Svettiga och törstiga busar i svartvitt
Viggo, Eddie och Isak på Busfabriken i Helsingborg.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM. Exponering: Bl. 1,2, 1/250 s. ISO 2000. Bländarförval. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast.Skärpan ligger till vänster på Viggos ögon.
Busfabriken brukar innebära väntan för mig, men jag hade med mig kameran och mitt favoritobjektiv för porträtt, det extremt ljusstarka 85 mm objektivet. Det tillåter mig dels att få bilder i dåligt upplysta rum, dels ger den största bkländaröppningen mig ett extremt kort skärpedjup med en mycket behaglig oskärpa bortom skärpefältet.
Jag kör svartvitt, eftersom det renodlar former och strukturer i bilden. Att köra färg på Busfabriken skulle medföra väldigt röriga bilder. Väljer jag Monokrom bildstil för mina JPEG-bilder slipper jag störande färger, och höjer jag dessutom kontrasten några steg blir bakgrunden ett ännu mindre problem.
Trots ljusstyrkan f/1,2 krävdes på sina håll höga ISO-tal.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2. Exponering: Bl. 1,2, 1/640 s. ISO 8000. Monokrom
bildstil, höjd kontrast två steg. För denna bild sänkte jag dessutom lågdagern
litet extra i verktyget Kurvor i efterbehandlingen.
Svetten lackade oå Eddie när han kom till fiket och ville ha mer dricka.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM. Exponering: Bl. 1,4, 1/80 s. ISO 1000.
Bländarförval. Monokrom bildstil.
Eddies kompis Viggo följde med.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2. Exponering: Bl. 1,2, 1/64 s. ISO 500.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2. Exponering: Bl. 1,2, 1/50 s. ISO 500.
Monokrom bildstil.
Hemfärden sker alltid för tidigt.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM. Exponering: Bl. 1,4, 1/200 s, ISO 2000. Bländarförval. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast. Kontrasten höjdes därtill litet extra i efterbehandlingen, jag behöll tonvärdena för övre mellantonerna men sänkte lågdagern ett snäpp.
Vad gäller övriga bilder utom den med ISO-tal 8000 har jag inte behövt göra något i efterbehandlingen. Kameran lämnar klara JPEG-filer. Ingen exponeringskompensation.
Porträtt i svartvitt
Alice med nyinköpta skor och klänning i TV-soffan. Belysning är den vanliga vardagsrumsbelysningen. EOS-1D X, EF 24 mm f/1,4 L USM. Exponering: Bl. 2, 1/40 s. ISO 4000. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast.
Att fotografera svartvitt gör allt så mycket enklare. Bilden ovan har jag beskurit litet till höger, vilket gav aningen bättre balans i bilden. Annars behöver jag inte göra mycket; kontrast, exponering sitter ofta som de ska när jag fotograferar svartvitt i kameran. Bildstilen ställer jag på Monkrom, jag höjer kontrasten och eventuellt använder jag ett filter. Vilket filter jag väljer beror på motivet och vad jag vill uppnå.
Det är min dotter framför TVn med de kläder hon och min hustru handlade på rean på dagen. Första gången Alice har kilklack, och hon ser ut som den tonåring hon blir i år. För att bilden skulle bli lyckad fick jag be henne sitta i en position man vanligen inte sitter i på soffan. Satt hon avslappnad blev bilderna inte bra. Att positionen är ansträngd syns inte på bilden.
Ljuset är det naturliga ljus som lamporna i hörnet och taket ger. Jag placerade henne så att ansiktet skull bli upplyst utan störande skuggor.
Den JPEG-fil kameran ger är färdig. Ofta är det färgerna som ställer till det, här behövdes inget efterarbete med vare sig nivåer eller kontrast. Objektivet är 24 mm med ljusstyrkan f/1,4, här har jag emellertid bländat ned ett steg till bländare 2 för att få aningen mera skärpedjup.
Isak, 7 år, inne i bilen. Ljus från bilfönstren. EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM.
Exponering: Bl. 1,4, 1/250 s. ISO 3200. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast. Inget efterarbete.
Medan min dotter Alice och min hustru Agneta shoppade i Helsingborg följde jag med grabbarna en stund till Busfabriken. Fullt ös på Isak, 7, Eddie 10 och kompisen Viggo. På väg ut i bilen fotograferade jag Isak i baksätet. Två bilder tog jag, den övre är bild nummer 2, sedan jag bett Isak flytta huvudet några centimeter bakåt och vrida huvudet en aning. Bilden längst ner är den bild jag först tog. Men jag var inte nöjd med skuggorna, och därför ville jag ändra ljuset litet. Bara aningen annorlunda huvdvinkel och skuggorna föll helt annorlunda. Vilken bild som är bäst, det är naturligtvis en fråga om tycke och smak. Först föredrog jag definitivt bild nummer två, den ovan. Men nu i efterhand tycker jag att skuggorna i den undre bilden, den bild jag tog först, är rätt intressanta.
Det första av de två porträtt jag tog på Isak, 7 inne i bilen. Jag var inte helt nöjd med hur ljuset föll från bilfönstren utan bad Isak ändra huvudet litet (se förra bilden). Nu i efterhand tycker jag skuggorna även i den här bilden är intressanta. Det korta teleobjektivet med ljusstyrka f/1,2 (här nedbländat 1/3 steg till bl. 1,4) ger en vacker oskärpa i bilden.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 nedbländat till f/1,4. 1/250 s. ISO 3200. Bländarförval.Bildstil: Monokrom, höjd kontrast. Inget efterarbete behövdes.
Bryt med färgen!
Eldslandet (Chile), januari 2013. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 262 mm. Exponering: Bl. 5,6, 1/1600 s. ISO 125. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
Naturromantiken blomstrar inom naturfotografin. Och den gör det i färg. Ett sätt att bryta med det naturromantiska betraktelsesättet eller att helt enkelt bara få till litet andra bilder än de vi brukar få kan vara att arbeta i svartvitt istället för färg. Svartvitt renodlar former och strukturer i motiven.
Naturligtvis går det att omvandla bilderna till svartvitt i efterhand, men jag tycker att det är mycket roligare att göra det redan i kameran. När jag arbetar med svartvita bilder i kameran börjar jag "tänka" svartvitt. Dessutom har jag upplevt att jag fått fler helt färdiga beskärningar redan i samband med fotograferingen när jag arbetat medvetet med svartvitt. Det senare är kanske bara som jag inbillar mig, det kan också ha att göra med att jag får färre störande färgfläckar att tänka på, jag behöver inte i efterhand beskära en bild för att en färg distraherar på ett negativt sätt.
Men inte bara beskärningarna är lättare, förvånansvärt ofta har jag fått bilder där jag inte behövt göra någonting i efterbearbetningen, förutsatt att jag ställt kontrast och exponerat på önskat sätt. JPEG-filen från kameran har varit fantastiskt bra från början.
Eldslandet (Chile), januari 2013. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 300 mm. Exponering: Bl. 7,1, 1/3200 s. ISO 160. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
Om jag går in i menyer baktill på kameran och går in i "Bildstil" kan jag välja Monokrom istället för Standard. Bildstilarna styr hur kamerans JPEG-filer ska se ut. Man kan öka eller minska kontrasten, höja eller sänka färgmättnaden, förändra skärpan eller färgtonen även i vanliga färgbilder, för svartvita bilder kan man även välja färgfilter. När jag kör svartvitt ökar jag alltid kontrasten.
Jag har precis gjort klar en alldeles för tjock bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur", som kommer ut i maj. Istället för 170 sidor blev den det dubbla. Men tanken är att den ska innehålla "det mesta", så ett avsnitt måste ju handla om svartvit fotografering. Sedan i höstas har jag allt oftare gått över till svartvitt. Människoporträtt är särskilt tacksamma motiv. Med svartvitt blir jag av med färger som stör, jag får nästan med automatik en renare och enklare bild.
Medresenärer på båten i Eldslandet kollar efter kondorer i luften. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 160 mm. Exponering: Bl. 6,3, 1/1600 s. ISO 250. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
Vännerna Reinhold och Anita från Östersund följde med på båten i Eldslandet. EOS-1D X. EF 8–15 mm f/4 L IS USM vid 15 mm. Exponering: Bl. 7,1, 1/200 s. ISO 640. Bländarprioritet.Bildstil: Monokrom.
Svartvitt ger lätt renare porträtt, jag väljer gärna svart bakgrund för dramatik och djup eller här helt vit bakgrund (himmel). Medresenär på Eldslandetbåten, en av Sveriges främsta föregångare inom HIV/AIDS-forskning och behandling. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 200 mm. Exponering: Bl. 5, 1/400 s. ISO 400. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
MIn dotter Alice och min hustru Agneta följde med på resan. EOS-1D X. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 142 mm. Exponering: Bl. 3,2, 1/1328 s. ISO 400. Bländarprioritet. MInuskompensation. Jag underexponerar gärna svartvita bilder.Bildstil: Monokrom.
Kocken på båten visade sig ha en dold talang. Han gjorde fågelkonstverk av frukter. För att jag skulle kunna få den mörka bakgrund jag ville ha lånade han ut en svart bordsduk.Befintligt ljus i matsalen. EOS-1D X. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 110 mm. Exponering: Bl. 4,5, 1/250 s. ISO 3200. Bländarprioritet. MInuskompensation. Omgjord till svartvit i Photoshop.
EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM. Bildstil: Monokrom.
Repetition om bildvinkelns betydelse och om konsten att ligga lågt
Svartmaskad ibis, Chile, fotograferad med kamera och teleobjektiv i markhöjd.
EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM + 1,4x III telekonverter (560 mm). Exponering:1/2000 s, f/4,5. ISO 500. Bländarprioritet.
Jag påmindes om det häromdagen här i Chile när jag fotograferade den svartmaskade ibisen, en riktig skönhet enligt min mening. En ganska högljudd sådan också. Jag vill därför gärna än en gång upprepa vad jag brukar tjata om på mina förerläsningar: att man bör ligga lågt som fågelfotograf. Och jag menar då detta bokstavligen. Vinkeln blir bättre, man får en intimare känsla om man är på samma nivå som fågeln. Därtill kommer bakgrunden att bli mer softad, fotograferar man snett uppifrån får man marken bakom fågeln som bakgrund. Bilden ovan är tagen med objektivet i markhöjd. Nästa bild är tagen på ungefär sanma avstånd och med ungefär samma brännvidd. Då kommer marken bakom att kännas mindre trevlig, den blir inte alls på samma sätt softad.
Samma ibisfågel fotograferad från 60–70 cm höjd ovan marken. EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1600 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
Men fördelen med ett superlångt teleobjektiv är att det ändå kan fungera hyfsat bra med en högre skjutvinkel. Och detta kan ha två förklaringar.
Den ena är att långa teleobjektiv trots allt ger ett väldigt kort skärpedjup, och porträttet där benen på ibisen inte är med fungerar utmärkt, trots den högre bildvinkeln.
Genom att benen inte är med fungerar den högre bildvinkeln (kameran på 60–70 cm höjd) trots allt bättre. Brännvidden 600 mm ger ett tillräckligt kort skärpedjup för att ge en softad bakgrund. Ibisen är på denna bild därtill närmare kamera och objektiv vilket ytterligare minskar skärpedjupet, och därmed ökar oskärpan i bakgrunden. Bakgrunden kommer då relativt sett längre bort.
EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1250 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
Den andra har att göra med att med en riktigt lång brännvidd blir bildvinkeln inte så nedåtriktad eftersom objektet, i det här fallet den svartmaskade ibisen, befinner sig relativt långt bort. Marken i bakgrunden kommer med andra ord att komma längre bakom fågeln och därmed bli mer softad än om vi använt ett mindre långt teleobjektiv. Bara vid klorna och strax bakom blir marken skarp.
Enligt min mening inte riktigt lika bra som om vi lagt oss ned på marken. Men ett riktigt långt teleobjektiv, 600 mm, ger ändå en bättre bildvinkel (och en mer softad bakgrund) än om vi hade haft fågeln nära och bara 300 mm brännvidd även när kameran som här står på ett stativ en bit upp från marken. EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1250 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
När vi talar långa brännvidder finns en ytterligare fördel som inte har med bildvinkeln att göra eller med skärpedjupet. Jag stör mindre. Ett annat sätt är naturtligtvis gömsle.
Jag har ju blivit försenad med min bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur", men i vår utkommer den verkligen. På Norstedts.
Rapport från Chile: Kondorer och caracaror
Caracarorna samlades snart till "bytet". EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM + 1,4 III telekonverter. Exponering: 1/800 s, f/7,1, ISO 10000. Manuell.
Skulle det gå att fotografera kondorer från gömsle? Alve Henricson och jag ordnar en resa med fotografer ner till Chile, Patagonien och Eldslandet, om ett år. Tanken är att tillbringa en vecka på båt i skärgården med hundratals glaciärer, pingvin- och albatrosskolonier, elefantsälar, sjölejon och valar som vi har alldeles intill zodiakarna. Men första veckan ska vi ordna kondorfotografering och några dagar i Torre del Pines. Alve har bott under lång tid i Sydamerika, växte upp här, och tack vare hans kontakter kunde vi få tillåtelse att sätta upp ett gömsle.
Kondorerna lever numera i hög grad på de får och nötkreatur som avlider på estanciornas ofta milsvida betesmarker. En kondor kan tillryggalägga 200 till 300 km under en enda dag i sökandet efter något ätbart, fast bara så länge vinden blåser tillräckligt för att den ska kunna glidflyga långa sträckor utan att förbruka energi på onödiga vingslag. Kondorer är stora och tunga fåglar, det går åt mycket energi om de tvingas flyga även kortare sträckor utan bärande uppåtvindar kring kullar och berg.
Kring ett dött djur samlas på kort tid inte bara caracaror utan även en hel del trutar. Dessa lockar i sin tur till sig kondorerna som på långt håll får nys om dödsfallet.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/6,3, 1/2500 s. ISO 200. Bländarprioritet. Beskuren.
Även om ingen av oss hört att andra stillbildsfotografer lyckats med det härnere var vi båda rätt säkra på att det skulle gå att sätta upp ett enklare gömsle för att få kondorbilder. Landägaren bidrog med några får som dött och med rester från de får som fårklipparna slaktat – traditionsenligt ingår att de inhyrda fårklipparna får ett par får att slakta till mat. När jag sedan åkte med landägaren ut på betesmarkerna fann vi dessutom flera lamm som inte klarat sig och som dragit till sig caracarorna.
Innan Alve och jag satte upp gömslet prövade vi olika bakgrunder. Vi vandrade runt på betesmarkerna och Alve låtsades vara kondor medan jag testade bakgrunden med min 400 mm med ljusstyrka f/2,8. Landskapet är just här bitvis relativt platt med en hel del taggsnår som kunde ge störande vita suddiga fläckar, vilket vi ville undvika om möjligt. Jag ville gärna dessutom ha en kulle i bakgrunden. Att ha himmel i bakgrunden fungerar bra när himlen är blå, men vita eller lätt grå moln blir ofta en trist bakgrund.
Innan vi satte upp gömslet ville vi testa hur bakgrunden skulle se ut. Alve Henricson agerade kondor medan jag knäppte testbilder med det ljusstarka 400 mm objektivet och fullformatskameran. Den här platsen ratades.
EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM, med bländare f/2,8.
Dessutom ville jag ha motljus på morgonen och medljus i det sena eftermiddags- eller kvällsljuset. Det är sommar härnere nu när vi har vinter i Sverige, och kvällarna är långa. Vi befinner oss så långt söderut man kan komma på någon av kontinenterna, i nordlig breddgrad motsvarar det Danmark och Skåne.
Estancian där Alve med sina spanskkunskaper ordnat tillåtelse att sätta upp ett gömsle ligger långt från närmaste stad, och vi hade ingen släpvagn att hämta virke med. Gömslet fick byggas på överblivna virkesrester och några stängselposter fick fungera som bakre väggstolpar. Bygget knöts ihop med rep som är nedbrytningsbara om vi skulle förlora dem.
Ett gömsletält fladdrar för mycket i vinden, därför fick en heltäckningsmatta inköpt för knappt tusen kronor fungera som väggar och tak. När det provisoriska bygget efter några timmar var klart återstod bara hål för objektiven.
Det färdiga gömslet. EOS-1 DX. EF Fisheye 8–15 mm f/4 L USM.
Kondorhanarna har en stor kam på huvudet, huvudfärgerna varierar med åldern.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/7,1, 1/1000 s. ISO 640. Manuell.
Men hur gick det då? Fyra och en halv dagar gav oss en hel del kondorbilder, förutom alla bilder på caracaror och trutar som också gärna kalasade på åteln.
Nu vet vi att det kommer att fungera för den grupp fotografer som ska hit om ett år.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/7,1, 1/1000 s. ISO 4000. Manuell.
Lär av de gamla mästarna!
Samtidigt som jag är i slutfasen av mitt arbete på en tjock bok med titeln "Konsten att fotografera fåglar och andra djur" (utkommer i mars på Norstedts) håller jag denna vecka på att göra klar en utställning som har vernissage på lördag den 20 oktober. Jag återvänder till Stockholm och Järfälla där jag växte upp. Utställningen ska hänga i Järfälla konsthall, Jaobsberg. Jag hoppas att några ska bli litet förvånade, här blir det delvis annorlunda bilder som till 80–90 % inte tidigare varit med i böcker och inte heller publicerats på annat håll. Mest är det nya bilder från i år.
Jag tror att vi som knäpper naturkort kan lära en del av forna tiders porträttfotografer, de gamla svartvita mästarna.
Underexponering är en gammal metod som svartvita porträttfotografer använde, samma med en svart bakgrund i studion. Bland svenska naturfotografer har Tom Svensson på Nordens Ark utvecklat underexponeringen till en egen teknik när han fotograferat varg i djurparken eller lejon i Sydafrika, den engelske naturfotografen Andy Rouse arbetar också med underexponering, men inte lika mycket, men han väljer gärna också mörka bakgrunder.
För tio år sedan tog jag mina första trutbilder med en i det närmaste svart vattenyta, en av bilderna blev omslag på min första bok. I bilden ovan är det berget som ligger i total skugga och därmed även ger ett svart vatten – vattnet reflekterar bakgrunden – medan porträttfotograferna använde en svart bakgrundsduk för att uppnå samma effekt av djup.
För att uppnå full effekt får jag underexponera – eller exponera manuellt som här. Kontrasten får gärna vara stark, det ökar dramatiken.
För att få vattendropparna som streck måste jag ha en längre slutartid, här har jag använt 1/30 sekund.
Telezoomar med zoomområdet 70-300 mm brukar förknippas med nybörjarfotografen. Jag använder allt oftare precis samma zoom, bara i en litet dyrare och vattentät version. Zoomområdet är väldigt användbart i just sådana här situationer.
EOS-1 DX, förhandsmodell. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 170 mm. Exponering: 1/1250 s., bl. 9, ISO 320. Manuell.
Camera shake
Gråtrut, Norge. EOS-1 DX. 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM. Exponering: 1/25 s, bl. 20. ISO 50. Slutarprioritet. Skakningsmetoden.
Som alla andra bildknäppare vill jag naturligtvis ha mina skarpa bilder på havsörn eller andra fåglar i flykt. Men när jag fått dessa bilder prövar jag gärna andra metoder.
Jag kan ta bilder på lång slutartid 1/20–1/30 sekund av en grupp måsfåglar som alla vill åt fiskrenset som är utslängt. När jag tar bilder med lång slutartid vet jag inte hur resultatet kommer att bli, jag vet genom erfarenhet att vissa saker fungerar, andra inte, men till stor del handlar det om en chansning. Därför gäller det att ta många bilder, gärna med kameran inställd på serietagning. Det hinner hända mycket på 1/7 sekund med femton trutar e som alla vill komma åt brödbitarna. Urvalet i efterhand blir en viktig del i bildskapandet.
Svalbard, zoodiak. EOS-1 DX. 70-300 mm f/4–5,6 L IS USM. Exponering: 1/13 s., bl. 9, ISO 50. Slutartidsprioritet.Skakningsmetoden i sidled.
En klassisk metod att skapa annorlunda bilder är med lång slutartid och ett zoomobjektiv. Helst ska kameran stå på ett stativ men det kan bli spännande även på fri hand. Välj en lång slutartid till exempel 1/2 sekund och rör zoomringen under själva exponeringen. Ska man få något riktigt bra kräver det många exponeringar. Hitta gärna ett klart motiv i centrum av bilden, där påverkas bilden minst av zoomningen. Zoomeffekten blir kraftigarel längre ut mot hörnen.
Jag är inte helt förtjust i metoden. Risken med zoomtekniken är att betraktaren av bilderna lätt drabbas av en yrselkänsla.
Gråtrut, Norge. EOS-1 DX. 70–300 mm f/4-.5,6 L IS USM. 1/8 s., bl. 18, ISO 50. Slutarprioritet, underexponering med ett par steg. Skakningsmetoden.
I början av juni reste jag till Norge för att fotografera havsörn på havet under ett par dagar. Det var en gemensam födelsedagspresent till min hustru Agnetas fotointresserade syster. Medan de fotograferade havsörnar som dök ner för att ta fisken koncentrerade jag mig helt på måsarna och trutarna. Jag tog knappt en enda skarp bild. Jag prövade olika slutartider, jag panorerade, jag zoomade in och ut ibland, men den nya tekniken var vad jag kallar ”camera shake”. Jag stod lutad mot bakstaget på båten och skakade kameran upp och ned med trutarna flygande efter båten, ibland svängde jag i stället kameran i sidled, inte sällan utan att ha riktig koll i sökaren. De andra tre i båten tittade med viss skepsis på vad jag höll på med. Men själv hade jag inte på åratal haft så roligt som när jag fotograferade eller ska vi säga ”målade bilder” under de här två dagarna på havet.
Vad jag vill säga med detta är att man inte ska vara rädd för att pröva något nytt eller rentav galet.
Jag får inte glömma att ha roligt när jag fotograferar fåglar och andra djur. Har jag inte det kan det lika gärna vara.
Vanliga sothönor är envisa, och glöm inte att fotografera även vanliga arter!
Hona av gräsand. EF 400mm f/2,8 L IS USM II. Bländare 3,2,
1/5000 s, bländarförval. ISO 1000.
ISO 1000. Onödigt högt ISO-tal i ovanstående fall. Ja. Men med de nya kamerorna spelar det ingen roll. Jag har ISO 1000 inställt, för om det plötsligt blir action, då vill jag ha en kort slutartid. Här har jag valt i det närmaste full bländaröppning för minimalt skärpedjup.
Gräsanden är så vanlig att vi ibland glömmer att få bilder på den, speciellt den litet mindre ansenliga honan. Hanen har ju sin vackra gröna färg, så är det ju inom fågelvärlden, det är nästan alltid hanarna som är vackrast. I alla fall när de två könen utseendemässigt skiljer sig åt väsentligt. För i fågelvärlden är det hanen som ska få honan att välja just honom.
Men även gräsandshonan är vacker, och efter morgonbadet ska hon putsa sig och sträcka på sig.
Sothönor finns överallt i världen kan man tycka, de är också "vanliga" fåglar och lätta att förbi. Sothönor är emellertid riktiga tuffingar, trots att de rätt ofta får ordentligt med stryk, som här av – jag tror det var samma – gräsandshona. Men det som gör att sothönorna kan behålla sin plats på ett ställe trots att de faktiskt åker på stryk av både gräsänder och till exempel den lilla tofsvipan, det är att de är så envisa. De fortsätter nämligen att "störa" de andra fåglarna, så även om dessa kan "spöa upp" sothönan gång på gång så är det ändå dessa som får ge sig i väg till slut, helt enkelt för att få lugn och ro och slippa den här envetna odågan.
Sothönan jagas iväg av gräsandshonan. EF 70-300mm f/4,5-5,6 L IS USM, vid 250 mm har jag för mig. Zoomen är utmärkt när det blir en actionsituation, man kan snabbt zooma bakåt när det ser ut att dra ihop sig till en fight.
Utställningar, lappugglor med mera
Lappuggla, Tornedalen, februari 2009.
Som vanligt är det flera utställningar samtidigt. Men denna gång bara mindre utställningar. I Eslöv har Pia Tapper öppnat ett galleri, där hon även ska slå ett slag för fotot. När hon öppnade härommånaden levererade jag tiotalet bilder, bland annat den här lappugglebilden från Tornedalen 2009 och som låg orörd i arkivet. Just lappugglebilder från den vintern har jag många av. Det var ovanligt kallt, ofta minus 30 grader och många lappugglor frös eller svalt ihjäl. Men den här honan hade matats med grishjärtan, som enligt forskarna ska vara mycket bra för ugglan, matningen stod Harri Tavehti för. Så den kom gärna och hämtade "bytet" som man slängde ut. Och medan andra svalt ihjäl så tror jag att den här honan gick välgödd in i häckningssäsongen, trots den hårda vintern.
Lappugglor har jag annars ett favoritställe för här i södra Sverige, närmare bestämt i Västmanland knappt en timmes bilresa från Järfälla där jag växte upp. Därifrån har jag också en bildbank, jag kan plocka nya bilder när jag behöver, i alla fall ett tag till.
På Naturum i Karlstad var det nyöppning i helgen, där har Mikael Solebris och jag varsin utställning under den gemensamma titeln "Värmland c/o världen": Jag står väl mest för världen utanför Karlstad i det fallet.
I vinter och vår har det blivit mycket nya bilder för min del, så större delen av mina 22 bilder är från i år, och hälften av utställningens bilder har jag printat från foton jag fått de senaste två veckorna. Det blir ju så, ibland har man tur att få många bilder på en gång. Andra gånger kommer man hem utan bilder, det hände mig i vintras när jag reste norrut.
Ny bild från förra veckan som fick ingå med flera andra med svart
bakgrundsvatten. Gråtrut med zoomen 70-300mm.
Ett visst risktagande ingår nog
"In action". Bilden tagen med EOS-1 D Mark IV och EF 300mm f/2,8 L IS USM II. Foto © Agneta Östling.
Jag håller på att göra en bok, som ska komma ut på Norstedts till hösten. TIteln är "Konsten att fotografera fåglar och andra djur". Jag har ju hållit på med mycket annat, från isbjörnar till västindiska sjökor (undervattensfoto var det jag började med), men jag har inte använt det andra materialet i böcker.
Min hustru följer ju gärna med mig på mina resor, och för boken behöver vi bilder på fotografen "in action", som layoutaren Fredrik Granath säger. Därför har hon nu börjat ta litet bilder på mig. Den första bilden i bloggen är från Florida när vi ska fotografera rosenskedstork och pelikaner med flera andra arter i Tampa Bay.
Vad som inte syns på bilden är att stativet krävde extra försiktighet, det ena benet hade precis gått av och jag var tvungen att använda rätt mycket silvertejp för att få det att stå upp. Men jag lyckades i totalt sju timmar utan att det blev oavsiktliga undervattensbilder, det vill säga utan att jag doppade kamerahus och objektiv i vattnet. Att tejpa ihop stativben med fästet rekommenderar jag inte andra att göra, det är bättre att skaffa ett nytt och gärna rejälare stativ. Min plånbok har dock gjort att jag tvingats försumma vissa inköp de senaste två åren. Som till exempel ett stabilare och hållbarare stativ. (Dock, den oumbärliga silvertejpen följer numera med på alla resor.)
Viktigast var nu att jag skulle få bilder, och jag ville att de skulle vara tagna på en så låg nivå som möjligt, bokstavligt talat.
Ett visst risktagande ingår nog i varje naturknäppares vardag.
Fyra enkla förutsättningar för att få vackra fågelporträtt, och en femte svårare
Ralltrana (limpkin), EF 800mm f/5,6 L IS USM med fullformat. Bländarförval, tidsautomatik.
ISO 500. Bländare f/7,1, 1/2000 s. Från jpeg, jag kör RAW parallellt men bilden blir med de
nya kamerorna så otroligt bra i jpeg att jag gärna slipper arbetet med RAW.
Vackra fågelporträtt i varmt morgonljus är bilder som är relativt lätta att få till. Det vill säga förutsatt att följande fem punkter uppfylls, de fyra första punkterna är inte så svåra att uppfylla:
1) att man är på rätt plats och att fågeln verkligen kommer,
2) att den senare sätter sig där det finns möjlighet att få en bra bakgrund,
3) att man lyckas komma tillräckligt nära utan att skrämma bort fågeln (i vissa fall bör man hellre avstå från bilden, till exempel ska man inte riskera att skrämma en häckande fågel, sunt förnuft gäller här liksom annars)
4) att fågeln sitter där i det alldeles första varma solljuset med en bra ljusvinkel utifrån var jag kan stå och var den fina bakgrunden finns
Slutligen punkt:
5) den viktigaste punkten men den absolut svåraste, nämligen att man själv just den morgonen lyckats trotsa allt vad kroppen ville berätta när den vägrade gå med på att det är vettigt att vakna vid en så okristlig tidpunkt och att man i alla fall vid femte snoozningen kommit upp ur sängen.
Jag fick den här bilden i veckan, jag har länge velat fotografera ralltranan men trots totalt flera månader i Florida under tolv år har jag inte fått några bilder. Men så rekognoserade jag med bilen ett område söder om Orlando. Och när jag besviket precis höll på att ge upp en morgon, ja då dök den upp.
Jag hann få några bilder av ralltranan från bilfönstret med 800-millimetersgluggen, jag var rätt nöjd med bilderna även om jag naturligtvis gärna hade haft ett bättre ljus. Det varma morgonljuset skulle dröja kvar ännu några minuter, men ralltranan höll sig nära skogen, i skuggan. Trots allt var bilderna klart bättre än inga bilder alls av denna så ofta undflyende art.
Morgonen därpå återvände jag i första gryningsljuset till samma plats, en båtramp långt ut på en grusväg med högst ett par båtar, men inga människor på plats så tidigt på morgonen. Ralltranan kom även denna morgon och satte sig först ute vid piren och senare i ögonhöjd på stammen av ett träd som växte parallellt med marken den förstra metern innan trädstammen sedan böjde uppåt mot himlen. Jag lyckades försiktigt smyga mig fram vid båda tillfällena och fick närporträtt av den vackra fjäderskruden i första morgonljuset. Bakgrunden blev ur estetisk synpunkt renast vid första tillfället, vattnet i sjön reflekterade den molnfria himlen och gav den blå bakgrundsfärgen.
Några bilder på väg hem från Alaska och Florida
Vithövdad havsörn. 800mm f/5,6.
Efter kalla dagar i Alaska med bland annat vithövdad havsörn hade vi bestämt oss för en veckas semester i Florida, bad kombinerat med fågelfotografering. Det blev mer fågelfotografering än tänkt, min hustru brukar dröja kvar längre än jag på de flesta platser.
På väg till flygplatsen med marginal lägger jag upp några bilder från i morse, första gången jag hittat en plats med hyfsat motljuis med häckande amerikansk gråhäger.Tre kvart hade vi på oss men man hinner ta en hel del bilder på den tiden om ljuset och situationen tillåter det. Första gången vi besökte platsen var faktiskt igår eftermiddag, en ny upptäckt.
400mm f/2,8 plus konverter. Nästan siluett mot soluppgången.
DEn korta tiden gjordeegentligen inte mycket. Efter trekvart började ljuset ändå bli hårt, så är det ju så här långt söderut.
Amerikanska gråhägrar, Florida. 400mm f/2,8 plus 1,4 ggr konverter (560 mm).
Ljuset förändras snabbt och efter ett par timmar är det ändå nästan alltid lika bra att ge upp, om man inte har tur och får moln eller hittar fåglar i skugga. Möjligen kan motljusbilder fungera innan solen står alltför högt upp. Mitt på dagen är skuggan minimal härnere.
400mm f/2,8 plus 1,4 ggr konverter (560 mm).
På väg därifrån när jag håller på att plocka ihop utrustningen sätter jag på 24millimetersgluggen med ljusstyrka 1,4 och tar en sista bild på gråhägrarna innan vi åker hemåt, denna gång genom 400mm-gluggen.
24mm f/1,4, full öppning.
Bilderna jag lagt upp i de nya bloggarna är tagna från jpg-filerna med snabba justeringar, jag kör parallellt med RAW och jpg, men eftersom jag inte alltid har tid att redigera kör jag ibland jpgbilderna. Kvaliteten i dag är så bra och man slipper mycket av arbetet med RAW-filerna.
På väg till flygplatsen hinner jag inte lägga in data om exponering med mera, men jag kommer att lägga in det när jag väl är hemma. Som nybörjarfotograf hade jag stor nytta av att se vilken slutartid och bländare proffsfotograferna använde.
Inte bara fåglar – ett besök på Kennedy Space Center
Femton länder är engagerade i ISS, International Space Station eller den internationella rymdstationen, en av dessa stater är Sverige. 24 mm f/1,4, full bländaröppning.
Ett vanligt turistbesök slutade med att jag ville lägga upp bloggbilder på annat än fåglar. Min hustru läste sex–sju år fysik och matematik på Chalmers. Men ett intresse för astronomi – observera, inte astrologi, det senare skyr hon liksom jag som pesten – har följt henne sedan hon gick på högstadiet. Som enda tjej bland nördiga killar åkte hon på vintrar upp till norra Värmland för att långt från städernas ljussken med tunga teleskop kunna skåda inte fåglar men galaxer, stjärnhopar och planeter. Så när vi efter köldslagna dagar uppe i Alaska kom ner till Florida för en veckas semester kombinerat med fågelplåtande var det naturligt att besöka Kennedy Space Center, bara någon timmes bilresa från det fågelområde vi besökt på morgonen.
16-35mm f/2,8 vid 20 mm, bländare 4,5, bländarförval, tidsautomatik, 1/20 s. ISO 800.
Väl här förstår jag fascinationen, också för rymdresorna. Men det är inte astronauterna som intresserar mig utan hur alla dessa tekniker och vetenskapsmän med svårbemästrade kalkyler lyckats göra det möjligt att ta sig till och tillbaka från månen.
Nåväl, rundturen på Kennedy Space Center slutar i själva centret där en raket av modell Saturn V finns upphängd så att man kan gå under den. Saturn V var den raket som användes vid uppskjutningen till alla månlandningar, och två raketer blev över. Det är den ena man kan se i sin helhet här.
24mm f/1,4. Bländare 2,2, bländarförval, tidsautomatik 1/20 s. ISO 6400.
Det var omöjligt att inte ta fram kameran med ett par olika vidvinklar för att under någon timme plåta detta fantastiska monster till maskin.
24mm f/1,4. Bländare 5,6, tidsautomatik, bländarförval. 1/50 s. ISO 800.
Miljövänligt? Nej, kanske inte. Men ändå intressant. Vad som fascinerar mig extra mycket är att månlandningarna genomfördes långt innan vi fick våra moderna datorer.
Idag är inte bara Apolloprogrammet nedlagt utan även USA:s rymdfärjeprogram. När USA i dag ska skjuta upp astronauter till den internationella rymdstationen tar man hjälp av forna fienden Ryssland. De amerikanska astronauterna får helt enkelt ta reguljärflyget till Kazakstan för att där lifta med en rysk raket. Som vår guide med torr humor sa: Det är ungefär som med Wal-mart, det är billigare att handla där.
16-35mm f/2,8 vid 17 mm. Bländare 3,5, bländarförval, tidsautomatik. 1/100 s. ISO 3200.
I besökscentret står den kommandomodul som användes med Apollo 14. Med havstulpaner undertill verkar det som. På den tiden landade rymdkapseln i havet med fallskärm. Faktum är att det nog blir samma sak med framtidens rymdraketer, som nu troligen kommer att byggas kommersiellt av privata bolag och finansieras av välmående och äventyrslystna turister som kan betala för en sittplats.
24mm f/1,4. Bländare 6,3, bländarförval, tidsautomatik. 1/64 s. ISO 1600.
Själva kommandoenheten som blev kvar när alla stegraketer gjort sitt och försvunnit i rymden eller brunnit upp i atmosfären.
I turistshopen säljs allt från smycken med rymdraketer till skinnjackor med fulla NASA-beteckningar. EF 24mm f/1,4, full bländaröppning. Bländarförval, tidsautomatik. 1/125 s. ISO 400.
Andra bildvinklar på startmotorerna i andra steget.
24mm f/1,4. Bländare 5,6, 1/50 s. Bländarförval.
Även denna bild tagen med min nya favoritglugg. EF 24mm f/1,4. Jag gillar det korta skärpedjupet,
flera bilder fick jag med full bländaröppning, men här är objektivet nedbländat till f/5,6 för litet större
skärpedjup. Bländarförval kör jag, eftersom skärpedjupet (kort eller längre) är det viktigaste i dessa
bilder. Tidsautomatik, 1/32 s. ISO 800.
Häftiga jättestormfåglar på Sydgeorgien
Stromness är en gammal nedlagd valfångststation ungefär mitt på Sydgeorgiens nordöstra kust. Det var hit Ernest Shackleton vandrade över bergen från södra kusten, sedan han och fem andra lyckats segla från Elefantön längst i norr på Antarktishalvön i en av skeppets gamla livbåtar för att få hjälp att få hem den övriga besättningen från deras förlista expeditionsfartyg Endurance. Resten av besättningen väntade i en provisorisk barack på Elefantön mer än hundra mil i västsydvästlig riktning från Sydgeorgien. En bedrift i sig av navigatören att träffa rätt på ön under en seglats där ovädret var konstant och sextanten krävde solljus för att de skulle kunna bestämma sin position. De kunde mycket väl ha seglat vidare på öppet hav och ha missat Sydgeorgien.
Nu får man inte längre gå närmare än 200 meter från valfångststationen. Den förfaller sakta, kungspingviner, elefantsälar och pälssälar har återtagit marken runt byggnaderna. Löst skrot och vägg- och takplåtar kan flyga omkring och därför tillåts ingen gå nära byggnaderna.
Jag såg att jättestormfåglarna och labbarna bråkade om resterna av något djur i det grunda vattnet. Jag bestämde mig för att detta var skådespelet på denna landstigning och ägnade stormfåglarna mesta fototiden av de tre-fyra timmar vi var i land.
Om ni saknar information om kameror och objektiv i de senaste bloggarna beror det på att jag har svårigheter att designa bloggen, lägger upp den via satellituppkoppling på vår båt Ocean Nova, men uppkopplingen är så långsam att designverktygen, vilka jag behöver för att kursivera bildtexter med mera, saknas. Om någon blogg framåt är jag på fast mark igen och kan förhoppningsvis lägga upp bloggarna litet bättre. Medan jag skriver detta använder jag höger hand för att hålla fast mig och stolen i det väggfasta bordet, vågorna i Drakes sund kan nog för tillfället vara sju-åtta meter höga.
Sydgeorgien – bland elefantsälar och kungspingviner
>
Pärlan när man reser till Antarktishalvön tillhör egentligen inte Antarktis, utan det är den subantarktiska ön Sydgeorgien. Även denna står under brittisk flagg, om än Argentina under Falklandskriget faktiskt bombade även denna ö, som då hade på sin höjd fyra-fem bofasta invånare. Ön var centrum för valfångsten under början på förra seklet, numera är valfångststationerna nedlagda. I stället råder kungspingvinerna och elefantsälarna och längre fram unden den subantarktiska sommaren pälssälarna över de långa stränderna.
Ön består till större delen av glaciärer och snö och ismassor. Men på de stränder där snön smälter häckar kanske uppemoit en miljon kungspingviner, hundratusentals macaronipingviner och större delen av världens population av sydlig elefantsäl, även kallad sjöelefant.
De senare, elefantsälarna, är stora bjässsar, en hona väger 500 kilo medan hannen kan väga upp till tre–fyra ton. Skillnaden mellan de två könen i vikt är en av djurvärldens större, om inte rentav den största. Vi kom ner tidigare än jag någonsin varit på Sydgeorgien. Lagom till parningstid för elefantsälarna. Och den här gången kunde man tydliugt se hur vissa elefantsälar, de allra största, lagt sig till med ett harem på femtio eller fler honor, som de sedan parar sig med. En bit av stranden lägger den största hanen sig till med, med en osynlig revirgräns för oss människor, men mycket tydligh för honom själv och de eventuerlla andra hanar som skulle vågas sig på att fördsöka snika sig in i området för att tjuvpara sig med en hona. Reviren var klara, och när en annan elefantsälshane närmade sig eller överträdde gränsen räckte det oftast med att alfahanen reste sig upp med framkroppen och visade att han var medveten om överträdelsen av revirgrtänsen för att den eller de andra elefantsälshanarna skulle fly bakåt tjugo-trettio meter i panik.
Det här beteendet kände jag ju till, liksom jag sett enstaka hanar slåss tidigare. Men att se dessa andra hanar, också dom bjässar på flera ton, backa i panik långa sträcker så fort alfahanen gjorde sig synlig, det var en ny mäktig upplevelse.
Den alfahane som lägger beslag på en bit av stranden och som kan ha ett harem på upp till hundra honor brukar för övrigt kallas beachmaster.
Sand kan användas som täcke och väderskydd när man ligger på stranden. Först skvätter man sand över ryggen med höger fena.
Sedan skvätter man sand med vänster fena.
Och slutligen skvätter man kanske sand från bägge hållen samtidigt.
Elefantsälsungarna väger omkring 70 kilo när de föds. Honan ger dem di i cirka tre veckor, modersmjölken består av 50-60 % fett. När modern slutar dia väger den unga elefantsälen cirka 140 kilo, medan honan samtidigt förlorat över 100 kilo i vikt och nu måste ge sig i väg för att äta upp sig.
Fåglar byter oftast fjäderdräktern successivt under en lång tid, eftersom de måste kunna flyga. Pingviner flyger inte, däremot ruggar de intensivt, på tre veckor byter de hela fjäderdräkten, under tiden står de på land och blir allt magrare.
Leopardsälar väntar ofta utanför stranden där pingvinerna går ner i vattnet. Kungspingvinen klarade sig undan ett angrepp, tyvärr överlever de däremot inte alltid skadorna. Som betraktare vill man nästan gripa in och tvätta rent såret på bröstet.
Kungspingvinhäckningen sträcker sig över ett år, de ungar som står på stranden i oktober kläcktes för snart ett år sedan, och om ett par månader är det dags att bli lämnade av föräldrarna.
Jag är inte fotograf egentligen. Men jag knäpper en hel del bilder, vilket har gjort att jag sedan fem-sex år har min försörjning av detta. Jag är egentligen bokförläggare med litet mer än tusen böcker på mitt samvete, utgivna på bokförlaget Symposion som jag startade när jag var 22. Det är trettio år sedan, därmed är min ålder avslöjad.
Jag växte upp i Stockholm men numera bor jag högst upp på ett berg i Sandsjöbacka naturreservat femton minuter söder om Göteborg. Den höga positionen passar naturligtvis en galen fågelfotograf. Åtta böcker om fåglar har det blivit på sju år, och i bloggen kommer mina nya projekt att avslöjas, och dessa innehåller inte bara fåglar.
