Jag håller på att göra en bok, som ska komma ut på Norstedts till hösten. TIteln är "Konsten att fotografera fåglar och andra djur". Jag har ju hållit på med mycket annat, från isbjörnar till västindiska sjökor (undervattensfoto var det jag började med), men jag har inte använt det andra materialet i böcker.

Min hustru följer ju gärna med mig på mina resor, och för boken behöver vi bilder på fotografen "in action", som layoutaren Fredrik Granath säger. Därför har hon nu börjat ta litet bilder på mig. Den första bilden i bloggen är från Florida när vi ska fotografera rosenskedstork och pelikaner med flera andra arter i Tampa Bay.

Vad som inte syns på bilden är att stativet krävde extra försiktighet, det ena benet hade precis gått av och jag var tvungen att använda rätt mycket silvertejp för att få det att stå upp. Men jag lyckades i totalt sju timmar utan att det blev oavsiktliga undervattensbilder, det vill säga utan att jag doppade kamerahus och objektiv i vattnet. Att tejpa ihop stativben med fästet rekommenderar jag inte andra att göra, det är bättre att skaffa ett nytt och gärna rejälare stativ. Min plånbok har dock gjort att jag tvingats försumma vissa inköp de senaste två åren. Som till exempel ett stabilare och hållbarare stativ. (Dock, den oumbärliga silvertejpen följer numera med på alla resor.)

Viktigast var nu att jag skulle få bilder, och jag ville att de skulle vara tagna på en så låg nivå som möjligt, bokstavligt talat.

Ett visst risktagande ingår nog i varje naturknäppares vardag.

Vackra fågelporträtt i varmt morgonljus är bilder som är relativt lätta att få till. Det vill säga förutsatt att följande fem punkter uppfylls, de fyra första punkterna är inte så svåra att uppfylla:

1) att man är på rätt plats och att fågeln verkligen kommer,

2) att den senare sätter sig där det finns möjlighet att få en bra bakgrund,

3) att man lyckas komma tillräckligt nära utan att skrämma bort fågeln (i vissa fall bör man hellre avstå från bilden, till exempel ska man inte riskera att skrämma en häckande fågel, sunt förnuft gäller här liksom annars)

4) att fågeln sitter där i det alldeles första varma solljuset med en bra ljusvinkel utifrån var jag kan stå och var den fina bakgrunden finns

Slutligen punkt:

5) den viktigaste punkten men den absolut svåraste, nämligen att man själv just den morgonen lyckats trotsa allt vad kroppen ville berätta när den vägrade gå med på att det är vettigt att vakna vid en så okristlig tidpunkt och att man i alla fall vid femte snoozningen kommit upp ur sängen.

Jag fick den här bilden i veckan, jag har länge velat fotografera ralltranan men trots totalt flera månader i Florida under tolv år har jag inte fått några bilder. Men så rekognoserade jag med bilen ett område söder om Orlando. Och när jag besviket precis höll på att ge upp en morgon, ja då dök den upp.

Jag hann få några bilder av ralltranan från bilfönstret med 800-millimetersgluggen, jag var rätt nöjd med bilderna även om jag naturligtvis gärna hade haft ett bättre ljus. Det varma morgonljuset skulle dröja kvar ännu några minuter, men ralltranan höll sig nära skogen, i skuggan. Trots allt var bilderna klart bättre än inga bilder alls av denna så ofta undflyende art.

Morgonen därpå återvände jag i första gryningsljuset till samma plats, en båtramp långt ut på en grusväg med högst ett par båtar, men inga människor på plats så tidigt på morgonen. Ralltranan kom även denna morgon och satte sig först ute vid piren och senare i ögonhöjd på stammen av ett träd som växte parallellt med marken den förstra metern innan trädstammen sedan böjde uppåt mot himlen. Jag lyckades försiktigt smyga mig fram vid båda tillfällena och fick närporträtt av den vackra fjäderskruden i första morgonljuset. Bakgrunden blev ur estetisk synpunkt renast vid första tillfället, vattnet i sjön reflekterade den molnfria himlen och gav den blå bakgrundsfärgen.

Efter kalla dagar i Alaska med bland annat vithövdad havsörn hade vi bestämt oss för en veckas semester i Florida, bad kombinerat med fågelfotografering. Det blev mer fågelfotografering än tänkt, min hustru brukar dröja kvar längre än jag på de flesta platser.

På väg till flygplatsen med marginal lägger jag upp några bilder från i morse, första gången jag hittat en plats med hyfsat motljuis med häckande amerikansk gråhäger.Tre kvart hade vi på oss men man hinner ta en hel del bilder på den tiden om ljuset och situationen tillåter det. Första gången vi besökte platsen var faktiskt igår eftermiddag, en ny upptäckt.

DEn korta tiden gjordeegentligen inte mycket. Efter trekvart började ljuset ändå bli hårt, så är det ju så här långt söderut.

Ljuset förändras snabbt och efter ett par timmar är det ändå nästan alltid lika bra att ge upp, om man inte har tur och får moln eller hittar fåglar i skugga. Möjligen kan motljusbilder fungera innan solen står alltför högt upp. Mitt på dagen är skuggan minimal härnere.

På väg därifrån när jag håller på att plocka ihop utrustningen sätter jag på 24millimetersgluggen med ljusstyrka 1,4 och tar en sista bild på gråhägrarna innan vi åker hemåt, denna gång genom 400mm-gluggen.

Bilderna jag lagt upp i de nya bloggarna är tagna från jpg-filerna med snabba justeringar, jag kör parallellt med RAW och jpg, men eftersom jag inte alltid har tid att redigera kör jag ibland jpgbilderna. Kvaliteten i dag är så bra och man slipper mycket av arbetet med RAW-filerna.

På väg till flygplatsen hinner jag inte lägga in data om exponering med mera, men jag kommer att lägga in det när jag väl är hemma. Som nybörjarfotograf hade jag stor nytta av att se vilken slutartid och bländare proffsfotograferna använde.

Ett vanligt turistbesök slutade med att jag ville lägga upp bloggbilder på annat än fåglar. Min hustru läste sex–sju år fysik och matematik på Chalmers. Men ett intresse för astronomi – observera, inte astrologi, det senare skyr hon liksom jag som pesten – har följt henne sedan hon gick på högstadiet. Som enda tjej bland nördiga killar åkte hon på vintrar upp till norra Värmland för att långt från städernas ljussken med tunga teleskop kunna skåda inte fåglar men galaxer, stjärnhopar och planeter. Så när vi efter köldslagna dagar uppe i Alaska kom ner till Florida för en veckas semester kombinerat med fågelplåtande var det naturligt att besöka Kennedy Space Center, bara någon timmes bilresa från det fågelområde vi besökt på morgonen.

Väl här förstår jag fascinationen, också för rymdresorna. Men det är inte astronauterna som intresserar mig utan hur alla dessa tekniker och vetenskapsmän med svårbemästrade kalkyler lyckats göra det möjligt att ta sig till och tillbaka från månen.

Nåväl, rundturen på Kennedy Space Center slutar i själva centret där en raket av modell Saturn V finns upphängd så att man kan gå under den. Saturn V var den raket som användes vid uppskjutningen till alla månlandningar, och två raketer blev över. Det är den ena man kan se i sin helhet här.

Det var omöjligt att inte ta fram kameran med ett par olika vidvinklar för att under någon timme plåta detta fantastiska monster till maskin.

Miljövänligt? Nej, kanske inte. Men ändå intressant. Vad som fascinerar mig extra mycket är att månlandningarna genomfördes långt innan vi fick våra moderna datorer.

Idag är inte bara Apolloprogrammet nedlagt utan även USA:s rymdfärjeprogram. När USA i dag ska skjuta upp astronauter till den internationella rymdstationen tar man hjälp av forna fienden Ryssland. De amerikanska astronauterna får helt enkelt ta reguljärflyget till Kazakstan för att där lifta med en rysk raket. Som vår guide med torr humor sa: Det är ungefär som med Wal-mart, det är billigare att handla där.