Brutus Bloggar

Det är inte varje dag man kör normalzoom eller supervidvinkel till fåglar - utan fjärrutlösare!

Pelikaner är stora fåglar, och den krushuvade pelikanen är dessutom den absolut största av de åtta pelikanarter som finns i hela världen. När den sträcker på sig blir den högre än fotografen, 190 centimeter, och den kan väga uppemot 15 kilo. Och det är mer än tre meter mellan vingspetsarna.

Den bruna pelikanen, som jag tidigare plåtat flitigt både i Florida och Kalifornien, väger knappt tre kilo, och det är ändå ingen liten fågel.




Den krushuvade pelikanen - på engelska: dalmatian pelican - är om än inte akut utrotningshotad så dock en hotad art. Det finns inte mer än ungefär fyratusen krushuvade pelikaner totalt i hela världen.

Med hjälp av EU-pengar byggde man därför för något år sedan en häckningsplattform för de krushuvade pelikanerna här vid Kerkirisjön i norra Grekland, och det dröjde inte länge förrän pelikanerna började häcka på plattformen. Det blev på en gång trångt om utrymmet. Till årets häckning har man därför byggt en plattform till, fast dubbelt så stor.

Längs Kerkirisjöns stränder lägger yrkesfiskarna traditionellt ut sina nät. Skarvarna är deras värsta fiender eftersom de tenderar att ha sönder garnen när de försöker sno fiskar ur näten. Närmar sig en skarv hörs genast någon av fiskarna skrika för full hals för att skrämma iväg den. Nån gång hör jag ett par skrämselskott avlossas i luften, och dagen därpå ligger tomhylsorna på marken där några fiskare håller till i nästa vik.

När det gäller de krushuvade pelikanerna är de småskaliga yrkesfiskarnas inställning en helt annan. De tycks ha ett närmast kärleksfullt förhållande till pelikanerna med deras jättelika näbbar med säcken på undersidan av näbben. Fiskarna slänger till dem alla fiskrester, men även en del av den ät- och säljbara fångsten, i alla fall de mindre fiskarna, slinker med när hungriga pelikaner flockas runt de små fiskebåtarna. Yrkesfiskarna bidrar genom sin matning onekligen till att öka överlevnadschanserna för den krushuvade pelikanen.

Fem dagars intensiv fotografering. Två timmar på morgonen och fyra-fem timmar på eftermiddagen, följt av bildredigering sex-sju timmar varje kväll  - och ändå har jag inte hunnit gå igenom mer än två tredjedelar av alla bilder.

När man skjuter actionbilder vill man helst ha mycket ljus, och de första två dagarna skiner solen hela dagarna. Vintertid kan det annars vara si och så med den varan, även i norra Grekland. De tre följande dagarna är molniga, men under en halvtimme sticker solen fram och då och då är ljuset behagligt.

Sex-åtta minusgrader är inte vad man brukar förknippa med Grekland, och när vinden dessutom tar i känns kylan in på bara kroppen efter någon timmes plåtande. Jag har tagit på mig fyra rejäla lager både upptill och nertill med en rejäl dunjacka ytterst.




Men medan jag plåtar glömmer jag kylan, det finns inte tid att tänka på sådant när bilderna bara öser in. Det är först efteråt som man känner hur in i märgen kallt det blir när man sitter stilla eller ligger på marken ett par timmar i sträck i minusgrader och blåst.

Precis som den kaliforniska varianten av den bruna pelikanen, som annars förekommer såväl i Syd- som Nordamerika, får den krushuvade pelikanen en extra stark röd färg på näbbsäcken när parningstiden närmar sig. De brukar inleda sin parnings- och häckningsperiod redan kring månadsskiftet januari-februari, och samma gäller för övrigt den bruna pelikanen i Kalifornien. Den är som vackrast under januari-februari när säcken blir kraftigt röd och den annars helsvarta halsen blir vit.

Pelikaner är i högsta grad sociala fåglar. Men att leva i stora kolonier medför också ständiga schismer och fajter. Mestadels handlar osämjan om födan men det kan också handla om utrymmet på häckningsplatsen. Man brukar säga att många större fåglar som häckar i kolonier i bästa fall har litet litet längre till grannparets bo än vad den egna näbben räcker; på så sätt undviker man att hela tiden själv utsättas för hugg och slag från grannarnas näbbar.

Sista dagen är vi i Kastoria, tjugo mil sydväst om Kerkiri, en stad i en dalgång med en stor insjö. Här häckar bland annat dvärgskarven, mitt inne i stan, vid några budskage knappt femtio meter från stranden. Men i år börjar häckningen litet senare än vanligt, och buskaget är så gott som tomt på fåglar under dagen. Först när det mörknar samlas dvärgskarvarna på grenverket vid buskaget. Kanske är det något att återvända till senare i vinter-vår. Kastoria är en vackert belägen stad, mest känd som ett centrum för pälsindustrin.

En liten solskenshoistoria berättas för mig. Längs stranden möter vi en relativt välklädd man; han brukar gå längs den lilla stadens långsträckta stränder annars också, varje dag, och han matar fåglarna. Han brukade göra så även förr, men han var då arbets- och hemlös. När borgmästaren fick reda på detta anställde han genast mannen, som fick en enkel bostad och lön mot att han tidigt varje morgon och  varje eftermiddag fortsatte att plikttroget utföra fågelmatningen.

PS. Jag var på väg hit redan förra vintern, men annat kom emellan. När jag nu hade planerat för att åka själv upptäckte jag att den finländske fotografen Jari Peltomäki skulle hit med några andra fotografer: Jan-Michael Breider, medlem sedan många år i Naturfotograferna som skådat fågel och plåtat i över trettio år, och även en av Tysklands bästa naturfotografer, Werner Bollmann. Det blev både billigare och roligare - rekommenderas, inte minst för att plåtandet annars är en rätt ensam syssla; med tre så duktiga naturfotografer gör dessutom var och en rätt mycket av sina egna saker.

Ett stort tack till Dimitris Vavylis, vår grekiske guide, en ung biologistudent, naturfotograf och dessutom hängiven fågelskådare - om än han vägrar medge det själv.

VR, IS, och så vidare. Olika namn och tekniska system för att åstadkomma i princip samma sak. Bildstabilisering hjälper oss att få bilder utan skakningsoskärpa även med längre slutartider. En del märken har stabiliseringen inbyggd i kameran; fördelen är att detta blir väsentligt billigare för konsumenten, den dyra teknologin för bildstabilisering behöver inte byggas in i varje objektiv. Nackdelen är att den metoden inte fungerar lika bra, framför allt inte när du fotograferar med teleobjektiv; då är det en klar fördel att ha bildstabiliseringen inbyggd i objektivet.

Men det finns klassiska metoder att minska risken för skakningsoskärpa - utan tillgång till inbyggd bildsatabilisering. Arbetar man på frihand utan stativ, då gäller det, som jag skrev i förra bloggen, att söka stöd med armarna, mot ett träd, ett staket eller mot kroppen.


Dock: längre gluggar bör man i möjliogaste mån köra på stativ, och även då är den i optiken inbyggda bildstabiliseringen till stor nytta. Inte minst när du sätter en telekonverter på dina långa gluggar. Med en brännvidd över 500-600 mm (över 300-400 mm om du inte kör fullformat) kommer bildstabiliseringen i optiken väl till pass. Jag vet inte hur det fungerar för alla kameramärken, men med de långa gluggar jag använder är bildstabiliseringen till stor nytta även när jag kör med stativ.

Men man ska inte ge upp bara för att man kanske inte har råd att skaffa dessa dyrare teleobjektiv; det finns sätt att öka stabiliteten och minska skakningsoskärpan även när man inte har tillgång till bildstabilisering i de långa gluggarna. Ett klassiskt knep är att hänga en tyngd i mitten på stativet, som då blir mer stabilt. Ett annat mycket bra knep är att trycka kameran rejält mot ögat/pannan och sedan med vänsterhanden ta tag i objektivet uppifrån och trycka det nedåt - detta gör man precis över stativhuvudet. Även utan bildstabilisering inbyggd i kam,eran eller optiken menar jag att man med en bra fotograferingsteknik kan tjäna både två och tre hela slutarsteg.

Själv har jag ett handikapp, en medfödd CP-skada i höger hand; jag kan visserligen skjuta med höger hand, men inte så sällan skjuter jag med vänsterhanden på avtryckaren när jag använder stativ; jag har då vänsterarmen/handen över kameran. Så för mig underlättade verkligen bildstabiliseringen fågelfotot, även om jag redan dessförinnan hade övat in en teknik för att undvika skakningsoskärpa - jag började fotografera fåglar vintern 1999.

Stabila stativ är naturligtvis bra, men jag måste erkänna en sak. Förutom mitt favorithuvud, Wimberley, för de långa gluggarna, har jag nästan alltid kört relativt billiga stativ. Jag har hellre lagt pengarna på resor eller gluggar. Jag fick en del taskiga gliringar från andra fotografer jag mötte, "det där kan du inte ta bilder med", men faktum är att man inte alltid måste köpa det dyraste. En bra teknik för att hålla kamera och glugg stabila är en synnerligen lönsam investering.

PS. Jag vill för övrigt slå ett slag för Manfrottos relativt billiga videohuvuden (för tusenlappen får man ett riktigt bra huvud). När jag inte använder Wimberley-huvudet har jag kört en hel del just med ett sådant videohuvud till de långa gluggarna. Videohuvudet är utmärkt för panorering, och det är lätt att arbeta med.

Nackdelen med kulhuvuden - till skillnad från videohuvuden - är att du inte kan panorera särskilt bra, och använder man kulhuvuden till långa teleobjektiv har de stora gluggarna en tendens att glida ner på sidan. (Ett bra kulhuvud, med gradvis tröghet/låsning, använder jag däremot gärna för till exempel landskapsfotografering.)

Första bilderna från ett alldeles nytt örngömsle i Norge, i början av december. I början på en ny plats är rovfåglar mycket skygga, sedan vänjer de sig vid gömslet. Fem bilder fick jag, och då hade havsörnen ändå börjat äta av åteln - vilket normalt bruykar innebära att de är svårstörda. Fokus inställt med en fokuspunkt. Med 400/2,8, nedbländat ett halvt steg för att ge litet skärpa även åt fågeln i övrigt, men som sagt: huvudfokuspunkten inställd och låst på ögat. Om örnen flyttar på sig efter att man låst skärpan måste man naturligtvis fokusera om. Det var mörtkt. ISO 6400 fungerar emellertid utmärkt på många nya kameror, här ett förhandsexemplar av Canon 1 D Mark IV. 1/125 s, bländare 3,5.

Jag vill återkomma till en sak jag diskuterat förut här i bloggen.

Inte så sällan hör jag nämligen fotografer, dock nästan aldrig proffs, som klagar på skärpan i bilderna. Ofta försöker man hitta felet i objektivet eller i kamerans autofokus. Och visst, tyvärr förekommer det enstaka fall när kameror och objektiv är orsaken till skärpeproblemen. Men min erfarenhet, och det spelar ingen roll vilket kameramärke - Canon, Nikon eller något annat - det handlar om, är att i 99 % av de fall då någon är missnöjd med skärpan så har denne fotograferat med en otillfredsställande fotograferingsteknik och inte använt stativ. Jag har fått titta i datafilerna till bilderna några gånger. Och då har jag noterat att slutartiden med ett 300 mm varit kanske 1/100 eller 1/200 sekund och att fotografen i fråga inte använt stativ; och med de grundförutsättningarna måste man räkna med oskärpa. Grundregeln när man körde film var ju att man kunde handhålla en glugg på ungefär samma tid som gluggen hade brännvidd. Med ett 300 mm skulle det således innebära 1/300 sekund. Med 50 mm brännvidd skulle det ge 1/50 sekund, med 100 mm 1/100 sekund. Och så vidare.


Havsörn. Canon 1 D Mark IV, 400/2,8 fotograferad på stativ i gömslet. Fokus låst på ögat. ISO 4000. 1/100 sekund, bländare 3,5.


Ormvråk från mitt gömsle invid kontoret på tomten en mörk morgon nu i december, dessutom fotograferad genom ett spegelglas, som stjäl två bländarsteg; fördelen med "polisförhörsspegeln" är att vråken inte har en aning om att jag finns bakom spegeln. EF 70-200/2,8 vid 148 mm, stativ självklart. ISO 6400, bländare 3,5, 1/500 sekund. AI-Servo med alla fokuspunkter utnyttjade. Egentligen behöver man blända ned litet mer för att få större skärpedjup och därmed vara säker på att få ögat skarpt när man använder kontinuerlig skärpeföljning och dessutom kamerans alla autofokuspunkter inkopplade, men här fungerade det, kanske till följd av den korta brännvidden: 148 mm. Bilden var litet underexponerad, spå jag har fått ljusa upp den.

Nu när vi kör digitalt kan man dessutom förstora bilderna så mycket mer i datorn. Det gör att vi upptäcker oskärpa bättre än förr, fast ibland drar vi upp för mycket också (då ser vi oskärpa i en förstoringsgrad som aldrig ändå kommer att bli aktuell). Men likväl, de bilder som på diafilmens tid tycktes bli skarpa på filmduken visar sig i dag vara mindre skarpa. (Jag har skrivit om just det förut i bloggen, att när man scannar gamla diabilder och drar upp dem i datorn, då visar bilderna sig ofta vara mindre skarpa än vi upplevde dem när vi bara körde dem på filmduken. Fast i de fall stativ användes visar sig bilderna ofta rätt skarpa även när de scannats och fingranskas i detalj på skärmen.)

Ormvråken på tomten genom spegelglaset i gömslet, bättre ljus senare på förmiddagen. Eftersom den rörde på sig körde jag AI-SERVO, alltså kontinuerlig, skärpeföljande, autofokus. 70-200/2,8 vid 140 mm. Alla AF-punkter inkopplade. ISO 5000, 1/800 sekund, bländare 4,5. Medf den nya kameran vågar jag lätt ställa in ett högt ISO-tal för att få litet skärpedjup och en bra slutartid.

Till oskärpefenomenet, och den ökade upplevelsen av oskärpa, bidrar också den skenbara brännviddsförlängningen på en del kameror. Den gör nämligen att bilderna måste blåsas upp ännu mer jämfört med när man fotograferar med film eller med en fullformatssensor. Det gör att 1/100 sekund - som räckte på diafilmens tid för 100 mm - kanske i dag måste bli 1/160 sekund för att räcka till för handhållning av kamera och glugg.

Det hela kompliceras ytterligare av att dessa angivelser - det vill säga att man minst bör ha samma slutartid som brännvidden är lång i millimeter - bara gäller om man dessutom använder en säker handhållningsteknik. Att flänga med kameran och ta en bild i flykten går inte, då blir det oskarpt även om slutartiden skulle vara samma som brännvidden - i sådana fall krävs extremt snabba slutartider om man vill få bilderna skarpa.


Orrspel. Tidig morgon. Vid action kan kontinuerlig skärpeföljande fokus vara bra. Kruxet är att orrarna mestadels är så gömda nere i vegetationen att fokus i så fall alltför ofta kört iväg mot berget på andra sidan vattnet i bakgrunden. Därför fick jag använda låsning av skärpan och utnyttja bara en autofokuspunkt för att verkligen sikta rätt med den.

Man måste stå stadigt och verkligen försöka hålla kameran stilla, gärna ta stöd mot något. Om man inte gör det krävs snabbare slutartid än 1/50 sekund för 50 mm. - Därtill måste ju motivet i det fallet (vid 1/50 sekund) vara stillastående - annars får vi rörelseoskärpa.

Om man upplever bilder som oskarpa, då bör man innan man försöker hitta felet i objektivet eller i kameran kontrollera följande saker: använde jag stativ eller tog jag stöd emot något, det vill säga: var min teknik sådan som den bör vara? Och man måste alltid kontrollera slutartid och brännvidd, gav förhållandet mellan dem rimliga chanser till en skarp bild?

Därtill - och detta säger jag efter att ha lett ett ental kurser - måste man kontrollera villken autofokusmetod man använt. Det kan förefalla självklart för en del av oss, men jag vet av erfarenhet att många inte kan skilja på de olika fokusmetoderna för kamerans AF. Ska man få ett stillastående föremål, en staty, ett ansikte eller liknande, skarpt på rätt ställe, då kan man inte använda det som heter kontinuerlig eller AI-servofokus. Den innebär att kameran hela tiden fokuserar om, beroende på vad den aktiva AF-sensorn råkar träffa. Och skulle man då komponera bilden så att kamerans autofokuspunkt träffar något som inte råkar ligga i linje med det man vill ha skarpt, ja då blir det ju oskarpt på det ställe där man egentligen ville ha skärpan.

Man måste använda det som på en del kameror heter One-shot-fokus och på andra heter till exempel Single shot-fokus. Denna autofokusmetod innebär att man trycker avtryckaren halvvägs när man med kamerans fokuspunkt träffar det man vill ha skarpt. Då låser man skärpan där. Sedan håller man kvar avtryckaren halvt nedtryckt (skärpan förtblir alltså låst) medan man komponerar om bilden - och när man komponerat bilden som man vill ha den trycker man ner avtryckaren helt. (Råkar man släppa taget däremellan missar man skärpan.)

Har man däremot ett barn som springer mot kameran, då måste man använda den andra metoden, alltså autofokusen inställd på att kontinuerligt följa motivet. Då följer skärpan med barnet som kommer emot en, och man kan ta bilden eller bilderna när man tycker att det ser skarpt ut. Samma gäller naturligtvis för alla rörliga motiv: bilar, hundar, hägrar som flyger. Autofokusen följer motivet, och man trycker av när det känns skarpt.

Elementärt, säger säkert en hel del läsare. Ja, men det är alltså väldigt många som har fotograferat i åratal och som faktiskt aldrig fått riktigt koll på vad de här olika metoderna innebär.

Om man lär sig dessa enkla ting, och dessutom börjar använda stativ eller ta stöd emot något när man tar bilderna, då kommer 98 % av oskärpeproblemen troligen att försvinna. För i de flesta fall är det nämligen den mänskliga faktorn och bristande kunskaper om rätt fotograferingstekniker som är orsaken.

De flesta kameror i dag har ju dessutom olika valmöjligheter mellan autofokuspunkter i sökaren. Man kan välja bara en autofokuspunkt, mittpunkten, eller en punkt till höger eller vänster och så vidare. Eller man kan låta kameran utnyttja alla olika autofokuspunkter och själv välja vilken punkt som ska användas för skärpeinställningen (den väljer ofta då det som finns närmast i motivet). Använder man kamerans automatval av AF-punkt, då vet man inte riktigt säkert var skärpan ställs in - vilket kan vara ytterligare en felkälla.

En effekt av att man inte använder stativ kan också vara att man råkar darra till just när man ställer in skärpan, den ställs då kanske in på fel ställe i motivet och är det då fråga om en mindre oskärpa kan det vara svårt att upptäcka detta i sökaren.

Flygande fåglar, då gäller AI-SERVO, det vill säga kontinuerligt skärpeföljande fokus. För att få den nyuppfångade färska fisken (här handlar det om Norge med gott om fisk) att flyta till dess att havsörnen behagar komma ned och fånga den är det en god idé att stoppa en kork i fiskens mun. Men har man otur - eller tur - då råkar örnen klämma åt om fisken och korken flyger ut ur käften. En gammal bild tagen med Canon 1 D Mark II och 500 mm.

PS. I övrigt vill jag så här den 3 januari önska er alla en god fortsättning och många bra bilder under 2010.

En kort rapport från några dagars gamfotografering i Pyrenéerna i Katalonien. Jag fick skjuta på resan eftersom jag måste hjälpa min far, som är 88 och fortfarande bor i det hus i Skälby, Järfälla där jag växte upp. Han hade fått bältros och behövde plötsligt hjälp. Han har klarat sig bra med hemtjänstens städning var tredje vecka ända tills nu.
Därför kom jag ner till Barcelona en dag försenad, men därifrån är det bara tre timmar med hyrbilen upp till den lilla bergsbyn Bresca med högst ett tjugotal invånare. Jag hade varit här förut så jag gick direkt till vandrarhemmet i byn.




Bresca ligger på cirka ett tusen meters höjd, Det är kanske inte alla som vet det, men Spanien är det bergrikaste landet i Europa, näst efter Schweiz.
Fortsätter man den smala slingrande vägen från byn Bresca uppåt en halvtimme kommer man till den platå där Georgie en gång i veckan utfordrar gamarna.
Tre dagar i gömsle, inte mer än sex timmar om dagen. Men datorn är full av råbilder. En del har jag inte hunnit titta på, andra kan jag inte kolla än, eftersom jag inte har installerat råkonverterare till den 7 D jag köpte häromveckan. Å andra sidan använde jag mest fullformatskameran och huvudsakligen mitt tele 400/2,8, ibland med 1,4 eller 2 gångers konverter, men för det mesta utan. Gamar är stora, och med den skenbara brännviddsförlängningen på 7 D passade 70-200-zoomen bäst. Men skärpedjupet blir kortare om jag istället använder fullformatskamertan och därmed litet längre telen, 300/2,8 respektive 400/2,8, och eftersom det kom ett hundratal gamar vid matningen ville jag ha ett kort skärpedjup för att kunna isolera enskilda gamar i mängden. Ändå, när det blev action. då var jag tvungen att blända ned något steg för att vara säker på att få skärpa på ögat när saker väl hände.

Lammgam. 400/2,8 plus 2 ggr konverter (800 mm). Full öppning.

Jag har nämnt det förut men mängden fåglar gör det ofta besvärligt. När väl en liten skärmytsling bryter ut är det nästan alltid några andra fåglar i vägen. Detsamma gäller när man kommer till jättelika kolonier, som till exempel den med 50.000 par havssulor på den lilla klippön Bass Rock ett par mil öster om Edinburgh i Skottland. Eller för den delen under högsäsongen för tranorna vid Hornborgasjön. Då kan ett längre tele med ett kort skärpedjup komma väl till pass.
Ikväll, söndag, flyger jag till Kastrup, det är bara 50 minuter hem från flygplatsen. På måndag kväll är det augustprisutdelning. Jag får se om jag kommer dit, jag brukar alltid klara utlandsresorna, men den här gången har magen pajat fullständigt. Med massor med koltabletter lyckades jag i alla fall klara fem timmar i gömslet sista dagen.
Vem som vinner August? Ja, jag tror inte det blir "Att överleva dagen". Hittills har aldrig en naturvetenskaplig bok vunnit. En bok om naturvetenskap vann en gång, men den var skriven av en humanist, idéhistorikern Nils Uddenberg. Det är sex böcker som kan vinna, min gissning är att det antingen blir idéhistorikern Karin Johanissons bok om melankolin eller boken om Love Almqvist, som med största sannolikhet är en ypperlig litteraturvetenskaplig studie.

Hektiska månader, därför inget bloggande. Inte heller tid för fotografering, mer än att jag följde ett par som skulle gifta sig. De har tre barn, och jag dokumenterade förberedelserna, dels under ett par timmar på morgonen, dels när brudparet och barnen och några syskon klädde upp sig under de sista timmarna före själva vigseln. Jag följde dem till kyrkan, men där lämnade jag dem vid porten. Det var den kanske roligaste fotograferingen i år. Villkoret för att jag skulle göra den var att det inte skulle bli traditionella bröllopsblder, i stället blev det ett slags "reportage" över dagen.






Kungsörn utför strapatsiska konster. Från gömslet är det ungefär 24 meter till trädet. Med 400/2,8, fullformatskamera

Boken blev i alla fall klar i tid.  Direkt efter det blev det: föreläsningsrunda. Augustnominering. Mer föreläsningar. Och nu workshop med örnar.

"Att överleva dagen" blev den mest omfattande boken hittills. Och trots att vi gjorde layout, redigering och text på mindre än fyra veckor känns den trots allt mer gedigen, genomarbetad än någon tidigare bok. Naturligtvis får man en viss rutin när man gjort fem böcker tidigare, det blir enklare, man vet i förväg vad som behövs och vad som kan göras. Men på slutet arbetade vi också dygnet runt, i långa skift.

Jag fick för en vecka sedan ställa in ett föredrag, när hesheten i rösten övergått i ingen röst alls. Men trots pencillinkur blir det inte bättre. Jag satt en dag i gömsle med kungsörnen, innan workshop-gruppen kom. Men det var för rått i gömslet. Hostan blev värre.  Efter att ha slussat ut alla trevliga fotografer - när intresserade samlas för att göra en sak som alla är intresserade av blir det en bra stämning - i olika gömslen har jag tillbringat ett par dagar inomhus och kurerat mig. Imorgon fredag fkör jag hem. Lördag-söndag får bli vilodagar hemma och så flyg upp till Umeå för föreläsning på Folkets Hus på måndagskvällen, Skellefteå dagen efter och på onsdag föreläsning i Luleå.

Det blev alltså bara en dag i gömslet. Men kungsörnen kom, och den stannade i tre timmar. Jag bifogar några dagsfärska kungsörnsbilder från Norge.

Om tjiiiten jag dras med ger med sig bär det i mitten av november av några dagar till Pyrenéerna - direkt efter Fotomässan i Stockholm. Sedan väntar en resa till de sub-antarktiska öarna söder om Nya Zeeland i december. Jag hoppas återkomma med reserapporter och annat.


Kungsörn. 400/2,8

Augustpris. Nej, det tror jag inte. Fast den här gången skulle jag i alla fall inte skämmas. "Pingvinliv" som också nominerades till Augustpriset för tre år sedan var kanske ingen dålig bok, men jag tyckte inte att den riktigt höll för ett augustpris. Jag måste erkänna att jag den gången verkligen drog en lättnadens suck när Cecilia Lindqvists namn och hennes bok ropades ut som vinnare. Det hade inte känts rätt.

Jag fick frågan om fågelskådare och män av en intervjuare för ett tag sedan. Jag sa att det är rätt annorlunda i t.ex. USA; där har fågelskådarorganisationerna många fler kvinnor. Och när man är ute och letar fåglar kan könsfördelningen där vara ganska jämn. I Sverige finns ett stort natur- och fågelintresse, och ser man det över befolkningen i stort är det säkert lika många kvinnor som män som är intresserade av fåglar. Jag märker det inte minst vid mina föredrag, det kommer minst lika många kvinnor som män, oftast fler kvinnor. Men i fågelskådarorganisationerna i Sverige, i tidskrifter och styrelser , där är mansdominansen total. (Undantag är möjligen Lunds/Skånes ornitologer.) Jag tror inte de olika fågeltidningarna har en enda kvinna som regelbundet återkommande skribent.

Inte minst av det skälet är det roligt att Suanne Åkesson skrivit texten inte bara till den senaste boken utan till tre av de sex fågelböcker jag gett ut.


Kungsörn. 400/2,8


Kungsörn. 400/2,8

Jag ägnade fyra eller fem förmiddagar åt biätare i juli. 400mm/2,8. ISO 1600 för att få tillräckligt kort slutartid och ett visst skärpedjup för att få biätaren skarp. Manuell exponering. Bländare 8, 1/1600 sekund. För biätare innebär längre tider än 1/1000 sekund oskärpa vid flyktbilder. Manuellt inställd fokus i förväg strax bakom grenen. De satte sig på grenen en gång i timmen vissa dagar, andra förmiddagar knappt alls, någon dag oftare.

Jag har skrivit om det förut här i bloggen, jag skrev om det förra året. Om det som kallas "bunten" i fotoböcker och om de svårigheter den kan ställa till med när bilder ska läggas ut (layoutas) på boksidor och uppslag. Bunten, det är mitten av bokuppslagen, där en liten del av bilder som läggs ut över hela uppslag försvinner.

Det finns olika sätt att hantera denna bunt. Ett vanligt sätt, i synnerhet om man betraktar bilder som heliga och som inte ska beskäras på annat sätt än fotografen ursprungligen ville, det är att man bygger boken som en utställningskatalog. Man lägger ut bilderna ungefär som familjekort i ett album. Det kan bli rent och snyggt, framför allt: du slipper eländet med att en bit av bilden försvinner in i mitten.

Att få bilder på biätare med byte i bra ljus är svårt. Solljuset i södra Europa är mjukt tidigt på morgonen, efter kl. 7 börjar det kännas hårt. Men bin och insekter i övrigt visar sig mest när solen skiner och när klockan hunnit bli minst åtta på morgonen. Och de försvinner innan man får det bästa ljuset på kvällen. Detta innebär att biätarna är litet av sjusovare. De visar sig ofta först när ljuset blivit rätt hårt. Och blir det molnigt finns också återigen färre insekter för dem att fånga. Aktiviteten avtar liksom vid regn. Här från gömsletältet med 800 mm plus 1,4 ggr konverter (1120 mm): Bländarförval, tidsautomatik. Vid 1120 mm är största bländaröppningen f 8, jag har bländat ned 2/3 steg till bländare 10 för att kompensera eventuella smärre fokuseringsmissar. ISO 400. 1/800 sekund.

Nackdelen är att du ofta inte utnyttjat själva "formen bok". Det blir lätt "utställning" i stället. Nu råkar jag vara inte bara fotograf utan bokförläggare, jag tycker inte att bilder är "heliga", och definitivt inte mina egna. För mig är det okej att låta bilder beskäras ibland när själva boken vinner på det.

Det innebär också att en "sämre" bild ibland måste väljas, för att helheten därigenom blir bättre. Den vertikala bilden jag har är förvisso kanske inte dålig, men den horisontella motsvarande är litet vassare, men med den senare blir det inget flyt i boken, den passar inte med de andra bilderna och med de omkringliggande uppslagen.

Jag har bläddrat i många böcker, som har låtit bilderna stå "rena", men jag har nästan aldrig köpt en sådan bok. Varför? Jag vet inte. Men kanske för att jag tyckt det varit litet tråkigt, en katalog över bilder, visserligen mycket bra bilder, ibland fantastiskt bra. Något har saknats för mig. Köper jag en bok vill jag ha en bok som utnyttjar att den är en bok, som använder hela det fantastiska format en bok kan ge, med bilder som blir kanske en halv meter i bredd. De naturfotoböcker jag återvänt till har varit böcker som kanske inte är estetiska konstverk, men som är spännande, med text, brytningar av bunten och med maffiga uppslag, ta till exempel Staffan Widstrands och Magnus Elanders spännande - och lärorika - böcker, Safari, Ajunnqilaq - arktiska ögonblick, och deras rovdjursbok.

Men visst, vi håller just nu på med en ny bok som ska gå i tryck om någon vecka. Vi brottas med de svåra uppslagen, hur ska vi få bilderna att passa ihop, och inte bara med varandra utan med texten som jag tycker är viktig för böckerna. Läsaren ska lära sig något också, på samma sätt som jag vill lära mig.

I tidigare böcker har änder varit i stort sett frånvarande. I den nya boken blir det 8-10 sidor med andfåglar. Brunand i tidigt morgonljus. 800 mm.

Honan är missnöjd. Undrar vad hanen hittat på. Ja, man måste ju få leka litet med fantasin även om fåglar inte är som vi. Objektiv: 500/4 plus konverter = 700 mm.

Eftersom jag gjort några böcker förut levererade jag ett antal bilder med en färdig beskärning för uppslag, där jag sett till att ingenting väsentligt hamnar i mitten, i den där "bunten". Men sen visar det sig att layouten behöver en annan bild. Då blir det ibland problematiskt. Jag vet att jag kommer att få dra några bilder i sidled, göra om beskärningar m.m. för att det ska gå ihop. Det är två-tre bilder som blir kritiska. Men samtidigt, en av dem ska vara just så stor för att ge effekt, ge bok-effekt. VI får se hur det går. När Jens, den kreative layoutaren, lagt in dem får jag på nytt pröva olika beskärningar för att i möjligaste mån rädda dessa två-tre bilder från bunten. Blir det perfekt? Nej. Det blir kompromisser. Men jag tror läsaren därigenom ändå får en roligare bok.

Det är en besvärlig process, layouten, just när man vill  kombinera bilder med text. Vi gör om uppslagen ibland inte två gånger, utan fem-sex gånger. Nån gång vill man förtvivla, det går inte, men efter ett antal böcker vet jag att vi kommer att lösa det.

Det här porträttet på en rödhuvad dykand kom inte med i boken, ett par andra bilder eller i alla fall en platsade, men visst är den vacker, fågeln menar jag. Skjuten med 500 mm plus 1,4 ggr konverter. Nedbländat 1/3 steg från full bländaröppning, till bländare 6,3. Bländarförval, tidsautomatik. ISO 800. 1/500 sekund.

PS. Jag vill bara säga: det finns fantastiska fotoböcker där man lagt ut bilderna utan att de går över bunten. Men det är ofta mer rena fotoböcker där texten läggs separat, inte vid bilderna. Nackdelen är att jag nästan aldrig läst texten i dessa böcker. Jag har tittat igenom boken, hänförts, men sedan har jag aldrig återvänt till den. Varför? Vet inte. Men jag vet att fler än jag gör just så.

Jag brukar säga att jag inte är som de där tokiga fågelskådarna som drar iväg på ett larm om en fågelraritet 50 mil bort. Men jag är uppenbarligen galen nog att över dagen bege mig 70 mil söderut för att plåta tretåig hackspett som matar ungarna i boet och sen på kvällen vara med när fyra pärluggleungar ska ringmärkas. För att sedan på natten och morgonen köra tilbaka de 70 milen till nästa workshop-grupp i örnriket norr om Trondheim.

Tretåig hackspett flyger mot boet. Tursamt nog blev den skarp trots full bländaröppning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Bländare 2, 1/1250 s., bländare 2, ISO 200.


Tretåig hackspettshanne. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (700 mm). ISO 500, bländare 5,6, 1/320 s. Bländartprioritet.

Jag har försökt plåta tretåig hackspett under flera år men aldrig lyckats. Därför ville jag inte missa den här häckningen, jag hade varit uppe och sett området med boet när äggen fortfarande inte kläckts. Jag  var övertygad om att det verkligen skulle bli fotograferingstillfälle, i alla fall om jag kom i rätt tid. Äggen kläcks nämligen efter cirka två veckor, och när äggen väl kläckts tar det sedan mindre än två veckor för ungarna att bli flygga och alltså lämna boet. Föräldrarna matar ungarna hela tiden så klart, men det är bara under de sista fyra-fem dagarna som matningen sker med riktigt täta mellanrum. Då är ungarna nämligen stora och ständigt hungriga.


I miljöcertifiering ingår att Sveaskog svedjebränner mindre områden. Detta leder till nästan säkra häckningar av bland annat tretåig hackspett. Canon EOS 1 Ds, Mark III, EF 200/2 L IS USM.

Det är inte svårt att hitta en boplats med kläckta ungar om man bara råkar befinna sig i närheten av ett träd där den tretåiga hackspetten häckar. Till skillnad från gröngölingen och spillkråkan, men i likhet med den större hackspetten, för ungarna nämligen ett otroligt liv hela tiden under denna fas. Och då menar jag verkligen hela tiden. Det är inte tyst en sekund i boet. Föräldrarna flyger i skytteltrafik för att förse de växande ungarna med mer och mer föda.


Tretåig hackspettshanne levererar föda till de fyra ungarna, som snartt är flygga. Dagen efter var det bara en unge kvar.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM pls 1,4 ggr konverter (700 mm)

VI har ju inte så jättegott om tretåig hackspett i landet. Men i miljöcertifieringen av skogsbolag ingår att dessa ska avsätta speciella områden för att bevara en biotop som passar arter som annars skulle få svårt att klara sig. Och Sveaskog, som äger marken där just den här häckningen fanns, förbinder sig också i samband med detta att varje år bränna av vissa avgränsade områden.

Och just där man bränt skogen, där kan man med största sannolikhet finna den tretåiga hackspetten. Ofta kommer den redan samma år som området bränts av. Och den finner snart lämpliga boträd i den svedda skogen.

Från klockan sex på morgonen till halv elva på förmiddagen plåtar jag matningarna, och jag får även någon skarp flygbild, med en hel del av miljön med på bilden. Sen börjar solen bli för skarp.

Jag hade tagit med mig gömslet, och när jag plåtade med 200-millimeterna på rätt så nära håll var det användbart. Men när jag backade sex-sju meter ytterligare och tog fram 500-millimetern med konverter, då var tältgömslet helt överflödigt. Hackspettarna bryr sig inte alls om ifall det finns människor i närheten, det viktiga för dem är att komma med föda till de växande ungarna. Förmodligen skulle jag kunna ha ställt mig två meter från den knappt tre meter höga stubben, och spettarna hade ändå kommit för att mata ungarna. Det vill säga om jag stått relativt stilla.

Jag hade verkligen tur med tidpunkten, på kvällen kom ringmärkarna och dagen efter hade tre av de fyra ungarna redan lämnat boet.

Lillebror (hans namn) är en av dessa naturvårdens hjältar som varit med om att sätta upp flera hundra pärluggleholkar i Köping/Skinnskattebergstrakten. Förr en flitig ringmärkare, i dag lika duktig fotograf.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.

Klockan fem samma eftermiddag har jag stämt möte på nytt med Lillebror (det är hans namn), och med ringmärkarna Mikael och Patrik. Jag ska få följa med på ringmärkningen av pärluggleungar. Lillebror har förr ringmärkt mycket fåglar men han har numera övergått till att framför allt sätta upp holkar och till att plåta. Inte mindre än 150 pärluggleholkar har han varit med om att sätta upp i området mellan Köping och Skinnskatteberg.


Mikael och Patrik är flitiga ringmärkare. Här vid pärluggleboet. En av få holkar med lyckad häckning i år. Variationerna i sorktillgången styr häckningen. För tre år sedan var det relativt gott om häckningar i Västmanlandskogarna. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 L USM.

Ringmärkning av unge av pärluggla.

Bröderna Mikael och Patrik tillhör en yngre generation ringmärkare som tagit över den inte alltid så hälsosamma sysslan - fjädrarna innehåller en hel del parasiter och annat som kan irritera luftrören.

Väl på plats är det bara att erkänna: att fotografera pärluggleungar är att närma sig eller rentav gå över gränsen till det kitschiga. Dock får det väl vara tillåtet någon enstaka gång.  Man måste ju medge att de är söta i sig själva!

Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. ISO 500, 1/320 s., bländare 3,5. Blåndarprioritet, tidsautomatik.

Pärluggleunge. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.


Unge av pärlugga.  Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm. Full bländaröppning med kort skärpedjup som följd.


Samma grupp pärluggleungar med vidvinkel. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm, bländare 3,5.

Fast de är inte bara söta, påminner Mikael mig om. I holken finns fyra ungar. Men en är betydligt mindre än de andra och visar sig dessutom vara blind. Den pärluggleungen ringmärks inte. Mikael berättar att denna fjärde unge knappast kommer att klara sig; troligen förvandlas den inom kort till en matreserv för de tre andra hungriga ungarna.

Nåväl, jag låter mig i alla fall för en stund intalas att det är tre sötnosar jag fotograferar och inte  pärlugglekannibaler ...

Tack Mikael, Lillebror och Patrik för att jag fick följa med.

Minervauggla i kvällsljus från gömsletält. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).

Gåsgam, Spanien. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM.

Gåsgamar. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM, beskuren.


Jag är inte nöjd med gambilderna, men medge att lammgamen är en otroligt häftig fågel. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).

En kort sväng till Spanien, flyg till Barcelona och tre hela dagars plåtande i de nedre Pyreneerna. Gamar och så sista kvällen minervaugglan - igen. Inte nöjd med gambilderna även om en eller två kan platsa i höstens bok.

Hemma en natt och en dag för att fira Isaks födelsedag - han fyllde fyra. Sedan väntade 125 mils körning till Norge, till Flatanger norr om Trondheim. Två olika workshopgrupper med förväntansfulla blivande örnfotografer. Men igår morse såg det mörkt ut, ingen sol på flera dagar sa väderprognosen, däremot blåst och regn. Men efter en blöt och blåsig morgon när vi bara kunde gå ut i den innersta fjorden sker ett under på kvällen. Under en och en halv timme tittar solen fram, och vi arbetar med ett par havsörnar som utan minsta betänkligheter fångar fisken rakt framför oss. Tvåhundra millimeters tele räcker. Och vinden kommer från samma håll som solen lyser. Örnen går ner på vattnet mot vinden som alltid, och vi får den snett framifrån i bra medljus. Och den ena örnen kommer inte en utan fyra gånger.


Havsörnar. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM plus 2 ggr konverter (1000 mm). Omöjlig nästan att hålla, eftersom vågorna gjorde att båten rörde sig konstant. Mot båtens rörelser hjälper ingen bildstabilisering.


Havsörn i norskt fjordlandskap. Canon 1 D Mark III, EF 200/2 L IS USM.

Havsörn med teknisk finess, fångar fisken med en klo. Canon 1 D Mark III, EF 200/2 L IS USM, beskuren.


Gråtrut, lång slutartid (1/80 s.) men ögon och näbb är dskarpa. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 L IS USM.


Inte från gårdagskvällens fina ljus men en havsörn som gick ned i morse. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 L IS USM.

Vi hade helt enkelt tur med en lokal ljusning i ett tätt ovädersområde. Sånt som ofta händer i Norge - eller i till exempel Skottland eller på Island. MItt i allt regn och bland alla mörka moln öppnar sig himlen och vi får ett behagligt ljus under en halvtimme eller  mer. Och har man då fågel, behövs inte mer.

Samma i morse, och nu har vädret mot ala prognoser klarnat inför kvällsturen med örnarna.

Det är inte första gången jag plåtar havsörn, men det är fascinerande upplevelse även efter ett par hundra gånger med örnar som dyker efter fisk. Ibland låter jag kameran vara för att bara njuta av deras underbara teknik att gå ner och fånga bytet i flykten.

När man inte har havsörn kan man alltid plåta trutar. Ibland kom de riktigt nära och några gånger försökte de ta min tumme istället för brödet. Bilden tagen av en av workshopdeltagarna. Foto: Per Runn.

Mellan örnpassen är det trutar som gäller. Mest gråtrut, en och annan havstrut. Silltruten har jag inte sett till ännu. Med ett berg i bakgrunden, som ger ett mörkt vatten, och med lång slutartid kan man få en hel del spännande bilder med fåglar som vi annars ofta inte bryr oss om. Eller skarpa actionbilder på kort slutartid när de kämpar om brödbitarna vi slängt ut.


Båda bilderrna tagna med fisheye, 15/2,8, fisheyen ger nästan 180-gradig bildvinkel i diagonal. Räkna gärna ut hur nära truten är.


På dagen kör jag två timmars föreläsning/genomgång av bilder och ett pass om hur man enkelt arbetar i Photoshop. Det är ju så att många går avancerade kurser i bildbehandling, och de lär sig hundra genvägar/sätt att arbeta i Photoshop (programmet har väl 700 olika möjligheter, ingen - inte ensprogrammerarna - kan nog alla) men efter att ha lärt sig alla dessa hundra eller tvåhundra metoder, vet de inte vad som är väsentligt. Men vad man behöver kunna för att i 99 % av fallen göra klart sina bilder, det är fem-sex kanske sju genvägar. - När man väl lärt sig "framkalla" sina bilder med dessa enkla verktyg, då kan man lära sig "överkursen". Men i 95 % av fallen använder jag själv bara två-tre  verktyg förutom rawkonverteraren. Det brukar ta en minut att göra klart en bild, nja, kanske två - bildfilerna är så stora att bara att spara dem tar tid.

Gråtrut. Canon EOS 1 D Mark III, EF 24-105/4 L IS USM.

Mellan de två workshopgrupperna ska jag köra över till Sverige för att fotografera tretåig hackspett som matar sina ungar - förhoppningsvis.

De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.

När jag väl kommer hem efter en längre resa vill jag inte ut igen. Om jag inte har en flygbiljett en viss dag och ett visst klockslag skjuter jag nästan alltid upp avfärden. Jag hade tänkt vara hemma sju dagar men jag kunde inte lämna familjen. Efter elva dagar lyckades jag komma iväg med bilen.

Bergslagen har ett synnerligen rikt fågel- och djurliv. Storlommen jag kom för behagade emellertid inte visa sig, två kvällar och två morgnar - och inte en bild.

Men det var gott om spillkråkor. I en fem meter hög "stubbe" satt tre hungriga ungar i hålet och skrek på mera mat. Spillkråkeföräldern levererade någon gång i timmen. Jag satte upp gömsletältet tolv-femton meter ifrån boet och satt väl sammanlagt fem-sex timmar under två dagar. Spillkråkor är lätta att hitta under häckningstiden, både ungar och föräldrar för ett rejält liv.

De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.



Ljuset var svårt, jag var tvungen att plåta i motljus eftersom bohålet var beläget på skuggsidan av stubbens stam. Och det var inte det där behagliga motljuset som kan ge så fin effekt. Utan ett motljus som gjorde att jag antingen tvingades bränna ut himlen i bakgrunden eller underexponera fåglarna. Genom att placera mig så att grenar fanns i bakgrunden försökte jag undkomma problemet - i alla fall delvis.

Gömsletältet står tio-femton meter framför spillkråkornas fem meter höga stubbe. Det är ett så kallat "doghouse" (används av amerikanska jägare) som slår upp sig själv och sen monteras ihop på tio-femton sekunder (i 95 % av fallen) eller 45 minuter (när jag hade workshop för andra fotografer en gång). Jag har fortfarande inte begripit hur det är gjort egentligen, men jag säger som man brukar säga i ett annat sammanhang: jag behöver inte veta "hur", bara "att" det fungerar. Fotograferat med EF 70-200/2,8 IS.

I sådana situationer får man kompromissa, man får bränna ut någon liten del av himlen litet grann för att inte huvudmotivet ska bli för mörkt, och samtidigt måste man ändå funderexponera litet så att större delen av himlen finns kvar. Det senare får som följd att fåglarna måste ljusas upp litet i efterhand. Det är ju nämligen så att precis som när man körde svartvitt i det analoga mörkrummet måste man ibland "pjatta" eller efterbelysa även i det digitala mörkrummet. Varför? Helt enkelt för att vårt öga uppfattar ett större ton/ljusomfång än filmen på den gamla tiden, men även även i jämförelse med de digitala filerna i dag.


VI måste alltså  i vissa fall "pjatta" fågeln, det vill säga ljusa upp den, för att den inte ska bli alldeles för mörk. Hade vi exponerat så att fågeln blivit ljus hade vi nämligen fått en värre konsekvens. I en sådan här motljussituation hade en rätt exponerad fågel fått till följd att vi inte haft den blå himlen kvar. Med en "rätt" exponering för spillkråkan och ungarna hade det enda vi haft kvar av himlens blå färg varit utbrända partier helt utan detaljer. Vi hade alltså fått en helt vit himmel där vårt öga uppfattar himlens blå färg.

I den traditionella svartvita reportagefotografin var man tvungen att "pjatta" ansikten på människor, därför att skuggan över ansiktet ofta blev för mörk. Vårt öga såg ansiktet, men filmen eller snarare förstoringspappret kunde inte klara att återge ansiktet rätt utan att bearbetas.

Jag åkte hem någon dag tidigare än tänkt. Utan storlom var det ingen idé att vara kvar. Visst, jag kunde fått bilder på en del annat, men inte tillräckligt bra bilder. Och efter att ha varit borta så mycket ville jag vara hemma med barnen och familjen igen.

Men om tolv-tretton dagar ska jag återvända. Då tror jag att den tretåiga hackspetten är i full färd med att mata sina ungar. Men det gäller att komma rätt, i slutet på matningsperioden då ungarna ska ha mycket mat, men innan ungarna har lämnat boet. Och häckningstiden för den tretåiga hackspetten är kort, knappt ett par veckor tar det för ägget innan ungarna tittar ut, och sen dröjer det ungefär lika länge, litet längre innan ungarna lämnar boet.


Rödhaken är omslagsfågel nummer ett vad gäller fågelböcker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).


Gråhägern har blivit allt vanligare. Skygg förvisso, men litet fisk hjälper ju. Fotografen så klart i gömsle. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 plus 1,4 ggr konverter.

Efter två sista dagar 15 mil från Bences hus i en annan våtmark är det dags att köra hem. I stället för tio dagar hemifrån barn och familj blev det sexton dagars resa. Men jag har å andra sidan fått bilder. (Jag kan inte ta med allt i bloggen, en del nytt måste jag få spara till höstens bok.)

Sista natten sover jag sex och en halv timme. Efter att bara ha sovit max fyra timmar per natt under tretton-fjortan dagar käns det som en lyx. Och jag kan efter avslutad plåtning kl. 20.oo starta färden hemåt. Medan Norge tar hem sclagerfestivalen reser jag genom Centraleuropa hemåt. Och jag lär mig litet geografi under tiden.Jag var faktiskt inte helt medveten om hur långt österut Wien ligger. Visserligen var ju Österrike-Ungern en enhet, men jag hade ändå inte fullt klart för mig att Wien bara ligger tjugo mil från Budapest, och bara tio-femton mil från Bratislava i Slovakien.

Bifogar några sista bilder från pustan i nordväst och från Bences gömslen nere i södra Ungern.

Ett sätt att skaffa sig bostad? Blåkråkorna slängde helt sonika ut starungarna ur den tilltänkta "bostaden", efter att först ha dödat dem. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 L IS USM.


Grågås i soluppgång. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS.


Ägretthäger. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM.


Honan av sommargylling. Ingen kanonbild direkt, men nu är jag så mycket fågelskådare att jag är glad att ha fått en bild överhuvudtaget. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 IS plus 1,4 ggr konverter (1160 mm).


Ingen kanonbild, men i alla fall äntligen en riktig bild på sommargyllingehannen. Fast jag har faktiskt en mer i bagaget, men den kör jag i höstens bok. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 IS plus 1,4 ggr konverter (1160 mm).


Just det. Det var dags för det kära styltlöparparet att para sig. Lägg märke till hanens långa ben, fåglars knän viks ju åt andra hållet. Det måste ju vara en fördel med långa ben, området för att leta efter föda ökar. CAnon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverterr (1120 mm). Bländare 13, 1/400 s. Manuell exponering, beskuren.

Ägretthägrar framför vassgömslet. EOS 5 D Mark II, 16-35/2,8 vid 16 mm, beskuren till höger.

Myggbiten överallt känns det som. På kvällen när jag lämnar gömslet i vassen är myggen framme och försöker roffa åt sig litet blod på alla öppna huddelar. Precis innan det blir mörkt kan man se svärmarna av mygg om man tittar upp mot himlen, först ser man något mörkt och sedan inser man att det är myggor som bildar hela det mörka fältet. Otroligt. Men bra för fåglarna och livscykeln i våtmarken.

Unge till hornuggla. När solen lyser starkt och obarmhärtigt mitt på dagen kan man alltid skjuta i motljus. Med upplättningsblixt. EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6

Just nu är sömnbristen på gränsen till akut. Tio nätter med maximalt fyra timmars sömn sätter sina spår. Jag kommer till uthyrningsrummet på gården utanför Pusztazer  först vid 22-tiden, och då ska först bilder laddas ned för att frigöra minneskort till morgondagen. Sedan måste jag ta fram i alla fall någon eller några bilder till bloggen. Sen i säng. Klockan tre ringde väckarklockan i morse. Okristligt tidigt, skulle man sagt på den tiden då helgdagar och sömn ännu värnades av folk och kyrka.

Blåkråkorna gjorde ett halvtappert försök till parning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS.

Blåkråkehanen kom med en liten orm, ännu vid liv, och överlämnade den som "present" till honan. Före parning är det aldrig fel med en god middag som hanen bjuder på. Har ännu inte gjort urvalet av de bästa bilderna, fick ett tiotal att välja på. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4  L IS USM
I gömslet vid blåkråkorna är jag installerad klockan fyra. I går och i dag följer Bence och kompisen Csaba med. Csaba fick låna ett av mina kamerahus och 400/5,6-an. I morse ångrade jag mig nästan, 400-millimetern är perfekt när det blivit lagom ljust. För min fullformatskamera ger den ett perfekt utsnitt vid holken och den gren där jag hoppas på parning. Med litet tolerans för mina kompositionsmisstag. Jag kör 500-millimetern i dag, nästan uteslutande. Det fungerar med fullformatssensoern i EOS 1 Ds Mark-huset, men toleransen för misstag är liten. Och för flyktbilder blir det för snävt. Tyvärr tar Ds-huset inte mer än fem bilder i sekunden, ofta räcker det förvisso, men jag hade gärna sett en fullformatskamera med 7 eller fler bilder i sekunden. För kvaliteten på fullfiormatssensorn är trots allt bäst. Även vid beskärning till ett mindre format blir det bättre med fullformatssensorn på Ds-huset än med 1 D Mark III-huset. Undantaget är riktigt höga ISO-tal. Och det blir det förvisso ofta här. När ISO 1600 knappt räcker till byter jag till 1 D-huset och 300/2,8. Det räcker med ett kortare tele på grund av att den mindre sensorn medför en (skenbar) brännviddsförlängning.


Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM. Trots ett rätt generöst ljus kör jag på höga ISO-tal. Afton- och tornfalkar kan man plåta vid parning på 1/125 sekund och få ögon skarpa, men blåkrorna rör sig snabbt och för till exempel actionbilder räcker 1/800 sekund sällan till. 1/1000 sekund är minimum vid flygbilder.

Men bilderna kommer. Första parningsförsöket bifogas. Och sen kommer hannen inte en utan två gånger med en liten orm, i det ena fallet ännu vid livet, och överlämnar den som "present" till honan. Jag hör Bences tysta men förtjusta utrop efteråt, han har plåtat blåkråkorna under tre vårar men det här var det häftigaste hittills. Tredje gången, om jag räknade rätt i stundens upphetsning, var honan redan mätt.  Hon vänder bort huvudet, med gesten att "nu räcker det, du får nog komma till ändå".


Tredje gången hannen levererar en orm räcker det för honan, och hon vänder sig bortåt. Efter några envisa försök att övertyga henne om den goda presenten slukar han den själv, ungefär som vi suger i oss en lång spagetti.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L S USM.

I morgon blir det en sista morgon med blåkråkorna.Jag hoppas på nya parningsbilder, helst från sidan. Vi får se vad det blir.

Hanen överraskar honan med ytterligare en orm, men i vinden lyckas han inte riktigt pricka den nedre grenen när han hoppar från den övre utan missar och tappar för ett ögonblick balansen. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM.

Blåkråka plockar ut starunge ur den tilltänkta "bostaden".

Väckarklockan ringde kl. 2.55. Inom en timme skulle allt vara klart, för tredje morgonen skulle jag sitta gömd framför blåkråkornas holk. Holken ligger precis invid grusvägen, och i går blev det inte en enda användbar bild. Den gamla bonden som bor alldeles intill kom  förbi med sina får och dom stannade i över en timme precis runt gömslet. Och jag kan inte ett ungerskt ord så jag kan inte förklara läget för honom. En ensam fiskare kom för övrigt redan vid femtiden och la ut en nätbur i kanalen bara 50-75 meter bakom gömslet. Det är en skyddad nationalpark, man får på många håll inte lämna vägen som passerar igenom - om man inte har ett speciellt tillstånd. Men förra året råkade myndigheterna i Budapest av någon outgrundlig anledning - och  till parkledningens förtvivlan - tillåta fiske i just dessa vatten. Dock inte med nät.


Blåkråkor inför parningen. Canon EOS 5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM. ISO 640, bländare 4,5, 1/1250 s. Manuell exponering.

I dag blev resultat, bättre och helt uppenbart är det vilken dag som helst dags för blåkråkorna att para sig. Hannen uppvaktade idogt med presenter, läckerbitar som sländor och annat, och man var på gång, nästan. Det gjorde inte så mycket den här gången att de inte genomförde parningen, eftersom de just då satt högt uppe på en ledning. Bildvinkeln var med andra ord inte den bästa.

Skedstork. Canon EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (1140 mm). ISO 500, bländare 9, 1/500 s. Tidsautomatik.

Skedstork vid vassen. Canon EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (1140 mm). ISO 500, bländare 9, 1/500 s. Tidsautomatik.

Man måste sitta varje morgon om man ska ha en chans till bilder. Om aftonfalkarna vid äggläggningstiden parar sig kanske tjugo gånger per dag, är blåkråkorna mer försiktiga. Ett par, tre gånger om dagen på sin höjd. Och bara under fyra-fem dagar.

Blåkråkorna anlände samma dag som jag kom ner till Bence och Agi i deras hus utanför Pusztazer. De bor precis innanför gränsen till nationalparken. Och när jag satt framför den holk de valt två år i rad kom de mycket riktigt. Blåkråkor bryr sig inte om att fråga om lov innan de tar ett "hus" i besittning. De dödar helt sonika de eventuella starungar som redan finns i det tilltänkta "huset" och flyger ut med dem en och en och släpper dem en bit därifrån.

På kvällarna är jag nere i Bences gömsle nere vid vassen ute i själva våtmarksområdet i nationalparken. Jag tror jag spenderat fyra kvällar och två morgnar där, och ingen dag är sig den andra lik. Ibland är det alldeles ödsligt, ibland är det full action. Förutom vår "svenska" häger kan jag plåta både ägretthäger och skedstork på nära håll. Grågåsen tittade förbi med ungar en tidig morgon. ISO 1600 va det enda som gällde. Rallhägern har jag sett en gång, i går hade jag en natthäger på någon meters avstånd och filmade den med vidvinkel. Ja, med den nya EOS 5 D Mark II jag köpte före jul kan jag ju även filma med HD-kvalitet, 1920 pixlar på bredden.  Vattenrall, silkeshäger, även en rödspov har synts till, förutom grälsjuka sothönor.  Och en mängd annat intressant, men inte alltid fotograferingsbart.


Ungar till skygg grågås tittade förbi en morgon vid vassgömslet. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 1600, bländare 5,6, 1/50 s. TIdsautomatik.

Det roliga med att filma med en sensor i småbildsformat är att 24 mm är 24 mm och 800 mm är just 800 mm. Det senare är en fantastisk fördel gentemot videokamerorna. Man behåller det korta skärpedjupet och jag kan arbeta med bakgrunder som är helt diffusa. Med en telezoom på en videokamera vars längsta brännvidd är kanske 100 mm får man aldrig det där användbara, korta skärpedjupet, trots att 100 mm kanske motsvarar 800 mm på en småbildskamera.

Hur länge kan man filma med småbildskameran? brukar folk fråga mig när jag berättat att jag använt stillbildskameran till detta. Jag vet inte, men jag har tagit snuttar som varit åtta-nio minuter långa. Ibland har inspelningarna tagit slut bara därför att minneskortet tagit slut. Jag har inte testat, men jag har en känsla av att åtta gigabyte räcker till ungefär femton-tjugo minuters film i högsta kvalitet.

Tröttheten har övergått i ett slags vana med att sova fyra timmar per natt. Sen blir det ju ett antal minislumrar i gömslet medan jag väntar. Jag nickar till ett par minuter. Förkylningsflunsan jag drog på mig har gett med sig, och nu är det bara den där förbannade hostan som irriterar, det gäller att kväva den när jag har något intressant framför kameran. Vissa fåglar bryr sig inte, medan andra flyr direkt även vid en dämpad hostattack.

Ägretthägrar sent på kvällen. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS plus 1,4 ggr konveerter, vid 120 mm. ISO 1600. Bländare 5,6, 1/800 s. Tidsautomatik.

Och vad detta kära par måhända har i tankarna, det avslöjar jag i nästa blogg.

Aftonfalkshona. I området kring bondgården häckar mellan 10 och 25 par aftonfalkar varje år. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM. ISO 400. Bländarförval f 5, tidsautomatik 1/800 s. Ingen exponeringskompensation.

Har varit ute på pustan första morgonen. Efter 170 mils körning kändes det tufft när väckarklockan ringde 4.20 i morse. Men det fanns något som lockade.

I nationalparken i Hortobagy kan man hyra in sig i ett fågeltorn för att fotografera aftonfalkar. Förra året var jag en av de första att vara ute i tornet i två dagar. I år är aktiviteten litet lägre, men några parningar blev det nu på förmiddagen, fem stycken. Men bara två som gick att fotografera. Jag gillar faktiskt den här parningsbilden som bifogas, därför att den har med litet mer miljö än de grenar ovanför holkarna som jag fotograferade dem på förra året. En ungersk fågelskådare och fotograf hade jag till sällskap i det lilla tornet. Han ville absolut ha bilder på parning på en gren, där allt var helt rent  övrigt. Jag tror inte han fick bilder vid den här parningen. Och på den gren som finns ovanför holken, den är uppsatt för att de ska sitta där, där parade dom sig inte alls i dag. - Men jag föredrar den här litet rörigare miljön med det naturliga trädet litet längre bort.

Aftonfalkar i tidigt morgonljus. Under dagen parade de sig uppemot tjugo gånger men nästan alltid i något buskage eller helt och hållet skymda av något.Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4, ISO 400, bländarförval, bländare 4, 1/250 s.

Anledningen till att vi har så många häckningar här är en ringmärkares förtjänst. På egen hand har han satt upp  inte mindre än 400 holkar för aftonfalkar här kring Hortobagy. Men i år är pustan torrare än vanligt, och pearningsaktiviteten är lägre. Om det inte finns tillräckligt med föda kommer inte lika många aftonfalkar att häcka i år. Då ägnar de sig istället åt att överleva - en dag i taget. För att starta en häckning eller inte riskera att behöva avbryta den krävs tillräckligt födotillgång både för att försörja föräldrarna och ungarna.

Varje höst samlas annars minst tusen aftonfalkar här i Hortobagy. Dom samlas innan de ska företa sig den gemensamma och långa flyttan långt ner i Afrika. Men, som jag tror Staffan Ulfstrand skrev i "Kaxiga fåglar", om det inte står där har han berättat det, finns det aftonfalkar som flyttar ännu längre, nämligen de som bo i östra Asien. Varje höst flyger de ända ner till Indien, men inte för att stanna där. Nej, när vindar och väder är gynnsamma flyger de vidare över hela Indiska oceanen till östafrika. Men som om det inte var nog fortsätter de sin flytt ända ner till Sydafrika. Där stannar de några veckor, bara för att sedan upprepa samma resa, lika långt, fast åt andra hållet.

Varför aftonfalkarna flyttar så hiskeligt långt? Det har forskarna faktiskt inget bra svar på, om jag minns Ulfstrand rätt.

Även ett par tornfalkar häckade vid fågeltornet. Jag står gömd bakom en gardin bakom fönstret så den här tornfalken märkte mig inte utan jag hann ta två bilder. Fågeltornet bildar skuggan. Kanske inte någon bild att använda i böcker men användbar när jag berättar om fågeltornet och falkarna på föreläsningar - eller till exempel skriver blogg här på tidningen FOTO.  Canon 5 D Mark II, EF 24-105/4 L IS USM vid 100 mm. Bländare 4,5, tidsautomatik 1/320 s.

Om någon dag ska jag åka söderut, det tar bara fyra timmar ner till Bence och Agi i Pusztazer, det ligger i södra Ungern, några mil från gränsen till Serbien. Om man fortsätter motorvägen söderut är det sedan bara ytterligare 17-18 mil till Belgrad.

Det är mitt fjärde vårbesök nere i Ungern. Jag tycker om det inte bara för fåglarnas skull, utan också för att det är en liten tidsförflyttning. Här på landet är den vanligaste bilen någon gammal öststatsmodell a la Lada, inte så få kommer stånkade och pustande, som om ägaren lyckats ge ett sista liv i motorn - i brist på pengar att köpa nyare bilar. Men det som slår en är alla cyklister. Här inne i det lilla samhället cyklar nästan alla. Om dom inte rentav promenererar.

Förresten, försök gärna uttala byns namn: Balmazujvaros!

Det är ett av de enklare namnen att uttala.

PS. Det här skrev jag vid lunchtid. Bilderna tog jag tidigt på morgonen. Mellan kl. 8.oo och 18.55 fick jag inga användbara bilder. Men tre minuter innan jag ska lämna fågeltornet - man måste lämna det en stund innan det blir mörkt - får jag de bilder som jag nog kommer använda i en bok, i bästa motljus. Jag sparar de bilderna ett litet tag, den nyfikne får vänta.

Jag måste trots allt lägga in en av motljusbilderna i det sena, varma kvällsljuset, ett ljus som är fantastiskt - men som varar ytterst kort här på mer sydliga breddgrader. Väl hemma, när boken ska göras, då gäller det att hitta de bästa bilderna, ett arbete som tar tid; när jag är på resa hinner jag i bäst fall ta fram några bilder.