Stromness är en gammal nedlagd valfångststation ungefär mitt på Sydgeorgiens nordöstra kust. Det var hit Ernest Shackleton vandrade över bergen från södra kusten, sedan han och fem andra lyckats segla från Elefantön längst i norr på Antarktishalvön i en av skeppets gamla livbåtar för att få hjälp att få hem den övriga besättningen från deras förlista expeditionsfartyg Endurance. Resten av besättningen väntade i en provisorisk barack på Elefantön mer än hundra mil i västsydvästlig riktning från Sydgeorgien. En bedrift i sig av navigatören att träffa rätt på ön under en seglats där ovädret var konstant och sextanten krävde solljus för att de skulle kunna bestämma sin position. De kunde mycket väl ha seglat vidare på öppet hav och ha missat Sydgeorgien. Nu får man inte längre gå närmare än 200 meter från valfångststationen. Den förfaller sakta, kungspingviner, elefantsälar och pälssälar har återtagit marken runt byggnaderna. Löst skrot och vägg- och takplåtar kan flyga omkring och därför tillåts ingen gå nära byggnaderna. Jag såg att jättestormfåglarna och labbarna bråkade om resterna av något djur i det grunda vattnet. Jag bestämde mig för att detta var skådespelet på denna landstigning och ägnade stormfåglarna mesta fototiden av de tre-fyra timmar vi var i land. Om ni saknar information om kameror och objektiv i de senaste bloggarna beror det på att jag har svårigheter att designa bloggen, lägger upp den via satellituppkoppling på vår båt Ocean Nova, men uppkopplingen är så långsam att designverktygen, vilka jag behöver för att kursivera bildtexter med mera, saknas. Om någon blogg framåt är jag på fast mark igen och kan förhoppningsvis lägga upp bloggarna litet bättre. Medan jag skriver detta använder jag höger hand för att hålla fast mig och stolen i det väggfasta bordet, vågorna i Drakes sund kan nog för tillfället vara sju-åtta meter höga.

> Pärlan när man reser till Antarktishalvön tillhör egentligen inte Antarktis, utan det är den subantarktiska ön Sydgeorgien. Även denna står under brittisk flagg, om än Argentina under Falklandskriget faktiskt bombade även denna ö, som då hade på sin höjd fyra-fem bofasta invånare. Ön var centrum för valfångsten under början på förra seklet, numera är valfångststationerna nedlagda. I stället råder kungspingvinerna och elefantsälarna och längre fram unden den subantarktiska sommaren pälssälarna över de långa stränderna. Ön består till större delen av glaciärer och snö och ismassor. Men på de stränder där snön smälter häckar kanske uppemoit en miljon kungspingviner, hundratusentals macaronipingviner och större delen av världens population av sydlig elefantsäl, även kallad sjöelefant. De senare, elefantsälarna, är stora bjässsar, en hona väger 500 kilo medan hannen kan väga upp till tre–fyra ton. Skillnaden mellan de två könen i vikt är en av djurvärldens större, om inte rentav den största. Vi kom ner tidigare än jag någonsin varit på Sydgeorgien. Lagom till parningstid för elefantsälarna. Och den här gången kunde man tydliugt se hur vissa elefantsälar, de allra största, lagt sig till med ett harem på femtio eller fler honor, som de sedan parar sig med. En bit av stranden lägger den största hanen sig till med, med en osynlig revirgräns för oss människor, men mycket tydligh för honom själv och de eventuerlla andra hanar som skulle vågas sig på att fördsöka snika sig in i området för att tjuvpara sig med en hona. Reviren var klara, och när en annan elefantsälshane närmade sig eller överträdde gränsen räckte det oftast med att alfahanen reste sig upp med framkroppen och visade att han var medveten om överträdelsen av revirgrtänsen för att den eller de andra elefantsälshanarna skulle fly bakåt tjugo-trettio meter i panik. Det här beteendet kände jag ju till, liksom jag sett enstaka hanar slåss tidigare. Men att se dessa andra hanar, också dom bjässar på flera ton, backa i panik långa sträcker så fort alfahanen gjorde sig synlig, det var en ny mäktig upplevelse. Den alfahane som lägger beslag på en bit av stranden och som kan ha ett harem på upp till hundra honor brukar för övrigt kallas beachmaster. Sand kan användas som täcke och väderskydd när man ligger på stranden. Först skvätter man sand över ryggen med höger fena. Sedan skvätter man sand med vänster fena. Och slutligen skvätter man kanske sand från bägge hållen samtidigt. Elefantsälsungarna väger omkring 70 kilo när de föds. Honan ger dem di i cirka tre veckor, modersmjölken består av 50-60 % fett. När modern slutar dia väger den unga elefantsälen cirka 140 kilo, medan honan samtidigt förlorat över 100 kilo i vikt och nu måste ge sig i väg för att äta upp sig. Fåglar byter oftast fjäderdräktern successivt under en lång tid, eftersom de måste kunna flyga. Pingviner flyger inte, däremot ruggar de intensivt, på tre veckor byter de hela fjäderdräkten, under tiden står de på land och blir allt magrare. Leopardsälar väntar ofta utanför stranden där pingvinerna går ner i vattnet. Kungspingvinen klarade sig undan ett angrepp, tyvärr överlever de däremot inte alltid skadorna. Som betraktare vill man nästan gripa in och tvätta rent såret på bröstet. Kungspingvinhäckningen sträcker sig över ett år, de ungar som står på stranden i oktober kläcktes för snart ett år sedan, och om ett par månader är det dags att bli lämnade av föräldrarna.

Sydlig rätval bryter havsytan, Valdesbukten, Argentina. EOS-1 D Mark IV, EF 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM, vid 120 mm. Bländarförval, tidsautomatik. Bländare 8, 1/1600 s. ISO 400. Det är min fjärde resa till Antarktishalvön, men till Sydgeorgien är det bara min tredje resa. Jag har hållit föreläsningar om fototeknik och om albatrosser på fartyget Ocean Nova under våra dagar till havs. De flesta passagerare är svenskar men en grupp på tiotalet engelsmän gör att vi får hålla föredragen två gånger, ena gången på svenska, andra på engelska. Vi började båtresan i bukten innanför Valdeshalvön på Argentinas östkust. Medan vi väntade att gå ombord passade vi på att följa med på en båt för att skåda val. Och min grupp hade tur. Den sydliga rätvalshonan med en unge kom så nära som fem-sju meter, och vid ett tillfälle bröt den vuxna valen ytan med hela det främre partiet och jag hann zooma bakåt till 70 mm för att få med allt på ett par bilder. Jag har inte tidigare fått särskilt bra bilder på valar, som bäst har jag fått bilder med den delade stjärtfenan ovan vattenytan eller när späckhuggare kommit upp till ytan för att hämta luft. Två dagars båtresa väntade oss sedan ner till Falklandsöarna, för mig blev det första gången överfarten skett på ett relativt lugnt hav. Jag hade förmodligen inte ens behövt det sjösjukeplåster jag för säkerhets skull hade satt bakom och nedanför höger öra.

Åsnepingvinkolonier vid The Neck. EOS-5 D MarkII, EF 70-200 mm f/2,8 L IS USM II. Bländare 13, 1/640 s. ISO 400. Bländarförval. Saunders Island är en av mina favoritöar i Falklandsarkipelagen. Ön är omkring tre mil lång och ägs av Dave och Susan. När jag bodde vid The Neck i den gamla militärbyggnaden i januari-februari 2006 var förhållandena enkla. Gasolspis och gasoluppvärmning av vattnet gjorde att man klarade de flesta egna behov, men för att ladda batterierna till kameran eller datorn var jag tvungen att skicka dem med Dave eller Susan till deras hus, som ligger i andra änden av ön. De brukade komma varannan dag för att kolla läget, och nån gång kom det en annan gäst till det enkla huset. Batteriladdningen tog alltså två dagar, men jag hade tre extra batterier med mig till kameran, och minneskorten var många och stora. Några dagar tillbringade jag i januari 2006 på en annan sida av ön, där den största kolonin med svartbrynade albatrosser finns, men också en stor koloni med klipphopparpingviner och blåögda skarvar. Det spännande med den sistnämnda är att nära vattnet rinner en liten bäck som bilder ett litet vattenfall på någon meter – och just där brukade klipphopparpingvinerna duscha av sig när de kom upp från havet. Ja, det är sant. Klipphopparpingviner brukar faktiskt ofta tvätta sig i små bäckar med sötvatten, men just här stod de faktiskt i vad jag skulle kalla en kö till duschen. Först när den ena pingvinen duschat klart ställde sig nästa i "duschen". Bostaden var ännu enklare, en gammal lastbilscontainer, väl inrökt av den gammaldags gasolkaminen, som fungerade som uppvärmningskälla och spis för matlagning. Allt i containers var svart av sot, men jag kunde i alla fsll sova över där. Vid vår landstigning på Saunders Island koncentrerade jag mig – liksom vid vår landstigning på Carcass Island tidigare på dagen – på individuella porträtt men också "landskapsbilder" där man ser de olika små kolonierna med åsnepingviner på olika mindre kullar just vid det smala parti som bildar en smal "nacke" på ön. Åsnepingvin, Carcass Island. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländare 6,3, 1/2500 s. Bländarförval, ISO 250. Stativ. Åsnepingvin, Carcass Island. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländare 6,3, 1/2000 s. Bländarförval, ISO 250. Stativ. Kungspingvin. EOS-1 D Mark IV, EF 300 mm f/2,8 L IS USM. Handhållet. Bländare 3,2, 1/4000 s. ISO 250. Bländarförval. Åsnepingvin. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländarförval. Bländare 6,3, 1/5000 s. ISO 250. Skärpeföljande fokus, AI-Servo.