Om havssulor och det grymma livet på kollo
Tar man en paus är det svårt att komma i gång igen. Det gäller även bloggandet. Man blir "ringrostig".
Första halvan av juli innebar inte fyra-fem nya bilder till boken, som var min förhoppning. Efter tre resor tar 12-15 nya bilder i stället plats i höstens bok.
Skottland inledde. Jag fick möjlighet att göra två landstigningar på Bass Rock, den fantastiska jätteklippan med hundratusen havssulor, i samband med att jag föreläste vid Scottish Sea Bird Center, strax utanför Edinburgh.
Havssulor på Bass Rock. Här handlar det inte om fientliga tjuvnyp utan snarare om ett ompysslande av den andra parten. Delförstoring. Canon 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS, handhållet, ISO 320, 1/800 s., bländare 5,6. Manuell exponering, bländare och tid inställda för att även klara plötslig action.
Första landstigningen på tre timmar gav inte så många bilder, men när jag två dagar senare kunde tillbringa sju timmar på ön rasade bilderna in. Ljuset var litet hårt, men på något sätt lyckades det trots det bli sju-åtta bilder till boken.
Kolonilivet måste ha sina fördelar på andra sätt, för nackdelarna är uppenbara. När hundratusen fåglar trängs på en enda om än jättelik klippa så innebär det att det är trångt, rejält trångt om utrymmet. Varje häckande par har på sin höjd tillräckligt med plats för att undvika näbbslag från grannen, det vill säga i bästa fall. I en sådan koloni får man inte brista i uppmärksamhet mer än några sekunder, annars är någon annan framme och vill ta del av utrymmet eller rentav skada ungarna.
Svårigheten med så många fåglar när man ska fotografera dem är att isolera dem. Bakgrunden eler förgrunden blir lätt rörig, det är nästan alltid något som är i vägen eller sticker in på sidan eller uppifrån eller nedifrån. Och just Bass Rock tillhör nog de trångaste kolonier som sulorna häckar i. (Längs Kanadas östkust finns en berömd ö - Bonaventura Island - som på det viset ger bättre förutsättningar för fotografer.)
Landande havssula. Det gäller att hitta sin plats i kolonin, grannar är hela tiden uppmärksamma och beredda att ge ett tjuvnyp om man landar på fel plats. Canon 1 Ds Mark III, Ef 70-200/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter, fotograferad vid 195 mm. ISO 125, 1/1000 s., bländare 8, manuell exponering.
Så istället för att arbeta med ett kort tele satte jag ofta på en konverter på det långa 500- eller 600-telet och plåtade med 700 mm eller 840 mm resp. 1000 och 1200 mm. Fördelen blir ett kortare skärpedjup och en möjlighet att något bättre isolera enstaka fåglar.
Jag hade räknat med små fajter, en näbb mot grannen eller mot den inflygande fågeln, ett tjuvnyp i stjärtfjädrar eller i en vinge. Men vad jag fick beskåda chockade mig nästan, jag har inte med egna ögon sett en sådan långvarig misshandel inom den egna arten tidigare. Jag vet att det inte är ovanligt att artfränder dödar varann, men jag trodde fajten skulle upphöra när den ena parten uppenbarligen var besegrad. Istället fick jag se hur ett sulpar inte bara körde iväg en annan störande sula (vad den hade gjort för att väcka en sådan aggression vet jag inte) utan hur den ena under en timmes tid med stryptag försökte kväva denne. Inte ens när den andra sulan synbarligen låg livlös upphörde misshandeln. Medan hannen med sin kraftfulla näbb tryckte samman strupen på den andra hannen (jag förmodar att det var en sådan, kanske hade han försökt ta över honan, som när hon såg vem som var starkast genast bytte sida - i fåglarnas värld gäller det att hålla sig till vinnaren!), försökte honan med sin näbb samtidigt ytterligare sprätta upp det rejäla sår som den andra hanen hade strax nedanför halsen.
Det var fler fotografer på ön just under den fajten, ett tiotal fotografer landsteg under knappt tre timmar, men ingen la märke till vad som skedde femton meter bort från stigen. Med 840 och 1200 millimeters brännvidd lyckades jag under en timmes tid få tillräckligt med bilder av förloppet för en bildserie till boken. De flesta bilderna fick jag emellertid kasta. En annan fågel sträckte en vinge som skymde förloppet eller så var det något annat som störde för mycket.
Publiceringen av bildserien sparar jag till boken, men jag fick även andra bilder (varav några även platsar i "Kaxiga fåglar").
Man kan som sagt tycka att det vore enkelt att fotografera när man har så många möjliga fåglar att välja på. Sanningen är att just det gör det ytterst svårt, det kan vara nästan omöjligt att isolera en fågel eller ett par utan att ha fåglar i för- eller bakgrunden som stör. Ibland är det lättare att få bra bilder när det inte är "högsäsong", jag kan gissa att det även gäller till exempel tranorna vid Hornborgasjön.
Det var inte lätt att upptäcka ungen av pilgrimsfalk, fjäderdräkten fick den att smäla in i omgivningen. Ett par av pilgrimsfalkar hade häckat på Bass Rock i år. Ungen som precis blivit flygg hade fullt sjå med att gömma sig undan attacker från de vaksamma och tidvis aggressiva sulorna. Ibland gömde den sig i buskagen om inte klippskrymslena gav tillräckligt skydd. Mat såg jag att den fick av en förälder uppe på den gamla fyren. Canon EOS Ds Mark III, EF 500/4 och 2 ggr konverter (1000 mm), ISO 640, 1/320 s. bländare 9 (nedbländat 1/3 steg för litet extra skärpedjup, med konverter är största ljusstyrka f 8). Tidsautomatik, med bländaren förvald.
Första halvan av juli innebar inte fyra-fem nya bilder till boken, som var min förhoppning. Efter tre resor tar 12-15 nya bilder i stället plats i höstens bok.
Skottland inledde. Jag fick möjlighet att göra två landstigningar på Bass Rock, den fantastiska jätteklippan med hundratusen havssulor, i samband med att jag föreläste vid Scottish Sea Bird Center, strax utanför Edinburgh.
Havssulor på Bass Rock. Här handlar det inte om fientliga tjuvnyp utan snarare om ett ompysslande av den andra parten. Delförstoring. Canon 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS, handhållet, ISO 320, 1/800 s., bländare 5,6. Manuell exponering, bländare och tid inställda för att även klara plötslig action.
Första landstigningen på tre timmar gav inte så många bilder, men när jag två dagar senare kunde tillbringa sju timmar på ön rasade bilderna in. Ljuset var litet hårt, men på något sätt lyckades det trots det bli sju-åtta bilder till boken.
Kolonilivet måste ha sina fördelar på andra sätt, för nackdelarna är uppenbara. När hundratusen fåglar trängs på en enda om än jättelik klippa så innebär det att det är trångt, rejält trångt om utrymmet. Varje häckande par har på sin höjd tillräckligt med plats för att undvika näbbslag från grannen, det vill säga i bästa fall. I en sådan koloni får man inte brista i uppmärksamhet mer än några sekunder, annars är någon annan framme och vill ta del av utrymmet eller rentav skada ungarna.
Svårigheten med så många fåglar när man ska fotografera dem är att isolera dem. Bakgrunden eler förgrunden blir lätt rörig, det är nästan alltid något som är i vägen eller sticker in på sidan eller uppifrån eller nedifrån. Och just Bass Rock tillhör nog de trångaste kolonier som sulorna häckar i. (Längs Kanadas östkust finns en berömd ö - Bonaventura Island - som på det viset ger bättre förutsättningar för fotografer.)
Landande havssula. Det gäller att hitta sin plats i kolonin, grannar är hela tiden uppmärksamma och beredda att ge ett tjuvnyp om man landar på fel plats. Canon 1 Ds Mark III, Ef 70-200/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter, fotograferad vid 195 mm. ISO 125, 1/1000 s., bländare 8, manuell exponering.
Så istället för att arbeta med ett kort tele satte jag ofta på en konverter på det långa 500- eller 600-telet och plåtade med 700 mm eller 840 mm resp. 1000 och 1200 mm. Fördelen blir ett kortare skärpedjup och en möjlighet att något bättre isolera enstaka fåglar.
Jag hade räknat med små fajter, en näbb mot grannen eller mot den inflygande fågeln, ett tjuvnyp i stjärtfjädrar eller i en vinge. Men vad jag fick beskåda chockade mig nästan, jag har inte med egna ögon sett en sådan långvarig misshandel inom den egna arten tidigare. Jag vet att det inte är ovanligt att artfränder dödar varann, men jag trodde fajten skulle upphöra när den ena parten uppenbarligen var besegrad. Istället fick jag se hur ett sulpar inte bara körde iväg en annan störande sula (vad den hade gjort för att väcka en sådan aggression vet jag inte) utan hur den ena under en timmes tid med stryptag försökte kväva denne. Inte ens när den andra sulan synbarligen låg livlös upphörde misshandeln. Medan hannen med sin kraftfulla näbb tryckte samman strupen på den andra hannen (jag förmodar att det var en sådan, kanske hade han försökt ta över honan, som när hon såg vem som var starkast genast bytte sida - i fåglarnas värld gäller det att hålla sig till vinnaren!), försökte honan med sin näbb samtidigt ytterligare sprätta upp det rejäla sår som den andra hanen hade strax nedanför halsen.
Det var fler fotografer på ön just under den fajten, ett tiotal fotografer landsteg under knappt tre timmar, men ingen la märke till vad som skedde femton meter bort från stigen. Med 840 och 1200 millimeters brännvidd lyckades jag under en timmes tid få tillräckligt med bilder av förloppet för en bildserie till boken. De flesta bilderna fick jag emellertid kasta. En annan fågel sträckte en vinge som skymde förloppet eller så var det något annat som störde för mycket.
Publiceringen av bildserien sparar jag till boken, men jag fick även andra bilder (varav några även platsar i "Kaxiga fåglar").
Man kan som sagt tycka att det vore enkelt att fotografera när man har så många möjliga fåglar att välja på. Sanningen är att just det gör det ytterst svårt, det kan vara nästan omöjligt att isolera en fågel eller ett par utan att ha fåglar i för- eller bakgrunden som stör. Ibland är det lättare att få bra bilder när det inte är "högsäsong", jag kan gissa att det även gäller till exempel tranorna vid Hornborgasjön.
Det var inte lätt att upptäcka ungen av pilgrimsfalk, fjäderdräkten fick den att smäla in i omgivningen. Ett par av pilgrimsfalkar hade häckat på Bass Rock i år. Ungen som precis blivit flygg hade fullt sjå med att gömma sig undan attacker från de vaksamma och tidvis aggressiva sulorna. Ibland gömde den sig i buskagen om inte klippskrymslena gav tillräckligt skydd. Mat såg jag att den fick av en förälder uppe på den gamla fyren. Canon EOS Ds Mark III, EF 500/4 och 2 ggr konverter (1000 mm), ISO 640, 1/320 s. bländare 9 (nedbländat 1/3 steg för litet extra skärpedjup, med konverter är största ljusstyrka f 8). Tidsautomatik, med bländaren förvald.
