Vingspannet hos fåglar är jättestort, men i själva verket är det ännu större

Canon EOS-1 D Mark IV, EF 800 m f/5,6. 1/1600 s., bländare 9, ISO 400. Manuell exponering. När fåglar flyger över vatten vill jag gärna exponera manuellt, i förväg ställa in bländare och slutartid som jag vill ha dessa, därefter anpassa ISO-talet till dessa värden. Vad jag speciellt måste se upp med är att bränna ut högdagrarna. Det senare sker lätt när en fågel har stora vita partier, och extra känsligt blir det när solen lyser. Skulle jag kört exponeringsautomatik hade jag troligen tvingats underexponera med minst två steg för att inte riskera att bränna ut de vita partierna på fågeln.

En svårighet när man fotograferar fåglar är brännvidden. Fåglar är ofta små – eller om det nu skulle råka vara stora fåglar är de för långt borta.

Men det är inte bara så att jag alltid skulle behöva en längre brännvidd än jag har, för "att komma nära", som icke-fotografer brukar säga. Ibland är problemet faktiskt det motsatta. Och då tänker jag inte här på albatrosserna som jag skrivit om i tidigare bloggar, de som nyfiket närmade sig fotografen och som gjorde att jag alltid hade supervidvinkeln med mig i beredskap när jag fotograferade laysan- och svartfotade albatrosser på Midway Atoll.

Nej, svårigheten uppstår när jag till exempel tar porträttbilder av en saxnäbb som sitter eller står. För att fågeln inte ska bli en liten plutt i bilden måste jag använda 800 mm. Men så reser den sig och flyger över vattnet, som råkar vara spegelblankt. Då vill jag givetvis ha med fågelns vingar utfällda i luften, men kanske därtill reflexen i vattnet. Då går jag från 800 mm till 400 mm (en fyrdubbling av vad jag får med i bilden). Men bara för att genast upptäcka att även 400 mm är en för lång brännvidd för att verkligen få med allt, hela fågeln med vingar och därtill spegelbilden.

De flesta dagar på Long Beach blåste det en hel del, och då får man krusningar på vattenytan. Men en kväll låg pölarna spegelblanka. Med 400 mm handhållet försökte jag panorera och följa saxbnäbbarna som då och då kom flygande över vattnet. Jag började med kameran i horisontell bildposition eftersom det är lättast att panorera i det läget - jag är i alla fall mest van att arbeta med kameran så.

Men när det inte fungerade, jag såg hur vingarna i spegelbilden och även på fågeln allt som oftast hamnade utanför bildramen, ja då började jag hålla kameran vertikalt. Jag fick ett antal ganska hyfsade bilder, men den roligaste var när två saxnäbbar parallellflög över vattnet. Det blev en hyfsad bild, men vingen nedtill på den ena kapades tyvärr något, nu när de var två fåglar räckte det inte ens att göra bilden stående.

Vad vill jag nu säga med detta: jo, att man inte ska underskatta fåglars vingspann - och att man när man väl tror att man lyckats låta bli att underskatta vingspannet – ja, då ska man förmodligen ta i litet till!

Saxnäbbar, Long Beach, New York.

EF 400 mm f/4. 1/1600 s., bländare 8, ISO 1000.

Jättefina foton tycker jag! :) När jag tänker på fågelfoton så tänker jag på dig som fotograf :)

dear Friend,i love this picture & the way you are telling about the facs & exposure. & you are going handheld..that i know is damed hard with a 400 or 800mm canon heavy work..but som light & & awsome perfect bird photos ..yor are show agian You Are the nr.1.. best regards mr.A denmark(webmaster on Brutus,s fansight on facebook)https://www.facebook.com/group.php?gid=35752106259

Some of university students buy <a href="http://qualityessay.com">college papers online</a> usually because that helps them.

Following the optimization, submission of bookmarks supposes to be effective for your website. Therefore use the social bookmarking company.

Tidningen Foto
Tammy Bergström
Claes Grundsten
Fotoskolan Gamleby