Det största hotet mot många albatrossarter är långlinefisket. Linorna kan vara flera mil långa, med betesfisk som albatrosser och andra havsfåglar går ner för att fånga men i stället fastnar de på krokarna.

Det har hänt saker, på en del håll är långlinefisket förbjudet, på andra håll lägger båtarna ut ytterligare ett par linor utanför de två fiskelinorna, ett par extra linor med en typ av "flaggningssystem" som skrämmer bort havsfåglarna och gör att de inte går ner mot bytesfisken. Men fortfarande är långlinefisket det absolut största hotet mot albatrosserna.

Laysanalbatrossen respektive den svartfotade albatrossen tillhör inte de hotade arterna. Det gör däremot till exempel vandringsalbatrossen, den största arten med mer än tre meter mellan vingspetsarna. En annan hotad art är shorttailed albatross; jag vet inte om den har ett svenskt vedertaget namn.




I slutet av andra veckan på Midway hörde jag att man sett en "kortstjärtad albatross" två gånger vid ett par av landningsbanorna. Jag ägnade rätt många timmar åt att cykla omkring och leta efter den. Visserligen utmärker den sig genom sitt utseende och sin storlek, men bland en miljon albatrosser, ja det är inte säkert att man hittar den i myllret. Till slut fann jag den, höll avståndet och fotograferade den från cykelbanan som går runt den landningsbana som fortfarande används för nattflygen. Men den satt bara där, inget hände. Jag cyklade vidare och återvände till platsen vid 17-tiden, först hittade jag den inte igen men sedan fick jag syn på den. Jag la mig ner med längsta telet och den dubbla konverter en bra bit bort på cykelbanan. Jag tänkte att nu ligger jag här och väntar tills den eventuellt reser sig. Tiden gick, strax efter kl. 19 går solen ned. Bara fem, tio minuter innan solljuset försvann reste den sig och jag fick några riktigt bra porträtt.


Man tar sig runt på Midway Atoll med en cykel, som går att hyra för en billig penning, eller med någon av de golfbilar som militärerna själva använde. För egen del var cykel det bästa, stativet hade ändå gått sönder på andra dagen så jag hade bara ryggsäcken med två kamerahus, ett fullformatshius med 14 mm vidvinkel - jag upptäckte ju rätt snart att albatrosserna var nyfikna om jag låg ner på marken, de kom fram och undersökte både mig och kamerautrustningen. Och 14 millimetern var tydligen extra intressant, de kom flera gånger fram och och om jag låg ner eller satt stilla på marken pickade de på den välvda frontlinsen, visserligen kunde ju linsen tagit skada men det var en risk jag tog, det är inte varje dag man har fåglar, allra minst albatrosser, som kommer fram och hackar på frontlinsen. Förutom fullformataren hade jag med mig en snabbare kamera med 1,3 ggr cropfaktor, en normalzoom, 70-200-zoomen samt 300-millimetern och ett par konvertrar. Det var allt.


Jag hade gärna haft 16-35 millimetern. Men saken är den att resan började litet oturligt. När jag steg av i San Fransisco för att gå igenom den amerikanska tullen upptäckte jag att den incheckade hårda väskan hade öppnats. Inuti den har jag alltid en mjuk kameraväska. Den var nu helt vidöppen, och borta var såväl fullformatshuset, 16-35 mm-zoomen som min alldeles nyinköpta raktecknande 14/2,8. Den litet billigare normalzoomen, den hade de däremot inte snott. En viss panik infann sig, flygbolaget bad mig vänta med anmälan tills jag var framme och istället springa till anslutningsflyget till Honolulu. Väl i Honolulu var deras bagagedisk stängd för natten så inte heller där kunde jag göra en stöldanmälan. Inte för att det hade hjälpt.

Tur nog hade jag några timmar på mig på morgonen innan jag var tvungen att ta mig till nästa flyg, det lilla flygplanet som skulle ta mig och 13 andra passagerare den 150 mil långa vägen till Midway. I handbagaget hade jag ett kamerahus, 300 millimetern, datorn och 70-200-zoomen.




I den första kameraaffären jag hittade (stadens största)  hade de inget fullformatshus inne, det sista såg bäras ut av en kund när jag kom in i affären. Jag hade begränsat med pengar på kontot. Så i valet mellan 16-35-zoomen och 14/2,8 (de hade båda) valde jag 14/2,8:an, eftersom jag inte hade ett fullformatshus. På väg med taxi till den andra flygplatsen där det lilla flygplanet avgick ser jag en annons i tidningen, en liten affär säljer det fullformatshus jag blivit av med. Taxichauffören kör dit, jag rusar in och för mina sista slantar köper jag ett fullformatshus. (Nu blev det alltså fullformatshus och 14 mm, hade jag vetat att jag kunde få tag på ett fullformatshus vid första butiken hade jag troligen köpt 16-35-zoomen istället för 14 millimetern.)

Men nånstans var det ju ändå tur att jag fick tag i både hus och supervidvinkel.

Efter motorhaveriet på flygplanet vid fösta fördsöket att ta sig hem - se tidiogare blogg - var ju frågan hur vi skulle komma tillbaka till Hawaii. 150 mil är för långt för de flesta mindre flygplan, man måste ha reservbränsle i tanken. Det lilla flygbolaget som sköter flygtransporterna till Midway fick efter några dagar tag i en Lear-Jet, men den kunde bara ta tolv passagerare. Två fick offra sig och stannade kvar, för mig var det ju ingen direkt uppoffring, jag skulle få mer fotograferingstid på den här fantastiska atollen, den andre som "offrade" sig var en av världens bästa undervattensfotografer.

Till slut lyckas flygbolaget få tag i en "ny" motor, det vill säga en renoverad äldre motor. En vecka har gått, även de två piloterna är ju för övrigt strandsatta på atollen. Tanken är att jag ska åka tillbaka med det fraktplan som kommer med motorn och tre flygplanstekniker. Men som alltid när det gäller USA numera, så är byråkratin tilltrasslad. Meningen var att jag skulle sitta i cookpit och sedan gå med fraktplanets piloter genom deras egen viserings- och passkontroll. Men några timmar innan jag ska kliva på fraktplanet kommer ett nytt besked. De kan bara ta mig genom passkontrollen på natten, det är inte den ordinarie passkontrollen, om jag har ett arbetsvisum i USA. Byråkrati. Tji hemresa med det planet.

Den andre fotografen kommer iväg, eftersom han är amerikan, bosatt och verksam på Hawaii. Men jag blir kvar. Inte för att jag är helt olycklig. Kanske litet orolig för att flyga med det plan vi haft ett motorhaveri med. För nu var meningen att jag skulle vänta till dess att flygplansteknikerna fått motorn i ordning och man hunnit provflyga planet med den "nya" motorn i minst sex timmar.

Nåväl, det innebar ytterligare några dagar på Midway, ännu mer bilder, bland annat den på den kortstjärtade albatrossen.




Och när det väl är dags att verkligen åka hem, då känner jag mig rätt färdig, och jag vet redan att det här ska bli en bok.

Några sex timmars provflygning hinns inte med, men motorn fungerar så bra att de får klartecken (efter vissa svårigheter, det är helg i USA) att flyga ändå.

På planet hinner jag inte oroa mig, vi lyfter vid två-tiden på natten och jag sover mestadelen av de fem timmarna tillbaka till Honolulu.

Hem har jag kommunicerat med långsam internetuppkoppling, på nätterna gick det att ta sig fram. Telefon fungerade inte till Sverige. Och den lilla resebyrån i Göteborg, som jag använder för alla mina flygbiljetter även om just USA är deras specialitetet, har lyckats ordna en ändring av min flygbiljett hem från Honolulu till den ringa kostnaden av 150 USD.

Att det blev snabba puckar när jag efter tre nätter på tre olika flygplan till slut anländer till Kastrup på fredagsmorgonen är en annan historia. Jag hade fem timmar på mig att ta mig upp till mitt föredrag på Fotomässan i Göteborg.