Brutus Bloggar

Hektiska månader, därför inget bloggande. Inte heller tid för fotografering, mer än att jag följde ett par som skulle gifta sig. De har tre barn, och jag dokumenterade förberedelserna, dels under ett par timmar på morgonen, dels när brudparet och barnen och några syskon klädde upp sig under de sista timmarna före själva vigseln. Jag följde dem till kyrkan, men där lämnade jag dem vid porten. Det var den kanske roligaste fotograferingen i år. Villkoret för att jag skulle göra den var att det inte skulle bli traditionella bröllopsblder, i stället blev det ett slags "reportage" över dagen.






Kungsörn utför strapatsiska konster. Från gömslet är det ungefär 24 meter till trädet. Med 400/2,8, fullformatskamera

Boken blev i alla fall klar i tid.  Direkt efter det blev det: föreläsningsrunda. Augustnominering. Mer föreläsningar. Och nu workshop med örnar.

"Att överleva dagen" blev den mest omfattande boken hittills. Och trots att vi gjorde layout, redigering och text på mindre än fyra veckor känns den trots allt mer gedigen, genomarbetad än någon tidigare bok. Naturligtvis får man en viss rutin när man gjort fem böcker tidigare, det blir enklare, man vet i förväg vad som behövs och vad som kan göras. Men på slutet arbetade vi också dygnet runt, i långa skift.

Jag fick för en vecka sedan ställa in ett föredrag, när hesheten i rösten övergått i ingen röst alls. Men trots pencillinkur blir det inte bättre. Jag satt en dag i gömsle med kungsörnen, innan workshop-gruppen kom. Men det var för rått i gömslet. Hostan blev värre.  Efter att ha slussat ut alla trevliga fotografer - när intresserade samlas för att göra en sak som alla är intresserade av blir det en bra stämning - i olika gömslen har jag tillbringat ett par dagar inomhus och kurerat mig. Imorgon fredag fkör jag hem. Lördag-söndag får bli vilodagar hemma och så flyg upp till Umeå för föreläsning på Folkets Hus på måndagskvällen, Skellefteå dagen efter och på onsdag föreläsning i Luleå.

Det blev alltså bara en dag i gömslet. Men kungsörnen kom, och den stannade i tre timmar. Jag bifogar några dagsfärska kungsörnsbilder från Norge.

Om tjiiiten jag dras med ger med sig bär det i mitten av november av några dagar till Pyrenéerna - direkt efter Fotomässan i Stockholm. Sedan väntar en resa till de sub-antarktiska öarna söder om Nya Zeeland i december. Jag hoppas återkomma med reserapporter och annat.


Kungsörn. 400/2,8

Augustpris. Nej, det tror jag inte. Fast den här gången skulle jag i alla fall inte skämmas. "Pingvinliv" som också nominerades till Augustpriset för tre år sedan var kanske ingen dålig bok, men jag tyckte inte att den riktigt höll för ett augustpris. Jag måste erkänna att jag den gången verkligen drog en lättnadens suck när Cecilia Lindqvists namn och hennes bok ropades ut som vinnare. Det hade inte känts rätt.

Jag fick frågan om fågelskådare och män av en intervjuare för ett tag sedan. Jag sa att det är rätt annorlunda i t.ex. USA; där har fågelskådarorganisationerna många fler kvinnor. Och när man är ute och letar fåglar kan könsfördelningen där vara ganska jämn. I Sverige finns ett stort natur- och fågelintresse, och ser man det över befolkningen i stort är det säkert lika många kvinnor som män som är intresserade av fåglar. Jag märker det inte minst vid mina föredrag, det kommer minst lika många kvinnor som män, oftast fler kvinnor. Men i fågelskådarorganisationerna i Sverige, i tidskrifter och styrelser , där är mansdominansen total. (Undantag är möjligen Lunds/Skånes ornitologer.) Jag tror inte de olika fågeltidningarna har en enda kvinna som regelbundet återkommande skribent.

Inte minst av det skälet är det roligt att Suanne Åkesson skrivit texten inte bara till den senaste boken utan till tre av de sex fågelböcker jag gett ut.


Kungsörn. 400/2,8


Kungsörn. 400/2,8

Jag ägnade fyra eller fem förmiddagar åt biätare i juli. 400mm/2,8. ISO 1600 för att få tillräckligt kort slutartid och ett visst skärpedjup för att få biätaren skarp. Manuell exponering. Bländare 8, 1/1600 sekund. För biätare innebär längre tider än 1/1000 sekund oskärpa vid flyktbilder. Manuellt inställd fokus i förväg strax bakom grenen. De satte sig på grenen en gång i timmen vissa dagar, andra förmiddagar knappt alls, någon dag oftare.

Jag har skrivit om det förut här i bloggen, jag skrev om det förra året. Om det som kallas "bunten" i fotoböcker och om de svårigheter den kan ställa till med när bilder ska läggas ut (layoutas) på boksidor och uppslag. Bunten, det är mitten av bokuppslagen, där en liten del av bilder som läggs ut över hela uppslag försvinner.

Det finns olika sätt att hantera denna bunt. Ett vanligt sätt, i synnerhet om man betraktar bilder som heliga och som inte ska beskäras på annat sätt än fotografen ursprungligen ville, det är att man bygger boken som en utställningskatalog. Man lägger ut bilderna ungefär som familjekort i ett album. Det kan bli rent och snyggt, framför allt: du slipper eländet med att en bit av bilden försvinner in i mitten.

Att få bilder på biätare med byte i bra ljus är svårt. Solljuset i södra Europa är mjukt tidigt på morgonen, efter kl. 7 börjar det kännas hårt. Men bin och insekter i övrigt visar sig mest när solen skiner och när klockan hunnit bli minst åtta på morgonen. Och de försvinner innan man får det bästa ljuset på kvällen. Detta innebär att biätarna är litet av sjusovare. De visar sig ofta först när ljuset blivit rätt hårt. Och blir det molnigt finns också återigen färre insekter för dem att fånga. Aktiviteten avtar liksom vid regn. Här från gömsletältet med 800 mm plus 1,4 ggr konverter (1120 mm): Bländarförval, tidsautomatik. Vid 1120 mm är största bländaröppningen f 8, jag har bländat ned 2/3 steg till bländare 10 för att kompensera eventuella smärre fokuseringsmissar. ISO 400. 1/800 sekund.

Nackdelen är att du ofta inte utnyttjat själva "formen bok". Det blir lätt "utställning" i stället. Nu råkar jag vara inte bara fotograf utan bokförläggare, jag tycker inte att bilder är "heliga", och definitivt inte mina egna. För mig är det okej att låta bilder beskäras ibland när själva boken vinner på det.

Det innebär också att en "sämre" bild ibland måste väljas, för att helheten därigenom blir bättre. Den vertikala bilden jag har är förvisso kanske inte dålig, men den horisontella motsvarande är litet vassare, men med den senare blir det inget flyt i boken, den passar inte med de andra bilderna och med de omkringliggande uppslagen.

Jag har bläddrat i många böcker, som har låtit bilderna stå "rena", men jag har nästan aldrig köpt en sådan bok. Varför? Jag vet inte. Men kanske för att jag tyckt det varit litet tråkigt, en katalog över bilder, visserligen mycket bra bilder, ibland fantastiskt bra. Något har saknats för mig. Köper jag en bok vill jag ha en bok som utnyttjar att den är en bok, som använder hela det fantastiska format en bok kan ge, med bilder som blir kanske en halv meter i bredd. De naturfotoböcker jag återvänt till har varit böcker som kanske inte är estetiska konstverk, men som är spännande, med text, brytningar av bunten och med maffiga uppslag, ta till exempel Staffan Widstrands och Magnus Elanders spännande - och lärorika - böcker, Safari, Ajunnqilaq - arktiska ögonblick, och deras rovdjursbok.

Men visst, vi håller just nu på med en ny bok som ska gå i tryck om någon vecka. Vi brottas med de svåra uppslagen, hur ska vi få bilderna att passa ihop, och inte bara med varandra utan med texten som jag tycker är viktig för böckerna. Läsaren ska lära sig något också, på samma sätt som jag vill lära mig.

I tidigare böcker har änder varit i stort sett frånvarande. I den nya boken blir det 8-10 sidor med andfåglar. Brunand i tidigt morgonljus. 800 mm.

Honan är missnöjd. Undrar vad hanen hittat på. Ja, man måste ju få leka litet med fantasin även om fåglar inte är som vi. Objektiv: 500/4 plus konverter = 700 mm.

Eftersom jag gjort några böcker förut levererade jag ett antal bilder med en färdig beskärning för uppslag, där jag sett till att ingenting väsentligt hamnar i mitten, i den där "bunten". Men sen visar det sig att layouten behöver en annan bild. Då blir det ibland problematiskt. Jag vet att jag kommer att få dra några bilder i sidled, göra om beskärningar m.m. för att det ska gå ihop. Det är två-tre bilder som blir kritiska. Men samtidigt, en av dem ska vara just så stor för att ge effekt, ge bok-effekt. VI får se hur det går. När Jens, den kreative layoutaren, lagt in dem får jag på nytt pröva olika beskärningar för att i möjligaste mån rädda dessa två-tre bilder från bunten. Blir det perfekt? Nej. Det blir kompromisser. Men jag tror läsaren därigenom ändå får en roligare bok.

Det är en besvärlig process, layouten, just när man vill  kombinera bilder med text. Vi gör om uppslagen ibland inte två gånger, utan fem-sex gånger. Nån gång vill man förtvivla, det går inte, men efter ett antal böcker vet jag att vi kommer att lösa det.

Det här porträttet på en rödhuvad dykand kom inte med i boken, ett par andra bilder eller i alla fall en platsade, men visst är den vacker, fågeln menar jag. Skjuten med 500 mm plus 1,4 ggr konverter. Nedbländat 1/3 steg från full bländaröppning, till bländare 6,3. Bländarförval, tidsautomatik. ISO 800. 1/500 sekund.

PS. Jag vill bara säga: det finns fantastiska fotoböcker där man lagt ut bilderna utan att de går över bunten. Men det är ofta mer rena fotoböcker där texten läggs separat, inte vid bilderna. Nackdelen är att jag nästan aldrig läst texten i dessa böcker. Jag har tittat igenom boken, hänförts, men sedan har jag aldrig återvänt till den. Varför? Vet inte. Men jag vet att fler än jag gör just så.

Jag brukar säga att jag inte är som de där tokiga fågelskådarna som drar iväg på ett larm om en fågelraritet 50 mil bort. Men jag är uppenbarligen galen nog att över dagen bege mig 70 mil söderut för att plåta tretåig hackspett som matar ungarna i boet och sen på kvällen vara med när fyra pärluggleungar ska ringmärkas. För att sedan på natten och morgonen köra tilbaka de 70 milen till nästa workshop-grupp i örnriket norr om Trondheim.

Tretåig hackspett flyger mot boet. Tursamt nog blev den skarp trots full bländaröppning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Bländare 2, 1/1250 s., bländare 2, ISO 200.


Tretåig hackspettshanne. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (700 mm). ISO 500, bländare 5,6, 1/320 s. Bländartprioritet.

Jag har försökt plåta tretåig hackspett under flera år men aldrig lyckats. Därför ville jag inte missa den här häckningen, jag hade varit uppe och sett området med boet när äggen fortfarande inte kläckts. Jag  var övertygad om att det verkligen skulle bli fotograferingstillfälle, i alla fall om jag kom i rätt tid. Äggen kläcks nämligen efter cirka två veckor, och när äggen väl kläckts tar det sedan mindre än två veckor för ungarna att bli flygga och alltså lämna boet. Föräldrarna matar ungarna hela tiden så klart, men det är bara under de sista fyra-fem dagarna som matningen sker med riktigt täta mellanrum. Då är ungarna nämligen stora och ständigt hungriga.


I miljöcertifiering ingår att Sveaskog svedjebränner mindre områden. Detta leder till nästan säkra häckningar av bland annat tretåig hackspett. Canon EOS 1 Ds, Mark III, EF 200/2 L IS USM.

Det är inte svårt att hitta en boplats med kläckta ungar om man bara råkar befinna sig i närheten av ett träd där den tretåiga hackspetten häckar. Till skillnad från gröngölingen och spillkråkan, men i likhet med den större hackspetten, för ungarna nämligen ett otroligt liv hela tiden under denna fas. Och då menar jag verkligen hela tiden. Det är inte tyst en sekund i boet. Föräldrarna flyger i skytteltrafik för att förse de växande ungarna med mer och mer föda.


Tretåig hackspettshanne levererar föda till de fyra ungarna, som snartt är flygga. Dagen efter var det bara en unge kvar.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM pls 1,4 ggr konverter (700 mm)

VI har ju inte så jättegott om tretåig hackspett i landet. Men i miljöcertifieringen av skogsbolag ingår att dessa ska avsätta speciella områden för att bevara en biotop som passar arter som annars skulle få svårt att klara sig. Och Sveaskog, som äger marken där just den här häckningen fanns, förbinder sig också i samband med detta att varje år bränna av vissa avgränsade områden.

Och just där man bränt skogen, där kan man med största sannolikhet finna den tretåiga hackspetten. Ofta kommer den redan samma år som området bränts av. Och den finner snart lämpliga boträd i den svedda skogen.

Från klockan sex på morgonen till halv elva på förmiddagen plåtar jag matningarna, och jag får även någon skarp flygbild, med en hel del av miljön med på bilden. Sen börjar solen bli för skarp.

Jag hade tagit med mig gömslet, och när jag plåtade med 200-millimeterna på rätt så nära håll var det användbart. Men när jag backade sex-sju meter ytterligare och tog fram 500-millimetern med konverter, då var tältgömslet helt överflödigt. Hackspettarna bryr sig inte alls om ifall det finns människor i närheten, det viktiga för dem är att komma med föda till de växande ungarna. Förmodligen skulle jag kunna ha ställt mig två meter från den knappt tre meter höga stubben, och spettarna hade ändå kommit för att mata ungarna. Det vill säga om jag stått relativt stilla.

Jag hade verkligen tur med tidpunkten, på kvällen kom ringmärkarna och dagen efter hade tre av de fyra ungarna redan lämnat boet.

Lillebror (hans namn) är en av dessa naturvårdens hjältar som varit med om att sätta upp flera hundra pärluggleholkar i Köping/Skinnskattebergstrakten. Förr en flitig ringmärkare, i dag lika duktig fotograf.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.

Klockan fem samma eftermiddag har jag stämt möte på nytt med Lillebror (det är hans namn), och med ringmärkarna Mikael och Patrik. Jag ska få följa med på ringmärkningen av pärluggleungar. Lillebror har förr ringmärkt mycket fåglar men han har numera övergått till att framför allt sätta upp holkar och till att plåta. Inte mindre än 150 pärluggleholkar har han varit med om att sätta upp i området mellan Köping och Skinnskatteberg.


Mikael och Patrik är flitiga ringmärkare. Här vid pärluggleboet. En av få holkar med lyckad häckning i år. Variationerna i sorktillgången styr häckningen. För tre år sedan var det relativt gott om häckningar i Västmanlandskogarna. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 L USM.

Ringmärkning av unge av pärluggla.

Bröderna Mikael och Patrik tillhör en yngre generation ringmärkare som tagit över den inte alltid så hälsosamma sysslan - fjädrarna innehåller en hel del parasiter och annat som kan irritera luftrören.

Väl på plats är det bara att erkänna: att fotografera pärluggleungar är att närma sig eller rentav gå över gränsen till det kitschiga. Dock får det väl vara tillåtet någon enstaka gång.  Man måste ju medge att de är söta i sig själva!

Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. ISO 500, 1/320 s., bländare 3,5. Blåndarprioritet, tidsautomatik.

Pärluggleunge. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 200/2 L IS USM. Full öppning.


Unge av pärlugga.  Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm. Full bländaröppning med kort skärpedjup som följd.


Samma grupp pärluggleungar med vidvinkel. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 16-35/2,8 vid 16 mm, bländare 3,5.

Fast de är inte bara söta, påminner Mikael mig om. I holken finns fyra ungar. Men en är betydligt mindre än de andra och visar sig dessutom vara blind. Den pärluggleungen ringmärks inte. Mikael berättar att denna fjärde unge knappast kommer att klara sig; troligen förvandlas den inom kort till en matreserv för de tre andra hungriga ungarna.

Nåväl, jag låter mig i alla fall för en stund intalas att det är tre sötnosar jag fotograferar och inte  pärlugglekannibaler ...

Tack Mikael, Lillebror och Patrik för att jag fick följa med.

Minervauggla i kvällsljus från gömsletält. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).

Gåsgam, Spanien. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM.

Gåsgamar. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM, beskuren.


Jag är inte nöjd med gambilderna, men medge att lammgamen är en otroligt häftig fågel. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).

En kort sväng till Spanien, flyg till Barcelona och tre hela dagars plåtande i de nedre Pyreneerna. Gamar och så sista kvällen minervaugglan - igen. Inte nöjd med gambilderna även om en eller två kan platsa i höstens bok.

Hemma en natt och en dag för att fira Isaks födelsedag - han fyllde fyra. Sedan väntade 125 mils körning till Norge, till Flatanger norr om Trondheim. Två olika workshopgrupper med förväntansfulla blivande örnfotografer. Men igår morse såg det mörkt ut, ingen sol på flera dagar sa väderprognosen, däremot blåst och regn. Men efter en blöt och blåsig morgon när vi bara kunde gå ut i den innersta fjorden sker ett under på kvällen. Under en och en halv timme tittar solen fram, och vi arbetar med ett par havsörnar som utan minsta betänkligheter fångar fisken rakt framför oss. Tvåhundra millimeters tele räcker. Och vinden kommer från samma håll som solen lyser. Örnen går ner på vattnet mot vinden som alltid, och vi får den snett framifrån i bra medljus. Och den ena örnen kommer inte en utan fyra gånger.


Havsörnar. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM plus 2 ggr konverter (1000 mm). Omöjlig nästan att hålla, eftersom vågorna gjorde att båten rörde sig konstant. Mot båtens rörelser hjälper ingen bildstabilisering.


Havsörn i norskt fjordlandskap. Canon 1 D Mark III, EF 200/2 L IS USM.

Havsörn med teknisk finess, fångar fisken med en klo. Canon 1 D Mark III, EF 200/2 L IS USM, beskuren.


Gråtrut, lång slutartid (1/80 s.) men ögon och näbb är dskarpa. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 L IS USM.


Inte från gårdagskvällens fina ljus men en havsörn som gick ned i morse. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 L IS USM.

Vi hade helt enkelt tur med en lokal ljusning i ett tätt ovädersområde. Sånt som ofta händer i Norge - eller i till exempel Skottland eller på Island. MItt i allt regn och bland alla mörka moln öppnar sig himlen och vi får ett behagligt ljus under en halvtimme eller  mer. Och har man då fågel, behövs inte mer.

Samma i morse, och nu har vädret mot ala prognoser klarnat inför kvällsturen med örnarna.

Det är inte första gången jag plåtar havsörn, men det är fascinerande upplevelse även efter ett par hundra gånger med örnar som dyker efter fisk. Ibland låter jag kameran vara för att bara njuta av deras underbara teknik att gå ner och fånga bytet i flykten.

När man inte har havsörn kan man alltid plåta trutar. Ibland kom de riktigt nära och några gånger försökte de ta min tumme istället för brödet. Bilden tagen av en av workshopdeltagarna. Foto: Per Runn.

Mellan örnpassen är det trutar som gäller. Mest gråtrut, en och annan havstrut. Silltruten har jag inte sett till ännu. Med ett berg i bakgrunden, som ger ett mörkt vatten, och med lång slutartid kan man få en hel del spännande bilder med fåglar som vi annars ofta inte bryr oss om. Eller skarpa actionbilder på kort slutartid när de kämpar om brödbitarna vi slängt ut.


Båda bilderrna tagna med fisheye, 15/2,8, fisheyen ger nästan 180-gradig bildvinkel i diagonal. Räkna gärna ut hur nära truten är.


På dagen kör jag två timmars föreläsning/genomgång av bilder och ett pass om hur man enkelt arbetar i Photoshop. Det är ju så att många går avancerade kurser i bildbehandling, och de lär sig hundra genvägar/sätt att arbeta i Photoshop (programmet har väl 700 olika möjligheter, ingen - inte ensprogrammerarna - kan nog alla) men efter att ha lärt sig alla dessa hundra eller tvåhundra metoder, vet de inte vad som är väsentligt. Men vad man behöver kunna för att i 99 % av fallen göra klart sina bilder, det är fem-sex kanske sju genvägar. - När man väl lärt sig "framkalla" sina bilder med dessa enkla verktyg, då kan man lära sig "överkursen". Men i 95 % av fallen använder jag själv bara två-tre  verktyg förutom rawkonverteraren. Det brukar ta en minut att göra klart en bild, nja, kanske två - bildfilerna är så stora att bara att spara dem tar tid.

Gråtrut. Canon EOS 1 D Mark III, EF 24-105/4 L IS USM.

Mellan de två workshopgrupperna ska jag köra över till Sverige för att fotografera tretåig hackspett som matar sina ungar - förhoppningsvis.

De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.

När jag väl kommer hem efter en längre resa vill jag inte ut igen. Om jag inte har en flygbiljett en viss dag och ett visst klockslag skjuter jag nästan alltid upp avfärden. Jag hade tänkt vara hemma sju dagar men jag kunde inte lämna familjen. Efter elva dagar lyckades jag komma iväg med bilen.

Bergslagen har ett synnerligen rikt fågel- och djurliv. Storlommen jag kom för behagade emellertid inte visa sig, två kvällar och två morgnar - och inte en bild.

Men det var gott om spillkråkor. I en fem meter hög "stubbe" satt tre hungriga ungar i hålet och skrek på mera mat. Spillkråkeföräldern levererade någon gång i timmen. Jag satte upp gömsletältet tolv-femton meter ifrån boet och satt väl sammanlagt fem-sex timmar under två dagar. Spillkråkor är lätta att hitta under häckningstiden, både ungar och föräldrar för ett rejält liv.

De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.



Ljuset var svårt, jag var tvungen att plåta i motljus eftersom bohålet var beläget på skuggsidan av stubbens stam. Och det var inte det där behagliga motljuset som kan ge så fin effekt. Utan ett motljus som gjorde att jag antingen tvingades bränna ut himlen i bakgrunden eller underexponera fåglarna. Genom att placera mig så att grenar fanns i bakgrunden försökte jag undkomma problemet - i alla fall delvis.

Gömsletältet står tio-femton meter framför spillkråkornas fem meter höga stubbe. Det är ett så kallat "doghouse" (används av amerikanska jägare) som slår upp sig själv och sen monteras ihop på tio-femton sekunder (i 95 % av fallen) eller 45 minuter (när jag hade workshop för andra fotografer en gång). Jag har fortfarande inte begripit hur det är gjort egentligen, men jag säger som man brukar säga i ett annat sammanhang: jag behöver inte veta "hur", bara "att" det fungerar. Fotograferat med EF 70-200/2,8 IS.

I sådana situationer får man kompromissa, man får bränna ut någon liten del av himlen litet grann för att inte huvudmotivet ska bli för mörkt, och samtidigt måste man ändå funderexponera litet så att större delen av himlen finns kvar. Det senare får som följd att fåglarna måste ljusas upp litet i efterhand. Det är ju nämligen så att precis som när man körde svartvitt i det analoga mörkrummet måste man ibland "pjatta" eller efterbelysa även i det digitala mörkrummet. Varför? Helt enkelt för att vårt öga uppfattar ett större ton/ljusomfång än filmen på den gamla tiden, men även även i jämförelse med de digitala filerna i dag.


VI måste alltså  i vissa fall "pjatta" fågeln, det vill säga ljusa upp den, för att den inte ska bli alldeles för mörk. Hade vi exponerat så att fågeln blivit ljus hade vi nämligen fått en värre konsekvens. I en sådan här motljussituation hade en rätt exponerad fågel fått till följd att vi inte haft den blå himlen kvar. Med en "rätt" exponering för spillkråkan och ungarna hade det enda vi haft kvar av himlens blå färg varit utbrända partier helt utan detaljer. Vi hade alltså fått en helt vit himmel där vårt öga uppfattar himlens blå färg.

I den traditionella svartvita reportagefotografin var man tvungen att "pjatta" ansikten på människor, därför att skuggan över ansiktet ofta blev för mörk. Vårt öga såg ansiktet, men filmen eller snarare förstoringspappret kunde inte klara att återge ansiktet rätt utan att bearbetas.

Jag åkte hem någon dag tidigare än tänkt. Utan storlom var det ingen idé att vara kvar. Visst, jag kunde fått bilder på en del annat, men inte tillräckligt bra bilder. Och efter att ha varit borta så mycket ville jag vara hemma med barnen och familjen igen.

Men om tolv-tretton dagar ska jag återvända. Då tror jag att den tretåiga hackspetten är i full färd med att mata sina ungar. Men det gäller att komma rätt, i slutet på matningsperioden då ungarna ska ha mycket mat, men innan ungarna har lämnat boet. Och häckningstiden för den tretåiga hackspetten är kort, knappt ett par veckor tar det för ägget innan ungarna tittar ut, och sen dröjer det ungefär lika länge, litet längre innan ungarna lämnar boet.


Rödhaken är omslagsfågel nummer ett vad gäller fågelböcker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).


Gråhägern har blivit allt vanligare. Skygg förvisso, men litet fisk hjälper ju. Fotografen så klart i gömsle. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 plus 1,4 ggr konverter.

Efter två sista dagar 15 mil från Bences hus i en annan våtmark är det dags att köra hem. I stället för tio dagar hemifrån barn och familj blev det sexton dagars resa. Men jag har å andra sidan fått bilder. (Jag kan inte ta med allt i bloggen, en del nytt måste jag få spara till höstens bok.)

Sista natten sover jag sex och en halv timme. Efter att bara ha sovit max fyra timmar per natt under tretton-fjortan dagar käns det som en lyx. Och jag kan efter avslutad plåtning kl. 20.oo starta färden hemåt. Medan Norge tar hem sclagerfestivalen reser jag genom Centraleuropa hemåt. Och jag lär mig litet geografi under tiden.Jag var faktiskt inte helt medveten om hur långt österut Wien ligger. Visserligen var ju Österrike-Ungern en enhet, men jag hade ändå inte fullt klart för mig att Wien bara ligger tjugo mil från Budapest, och bara tio-femton mil från Bratislava i Slovakien.

Bifogar några sista bilder från pustan i nordväst och från Bences gömslen nere i södra Ungern.

Ett sätt att skaffa sig bostad? Blåkråkorna slängde helt sonika ut starungarna ur den tilltänkta "bostaden", efter att först ha dödat dem. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 L IS USM.


Grågås i soluppgång. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS.


Ägretthäger. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM.


Honan av sommargylling. Ingen kanonbild direkt, men nu är jag så mycket fågelskådare att jag är glad att ha fått en bild överhuvudtaget. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 IS plus 1,4 ggr konverter (1160 mm).


Ingen kanonbild, men i alla fall äntligen en riktig bild på sommargyllingehannen. Fast jag har faktiskt en mer i bagaget, men den kör jag i höstens bok. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 IS plus 1,4 ggr konverter (1160 mm).


Just det. Det var dags för det kära styltlöparparet att para sig. Lägg märke till hanens långa ben, fåglars knän viks ju åt andra hållet. Det måste ju vara en fördel med långa ben, området för att leta efter föda ökar. CAnon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverterr (1120 mm). Bländare 13, 1/400 s. Manuell exponering, beskuren.

Ägretthägrar framför vassgömslet. EOS 5 D Mark II, 16-35/2,8 vid 16 mm, beskuren till höger.

Myggbiten överallt känns det som. På kvällen när jag lämnar gömslet i vassen är myggen framme och försöker roffa åt sig litet blod på alla öppna huddelar. Precis innan det blir mörkt kan man se svärmarna av mygg om man tittar upp mot himlen, först ser man något mörkt och sedan inser man att det är myggor som bildar hela det mörka fältet. Otroligt. Men bra för fåglarna och livscykeln i våtmarken.

Unge till hornuggla. När solen lyser starkt och obarmhärtigt mitt på dagen kan man alltid skjuta i motljus. Med upplättningsblixt. EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6

Just nu är sömnbristen på gränsen till akut. Tio nätter med maximalt fyra timmars sömn sätter sina spår. Jag kommer till uthyrningsrummet på gården utanför Pusztazer  först vid 22-tiden, och då ska först bilder laddas ned för att frigöra minneskort till morgondagen. Sedan måste jag ta fram i alla fall någon eller några bilder till bloggen. Sen i säng. Klockan tre ringde väckarklockan i morse. Okristligt tidigt, skulle man sagt på den tiden då helgdagar och sömn ännu värnades av folk och kyrka.

Blåkråkorna gjorde ett halvtappert försök till parning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS.

Blåkråkehanen kom med en liten orm, ännu vid liv, och överlämnade den som "present" till honan. Före parning är det aldrig fel med en god middag som hanen bjuder på. Har ännu inte gjort urvalet av de bästa bilderna, fick ett tiotal att välja på. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4  L IS USM
I gömslet vid blåkråkorna är jag installerad klockan fyra. I går och i dag följer Bence och kompisen Csaba med. Csaba fick låna ett av mina kamerahus och 400/5,6-an. I morse ångrade jag mig nästan, 400-millimetern är perfekt när det blivit lagom ljust. För min fullformatskamera ger den ett perfekt utsnitt vid holken och den gren där jag hoppas på parning. Med litet tolerans för mina kompositionsmisstag. Jag kör 500-millimetern i dag, nästan uteslutande. Det fungerar med fullformatssensoern i EOS 1 Ds Mark-huset, men toleransen för misstag är liten. Och för flyktbilder blir det för snävt. Tyvärr tar Ds-huset inte mer än fem bilder i sekunden, ofta räcker det förvisso, men jag hade gärna sett en fullformatskamera med 7 eller fler bilder i sekunden. För kvaliteten på fullfiormatssensorn är trots allt bäst. Även vid beskärning till ett mindre format blir det bättre med fullformatssensorn på Ds-huset än med 1 D Mark III-huset. Undantaget är riktigt höga ISO-tal. Och det blir det förvisso ofta här. När ISO 1600 knappt räcker till byter jag till 1 D-huset och 300/2,8. Det räcker med ett kortare tele på grund av att den mindre sensorn medför en (skenbar) brännviddsförlängning.


Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM. Trots ett rätt generöst ljus kör jag på höga ISO-tal. Afton- och tornfalkar kan man plåta vid parning på 1/125 sekund och få ögon skarpa, men blåkrorna rör sig snabbt och för till exempel actionbilder räcker 1/800 sekund sällan till. 1/1000 sekund är minimum vid flygbilder.

Men bilderna kommer. Första parningsförsöket bifogas. Och sen kommer hannen inte en utan två gånger med en liten orm, i det ena fallet ännu vid livet, och överlämnar den som "present" till honan. Jag hör Bences tysta men förtjusta utrop efteråt, han har plåtat blåkråkorna under tre vårar men det här var det häftigaste hittills. Tredje gången, om jag räknade rätt i stundens upphetsning, var honan redan mätt.  Hon vänder bort huvudet, med gesten att "nu räcker det, du får nog komma till ändå".


Tredje gången hannen levererar en orm räcker det för honan, och hon vänder sig bortåt. Efter några envisa försök att övertyga henne om den goda presenten slukar han den själv, ungefär som vi suger i oss en lång spagetti.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L S USM.

I morgon blir det en sista morgon med blåkråkorna.Jag hoppas på nya parningsbilder, helst från sidan. Vi får se vad det blir.

Hanen överraskar honan med ytterligare en orm, men i vinden lyckas han inte riktigt pricka den nedre grenen när han hoppar från den övre utan missar och tappar för ett ögonblick balansen. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM.

Blåkråka plockar ut starunge ur den tilltänkta "bostaden".

Väckarklockan ringde kl. 2.55. Inom en timme skulle allt vara klart, för tredje morgonen skulle jag sitta gömd framför blåkråkornas holk. Holken ligger precis invid grusvägen, och i går blev det inte en enda användbar bild. Den gamla bonden som bor alldeles intill kom  förbi med sina får och dom stannade i över en timme precis runt gömslet. Och jag kan inte ett ungerskt ord så jag kan inte förklara läget för honom. En ensam fiskare kom för övrigt redan vid femtiden och la ut en nätbur i kanalen bara 50-75 meter bakom gömslet. Det är en skyddad nationalpark, man får på många håll inte lämna vägen som passerar igenom - om man inte har ett speciellt tillstånd. Men förra året råkade myndigheterna i Budapest av någon outgrundlig anledning - och  till parkledningens förtvivlan - tillåta fiske i just dessa vatten. Dock inte med nät.


Blåkråkor inför parningen. Canon EOS 5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM. ISO 640, bländare 4,5, 1/1250 s. Manuell exponering.

I dag blev resultat, bättre och helt uppenbart är det vilken dag som helst dags för blåkråkorna att para sig. Hannen uppvaktade idogt med presenter, läckerbitar som sländor och annat, och man var på gång, nästan. Det gjorde inte så mycket den här gången att de inte genomförde parningen, eftersom de just då satt högt uppe på en ledning. Bildvinkeln var med andra ord inte den bästa.

Skedstork. Canon EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (1140 mm). ISO 500, bländare 9, 1/500 s. Tidsautomatik.

Skedstork vid vassen. Canon EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (1140 mm). ISO 500, bländare 9, 1/500 s. Tidsautomatik.

Man måste sitta varje morgon om man ska ha en chans till bilder. Om aftonfalkarna vid äggläggningstiden parar sig kanske tjugo gånger per dag, är blåkråkorna mer försiktiga. Ett par, tre gånger om dagen på sin höjd. Och bara under fyra-fem dagar.

Blåkråkorna anlände samma dag som jag kom ner till Bence och Agi i deras hus utanför Pusztazer. De bor precis innanför gränsen till nationalparken. Och när jag satt framför den holk de valt två år i rad kom de mycket riktigt. Blåkråkor bryr sig inte om att fråga om lov innan de tar ett "hus" i besittning. De dödar helt sonika de eventuella starungar som redan finns i det tilltänkta "huset" och flyger ut med dem en och en och släpper dem en bit därifrån.

På kvällarna är jag nere i Bences gömsle nere vid vassen ute i själva våtmarksområdet i nationalparken. Jag tror jag spenderat fyra kvällar och två morgnar där, och ingen dag är sig den andra lik. Ibland är det alldeles ödsligt, ibland är det full action. Förutom vår "svenska" häger kan jag plåta både ägretthäger och skedstork på nära håll. Grågåsen tittade förbi med ungar en tidig morgon. ISO 1600 va det enda som gällde. Rallhägern har jag sett en gång, i går hade jag en natthäger på någon meters avstånd och filmade den med vidvinkel. Ja, med den nya EOS 5 D Mark II jag köpte före jul kan jag ju även filma med HD-kvalitet, 1920 pixlar på bredden.  Vattenrall, silkeshäger, även en rödspov har synts till, förutom grälsjuka sothönor.  Och en mängd annat intressant, men inte alltid fotograferingsbart.


Ungar till skygg grågås tittade förbi en morgon vid vassgömslet. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 1600, bländare 5,6, 1/50 s. TIdsautomatik.

Det roliga med att filma med en sensor i småbildsformat är att 24 mm är 24 mm och 800 mm är just 800 mm. Det senare är en fantastisk fördel gentemot videokamerorna. Man behåller det korta skärpedjupet och jag kan arbeta med bakgrunder som är helt diffusa. Med en telezoom på en videokamera vars längsta brännvidd är kanske 100 mm får man aldrig det där användbara, korta skärpedjupet, trots att 100 mm kanske motsvarar 800 mm på en småbildskamera.

Hur länge kan man filma med småbildskameran? brukar folk fråga mig när jag berättat att jag använt stillbildskameran till detta. Jag vet inte, men jag har tagit snuttar som varit åtta-nio minuter långa. Ibland har inspelningarna tagit slut bara därför att minneskortet tagit slut. Jag har inte testat, men jag har en känsla av att åtta gigabyte räcker till ungefär femton-tjugo minuters film i högsta kvalitet.

Tröttheten har övergått i ett slags vana med att sova fyra timmar per natt. Sen blir det ju ett antal minislumrar i gömslet medan jag väntar. Jag nickar till ett par minuter. Förkylningsflunsan jag drog på mig har gett med sig, och nu är det bara den där förbannade hostan som irriterar, det gäller att kväva den när jag har något intressant framför kameran. Vissa fåglar bryr sig inte, medan andra flyr direkt även vid en dämpad hostattack.

Ägretthägrar sent på kvällen. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS plus 1,4 ggr konveerter, vid 120 mm. ISO 1600. Bländare 5,6, 1/800 s. Tidsautomatik.

Och vad detta kära par måhända har i tankarna, det avslöjar jag i nästa blogg.

Aftonfalkshona. I området kring bondgården häckar mellan 10 och 25 par aftonfalkar varje år. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM. ISO 400. Bländarförval f 5, tidsautomatik 1/800 s. Ingen exponeringskompensation.

Har varit ute på pustan första morgonen. Efter 170 mils körning kändes det tufft när väckarklockan ringde 4.20 i morse. Men det fanns något som lockade.

I nationalparken i Hortobagy kan man hyra in sig i ett fågeltorn för att fotografera aftonfalkar. Förra året var jag en av de första att vara ute i tornet i två dagar. I år är aktiviteten litet lägre, men några parningar blev det nu på förmiddagen, fem stycken. Men bara två som gick att fotografera. Jag gillar faktiskt den här parningsbilden som bifogas, därför att den har med litet mer miljö än de grenar ovanför holkarna som jag fotograferade dem på förra året. En ungersk fågelskådare och fotograf hade jag till sällskap i det lilla tornet. Han ville absolut ha bilder på parning på en gren, där allt var helt rent  övrigt. Jag tror inte han fick bilder vid den här parningen. Och på den gren som finns ovanför holken, den är uppsatt för att de ska sitta där, där parade dom sig inte alls i dag. - Men jag föredrar den här litet rörigare miljön med det naturliga trädet litet längre bort.

Aftonfalkar i tidigt morgonljus. Under dagen parade de sig uppemot tjugo gånger men nästan alltid i något buskage eller helt och hållet skymda av något.Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4, ISO 400, bländarförval, bländare 4, 1/250 s.

Anledningen till att vi har så många häckningar här är en ringmärkares förtjänst. På egen hand har han satt upp  inte mindre än 400 holkar för aftonfalkar här kring Hortobagy. Men i år är pustan torrare än vanligt, och pearningsaktiviteten är lägre. Om det inte finns tillräckligt med föda kommer inte lika många aftonfalkar att häcka i år. Då ägnar de sig istället åt att överleva - en dag i taget. För att starta en häckning eller inte riskera att behöva avbryta den krävs tillräckligt födotillgång både för att försörja föräldrarna och ungarna.

Varje höst samlas annars minst tusen aftonfalkar här i Hortobagy. Dom samlas innan de ska företa sig den gemensamma och långa flyttan långt ner i Afrika. Men, som jag tror Staffan Ulfstrand skrev i "Kaxiga fåglar", om det inte står där har han berättat det, finns det aftonfalkar som flyttar ännu längre, nämligen de som bo i östra Asien. Varje höst flyger de ända ner till Indien, men inte för att stanna där. Nej, när vindar och väder är gynnsamma flyger de vidare över hela Indiska oceanen till östafrika. Men som om det inte var nog fortsätter de sin flytt ända ner till Sydafrika. Där stannar de några veckor, bara för att sedan upprepa samma resa, lika långt, fast åt andra hållet.

Varför aftonfalkarna flyttar så hiskeligt långt? Det har forskarna faktiskt inget bra svar på, om jag minns Ulfstrand rätt.

Även ett par tornfalkar häckade vid fågeltornet. Jag står gömd bakom en gardin bakom fönstret så den här tornfalken märkte mig inte utan jag hann ta två bilder. Fågeltornet bildar skuggan. Kanske inte någon bild att använda i böcker men användbar när jag berättar om fågeltornet och falkarna på föreläsningar - eller till exempel skriver blogg här på tidningen FOTO.  Canon 5 D Mark II, EF 24-105/4 L IS USM vid 100 mm. Bländare 4,5, tidsautomatik 1/320 s.

Om någon dag ska jag åka söderut, det tar bara fyra timmar ner till Bence och Agi i Pusztazer, det ligger i södra Ungern, några mil från gränsen till Serbien. Om man fortsätter motorvägen söderut är det sedan bara ytterligare 17-18 mil till Belgrad.

Det är mitt fjärde vårbesök nere i Ungern. Jag tycker om det inte bara för fåglarnas skull, utan också för att det är en liten tidsförflyttning. Här på landet är den vanligaste bilen någon gammal öststatsmodell a la Lada, inte så få kommer stånkade och pustande, som om ägaren lyckats ge ett sista liv i motorn - i brist på pengar att köpa nyare bilar. Men det som slår en är alla cyklister. Här inne i det lilla samhället cyklar nästan alla. Om dom inte rentav promenererar.

Förresten, försök gärna uttala byns namn: Balmazujvaros!

Det är ett av de enklare namnen att uttala.

PS. Det här skrev jag vid lunchtid. Bilderna tog jag tidigt på morgonen. Mellan kl. 8.oo och 18.55 fick jag inga användbara bilder. Men tre minuter innan jag ska lämna fågeltornet - man måste lämna det en stund innan det blir mörkt - får jag de bilder som jag nog kommer använda i en bok, i bästa motljus. Jag sparar de bilderna ett litet tag, den nyfikne får vänta.

Jag måste trots allt lägga in en av motljusbilderna i det sena, varma kvällsljuset, ett ljus som är fantastiskt - men som varar ytterst kort här på mer sydliga breddgrader. Väl hemma, när boken ska göras, då gäller det att hitta de bästa bilderna, ett arbete som tar tid; när jag är på resa hinner jag i bäst fall ta fram några bilder.

Basilisködla tror jag den heter - vi gissar på det i brist på uppslagsböcker. Fast latinamerikanerna skulle nog på skoj kalla den här krabaten och vattengångaren för Jesus Christos. Bilden tog jag tillsammans med mina två fotograferande vänner från Centraleuropa, Bence och Pelican. I brist på fåglar vid gömslet fick vi hitta på annat, fast man ser inte mycket från kanoter eller när man bara går i regnskogen, åtminstone inte fotograferingsbara fåglar eller apor - fast de finns ju där uppe i träden, delåter höra sig väl. Ödlor och ormar är lättare. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 800. Manuell exponering, 1/1000 s., bländare 8.






Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter. ISO 1000, bländare 6,3, 1/800 s. TIdsautomatik.

Collared aracari plåtad alldeles utanför lodgen. Canon 1 D Mark III, EF 800/5,6 IS. ISO 1000, bländare 5,6, 1/320 s. Bländarprioritet, tidsautomatik, handhållet.

Regnbågsnäbbad tukan vid lodgen, den kom och åt av bananer man hissade upp i ett träd. Den långa näbben gör att tukanen får kasta upp maten en bit och sen faller den längre in i gapet. Canon 1 D Mark III, EF 800/5,6. ISO 1600, bländare 5,6, 1/500 s. Bländarprioritet, tidsautomatik.

Kiskadee eller Great kiskadee, skulle jag tro - i brist på fågelbok. Den liknar den stora kiskadeen som jag plåtat i Texas. Han sträckte på sig och visade upp sig inför fotografen, normalt har de ingen tuppkam.

Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 640, bländare 4,5, bländarprioritet. 1/640 s.

Klockan är 21.40, barnen är lagda och jag kan börja plocka ihop vad jag ska ha med mig till Costa Rica i morgon bitti. Jag har inte haft en chans att börja med packningen förrän nu, Christina har legat med feber hela påskveckan, och mellan en och tre av de fyra barnen har varit sjuka samtidigt. Och så länge ettåringen inte somnat på kvällen kan jag inte lägga fram mina kameragrejer på golvet.

Gråtrut med fisk. Canon EOS 1 Ds Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 800, 1/1000 s., bländare 6,3. Manuell exponering.

Nu ska det bara bli en kort resa, inte mer än sju dagars plåtande. Jag behöver alltså inte fundera så mycket på vad jag ska ta med mig.

Det blir tre kamerahus: den snabba Canon 1 D Mark III som går att plåta med bra kvalitet på ISO-tal åtminstone till 2500, fullformataren Canon 1 Ds Mark III med 21 megapixel och hyfsade fem bilder i sekunden (men inte lika höga ISO-tal) och så Canon EOS 5 D Mark II, den senare för sin filmfunktion och för att det går att plåta med fullt duglig kvalitet på så höga ISO-tal som 6400 - annars upplever jag nog kamerans 3,9 bilder i sekunden som väl långsamt när det handlar om actionbilder med fåglar.

Strandskata. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS, handhållet från båt. ISO 400, 1/800 s, bländare 8. Manuell exponering.

Objektiv - fyra gluggar får räcka för den här korta resan: 24-70/2,8, 70-200/2,8 IS, 300/2,8 IS och 500/4 IS. Konvertrar, 1,4 och 2 gångers. Och så två eller tre blixtar, 550 EX (jag hade en 580 EX II, men kom hem från några workshops och kurs med en extra 550 istället för den nyaste blixten - råkar någon ha fått fel blixt, hojta gärna till!). Det kan ju vara mörkt i regnskogen, och jag kanske vill fånga action. Med tre blixtar kan jag kanske kan använda high-speed-funktionen och fånga fågeln i flykt skarpt.

För att kunna arbeta även om det incheckade bagaget skulle komma bort får följande gå med i handbagaget: Ett kamerahus: 1 D Mark III, 300-millimetern, de två konvertrarna och normalzoomen. Därtill måste jag ha datorn med mig, en liten extern hårddisk och så kamerans batteriladdare. Så förebygger jag eventuella bagageförluster.

I det incheckade bagaget tar jag med även ett billigt, halvlätt Manfrotto-stativ med klafflås (snabba och enkla) och så förstås mitt älsklings-stativhuvud, ett Wimberley.

Med tillåtelse att ta med två gånger 23 kilo plus 10 kilo handbagage över Atlanten är packningen för en gångs skull annars en enkel match.

Och tackolov är kläderna inget jag behöver tänka eller släpa på heller. Den här gången är det ju inte arktiskt eller antarktiskt klimat. Solkräm har jag kanske också i någon låda, fast jag kommer nog inte vistas så mycket i direkt sol och litet solbränna har väl den ankomna våren hunnit ge.

Tandborsten och toalettsakerna höll jag på att glömma - som vanligt.

Gråtrut startar. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8, vid 170 mm. ISO 500, bländare 14, 1/50 sekund. Slutartidsprioritet, bländarautomatik.

Gråtrut. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 400, 1/800 s., bländare 7,1. Manuell exponering.

Förresten - på tal om vår. Nu börjar det bli dags att plåta måsar, trutar och strandskator ute vid havet. Ser fram emot det när jag kommer tillbaka. Bifogar några bilder från förra året så länge.

Nu dröjer det nog tio dagar innan jag kan sända fler bilder.

Canongull, namn för den var med i nån reklam för Canon Europa. Ung gråtrut i motljus, skulle jag tippa. Canon EOS 1 D Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 200, 1/1000 s., bländare 7,1.

Bilder som fungerar i ett sammanhang fungerar inte alltid i ett annat. Och vice versa.
För litet över ett år sedan hörde Posten av sig. De ville göra en frimärksserie utifrån mina fågelbilder. Och helst, visade det sig, ville de använda bilder på fåglar i flykt.


Jag samlade ihop ett antal bilder, och jag mejlade över dem, det blev ett tjugotal. Många med ögon och huvud skarpa, kanske också kroppen, men med suddiga vingar, vingslag i rörelse. Så där som kan bli häftigt på bilder i en bok.
Men frimärkena skulle göras på det traditionella sättet, med ståltryck och med en gravörs känsliga hand.

Och då dök en synpunkt upp som jag aldrig förut tänkt på: Hur graverar man oskärpa?

Nej, det går inte. När man graverar måste allt vara skarpt.

Sen är frimärken små, det är definitivt inte alla bilder som fungerar i det formatet, hur bra de än må vara i stort format.

Jag fick leta vidare efter bilder jag trodde kunde fungera, det var en besvärligare urvalsprocess än jag trott. Och när jag väl skickat ett antal bilder och tio valts ut, då gicks materialet igenom av gravörer, konstkännare m.fl. Därpå satte processen med att göra frimärkena i gång.

I förrgår fick jag äntligen se frimärkena, de hade visserligen varit ute i någon vecka, men jag hade inte haft tid att kolla dem. Nu kom det tio förstadagsbrev med alla fyra frimärkena - två ligger på rulle för vanliga brev, ett frimärke är till föreningsbrev och ett fjärde för utrikes brev - och så fick jag kringmaterial, vykort m.m. och slutligen en rulle med 100 vanliga frimärken. Med den alltid snåla ekonomin i åtanke utnyttjade jag snabbt hela rullen till förlagets recensionsutskick av några nya böcker.

Jag måste erkänna: efteråt kändes det litet häftigt. Att posta sina brev med "egna" frimärken.

PS. Gravören heter Lars Sjööblom. Tre av frimärkena har varit med i mina böcker, men inte det fjärde med den landande fiskgjusen. Men den fanns i stället med i en bok om Vänern som Jan Töve och Tore Hagman gav ut för något år sedan.

Jag har bjudit på ett fritidshus på en ö. Inte i Stockholms eller Göteborgs närhet. Det hade jag aldrig haft ekonomi till. Men i Karlskrona skärgård, där jag varit ute och plåtat havsörn. Priserna ligger på en helt anan nivå, även normala dödliga kan fundera på hus här.

Huset är enkelt, torrdass ute och inget rinnande vatten eller avlopp. Men på sommaren och med några stenkast till vattnet bryr man sig inte så mycket om det. Tomten ligger bra, och fem-sju veckor på ön på sommaren (och våren/hösten) vore kanon för mina fyra barn. Man kan kuta runt på hela ön bland klippor, lätt skog och i blandad terräng, och inte en bil i sikte. Kanske kommer någon på cykel på sommaren eller under vår, höst och vinter på en flakmoppe (en av de tre-fyra fast boende kör flakmoppen på ön). Att det sedan är beläget vid ett av Sveriges topp-3-ställen för flyttfågel är inte fel. Vi får se hur det går, om säljarna i dödsboet kommer överens och om himlen inte ramlar ned (det senare associerar till byhövdingen i Asterix).

Jag skulle varit långt uppe i norr nu den här veckan, men förkylning och luftrörskatarr fick min läkare att i fredags säga: - nej, du bör inte åka dit. Och när han säger det köper jag det. Han är själv hängiven skådare och skulle inte i onödan banga ur för en eller annan strapats. En sån läkare bör man lyssna till.

Det är annars en ny bok på gång till hösten. Ett projekt som jag och Susanne Åkesson började tala om för tre år sedan. Och när jag inte kommer iväg för att ta just den där extra lilla bilden just på det där stället i det vädret,ja  då känner jag mig stressad. Samtidigt har bilderna rasat in när jag varit ute på olika resor och håll. Och till den här boken finns materialet egentligen fullt och tillräckligt klart redan nu. Men jag vill förbättra och lägga till i alla fall 40 % de närmaste månaderna.


Sydlig jättestormfågel och skelettet av en åsnepingvin, Sydgeorgien
Innan titel och omslag var spikade på den nya boken tog det en vecka  av intensiv korrespondens mellan mig, textförfattaren Susanne Åkesson  och layoutaren Jens Andersson. En god vän med god intuition blandade jag också in, Ulf Malm. Om han gillar något brukar det fungera. Såna vänner ska man lita på. Det här blev omslagsbilden, konkurrensen var hård mot lappugglor i snön, men det skulle inte bli en insmickrande framsida. Och så passade bilden så väl med titeln och innehållet:  "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningar".

Här ett foto från en av de tre workshops jag hade norr om Trondheim med örnfotografering i vintras. När jag ser mig själv agera framför kameran inser jag att Hollywood väntar, snart måste de Niro börja passa sig. Och han som spelar den mordlystne , Ole Martin Dahle, bör ju minst få en Oscar för bästa biroll. Räven är statist. Fotot återges med tillåtelse av en i första workshopgänget, Marcus Larsson. Det blev så många anmälningar att vi fick köra tre grupper istället för en.