Lär av de gamla mästarna!
Samtidigt som jag är i slutfasen av mitt arbete på en tjock bok med titeln "Konsten att fotografera fåglar och andra djur" (utkommer i mars på Norstedts) håller jag denna vecka på att göra klar en utställning som har vernissage på lördag den 20 oktober. Jag återvänder till Stockholm och Järfälla där jag växte upp. Utställningen ska hänga i Järfälla konsthall, Jaobsberg. Jag hoppas att några ska bli litet förvånade, här blir det delvis annorlunda bilder som till 80–90 % inte tidigare varit med i böcker och inte heller publicerats på annat håll. Mest är det nya bilder från i år.
Jag tror att vi som knäpper naturkort kan lära en del av forna tiders porträttfotografer, de gamla svartvita mästarna.
Underexponering är en gammal metod som svartvita porträttfotografer använde, samma med en svart bakgrund i studion. Bland svenska naturfotografer har Tom Svensson på Nordens Ark utvecklat underexponeringen till en egen teknik när han fotograferat varg i djurparken eller lejon i Sydafrika, den engelske naturfotografen Andy Rouse arbetar också med underexponering, men inte lika mycket, men han väljer gärna också mörka bakgrunder.
För tio år sedan tog jag mina första trutbilder med en i det närmaste svart vattenyta, en av bilderna blev omslag på min första bok. I bilden ovan är det berget som ligger i total skugga och därmed även ger ett svart vatten – vattnet reflekterar bakgrunden – medan porträttfotograferna använde en svart bakgrundsduk för att uppnå samma effekt av djup.
För att uppnå full effekt får jag underexponera – eller exponera manuellt som här. Kontrasten får gärna vara stark, det ökar dramatiken.
För att få vattendropparna som streck måste jag ha en längre slutartid, här har jag använt 1/30 sekund.
Telezoomar med zoomområdet 70-300 mm brukar förknippas med nybörjarfotografen. Jag använder allt oftare precis samma zoom, bara i en litet dyrare och vattentät version. Zoomområdet är väldigt användbart i just sådana här situationer.
EOS-1 DX, förhandsmodell. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 170 mm. Exponering: 1/1250 s., bl. 9, ISO 320. Manuell.
Camera shake
Gråtrut, Norge. EOS-1 DX. 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM. Exponering: 1/25 s, bl. 20. ISO 50. Slutarprioritet. Skakningsmetoden.
Som alla andra bildknäppare vill jag naturligtvis ha mina skarpa bilder på havsörn eller andra fåglar i flykt. Men när jag fått dessa bilder prövar jag gärna andra metoder.
Jag kan ta bilder på lång slutartid 1/20–1/30 sekund av en grupp måsfåglar som alla vill åt fiskrenset som är utslängt. När jag tar bilder med lång slutartid vet jag inte hur resultatet kommer att bli, jag vet genom erfarenhet att vissa saker fungerar, andra inte, men till stor del handlar det om en chansning. Därför gäller det att ta många bilder, gärna med kameran inställd på serietagning. Det hinner hända mycket på 1/7 sekund med femton trutar e som alla vill komma åt brödbitarna. Urvalet i efterhand blir en viktig del i bildskapandet.
Svalbard, zoodiak. EOS-1 DX. 70-300 mm f/4–5,6 L IS USM. Exponering: 1/13 s., bl. 9, ISO 50. Slutartidsprioritet.Skakningsmetoden i sidled.
En klassisk metod att skapa annorlunda bilder är med lång slutartid och ett zoomobjektiv. Helst ska kameran stå på ett stativ men det kan bli spännande även på fri hand. Välj en lång slutartid till exempel 1/2 sekund och rör zoomringen under själva exponeringen. Ska man få något riktigt bra kräver det många exponeringar. Hitta gärna ett klart motiv i centrum av bilden, där påverkas bilden minst av zoomningen. Zoomeffekten blir kraftigarel längre ut mot hörnen.
Jag är inte helt förtjust i metoden. Risken med zoomtekniken är att betraktaren av bilderna lätt drabbas av en yrselkänsla.
Gråtrut, Norge. EOS-1 DX. 70–300 mm f/4-.5,6 L IS USM. 1/8 s., bl. 18, ISO 50. Slutarprioritet, underexponering med ett par steg. Skakningsmetoden.
I början av juni reste jag till Norge för att fotografera havsörn på havet under ett par dagar. Det var en gemensam födelsedagspresent till min hustru Agnetas fotointresserade syster. Medan de fotograferade havsörnar som dök ner för att ta fisken koncentrerade jag mig helt på måsarna och trutarna. Jag tog knappt en enda skarp bild. Jag prövade olika slutartider, jag panorerade, jag zoomade in och ut ibland, men den nya tekniken var vad jag kallar ”camera shake”. Jag stod lutad mot bakstaget på båten och skakade kameran upp och ned med trutarna flygande efter båten, ibland svängde jag i stället kameran i sidled, inte sällan utan att ha riktig koll i sökaren. De andra tre i båten tittade med viss skepsis på vad jag höll på med. Men själv hade jag inte på åratal haft så roligt som när jag fotograferade eller ska vi säga ”målade bilder” under de här två dagarna på havet.
Vad jag vill säga med detta är att man inte ska vara rädd för att pröva något nytt eller rentav galet.
Jag får inte glömma att ha roligt när jag fotograferar fåglar och andra djur. Har jag inte det kan det lika gärna vara.
