Förutom saxnäbbarna, som jag måste medge nu tillhör mina favoritfåglar, samlas naturligtvis trutar och tärnor på stranden, i Long Beach såväl som på andra badstränder i världen. I slutet av augusti går solen upp klockan kvart i sex på morgonen, rätt så humant för oss nordbor vana vid extremt tidiga morgnar i Sverige på våren och sommaren. Ner går solen cirka kvart i åtta på kvällen, New York ligger breddgradsmässigt ungefär i jämnhöjd med Rom. Klimatet påminner också om mellersta Italien, sommaren dröjer sig kvar hela september och ibland en bra bit in i oktober, när vi börjar få det kallt och blåsigt och regnigt.

Det är naturligtvis en anledning att fotografera här i slutet av augusti eller början av september, förutom saxnäbbarna då. Ytterligare en anledning att bege sig till New York eller Long Island (till själva "staden" New York räknas egentligen bara Manhattan) är naturligtvis den spännande staden i sig, och inte minst den goda maten.

Jag tycker om äventyr, det finns inte mycket som är roligare än att fotografera fåglar, men jag tycker också om god mat. Livet är kort så varför ska man inte njuta litet efter fotosessionerna? Konkurrensen mellan restaurangerna i New York är stenhård, och man lägger på många håll verkligen manken till både vad gäller maten och betjäningen. Och då pratar jag om de i pris inte alls dyra matställena. En favorit på Long Beach är en liten restaurang med bara 72 stolar, Laurels luncheonette & restaurant på 300 West Park Avenue. På kvällen kan det vara litet kö – som så ofta med bra matställen i New York. Men för det mesta får man plats inom en kvart. Och väntan är värd det. Här serverades den bästa pastan jag ätit och ett ljuvligt smakande vitlöksbröd, receptet på röran de doppat brödet i hade jag gärna snott med hem. Och med förrätt och dessert inbakat i priset på cirka hundralappen (sen får man ju lägga till dricks själv, och den är dom värda här) har man besvär att resa sig från bordet efter middagen.