav några inkomster.
Det kommer i dag så många nya jätteduktiga fotografer, unga och gamla, amatörer och de som lyckas leva på det. Den digitala tekniken har gjort det lätt för allt fler att lära sig fotografera – och vi ser en fantastisk utveckling i dag!
Vi får se hur det går. Så länge jag kan vill jag hålla på med det jag håller på med, kräla i lera och sand på New Yorks stränder till exempel. Jag är ju egentligen ingen äventyrare, jag är rätt lat och bekväm av mig. Jag njuter mer av en god middag efter fågelfotograferandet än av att slåss med otäcka kryp och med fukt inne i en regnskog.
För att hänga med när de rusar fram och tillbaka har jag satt autofokusen på AI-SERVO, dvs. kontinuerligt följande autofokus. Alla fokusfält för ovanlighetens skull inkopplade. Dock: när man använder alla fokuspunkter kommer skärpan ofta att hamna någon annanstans än på ögat där man ju vill ha den. För att ändå få ögat någorlunda skarpt har jag bländat ned två steg; på så sätt ökar jag skärpedjupet och kompenserar förhoppningsvis att autofokusen inte träffar rätt på ögat.
Någon millimeter grått fick jag klona in uppe i ena hörnet, jag hade i hasten fått kameran på snedden när jag försökte följa strandskatorna, och när jag gjorde beskärningen på snedden för att räta upp strandlinjen litet, då fattades några millimeter i hörnet. Jag föredrog denna gång att klona in litet mer grått ända ut i kanthörnet, alternativet hade varit en tajtare beskärning, vilket också hade varit okej men väl snävt.
Vingspannet hos fåglar är jättestort, men i själva verket är det ännu större
Canon EOS-1 D Mark IV, EF 800 m f/5,6. 1/1600 s., bländare 9, ISO 400. Manuell exponering. När fåglar flyger över vatten vill jag gärna exponera manuellt, i förväg ställa in bländare och slutartid som jag vill ha dessa, därefter anpassa ISO-talet till dessa värden. Vad jag speciellt måste se upp med är att bränna ut högdagrarna. Det senare sker lätt när en fågel har stora vita partier, och extra känsligt blir det när solen lyser. Skulle jag kört exponeringsautomatik hade jag troligen tvingats underexponera med minst två steg för att inte riskera att bränna ut de vita partierna på fågeln.
En svårighet när man fotograferar fåglar är brännvidden. Fåglar är ofta små – eller om det nu skulle råka vara stora fåglar är de för långt borta.
Men det är inte bara så att jag alltid skulle behöva en längre brännvidd än jag har, för "att komma nära", som icke-fotografer brukar säga. Ibland är problemet faktiskt det motsatta. Och då tänker jag inte här på albatrosserna som jag skrivit om i tidigare bloggar, de som nyfiket närmade sig fotografen och som gjorde att jag alltid hade supervidvinkeln med mig i beredskap när jag fotograferade laysan- och svartfotade albatrosser på Midway Atoll.
Nej, svårigheten uppstår när jag till exempel tar porträttbilder av en saxnäbb som sitter eller står. För att fågeln inte ska bli en liten plutt i bilden måste jag använda 800 mm. Men så reser den sig och flyger över vattnet, som råkar vara spegelblankt. Då vill jag givetvis ha med fågelns vingar utfällda i luften, men kanske därtill reflexen i vattnet. Då går jag från 800 mm till 400 mm (en fyrdubbling av vad jag får med i bilden). Men bara för att genast upptäcka att även 400 mm är en för lång brännvidd för att verkligen få med allt, hela fågeln med vingar och därtill spegelbilden.
De flesta dagar på Long Beach blåste det en hel del, och då får man krusningar på vattenytan. Men en kväll låg pölarna spegelblanka. Med 400 mm handhållet försökte jag panorera och följa saxbnäbbarna som då och då kom flygande över vattnet. Jag började med kameran i horisontell bildposition eftersom det är lättast att panorera i det läget - jag är i alla fall mest van att arbeta med kameran så.
Men när det inte fungerade, jag såg hur vingarna i spegelbilden och även på fågeln allt som oftast hamnade utanför bildramen, ja då började jag hålla kameran vertikalt. Jag fick ett antal ganska hyfsade bilder, men den roligaste var när två saxnäbbar parallellflög över vattnet. Det blev en hyfsad bild, men vingen nedtill på den ena kapades tyvärr något, nu när de var två fåglar räckte det inte ens att göra bilden stående.
Vad vill jag nu säga med detta: jo, att man inte ska underskatta fåglars vingspann - och att man när man väl tror att man lyckats låta bli att underskatta vingspannet – ja, då ska man förmodligen ta i litet till!
Saxnäbbar, Long Beach, New York.
EF 400 mm f/4. 1/1600 s., bländare 8, ISO 1000.
Om att få oskärpa i förgrunden och en behaglig bakgrund
Willetsnäppa, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 plus 1,4 konverter (=1120 mm). 1/1250 s., bländare 10, ISO 640. Bländarförval, tidsautomatik.
Jag har sagt det förut och säger det en gång till: Ligg lågt för att få bra bilder! - Och då menar jag det bokstavligt.
Det ger en bakgrund som kan vara 5 meter bort, kanske hundra meter bort med perfekt oskärpa. Om jag får en sanddyn mellan mig och motivet får jag dessutom den oskarpa förgrunden nedtill, här accentuerad genom att jag låtit bli att lägga kontrast på den; det är bara på willetsnäppan som jag har ökat kontrasten - och då merllantonskontrasten. För att åstadkomma detta har jag använt det verktyg som heter clarity eller klarhet i Photoshops råkonverterare. Jag har använt penseln i RAW-konverteraren för att bara öka klarheten/mellantonskontrasten på fågeln och inte övriga bilden. Jag "målar" alltså dit kontrasten, skulle man kunna säga.
Här måste jag erkänna en sak. Penselverktyget i RAW-konverteraren upptäckte jag – i dag! Tala inte om det för någon! Jag har alldeles för mycket att lära i Photoshop.
Willetsnäppa, Long Beach. Canon 1-D Mark IV, EF 800 mm f/5,6.
Samma metod, jag krälar fram på sanden för att dels komma nära, dels få den låga vinkeln med sanden som ligger i vägen och ger den softade förgrunden. Om man inte har en sanddyn kan man skyffla ihop litet sand själv och få den där oskärpeeffekten.
Jag ställer alltid in färgtemperaturen manuellt på kameran. Här har jag använt dagsljustemperatur, cirka 5500 K. Hade jag ökat färgtemperaturen hade vattnet inte blivit lika blått. För att inte fågeln ska bli för kall prövade jag nu på en del av bilderna att värma själva fågeln med någon procent gult respektive rött. Det ger en behagligare effekt och stämmer ibland bättre med hur ögat upplever det hela.
Vadarna springer ner mot havet efter vågorna. Ofta kan något ätbart komma upp efter en våg, och de flyr sedan snabbt tillbaka upp mot stranden när nästa våg kommer. Det enklaste är naturligtvis att ta bilderna från ett stativ, litet uppifrån, dels är det lättare att följa en vadare som ständigt är i rörelse om kamera och objektiv står på ett stativhuvud, dels riskerar man inte själv att bli blöt. Nackdelen är att man inte får en lika häftig bakgrund och oskärpa i förgrunden. - Dock: man behöver variera bilderna också.
Den här bilden är tagen i varmt miorgonljus. Då är det viktigt att man ställer in färgtemperaturen manuellt. Om man förlitar sig på kamerans automatiska färgtemperatur vill kameran kompensera det varma ljuset, göra det mer kallt, det vill säga den vill göra allt till normalt dagsljus.
Nu är detta inget problem om man kör RAW-filer och inte JPEG. För RAW-filerna kan man alltid ställa in färgtemperaturen i efterhand, i fall kamerans automatik skulle gjort resultatet galet.
Om det här med risken att bli blöt flörresten, det återkommer jag till i en kommande blogg.
Konsten att kombinera fågelfoto med en utmärkt middag
Amerikanska saxnäbbar, Long Beach, New York. EOS-1D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/640 s., bländare 10, ISO 1250, bländarförval, tidsautomatik.
Förutom saxnäbbarna, som jag måste medge nu tillhör mina favoritfåglar, samlas naturligtvis trutar och tärnor på stranden, i Long Beach såväl som på andra badstränder i världen. I slutet av augusti går solen upp klockan kvart i sex på morgonen, rätt så humant för oss nordbor vana vid extremt tidiga morgnar i Sverige på våren och sommaren. Ner går solen cirka kvart i åtta på kvällen, New York ligger breddgradsmässigt ungefär i jämnhöjd med Rom. Klimatet påminner också om mellersta Italien, sommaren dröjer sig kvar hela september och ibland en bra bit in i oktober, när vi börjar få det kallt och blåsigt och regnigt.
Det är naturligtvis en anledning att fotografera här i slutet av augusti eller början av september, förutom saxnäbbarna då. Ytterligare en anledning att bege sig till New York eller Long Island (till själva "staden" New York räknas egentligen bara Manhattan) är naturligtvis den spännande staden i sig, och inte minst den goda maten.
Jag tycker om äventyr, det finns inte mycket som är roligare än att fotografera fåglar, men jag tycker också om god mat. Livet är kort så varför ska man inte njuta litet efter fotosessionerna? Konkurrensen mellan restaurangerna i New York är stenhård, och man lägger på många håll verkligen manken till både vad gäller maten och betjäningen. Och då pratar jag om de i pris inte alls dyra matställena. En favorit på Long Beach är en liten restaurang med bara 72 stolar, Laurels luncheonette & restaurant på 300 West Park Avenue. På kvällen kan det vara litet kö – som så ofta med bra matställen i New York. Men för det mesta får man plats inom en kvart. Och väntan är värd det. Här serverades den bästa pastan jag ätit och ett ljuvligt smakande vitlöksbröd, receptet på röran de doppat brödet i hade jag gärna snott med hem. Och med förrätt och dessert inbakat i priset på cirka hundralappen (sen får man ju lägga till dricks själv, och den är dom värda här) har man besvär att resa sig från bordet efter middagen.
Trutgrälet gällde också maten, ett fågelkadaver som låg på stranden på Long Beach. EOS-1D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. Bländare 7,1, 1/1250 s., ISO 1250. Bländarförval, tidsautomatik.
Saxnäbbarna på Long Beach
Amerikanska saxnäbbar, Long Beach, New York. EF 800 m f/5,6, bländare 8, 1/1000 sek. ISO 1250.
De amerikanska saxnäbbarna landar i det höga gräset, knappt synliga utanför den inhägnad som satts upp för att skydda flöjtstrandpiparna som normalt häckar här. Men nu har orkanen Irene blåst och sköljt bort alla flöjtstrandpipare som möjligen kan ha häckat där och ännu inte lämnat boplatsen. Jag håller mig utanför området och efter en stund lyckas jag få några bilder av saxnäbbarna i motljus. Jag vill ha omväxling, har valt positionen för att få motljuseffekten, det är nödvändigt att ha en mörk bakgrund om motljuset ska fungera, här är platt men en sandvall på någon meter gör det möjligt. Hela eftermiddagen har jag plåtat i medljus nere vid en av vattensamlingarna där saxnäbbarna badat eller födosökt.
Längsta telet, 800 mm, har gällt för båda dessa motiv, ibland har jag även satt på konvertern 1,4 ggr. Brännvidd 1120 mm. F/8.
Amerikansk saxnäbb, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 L IS USM, bländare 6,3. 1/2500 sek. ISO 320.
