Häftiga jättestormfåglar på Sydgeorgien
Stromness är en gammal nedlagd valfångststation ungefär mitt på Sydgeorgiens nordöstra kust. Det var hit Ernest Shackleton vandrade över bergen från södra kusten, sedan han och fem andra lyckats segla från Elefantön längst i norr på Antarktishalvön i en av skeppets gamla livbåtar för att få hjälp att få hem den övriga besättningen från deras förlista expeditionsfartyg Endurance. Resten av besättningen väntade i en provisorisk barack på Elefantön mer än hundra mil i västsydvästlig riktning från Sydgeorgien. En bedrift i sig av navigatören att träffa rätt på ön under en seglats där ovädret var konstant och sextanten krävde solljus för att de skulle kunna bestämma sin position. De kunde mycket väl ha seglat vidare på öppet hav och ha missat Sydgeorgien.
Nu får man inte längre gå närmare än 200 meter från valfångststationen. Den förfaller sakta, kungspingviner, elefantsälar och pälssälar har återtagit marken runt byggnaderna. Löst skrot och vägg- och takplåtar kan flyga omkring och därför tillåts ingen gå nära byggnaderna.
Jag såg att jättestormfåglarna och labbarna bråkade om resterna av något djur i det grunda vattnet. Jag bestämde mig för att detta var skådespelet på denna landstigning och ägnade stormfåglarna mesta fototiden av de tre-fyra timmar vi var i land.
Om ni saknar information om kameror och objektiv i de senaste bloggarna beror det på att jag har svårigheter att designa bloggen, lägger upp den via satellituppkoppling på vår båt Ocean Nova, men uppkopplingen är så långsam att designverktygen, vilka jag behöver för att kursivera bildtexter med mera, saknas. Om någon blogg framåt är jag på fast mark igen och kan förhoppningsvis lägga upp bloggarna litet bättre. Medan jag skriver detta använder jag höger hand för att hålla fast mig och stolen i det väggfasta bordet, vågorna i Drakes sund kan nog för tillfället vara sju-åtta meter höga.
Sydgeorgien – bland elefantsälar och kungspingviner
>
Pärlan när man reser till Antarktishalvön tillhör egentligen inte Antarktis, utan det är den subantarktiska ön Sydgeorgien. Även denna står under brittisk flagg, om än Argentina under Falklandskriget faktiskt bombade även denna ö, som då hade på sin höjd fyra-fem bofasta invånare. Ön var centrum för valfångsten under början på förra seklet, numera är valfångststationerna nedlagda. I stället råder kungspingvinerna och elefantsälarna och längre fram unden den subantarktiska sommaren pälssälarna över de långa stränderna.
Ön består till större delen av glaciärer och snö och ismassor. Men på de stränder där snön smälter häckar kanske uppemoit en miljon kungspingviner, hundratusentals macaronipingviner och större delen av världens population av sydlig elefantsäl, även kallad sjöelefant.
De senare, elefantsälarna, är stora bjässsar, en hona väger 500 kilo medan hannen kan väga upp till tre–fyra ton. Skillnaden mellan de två könen i vikt är en av djurvärldens större, om inte rentav den största. Vi kom ner tidigare än jag någonsin varit på Sydgeorgien. Lagom till parningstid för elefantsälarna. Och den här gången kunde man tydliugt se hur vissa elefantsälar, de allra största, lagt sig till med ett harem på femtio eller fler honor, som de sedan parar sig med. En bit av stranden lägger den största hanen sig till med, med en osynlig revirgräns för oss människor, men mycket tydligh för honom själv och de eventuerlla andra hanar som skulle vågas sig på att fördsöka snika sig in i området för att tjuvpara sig med en hona. Reviren var klara, och när en annan elefantsälshane närmade sig eller överträdde gränsen räckte det oftast med att alfahanen reste sig upp med framkroppen och visade att han var medveten om överträdelsen av revirgrtänsen för att den eller de andra elefantsälshanarna skulle fly bakåt tjugo-trettio meter i panik.
Det här beteendet kände jag ju till, liksom jag sett enstaka hanar slåss tidigare. Men att se dessa andra hanar, också dom bjässar på flera ton, backa i panik långa sträcker så fort alfahanen gjorde sig synlig, det var en ny mäktig upplevelse.
Den alfahane som lägger beslag på en bit av stranden och som kan ha ett harem på upp till hundra honor brukar för övrigt kallas beachmaster.
Sand kan användas som täcke och väderskydd när man ligger på stranden. Först skvätter man sand över ryggen med höger fena.
Sedan skvätter man sand med vänster fena.
Och slutligen skvätter man kanske sand från bägge hållen samtidigt.
Elefantsälsungarna väger omkring 70 kilo när de föds. Honan ger dem di i cirka tre veckor, modersmjölken består av 50-60 % fett. När modern slutar dia väger den unga elefantsälen cirka 140 kilo, medan honan samtidigt förlorat över 100 kilo i vikt och nu måste ge sig i väg för att äta upp sig.
Fåglar byter oftast fjäderdräktern successivt under en lång tid, eftersom de måste kunna flyga. Pingviner flyger inte, däremot ruggar de intensivt, på tre veckor byter de hela fjäderdräkten, under tiden står de på land och blir allt magrare.
Leopardsälar väntar ofta utanför stranden där pingvinerna går ner i vattnet. Kungspingvinen klarade sig undan ett angrepp, tyvärr överlever de däremot inte alltid skadorna. Som betraktare vill man nästan gripa in och tvätta rent såret på bröstet.
Kungspingvinhäckningen sträcker sig över ett år, de ungar som står på stranden i oktober kläcktes för snart ett år sedan, och om ett par månader är det dags att bli lämnade av föräldrarna.På väg mot Sydgeorgien och Antarktis
Sydlig rätval bryter havsytan, Valdesbukten, Argentina. EOS-1 D Mark IV, EF 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM, vid 120 mm. Bländarförval, tidsautomatik. Bländare 8, 1/1600 s. ISO 400.
Det är min fjärde resa till Antarktishalvön, men till Sydgeorgien är det bara min tredje resa. Jag har hållit föreläsningar om fototeknik och om albatrosser på fartyget Ocean Nova under våra dagar till havs. De flesta passagerare är svenskar men en grupp på tiotalet engelsmän gör att vi får hålla föredragen två gånger, ena gången på svenska, andra på engelska.
Vi började båtresan i bukten innanför Valdeshalvön på Argentinas östkust. Medan vi väntade att gå ombord passade vi på att följa med på en båt för att skåda val. Och min grupp hade tur. Den sydliga rätvalshonan med en unge kom så nära som fem-sju meter, och vid ett tillfälle bröt den vuxna valen ytan med hela det främre partiet och jag hann zooma bakåt till 70 mm för att få med allt på ett par bilder.
Jag har inte tidigare fått särskilt bra bilder på valar, som bäst har jag fått bilder med den delade stjärtfenan ovan vattenytan eller när späckhuggare kommit upp till ytan för att hämta luft.
Två dagars båtresa väntade oss sedan ner till Falklandsöarna, för mig blev det första gången överfarten skett på ett relativt lugnt hav. Jag hade förmodligen inte ens behövt det sjösjukeplåster jag för säkerhets skull hade satt bakom och nedanför höger öra.
"Landskapsbilder" och pingvinporträtt
Åsnepingvinkolonier vid The Neck. EOS-5 D MarkII, EF 70-200 mm f/2,8 L IS USM II. Bländare 13, 1/640 s. ISO 400. Bländarförval.
Saunders Island är en av mina favoritöar i Falklandsarkipelagen. Ön är omkring tre mil lång och ägs av Dave och Susan. När jag bodde vid The Neck i den gamla militärbyggnaden i januari-februari 2006 var förhållandena enkla. Gasolspis och gasoluppvärmning av vattnet gjorde att man klarade de flesta egna behov, men för att ladda batterierna till kameran eller datorn var jag tvungen att skicka dem med Dave eller Susan till deras hus, som ligger i andra änden av ön. De brukade komma varannan dag för att kolla läget, och nån gång kom det en annan gäst till det enkla huset. Batteriladdningen tog alltså två dagar, men jag hade tre extra batterier med mig till kameran, och minneskorten var många och stora.
Några dagar tillbringade jag i januari 2006 på en annan sida av ön, där den största kolonin med svartbrynade albatrosser finns, men också en stor koloni med klipphopparpingviner och blåögda skarvar. Det spännande med den sistnämnda är att nära vattnet rinner en liten bäck som bilder ett litet vattenfall på någon meter – och just där brukade klipphopparpingvinerna duscha av sig när de kom upp från havet. Ja, det är sant. Klipphopparpingviner brukar faktiskt ofta tvätta sig i små bäckar med sötvatten, men just här stod de faktiskt i vad jag skulle kalla en kö till duschen. Först när den ena pingvinen duschat klart ställde sig nästa i "duschen". Bostaden var ännu enklare, en gammal lastbilscontainer, väl inrökt av den gammaldags gasolkaminen, som fungerade som uppvärmningskälla och spis för matlagning. Allt i containers var svart av sot, men jag kunde i alla fsll sova över där.
Vid vår landstigning på Saunders Island koncentrerade jag mig – liksom vid vår landstigning på Carcass Island tidigare på dagen – på individuella porträtt men också "landskapsbilder" där man ser de olika små kolonierna med åsnepingviner på olika mindre kullar just vid det smala parti som bildar en smal "nacke" på ön.
Åsnepingvin, Carcass Island. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländare 6,3, 1/2500 s. Bländarförval, ISO 250. Stativ.
Åsnepingvin, Carcass Island. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländare 6,3, 1/2000 s. Bländarförval, ISO 250. Stativ.
Kungspingvin. EOS-1 D Mark IV, EF 300 mm f/2,8 L IS USM. Handhållet. Bländare 3,2, 1/4000 s. ISO 250. Bländarförval.
Åsnepingvin. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländarförval. Bländare 6,3, 1/5000 s. ISO 250. Skärpeföljande fokus, AI-Servo.
Två intervjuer om nya boken
I dag panikresa till Stockholm, upp halv tre. Min vän Bo hjälpte mig med körningen. Sedan intervju om nyas boken med Radio Stockholm och i Malous Efter tio på TV4. Panik, i morgon bär det av till Sydgeorgien och Antarktis och jag har inte börjat packa.
Radiointervjun hitttar man på P4 Stockholm Mötet, www.sr.se
Lekfulla fjällrävar och förundrade barn
Vid flera av besöken var fjällrävarna på lekfullt humör, en av dem sprang fram och tillbaka över lyan. EOS-1 D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. ISO 400, bländare 7,1, 1/1250 s. Bländarförval, tidsautomatik.
Senare i augusti återvände jag med min hustru och mina fyra barn till fjället med fjällrävarna. Vi campade en bit därifrån, fyra kilometer från fjällrävslyan. Nu var det rejält kallt på morgonen, men spännande för barnen, som är tre till elva år.
Sedan smög vi oss fram för att kolla fjällrävarna med längsta teleobjektivet. Agneta tog med sig Eddie, 9, och Alice,11, de hukade sig när de kom närmare. Sedan var det Isaks tur, han fyllde sex år i somras. Theodor var litet för liten. Gissa om de var storögda när vi låg på långt håll och kikade på fjällrävarna. Några bilder blev det inte, vi ville inte gå riktigt så nära.
Vi hade dubbel tur. På väg upp fjället stötte vi på myskoxar på hundra meters håll, och när vi körde ner med bilen såg vi en grupp myskoxar ännu närmare. Här var inte bilderna det väsentliga, men däremot upplevelsen att få se dessa bjässar ute i naturen, i vilt tillstånd.
För att få en bättre rörelseriktning har jag spegelvänt bilden, något jag numera tycker är okej i många fall, dock inte i pressfotografin. Men första gångerna jag levererade bilder till magasin blev jag litet chockad när vissa bilder plötsligt var omvända, men de erfarna formgivarna förklarade för mig att det har man gjort i åratal, och långt innan den digitala eran.
Inte bara fåglar – mötet med fjällrävarna i augusti
Ung fjällräv i Norge, augusti. EOS-1 D Mark IV, EF 800mm f/5,6. ISO 800. Bländare
6,3, 1/2000 s. Bländarförval, tidsautomatik.
Jag fotograferar inte bara fåglar, vilket för övrigt är arbetstiteln på en bok jag lovat Norstedts om något år.
I somras var jag uppe ett par dagar i norska fjällen, en naturvårdare som arbetat med fjällrävarna där i tjugo år visade mig en av lyorna. I år var det ett bra både lämmel- och sorkår, och ovanligt många ungar som kunnat äta sig mätta lär ha blivit resultatet i både Sverige och Norge.
Men fotograferar man fjällrävar måste man tänka efter om man verkligen kan göra det utan att störa. För fjällräven är en till sin numerär utsatt art.
I augusti är ungarna så stora att de börjar röra sig mer fritt. Föräldrarna vakar fortfarande över lyan, och skulle något hotfullt dyka upp skäller de.
Jag ålade mig fram till en bra plats där en annan fotograf hållit till, och när jag låg där störde jag inte. Hör man varghonan skälla, då stör man förmodligen. Det hände inte mig, men under sommaren vandrade ett par personer rakt upp på lyan och satte sig där. Märkligt nog var dessa till råga på allt forskare, inte involverade i fjällrävar men de borde ändå ha vetat – och min vän som var där i juli skällde ut dem.
Dock är fjällrävar nyfikna, i synnerhet ungarna. Och ligger man väl där kan det mycket väl hända att någon individ går närmare för att undersöka vem som ligger där uppe på den lilla kullen bakom en sten.
Porträttet på den unga fjällräven fick jag med längsta telet när den nyfiket kom fram och skulle undersöka vem jag kunde vara.
Man ska veta att fjällrävar är rätt nyfikna, många är de som stött på en fjällräv på sina vandringar och räven har inte alls vikt undan utan snarare kommit fram till dem på bara någon meters håll.
På flera håll i Sverige är det inte tillåtet att närma sig fjällrävslyan, man ska hålla några hundra meters avstånd. Tänk på att kolla upp vad som gäller. Och även om det skulle vara tillåtet, måste man närma sig mycket försiktigt och ändå hålla vederbörligt avstånd. Ett bra sätt att inte störa är att åla sig fram.
Jag vet att det är lätt för mig att säga att man ska hålla avstånd, jag som arbetade med 800 mm som kortaste brännvidd, alltsomoftast satt dessutom 1,4-konvertern på, det vill säga min brännvidd var 1120 mm vilket med 1,3 gångers cropfaktor blir motsvarande 1500 mm brännvidd.
Om bilden med dess oskarpa bakgrund vill jag säga, använd det långa telet för att åstadkomma korta skärpedjup!
Skärpedjupet blir extremt litet med 800 mm när djuret kommer nära. Bakgrunden som ligger 20-30 meter bort blir verkligen helsuddig. Jag har beskurit ungefär 25 % av bilden när jag nu lägger upp den så här lågupplöst. Jag lät bli att ändra clarityn i bilden som helhet, klarheten som det heter på svenska, det vill säga jag har låtit mellantonskontrasten i bilden som helhet vara som den var. Normalt brukar man ju öka mellantonskontrasten litet när man tar fram en bild som ska användas. Mellantonskontrasten ökar inte minst skärpeupplevelsen. Ansiktet och räven ökade jag däremot mellantonskontrasten i. Genom att öka kontrasten en aning känns ansiktet skarpare, och är ögonen bara litet oskarpa kan redan en lätt ökning av kontrasten göra susen. Ögat upplevs då som skarpt. Om detta och många andra användbara tips för fågel- OCH djurfgotografer ska jag för övrigt skriva i en bok som kommer till våren på Norstedts.
Kort tv-intervju med anledning av de falska lodjursbilderna
Förra veckan föreläste jag i Sundsvall och Ljusdal. SVT hann med en kort intervju innan föreläsningen i Ljusdal. De inklippta bilderna när jag ska plåta lappugglan i Västmanlandsskogen är från ett ett och ett halvt år gammalt Aktuellt-inslag.
Funderingar om vad som är viktigt med anledning av en aktuell diskussion kring Terje Hellesös lodjursbilder
Jag är ute och föreläser på höstarna, och i år får jag inte sällan frågan om jag tror att många naturfotografer klistrar in djur i bilderna. Därför är det nog tyvärr tvunget att säga något om höstens mest omdebatterade händelse inom fotografin, Terje Hellesös inklistrade lodjurs- och andra bilder. Terje har jag ju känt som en duktig fotograf med en helt egen stil, och han har alltid hävdat att han inte gör något alls med bilderna i Photoshop utan att han gör dem färdiga i kameran.
Att kommentera själva händelsen mer än vad som redan gjorts i tidningar och på olika nätforum är knappast nödvändigt. Men kanske kan några mer generella funderingar vara av intresse.
Fick mig nästan att ge upp som fotograf
När jag första gången såg ett par av Terjes lodjursbilder, jag tror det var i juni, då häpnade jag. Framför allt var det en vidvinkelbild på ett lodjur endast några meter framför kameran som fick mig att nästan tappa hakan och ge upp som professionell fotograf. Jag har kanske haft som en förhoppning att jag någon gång i mitt liv skulle få syn på ett livs levande lodjur ute i det vilda, men att få några egna användbara bilder var för mig i det närmaste otänkbart. De enda lodjursbilder jag har i mitt arkiv är från Järvsö Zoo och Nordens Ark, där jag haft fotokurser med Tom Svensson.
Jag var tvungen att visa vidvinkelbilden av lodjuret för min hustru. Samtidigt sa jag till henne att nu hänger jag nog inte med längre som fotograf. "Det är dags att pensionera sig. Jag kommer aldrig att ha möjlighet att vara ute i naturen så mycket att jag kan få liknande bilder." Då hade jag dessutom sett någon av samme fotografs vargbilder och på samma sätt häpnat och förundrats, om än det inte kändes lika otänkbart att få egna bilder av varg i frihet. Någon kort minut var jag i tanken inne på att jag måste flytta till Mullsjö, som måste vara ett fullkomligt eldorado för en wildlife-fotograf.
Samtidigt var jag på ett annat sätt glad över att någon lyckats med vad jag uppfattade som det omöjliga.
Det visade sig ju senare att det inte bara var för mig bilderna var omöjliga att få. Ett par månader senare ifrågasatte jägaren Gunnar Glöersen i sin blogg bilderna utifrån sin egen rimlighet, och inte långt därefter kunde ett antal hårt arbetande och skickliga datanördar på flashback.org avslöja bilderna som fejk.
Vi vet nu att det verkligen handlade om bildstöld, att Terje använt andra fotografers bilder som han klippt in i sina egna bilder. När det här skrivs har kring femtio bilder avslöjats och nu misstänker avslöjarna att tillvägagångssättet med inklistrade djur i bilderna kanske även går mycket längre tillbaka.
Att dra slutsatser
Men utan att fördjupa oss i just den frågan: går det att dra några slutsatser generellt om fotomanipulation utifrån detta?
Jag skulle nog vilja svara nej. Det är svårt att dra några slutsatser alls av händelsen av den enkla anledningen att den är unik. Jag har faktiskt inte hört talas om något liknande i fotohistorien. Och då tänker jag inte bara på omfattningen, att det handlar om så många bilder, utan jag tänker mer på alla de påhittade berättelser som vävdes kring fotografens möten med lodjuren och även till exempel vargen. I Terjes bloggar spanns ju en hel mytologi runt bilderna och mötena med djuren ute i naturen.
Hela historien handlar kanske därför inte om bildmanipulation i första hand, inte heller bara om bildstöld (även om det är även det), utan hela historien handlar om något mycket enklare, nämligen om ren och skär lögn.
När det gäller frågan om vad som innebär en manipulation av en bild eller inte så kan vi träta om den i detaljer. Får man göra si eller så, vad kan man göra och vad kan man inte göra?
Men en lögn är en annan sak, och jag tror att vad det till syvende och sist alltid måste komma an på är vad vi berättar om bilden, det vill säga hur vi framställer dess sammanhang. Frågan handlar med andra ord inte om tekniken i sig utan i grund och botten om sunt förnuft.
Kasta inte ut barnet med badvattnet!
När jag nu sagt detta vill jag säga något om fotobearbetning. Photoshop har ju i folkmun fått en klang av manipulation, men i själva verket behöver ju till exempel varje råfil framkallas för att bli en fungerande bild. Och så har det på ett vis alltid varit. Den gamla klassiska svartvita fotografins mästare hade aldrig varit mästerfotografer om de inte haft en skicklig kopist som de samarbetade med. Det finns exempel på fotografer, som när de inte längre kunde förlita sig på samarbetet med en viss och mycket skicklig kopist helt plötsligt inte var något längre.
I det klassiska mörkrummet fick man välja ett hårt eller mjukt papper, och detta val avgjorde bildens kontrast, belysningstider påverkade likaså. Och fanns det något som störde i en relativt mörk bakgrund efterbelyste inte sällan kopisten denna för att på så sätt "bli av" med det som störde, kopisten gjorde helt enkelt hela bakgrunden mörkare och detaljen försvann. Och om till exempel ett människo- eller ett djuransikte var för mörkt – regel snarare än undantag – pjattade den svartvita kopisten ansiktet så att det blev ljusare och mer "synligt".
Det klassiska mörkrummets verktyg har numera i det digitala mörkrummet förfinats, och nya har tillkommit. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet bara för att några bilder ibland framställs i berättelserna som något annat än de är. Utan Photoshop eller liknande verktyg skulle inga digitala bilder alls framställas, i alla fall inga bilder som någon vill se på.
Just frågan var gränsen går när det gäller vad man bör göra eller inte göra kan och kommer alltid att vara flytande. Men en flytande gräns är en sak, den kan man ständigt diskutera var den går; en uppenbar lögn är en helt annan sak, då har fotografiet och berättelsen om fotografiet för länge sedan passerat en gråzon.
En helt annan historia
Den duktige naturfotografen Magnus Elander sa en gång – det var sju-åtta år sedan – att man inte får bli stenhård fundamentalist i någon fråga, allra minst denna. Allt är inte alltid bara svart eller vitt. Låt mig berätta en annan historia, där manipulationen hade ett helt annat syfte än att göra fotografens bild bättre. En erfaren pressfotograf berättade för mig hur han en gång lät klona bort ett munsår på en skolflicka. Pressfotografen fotograferade flera timmar i skolan, och flickan ville på alla sätt dölja sitt munsår som hon skämdes för. Hon höll handen för läppen på varenda bild han tagit. Men på fotografens bästa bild hade hon missat det, och munsåret syntes. Fotografen som är en mycket varmhjärtad person klonade då bort det lilla munsåret före tryck. Av ren omtanke. Han ville inte såra den stackars flickan.
Jag tycker det är en vacker historia, den berättar om vikten av att vi tar hänsyn till dem vi fotograferar. Vi kliver in i deras värld, vi har inte rätt att såra eller avsiktligt skada dem vi fotograferar, och det gäller både för den som fotograferar människor och för den som fotograferar djur. Sunt förnuft får gälla. Omtankens princip väger i just detta fall tyngre än fundamentalistens princip att aldrig klona i en bild.
Men den rättfärdigar inte att vi ljuger om bilden.
Porträtt och tajta beskärningar
Krushuvade pelikaner. Bild från boken "De krushuvade och andra pelikaner". EOS-1 D Mark IV, EF 300 mm f/2,8 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=420 mm). Bländare 7,1, 1/1600 s., ISO 2500, manuell exponering.
Bilden på de två krushuvade pelikanerna var tajt från början, jag är rätt säker på att den inte är beskuren på bredden – nu tog jag bilden från bokbilderna så jag har inte kollat, är den beskuren på bredden är det några få procent. Originalbilden, högsmal, fungerade bra. Men genom att dessutom beskära bilden nedtill, det vill säga göra den mer kvadratisk, blev det en än mer spännande bild. Det blir en närmast grafisk bild, och betraktaren frågar sig givetvis till en början vad det är för något hon ser.
Tajta beskärningar, grafiska bilder kan bli gåtfulla, litet mystiska. Till skillnad från de fotografer som säger att de alltid gör en färdig beskärning i kameran brukar jag sällan lyckas med det. Ibland fungerar det, men sällan vid actionmotiv. Då har jag fullt upp med att bara lyckas fånga bilden, skeendet.
Beskärningar kan också framhäva något. En bild såg jag i mitt inre varje morgon i vintras, men jag kom mig inte riktigt för att få den. Ärligt talat var jag väldigt morgontrött i vintras. Beskärningen och bilden var på något vis redan klar i mitt huvud. Jag såg bilden varje dag när min hustru Agneta, ja då var vi ännu inte gifta, gick i väg till arbetet. Hon hade en mössa på sig, och mössan framhävde ansiktet på ett sätt som gjorde att jag tänkte att jag någon morgon måste få den bilden tagen innan vintern var över. Inne i lägenheten var ljuset för dåligt eller skuggorna för hårda för att det skulle kunna bli bra. Jag ville ha ett okomplicerat ljus.
En morgon i februari lyckades jag pallra mig upp, jag tog med mig kameran med min 70-200-zoom påsatt och följde med Agneta ner i hissen från åttonde våningen. Väl utanför var det sex-sju minusgrader och solen sken. Men jag ville inte ha solsken, jag hoppades på ett neutralt och mjukt ljus med minimala skuggor. När vi kom bakom höghuset dit solen inte nådde tog jag upp kameran. Jag bad Agneta stanna där, en grå betongvägg tio meter bort fick bli bakgrund och i 200-millimeterläget tog jag tre eller fyra bilder.
Jag ställde inte in något särskilt, det viktiga var full bländaröppning 2,8 för att få ett kort skärpedjup, eller möjligen nedbländat ett tredjedels bländarsteg för att ge mig en liten slarvmarginal. Det hela tog inte ens två minuter, och sedan skyndade Agneta i väg mot bussen. Jag behövde inte fler bilder, jag visste vad jag ville ha, jag hade ju sett bilden varje morgon. Och resultatet blev den här gången precis som jag tänkt mig. Ansiktet ramades in av mössan, den vita halsduken och kappan. Jag beskar bilden på bredden så att den blev mer högsmal, och längst ned beskar jag bilden pyttelitet, bara precis så att kappan ramade in halsduken.
EOS-5 D Mark II, EF 70-200mm f/2,8 L IS II USM vid 200-millimeterläget. Bländare 3,2, 1/640 s., ISO 1600.
Bländarförval.
PS. Ett tack till min vän Fredrik Granath som uppmuntrade mig till ännu litet hårdare beskärning av pelikanerna.
Vad bilden överst föreställer, lyckades ni lista ut det? Det är en pelikan som har lagt huvudet i den andra pelikanens näbbsäck.
Generösa amerikanska fotografer
Den amerikanske fågelfotografen Arthur Morris stötte jag på ett par kvällar och en morgon ute på Long Beach, New York. Canon EOS-5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM.
Jag hade redan publicerat ett tjugotal undervattensreportage och därtill mitt första fågelreportage i tidningen Foto när jag gick på en tre dagars workshopkurs med Arthur Morris 2002. Eller om det var 2003. Egentligen var det inte kursen jag var ute efter utan mer att ta hjälp av hans kunskaper om en viss plats, det vill säga av var man kunde få bra bilder, var motiven fanns. Jag har sedan stött på honom ett antal gånger, även följt med på någon resa som en annan amerikansk fotografkollega ordnade och där Arthur var med.
Arthur Morris har förmodligen betytt mer för amerikansk fågelfotografi än någon annan; han har inspirerat och utbildat en hel generation av nya fågelfotografer sedan mitten av 1990-talet.
Det som slog mig när jag mötte honom för åtta-nio år sedan var hans generositet. I Sverige tjuvhåller fotografer sina platser, i rädsla att få konkurrens. Arthur tjuvhåller inte någonting; även om man inte deltog i hans workshops delade han frikostigt med sig av både tekniska råd och tips på bra fågelfotolokaler.
Att vi svenska naturfotografer är snålare tror jag hänger ihop med vår brist på självförtroende, men kanske också med en syn på fotot som en tävling där man "ska vara bäst".
Jag tror att amerikanska fotografer delar med sig för att de inte är så rädda att någon annan ska ta en bättre bild. Och ändrar man synsätt från att fotot skulle vara en tävling till att det är förbannat roligt att få bilder och att arbeta med till exempel fåglar eller med att ta landskapsbilder, då kanske man kan vara mer generös. Och rentav glädja sig åt att andra får bra bilder.
Amerikanska strandskator, Long Beach, New York. Föräldern överlämnar läckerbiten till ungen. EOS-1 D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/1250bs., bländare 11, bländarprioritet, ISO 640.
Själv håller jag på med böcker. Jag brukar säga att jag gör det eftersom det är det enda jag någorlunda kan. Och det är nog sant. (Jag är ju egentligen bokförläggare sedan trettio år, startade Symposion när jag var 22.) Men gör man böcker så är det ju helheten som är det viktiga, inte att man tagit den bästa bilden av allt. En bok berättar en historia, precis som en film eller en roman gör det. Och i en roman liksom i en film behövs pauser, sträckor där författaren/filmaren låter läsaren vila. Det finns ett växelspel där pauser likaväl som höjdpunkter samspelar till något intressant. Jag har sett exempel på några böcker med idel kanonbilder, fantastiska var och en i sig. Men som helhet var dessa böcker tråkiga.
Jag hade ju en sådan otrolig tur när jag började ge ut några fotoböcker, det gick otroligt bra för böckerna. Medan det bokförlag jag drivit i trettio år gick med brakförlust fick jag en oväntad inkomstkälla i fotot, som även kunde ge pengar till att täcka en del av förlagets förluster.
Jag har alltså kunnat leva på fotot sedan 2006, något jag aldrig hade planerat eller tänkt att jag skulle kunna göra. Men det tog ytterligare några år innan jag verkligen kunde börja arbeta halvtid och så småningom nästan heltid med fotot. Förlaget tog tiden, det har varit ett hjärtebarn, jag har gett ut litet mer än ett tusen böcker under åren, så jag har inte kunnat släppa det, även om det inte gav några inkomster.
Det kommer i dag så många nya jätteduktiga fotografer, unga och gamla, amatörer och de som lyckas leva på det. Den digitala tekniken har gjort det lätt för allt fler att lära sig fotografera – och vi ser en fantastisk utveckling i dag!
Vi får se hur det går. Så länge jag kan vill jag hålla på med det jag håller på med, kräla i lera och sand på New Yorks stränder till exempel. Jag är ju egentligen ingen äventyrare, jag är rätt lat och bekväm av mig. Jag njuter mer av en god middag efter fågelfotograferandet än av att slåss med otäcka kryp och med fukt inne i en regnskog.
För att hänga med när de rusar fram och tillbaka har jag satt autofokusen på AI-SERVO, dvs. kontinuerligt följande autofokus. Alla fokusfält för ovanlighetens skull inkopplade. Dock: när man använder alla fokuspunkter kommer skärpan ofta att hamna någon annanstans än på ögat där man ju vill ha den. För att ändå få ögat någorlunda skarpt har jag bländat ned två steg; på så sätt ökar jag skärpedjupet och kompenserar förhoppningsvis att autofokusen inte träffar rätt på ögat.
Någon millimeter grått fick jag klona in uppe i ena hörnet, jag hade i hasten fått kameran på snedden när jag försökte följa strandskatorna, och när jag gjorde beskärningen på snedden för att räta upp strandlinjen litet, då fattades några millimeter i hörnet. Jag föredrog denna gång att klona in litet mer grått ända ut i kanthörnet, alternativet hade varit en tajtare beskärning, vilket också hade varit okej men väl snävt.
Vingspannet hos fåglar är jättestort, men i själva verket är det ännu större
Canon EOS-1 D Mark IV, EF 800 m f/5,6. 1/1600 s., bländare 9, ISO 400. Manuell exponering. När fåglar flyger över vatten vill jag gärna exponera manuellt, i förväg ställa in bländare och slutartid som jag vill ha dessa, därefter anpassa ISO-talet till dessa värden. Vad jag speciellt måste se upp med är att bränna ut högdagrarna. Det senare sker lätt när en fågel har stora vita partier, och extra känsligt blir det när solen lyser. Skulle jag kört exponeringsautomatik hade jag troligen tvingats underexponera med minst två steg för att inte riskera att bränna ut de vita partierna på fågeln.
En svårighet när man fotograferar fåglar är brännvidden. Fåglar är ofta små – eller om det nu skulle råka vara stora fåglar är de för långt borta.
Men det är inte bara så att jag alltid skulle behöva en längre brännvidd än jag har, för "att komma nära", som icke-fotografer brukar säga. Ibland är problemet faktiskt det motsatta. Och då tänker jag inte här på albatrosserna som jag skrivit om i tidigare bloggar, de som nyfiket närmade sig fotografen och som gjorde att jag alltid hade supervidvinkeln med mig i beredskap när jag fotograferade laysan- och svartfotade albatrosser på Midway Atoll.
Nej, svårigheten uppstår när jag till exempel tar porträttbilder av en saxnäbb som sitter eller står. För att fågeln inte ska bli en liten plutt i bilden måste jag använda 800 mm. Men så reser den sig och flyger över vattnet, som råkar vara spegelblankt. Då vill jag givetvis ha med fågelns vingar utfällda i luften, men kanske därtill reflexen i vattnet. Då går jag från 800 mm till 400 mm (en fyrdubbling av vad jag får med i bilden). Men bara för att genast upptäcka att även 400 mm är en för lång brännvidd för att verkligen få med allt, hela fågeln med vingar och därtill spegelbilden.
De flesta dagar på Long Beach blåste det en hel del, och då får man krusningar på vattenytan. Men en kväll låg pölarna spegelblanka. Med 400 mm handhållet försökte jag panorera och följa saxbnäbbarna som då och då kom flygande över vattnet. Jag började med kameran i horisontell bildposition eftersom det är lättast att panorera i det läget - jag är i alla fall mest van att arbeta med kameran så.
Men när det inte fungerade, jag såg hur vingarna i spegelbilden och även på fågeln allt som oftast hamnade utanför bildramen, ja då började jag hålla kameran vertikalt. Jag fick ett antal ganska hyfsade bilder, men den roligaste var när två saxnäbbar parallellflög över vattnet. Det blev en hyfsad bild, men vingen nedtill på den ena kapades tyvärr något, nu när de var två fåglar räckte det inte ens att göra bilden stående.
Vad vill jag nu säga med detta: jo, att man inte ska underskatta fåglars vingspann - och att man när man väl tror att man lyckats låta bli att underskatta vingspannet – ja, då ska man förmodligen ta i litet till!
Saxnäbbar, Long Beach, New York.
EF 400 mm f/4. 1/1600 s., bländare 8, ISO 1000.
Om att få oskärpa i förgrunden och en behaglig bakgrund
Willetsnäppa, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 plus 1,4 konverter (=1120 mm). 1/1250 s., bländare 10, ISO 640. Bländarförval, tidsautomatik.
Jag har sagt det förut och säger det en gång till: Ligg lågt för att få bra bilder! - Och då menar jag det bokstavligt.
Det ger en bakgrund som kan vara 5 meter bort, kanske hundra meter bort med perfekt oskärpa. Om jag får en sanddyn mellan mig och motivet får jag dessutom den oskarpa förgrunden nedtill, här accentuerad genom att jag låtit bli att lägga kontrast på den; det är bara på willetsnäppan som jag har ökat kontrasten - och då merllantonskontrasten. För att åstadkomma detta har jag använt det verktyg som heter clarity eller klarhet i Photoshops råkonverterare. Jag har använt penseln i RAW-konverteraren för att bara öka klarheten/mellantonskontrasten på fågeln och inte övriga bilden. Jag "målar" alltså dit kontrasten, skulle man kunna säga.
Här måste jag erkänna en sak. Penselverktyget i RAW-konverteraren upptäckte jag – i dag! Tala inte om det för någon! Jag har alldeles för mycket att lära i Photoshop.
Willetsnäppa, Long Beach. Canon 1-D Mark IV, EF 800 mm f/5,6.
Samma metod, jag krälar fram på sanden för att dels komma nära, dels få den låga vinkeln med sanden som ligger i vägen och ger den softade förgrunden. Om man inte har en sanddyn kan man skyffla ihop litet sand själv och få den där oskärpeeffekten.
Jag ställer alltid in färgtemperaturen manuellt på kameran. Här har jag använt dagsljustemperatur, cirka 5500 K. Hade jag ökat färgtemperaturen hade vattnet inte blivit lika blått. För att inte fågeln ska bli för kall prövade jag nu på en del av bilderna att värma själva fågeln med någon procent gult respektive rött. Det ger en behagligare effekt och stämmer ibland bättre med hur ögat upplever det hela.
Vadarna springer ner mot havet efter vågorna. Ofta kan något ätbart komma upp efter en våg, och de flyr sedan snabbt tillbaka upp mot stranden när nästa våg kommer. Det enklaste är naturligtvis att ta bilderna från ett stativ, litet uppifrån, dels är det lättare att följa en vadare som ständigt är i rörelse om kamera och objektiv står på ett stativhuvud, dels riskerar man inte själv att bli blöt. Nackdelen är att man inte får en lika häftig bakgrund och oskärpa i förgrunden. - Dock: man behöver variera bilderna också.
Den här bilden är tagen i varmt miorgonljus. Då är det viktigt att man ställer in färgtemperaturen manuellt. Om man förlitar sig på kamerans automatiska färgtemperatur vill kameran kompensera det varma ljuset, göra det mer kallt, det vill säga den vill göra allt till normalt dagsljus.
Nu är detta inget problem om man kör RAW-filer och inte JPEG. För RAW-filerna kan man alltid ställa in färgtemperaturen i efterhand, i fall kamerans automatik skulle gjort resultatet galet.
Om det här med risken att bli blöt flörresten, det återkommer jag till i en kommande blogg.
Konsten att kombinera fågelfoto med en utmärkt middag
Amerikanska saxnäbbar, Long Beach, New York. EOS-1D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/640 s., bländare 10, ISO 1250, bländarförval, tidsautomatik.
Förutom saxnäbbarna, som jag måste medge nu tillhör mina favoritfåglar, samlas naturligtvis trutar och tärnor på stranden, i Long Beach såväl som på andra badstränder i världen. I slutet av augusti går solen upp klockan kvart i sex på morgonen, rätt så humant för oss nordbor vana vid extremt tidiga morgnar i Sverige på våren och sommaren. Ner går solen cirka kvart i åtta på kvällen, New York ligger breddgradsmässigt ungefär i jämnhöjd med Rom. Klimatet påminner också om mellersta Italien, sommaren dröjer sig kvar hela september och ibland en bra bit in i oktober, när vi börjar få det kallt och blåsigt och regnigt.
Det är naturligtvis en anledning att fotografera här i slutet av augusti eller början av september, förutom saxnäbbarna då. Ytterligare en anledning att bege sig till New York eller Long Island (till själva "staden" New York räknas egentligen bara Manhattan) är naturligtvis den spännande staden i sig, och inte minst den goda maten.
Jag tycker om äventyr, det finns inte mycket som är roligare än att fotografera fåglar, men jag tycker också om god mat. Livet är kort så varför ska man inte njuta litet efter fotosessionerna? Konkurrensen mellan restaurangerna i New York är stenhård, och man lägger på många håll verkligen manken till både vad gäller maten och betjäningen. Och då pratar jag om de i pris inte alls dyra matställena. En favorit på Long Beach är en liten restaurang med bara 72 stolar, Laurels luncheonette & restaurant på 300 West Park Avenue. På kvällen kan det vara litet kö – som så ofta med bra matställen i New York. Men för det mesta får man plats inom en kvart. Och väntan är värd det. Här serverades den bästa pastan jag ätit och ett ljuvligt smakande vitlöksbröd, receptet på röran de doppat brödet i hade jag gärna snott med hem. Och med förrätt och dessert inbakat i priset på cirka hundralappen (sen får man ju lägga till dricks själv, och den är dom värda här) har man besvär att resa sig från bordet efter middagen.
Trutgrälet gällde också maten, ett fågelkadaver som låg på stranden på Long Beach. EOS-1D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. Bländare 7,1, 1/1250 s., ISO 1250. Bländarförval, tidsautomatik.
Saxnäbbarna på Long Beach
Amerikanska saxnäbbar, Long Beach, New York. EF 800 m f/5,6, bländare 8, 1/1000 sek. ISO 1250.
De amerikanska saxnäbbarna landar i det höga gräset, knappt synliga utanför den inhägnad som satts upp för att skydda flöjtstrandpiparna som normalt häckar här. Men nu har orkanen Irene blåst och sköljt bort alla flöjtstrandpipare som möjligen kan ha häckat där och ännu inte lämnat boplatsen. Jag håller mig utanför området och efter en stund lyckas jag få några bilder av saxnäbbarna i motljus. Jag vill ha omväxling, har valt positionen för att få motljuseffekten, det är nödvändigt att ha en mörk bakgrund om motljuset ska fungera, här är platt men en sandvall på någon meter gör det möjligt. Hela eftermiddagen har jag plåtat i medljus nere vid en av vattensamlingarna där saxnäbbarna badat eller födosökt.
Längsta telet, 800 mm, har gällt för båda dessa motiv, ibland har jag även satt på konvertern 1,4 ggr. Brännvidd 1120 mm. F/8.
Amerikansk saxnäbb, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 L IS USM, bländare 6,3. 1/2500 sek. ISO 320.
Jag är inte fotograf egentligen. Men jag knäpper en hel del bilder, vilket har gjort att jag sedan fem-sex år har min försörjning av detta. Jag är egentligen bokförläggare med litet mer än tusen böcker på mitt samvete, utgivna på bokförlaget Symposion som jag startade när jag var 22. Det är trettio år sedan, därmed är min ålder avslöjad.
Jag växte upp i Stockholm men numera bor jag högst upp på ett berg i Sandsjöbacka naturreservat femton minuter söder om Göteborg. Den höga positionen passar naturligtvis en galen fågelfotograf. Åtta böcker om fåglar har det blivit på sju år, och i bloggen kommer mina nya projekt att avslöjas, och dessa innehåller inte bara fåglar.
