NY BLOGG PÅ FOTOSIDAN.SE
Dear friends,
after working around the clock for half a year with two new books, I have finally had time to start with my blogs. You will find the newest blog here:
http://www.fotosidan.se/blogs/brutusostling/en-fagelfotograf-gor-ett-snedsprang-igen.htm
I will try to link it in some way.
All the best
Brutus
Lång slutartid och svartvitt / Slow shutterspeed and B/W
Metal eller fåglar – det kvittrar / Metal or birds – does it matter?
From a concert with Alice Cooper, the band, 2014
Great Egrets
Gray heron
Spöket i norr och nattliga hägrar – Hommage à FOTO
Man kan experimentera i kameran. Vilken skillnad mot förr. Nu ser vi resultatet direkt och kan göra om det om det inte fungerade.
Jag vet inte om det här blir sista bloggen för tidningen FOTO, jag hoppas skriva ytterligare någon innan tidningen definitivt har lagts ner. Det är en tidning som betytt väldigt mycket för mig och väglett mig i mitt val av kameror och annat. Bilderna och fotograferna som inspirerat har varit många, oftast har det varit andra än nasturfotografer som jag kollat in mest. Det är kanske detta som varit FOTOs allra viktigaste bidrag, att i alla nummer introducera viktiga fotografer för en svensk fotopublik.
Men FOTO har också haft viktiga pedagogiska artiklar som jag lärde mig av, jag minns en som Staffan Widstrand skrev för snart tjugo år sedan, hade jag inte läst den vet jag inte om jag hållit på med det jag hållit på med det senaste decenniet.
FOTOs enorma arkiv med tester av kameror och optik måste vara närmast unikt i sin bredd, i alla fall vad gäller Sverige.
1997 bytte jag upp mig till vad FOTO året innan utsett till "världens bästa systemkamera", det var den analoga F5:an, till den skaffade jag ett Aquatica-undervattenshus med makroport och fisheye och vidvinkeldome. F5:an står sig fortfarande som kanske den främsta bland analoga kameror genom tiderna. På den tiden fanns inte LCD-skärmar där man kunde se bilden utan att titta i sökaren, men F5:an hade liksom sina föregångare F3 och F4 utbytbar sökare, så på mitt hus satte jag en så kallad sportsökare. Den gjorde att jag kunde se hela sökarbilden trots att cyklopen annars hindrar att man kommer tillräckligt nära sökarokularet. Utan sportsökaren kunde jag bara se en begränsad del av hela bilden. Det var nämligen undervattensfoto jag började med.
Det blev många diarullar, och en del reportage till Dyk, Tauchen, UVM (undervattensmagasinet) och DN.
Gråhäger, Ungern
När jag senare bytt till landfotografering och fotograferat fåglar bara något år var det FOTO som publicerade en åttasidig artikel. Och då hade jag bytt till Canon, eftersom de kommit med bildstabiliseringstekniken för de långa gluggarna, men jag tror några bilder som var med i FOTO var tagna med F5:an.
I efterhand kanske jag tycker att jag borde väntat litet med att skicka in bilder, men det hade i alla fall det goda med sig att jag blev uppmuntrtad. Fem år senare gav jag ut min första bok, och sedan dess har fotot varit mitt yrke. Något jag aldrig hade tänkt mig.
Uder senare år har jag än mer än tidigare läst och kollat reportagen som innehåller annat än naturbilder. Naturbilder ser jag mycket på andra håll, inte minst på nätet, till exempel på ypperliga Fotosidan.se.
Teknikavdelningen med tester vet jag har känts mycket pålitlig när jag undrat om något objektiv inte minst, Christian Nilsson har varit tidningens tekniske redaktör de senaste femton åren, och därför bad jag honom även läsa korrekturet till min senaste bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur": Det var tur att jag fick hjälp av hans skarpa blick och enorma kunskap om inte minst olika kameror; utan Christians läsning hade boken innehållit en hel del tokighheter. Och han föreslog dessutom som en god redaktör en hel del strykningar på olika håll.
Fjällugglehona.
Överhuivudtaget har det varit en metodisk proffsighet som präglat redaktionens arbete de gånger jag skrivit någon artikel för tidfningen. Redaktörerna har varit ett par stycken, men alltid både med blick för texten, förståelsen och innehållet. Ingela Andersson kunde jag lita på när det gällde layouten.Hennes design fanns där redan när jag började läsa tidningen i början på 90-talet. Och Urban Åkerström som har skött nyheter, bevskat svenska fotoklubbar med mera har arbetat på magasinet ungefär lika länge. Janne Almlöf var under många år chefredaktör, och för mig framstod han som garanten för att tidningen var oberoende i förhållande till annonsörer. Han såg också till att tidningen publicerade många fotografer redan innan de blivit riktigt kända.
Beslutet att lägga ner tidningen kom plötsligt, i alla fall för oss läsare. När Aller Media nu bestämt sig för att lägga ner koncernens flaggskepp bland tidskrifter och veckomagasin minskar man utan att man kanske riktigt förstår det samtidigt koncernens värde. Den kortsiktiga ekonomiska vinst man gör genom att skära ner en tidning som trots den största upplagan bland fototidningarna gått med förlust motsvaras av en kanske större förlust på litet längre sikt. Ett tidningsbolag som inte anser sig ha råd att ta hand om sitt kulturella kapital förlorar på sikt en del av sitt ekonomiska värde.
"Spöket", det vill säga fjällugglehanen.
Bloggen här ansvarar jag tyvärr själv för, den har ingen redaktör vilket jag själv tycker även bloggar borde ha, så alla fel som säkert finns står jag själv för. Det har blivit väldigt många bloggar under många år, även om jag långa perioder även fått göra uppehåll för att jag inte hunnit skriva och ta fram bilder.
Jag avslutar med några bilder på "spöket". Fjällugglehanen kallas för det i folkmun så eftersom han ofta är nästan helt vit. Och nog ligger det något i öknamnet, var min omedelbara tanke när jag såg ugglehanen på håll mot den mörka skogen.
Bilderna på hägrarna fick jag när jag hade en workshop med ett par fotografer och vänner nere hos Bence i södra Ungern.
Fjällugglehona.
En fågelfotograf knäpper rock, del 3
Billy Idol håller högt tempo rakt igenom konserten. EF 200–400 mm vid 200 mm.
Kamera: EOS-1 DX.
En "åldring" på Sweden Rock 2014. Snart 60-årige Billy Idol kör ett stenhårt tempo under sin konsert på en och en halv timme, det svänger fortfarande rejält om klassiker som White Wedding och Rebel Yell.
Att handhålla den relativt tunga 200-400-zoomen vertikalt och samtidigt nå över huvudena på publiken och följa Billy Idol när han sprang ut på den del av scenen som gick ut som ett slags "catwalk" mitt i publikhavet var ingen lätt match. Men jag hade tur och fick flera bilder utan att kapa vare sig huvud eller ben.
Gitarristen Steve Stevens och Billy Idol. EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 400 mm.
Basisten, vet inte namnet. EF 200–400 mm f/4 L IS USM plus 1,4 x konverter vid 540 mm.
Gitarristen Steve Stevens. EF 200–400 mm f/4 L IS USM plus 1,4 x konverter vid 454 mm.
Stevens har även gjort tre soloplattor, i den senaste återvände han till flamencon där han startade.
Att musik kan påverka är uppenbart, men jag har aldrig förut gråtit på en konsert. Konserten på Sweden rock i juni i år med ett av mina favoritband Within Temptation från Nederländerna var inte första gången jag såg dem. Men den här gången brast det. Tårarna flödade inför Sharons fantastiska sång, att hon och bandet har hjärtat på rätt plats när det gäller flyktingar och utsatta i världen gör inte saken sämre. Några låtar gjorde hon till en manifestation för yttrandefrihet och mot invandringsfientlighet.
Sharon den Adel, Within Temptation, Sweden rock 2014. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 98 mm.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 140 mm.
Sharon den Adel och ...
. . . den kanske inte alltid lika bildsköne men häftige, Jeroen van Veen,
EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 400 mm.
Ruud Jolie och den svenske gitarristen Stefan Helleblad som spelat med bandet framför allt vid live-konserter. Eftersom Sharon och låtskrivaren, gitarristen Robert Westerholt har barn tillsammans stannar den senare ibland hemma från konserter utomlands.
EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 200 mm.
Svenske Stefan Helleblad spelar med i bandet sedan 2011.
EF 70–200 mm L IS II USM vid 200 mm.
EF 70–200 mm L IS II USM plus 1,4 x telekonverter.
Konserter mitt på dagen blir sällan så upphetsande fotografiskt sett som när man plåtar riktiga shower med iscensatt belysning. Men en del konserter gav ändå resultat, såsom Within Temptations. Men kanske berodde det också litet på att de tillhör mina absdoluta favoritband.
När bilderna annars blev alltför traditionella eller tråkiga prövade jag med längre slutartider, skakande kamera och så vidare.
The Guitar Hero i medvetet anonym gestalt. Jag ville att bilden skulle visa hårdrocksbasisten som
ikon och inte en specifik musiker.
EF 70–200 mm f/&2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter vid 280 mm.
Robin Becks gitarrist. Att medvetet underexponera ger ofta ett mer dramatiskt resultat. Och varför inte experimentera i kameran med slutartider . . .
eller dubbelexponering? Robin Beck och gitarristen.
Signeringar kan vara ett bra tillfälle att få porträtt, fast här råkade Jeff Scott Soto passera i diket vid en annan konsert (till vänster inte helt säker men troligen Rene Shades i Pretty Maids, tack Noomi B.!).
EF 200–400 mm L IS USM vid 371 mm.
Sweden Rock är en folkfest, och det är roligt att fotografera även publiken.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 175 mm.
Man kan experimentera med höga ISO-tal och även skapa gammaldags filmkornseffekt, går att göra direkt i kameran med till exempel EOS 70D..
Och så avslutningsvis ytterligare några bilder från konserten med Alice Cooper, Alices shower är alltid en tacksam uppvisning med rekvisita från skräckkammare och begravingsplatser. Glöm alltså inte kameran om Alice Cooper har konsert!
Från Alice Coopers spektakulära show, se även tidigare blogg, del 1.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter vid 280 mm.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter.
Det är spännande att plåta i svartvitt, det ger ofta en ökad dramatik åt bilderna i synnerhet som svartvitt ofta fungerar bättre med hög kontrast och en litet mörkare ton.
Fast ibland fungerar nog ändå färg bäst. Som i siluettbildden av tre av bandets medlemmar.
Det blev många bilder, men jag ville lasta på läsaren av bloggen en rejäl tomtesäck så här inför julen. Och om jag inte hinner skriva fler bloggar innan jul vill jag önska en God jul och Gott nytt år.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter vid 205 mm.
Drabbad av den afrikanska febern, del 1
Handhållen zoom EF 70-200 mm f/2,8 vid 168 mm, exponering: ISO 12.800, 1/40 s. och bländare 2,8.
Det var inte lejon eller däggdjur jag reste till Sydafrika för att fotografera. Men de fanns där. Och bara för att mitt bokprojekt handlar om gamar, av vilka många är hotade, låter jag ju inte bli att ta andra bilder när något intressant dyker upp.
På väg hem från det minimala tältgömsle där jag och min hustru tillbringat nästan elva timmar närmast orörliga stöter vi på tre lejonhannar i mörkret. Med ett högt ISO-tal och tack vare bildstabilisering i optiken kunde jag ta några bilder i skenet från en handstrålkastare.
Vi var bara några meter från lejonhannarna när de började ryta. Ett lejons rytande som hörs på flera kilometers håll är imponerande. När tre lejon ryter i kör på sju-åtta meters håll vibrerar både kroppen och jeepen av det dova mullrandet. En mäktig upplevelse av naturens råa kraft.
Vattenbock fotograferad från bilfönstret med EF 200–400 mm och 1,4 konverter (560 mm).
Jag hade hört att man inte kan fotografera särskilt mycket i Kruger National Park, att man måste bege sig till de svindyra lodgerna där djjurlivet koncentrerats inom enorma inhägnader. Det visade sig inte stämma. Två dagars bilkörning i Krugerparken, som inte är inhägnad, gav ett fantastiskt resultat bara från bilfönstret. Men det gäller att vara uppe tidigt, kl. 4 öppnade parken, innan det får man inte köra in där. Men det händer mest precis vid gryningen och den första timmen. Problemet med tjuvskyttar som vill åt bland annat noshörningshorn är stort, mer om det i nästa blogg, och på natten vill man ha koll på vem som är i parken; därför måste man vara utanför portarna kl. 18.30 senast. I annat fall riskerar man dryga böter.
EF 600 mm f/4. En lång slutartid och högt ISO-tal räddar bilden i det allra förstabgryningsljuset. Bildstabilisering är A och O vid slutartider på 1/40–1/60 s och så långa brännvidder (även om jag lutar objektivet på vindrutan). Men här vile jag dessutom ha en medvetet gammaldags känsla av brusighet/kornighet.
Under morgontimmarna stötte vi på flera hyenor längs vägen. Orädda kom speciellt de yngre gärna nära bilen för att undersöka oss. Men man får se upp för dem, inte i första hand för ens egen skull. I bilen sitter man bra. Men för att de äter allt. Gummidäck går att äta om man är hyena.
Jag har varit Östafrika för åtta respektive elva år sen. Men det var faktiskt nu den afrikanska febern satte in. Jag måste tillbaka. Jag måste få arbeta med dessa fantastiska djur på några av jordens mest fantastiska platser.
Jag valde svartvitt denna gång. Jag går in i Meny baktill på kameran, ställer in bildstilen (i Nikonkameror heter det Bildredigering) på Monokrom, sedan höjer jag kontrasten ett par steg, det fungerar bäst för svartvitt med hög kontrast. Ofta experimenterar jag sedan som på den svartvita filmtiden med olika filter. På så sätt får jag en svartvit JPEG-bild direkt i kameran, och med olika filterinställningar blir resultatet olika.
Ofta blir redan JPEG-resultatet bra, det hänger på att jag valt rätt filter; en viss medveten underexponering höjer därtill ofta känslan av dramatik i svartvita bilder.
För säkerhetas skull knäpper jag bilderna både i JPEG och RAW. Bildstilen styr resultatet i JPEG-bilderna. Skulle jag ångra mig finns färgbilden kvar i RAW. Och skulle jag vilja justera det svartvita resultatet något kan jag göra om RAW-konverteringén till en ny svartvit variant.
En fågelfotograf blir "rockknäppare", del 2
Turisas på Sweden Rock Festival, juni 2014.
EOS-1 DX , EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 400 mm. Exponering: bl. 5,6, 1/250 s., ISO 1600.
Finländska band blandar gärna in folkmusik i power metallen.
Jag älskar svartvitt för rockfotona. Men ibland måste jag kapitulera.
Vissa motiv fungerar bäst i färg.
Mer följer i del 3.
En fågelfotografs "hemliga" projekt, del 1: rockklassiker
Alice Cooper, Sweden Rock, juni 2014. 70–200 mm L IS II USM plus 1,4 ggr telekonverter vid 280 mm. Exponering: bl. 4,5, 1/1600 s., ISO 3200.
Det är ingen större skillnad på att fotografera fåglar och heavy metal. Jag slipper gömslen i det senare fallet. Sedan i våras tar jag alltid med mig kameran på konserterna, ibland är det systemkameran (när det går) och i andra fall en kompaktkamera, köpte nyligen Canons G1X Mark II för den högre bildhastigheten och kvaliteten på höga ISO-tal.
Ofta blir det svartvitt. Jag fotograferar i både RAW och JPEG, jag ställer in bildstilen i kameran på Monokrom, ökar kontrasten och använder ibland även de inbyggda filtren i bildstilen. Genom att köra både RAW och JPEG får jag en JPEG-fil i svartvitt, som jag kan titta på direkt på displayen. Men skulle jag ångra mig finns färgerna kvar i RAW-filen.
Många föredrar att göra svartvita bilder ifrån RAW-filerna i efterhand. Det kan vara en god idé eftersom jag har större möjligheter att påverka hur färgerna ska förändras till gråtoner med hjälp av olika filtervärden. Men jag föredrar ändå att köra svartvitt i kameran. Varför? Kanske är det bara en smaksak, men jag upplever det som att jag då börjar tänka svartvitt.
För några bilder går jag i efterhand tillbaka till RAW-filerna för att se om jag med en bättre inställning av färgvärdena kan få en bättre bild. Men ofta blir det JPEG-filerna jag använder. Med rätt bildstilsinställningar kan jag få ett ganska bra svartvitt resultat redan vid fotograferingsögonblicket.
Alice himself och gitarristen Orianthi Panagaris, hon har även spelat med Michael Jackson. 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 ggr telekonverter vid 280 mm. Exponering: bl. 4,5, 1/800 s., ISO 3200.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 ggr telekonverter vid 280 mm. Exponering: bl. 4,5,
1/1600 s., ISO 500.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 ggr telekonverter vid 245 mm. Exponering: bl. 4, 1/1000 s., ISO 5000.
70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 ggr telekonverter vid 280 mm. Exponering: bl. 4,5, 1/125 s., ISO 3200.
EF 70-200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 ggr telekonverter vid 280 mm. Exponering: Bl. 4,5, ISO 1/30 s.
Klaus Meine, Scorpions, Dalhalla utanför Rättvik, juli 2014. En riktig klassiker som kom att
förknippas med murens fall och demokratiseringen i öst: Wind of change.
EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 108 mm.
Rudolf Schenker., Scorpions, Dalhalla, Rättvik. EF 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM
vid 214 mm.
Pawel Maciwoda är "ny" i bandet, men han har varit med sedan 2003, det vill säga i 11 år. Dalhalla, Rättvik. Scorpions startade 1964 av Rudolf Schenker, Klaus kom med året därpå. Första albumet gavs ut 1972.
Vad är 65 för ålder när man hållit på sedan 1964?
EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 150 mm.
My 11 top tips if you are going on a special photo journey or on an assignment (to for Example Svalbard in Winter)
In April I followed the polar bear reseaerchers on board the research ship Lance going around Svalbard. From the platform the helicopter went off with two researchers and helicopter crew searching for polar bears to mark and get samples from.
EOS-1 DX and EF 24–70 mm f/4 L IS USM at 38 mm.
1. Pack in two steps. 1) what you can’t be without, and 2) as much other stuff as possible, because you never know
Packing is one of the most difficult things to do when you are going on a safari or on an assignment. According to Murphy’s Law, you will always need that one lens you didn’t pack. I have completed several photo books using minimal equipment – for example, when I was photographing albatrosses on Midway Atoll in the North Pacific Ocean for a couple of weeks and half of my lenses were stolen from the checked-in-luggage. So it’s possible, but it’s not ideal.
When you go to a new place, you often find you suddenly need that super wide angle lens or the longest of the long lenses that you thought were unnecessary.
If I travel by car, it’s not a problem, as I fill my car with what I may need. But if I fly, I try to take as much as possible in my hand luggage, and if the airline is troubling me, I have a jacket with large pockets. In the hand luggage I put the most important items, such as the charger ( if you go to a remote place, you might not be able to buy a charger if the checked-in-luggage flies to a different destination), a flash, the lenses which I know I can’t do the job without and a small laptop. If I can’t take the longest lens with me on the plane, I take tele-converters at least. In the checked-in-luggage I have all the other things I want to bring with me but which I possibly can do the work without, even though I might miss some opportunities.
As for the checked in-luggage, I first pack my equipment into a soft camera bag, which is then placed inside a hard suitcase. This is how I have avoided damages to my equipment over the last 15 years. If you’re likely to go over the allowed weight limit, it’s often cheaper to simply book an additional check-in-bag in advance.
My bags with camera equipment and clothes. I try to keep the most important lenses and camera body inside my handluggage. What I can't get into the handluggage when I am flying I pack first in a soft camera bag, then on the outside a hard suitcase to protect the gear. EOS-1 DX and EF 24 mm f/1,4 L USM. Aperture 2,2.
2. Protect your equipment
If I go to cold places, I stick to water resistant equipment; I only use cameras and lenses, which are sealed, and I try to use camera bodies that I can use for a long time in heavy rain or snow. I keep extra camera batteries inside my clothes near my body to keep them warm. If you don’t have lenses and cameras that can survive the wet conditions, try to bring something to protect them.
I could only follow the researchers in the helicopter during one day. The helicopter is small, and there is just room for the most important lenses. EF 16-35 mm at 16 mm.
3. Image Stabilizer is a great help
I love lenses with the Image Stabilizer technology for journeys, especially when I travel by helicopter or by boat. It is of course even more helpful for long telephoto lenses or zooms. I actually bought the EF 24-70 mm f/4 L IS USM with Image Stabilizer to Svalbard as this feature was more important for me than a one-step brighter zoom lens without it.
4. Zoom lenses are essential in field but don’t forget the fixed lenses with short depth of field
I normally love lenses with a fixed focal length and a wide aperture that can provide me with a very short depth of field and therefore a very blurred and soft background, like the EF 35mm with f/1,4 or the EF 85 mm with f/1,2. But when working in demanding and very cold conditions, the zoom lenses are more versatile and I don’t need to change lenses, which can be a risk during a rain or a snow storm. I’ve used the EF 16-35 mm f/2,8 L II USM for a long time, and I love the new EF 24-70 mm f/4 L IS USM and the EF 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM lens when I am out in the terrain or on a boat.
I try to bring lenses with a wide opening with me and I will use them when the conditions allow me to do so. For example, on the expedition to Svalbard I took nearly all the portrait photos of the people working on the boat and in the team with those fixed lenses that gave me a short depth of field and a blurred background.
The Norwegian researcher Magnus is loading the rifle with the shot that shall tranquilize the polar bear. As space was small in the helicopter I had to use the fisheye zoom 8–15 mm f/4 at 15 mm. EOS-1 DX.
5. Get up early to catch the warm light and the action
I should have chosen any other occupation rather than being a bird and wildlife photographer as I hate getting up early in the morning. But in the Arctic or very far North, the best light is at nighttime or early in the morning. Also, wildlife, and especially birds, are more active in the morning. So if I want to get the shots, I need to go against all natural instincts and common sense to get up absurdly early.
From that perspective, it’s easier to go to remote places in Africa or Central America, where the sun at least has the sense to give me eight to nine hours of sleep.
The researchers taking blood samples from the tranquilized polar bear. EOS-1 DX and EF 8-15 mm fisheyezoom, at 15 mm (which is the choice for a fullformat sensor camera if you don'ät want vignettin). If you keep the horizon in the middle you will get it rather straight and not curved as otherwise.
6. Embrace bad weather
There is nothing like bad weather for photography. Of course when you work for a firm or a commercial agency, they usually want to have photos where the weather seems to be nice with sunshine, etc. Photos taken in good weather of course produce nice feelings in those looking at them. But some of my best photos are taken when the weather has been the worst you could think of. Heavy rain or snow storms make great action, and sometimes dark photos can be very effective and dramatic. So instead of going to rest when the weather goes bad, try to make something of it instead.
The chief researcher Jon writes the weight after they have weighed the polar bear male. Shooting in backlight is a favourite for me. To keep the background sky from burning out its highlights you need to underexpose a bit, then you use either a flash for lightening up the people or you do as you did in the old B/W darkroom, you enlighten the shadows a bit. EOS-1 DX and EF 16–35 mm f/2,8 at 17 mm.
7. Keep moving for new perspectives
Always try new angles. Move around to see if there is a more interesting angle. Try to think of the background when you work with birds or mammals. The background can be nearly as important as the subject. A bad background can ruin a shot even if your main subject is perfect. Sometimes just a few decimetres or a metre can make a difference.
Also, when possible, try wide angle. Go close without disturbing the subject. If you are on a boat, the options may be limited, but at least try to see if you can move somewhere else or shoot from a low or high position.
Chief researcher Jon back in the helicopter, backlight is my favourite. EOS-1 DX and EF 24–70 mm f/4 L IS USM, at 24 mm.
8. Sun direction
If you have sun, don’t just shoot with the sun behind you. Of course, those are the most sought after photos by commercial agencies, as sunshine is often wanted in advertising shots. But very often a backlit photo is more dramatic, so use your flash to enlighten your subject if you don’t want it to get too dark.
One of my favourite portraits of the helicopter engineer always following the helicopter.
EOS-1 DX and EF 24–70 mm f/4 L IS USM, at 28 mm.
9. Try not to harm
Be careful, but not only because some animals can be dangerous. Instead, think of yourself as an intruder and try not to disturb birds or wildlife in a way that can harm them. We should try to be at least a bit humble when we are entering other animals’ worlds.
Guillermo from WWF Spain working on his daily blog telling about the journey and the situation for polar bears and climate change. Shot with 50 mm f/1,4 at nearly full opening f/1,6 to get him sharp and the background blurred.10. Wind direction is essential
When working with wildlife, the wind direction is essential. Always consider it, especially if you have the option to change your position. In windy conditions, you must remember that working with mammals is the complete opposite to working with birds. When shooting birds, you should always try to have the wind behind you, in your back. The reason is that birds do everything AGAINST the wind; from starting and landing to mating and cleaning themselves while keeping the balance on branches turned against the wind. Therefore, in order to have the front of the bird pointed at you, you need to have the wind from behind you.
When working with large mammals, it’s exactly the opposite. If you have the wind from behind you, a wolf or deer will hear and smell you from a distance and you will never get any good shots. But if you have the wind coming from the direction where you have the animal, they might come very close to you if you keep still.
The captain on the ship Lance. Shot with 24 mm f/1,4 L USM at full opening f/1,4 to get the background blurred and the focus on the captain.
11. It’s not a competition
I wouldn’t work as wildlife photographer if I didn’t think it was fantastic fun and if I didn’t learn a lot from it. Never let your wildlife photography become a competition. Competing can, if we are not aware, lead us to go too far, or it can influence others to do so. We are guests who are here to document a world and save it for other people; we can maybe influence at least some people to think more about what harm we are doing and try to do something against it.
Tom Arnbom from WWF Sweden sent the WWF blogs and the photos I took daily to WWF Canada, then the photos and the blogs were distributed to WWF in different countries and published. Some of the photos I took were used just two days later as full page advertizes in different papers in Sweden and elsewhere. EOS-1 DX and EF 16-35 mm f/2,8 L IS II USM at 16 mm.
På väg norrut, Arktis del 2
Vi och forskningsfartyget Lance lämnade Longyearbyens hamn vid sextiden på kvällen. Allt var lugnt, men vi hade inte mer än kommit ett par timmar längs västkusten när vi drabbades av ett oväder med hårda vindar då merparten av deltagarna föredrog att bege sig till hytten. Jag brukar tåla en del, men det var inte långt från att också jag låg helt däckad i sjösjuka.
På morgonen när jag steg upp vid fem-sex-tiden hade vi kommit i lä, och samtidigt hade vinden mojnat. Solen tittade fram. Det tidigare isfria fartyget var nu helt täckt av is, bestående av havsvatten som spolats eller stänkt upp under nattens storm. Besättningen fick hacka loss isen för att saker och ting skulle fungera.
Ankarspelet liksom allt annat på fartygsdäcket var täckt av is
på morgonen.
Besättningen fick ägna ett par timmar åt att knacka loss isen från
allt som måste fungera.
I minus tjugo grader hade hvsvattnet som sköljdes upp på fartyget
snabbt förvandlats till is mot det iskalla stålet.
En forskningsresa till Arktis, del 1
När det gäller arbetet för att rädda Arktis har isbjörnarna länge fått stå som en symbol för hela denna fantastiska värld. Man beräknar att det fortfarande finns 25.000 isbjörnar över hela världen, ja det vill säga runt isarna på norra halvklotet; men det är en sårbar och på sikt också hotad art. Och arten blir alltmer utsatt när klimatet blir varmare.
Under vår expedition i april i år kunde vi runda huvudön på Svalbard, normalt var det inte möjligt förr eftersom havsisen brukade vara mer kompakt.
Går vi bakåt ett antal decennier bestod hotet framför allt av jakten. Såväl laglig som illegal jakt förekommer fortfarande, men på de flesta ställen är den numer förbjuden eller strikt reglerad. På Grönland förekommer en begränsad laglig jakt bland ursprungsbefolkningen, inuiterna tillåts bedriva en mycket begränsad jakt, eftersom deras samhälle är helt beroende av de inkomster den lagliga jakten inbringar. Om jag inte missminner mig rör det sig om mindre än hundra isbjörnar per år över ett mycket stort geografiskt område.
Det överväldigande hotet vad gäller isbjörnen handlar i dag om klimatförändringar. Isbjörnen är beroende av havsisen i det arktiska området, deras huvudsakliga föda består av sälar som björnarna fångar när dessa kommer upp i sina andningshål i isen. Isbjörnen måste också kunna vila och förflytta sig på istäcket.
Isbjörnarna är beroende av havsisen för att kunna jaga säl. När havsisen dröjer svälter isbjörnarna; för att överleva de allt längre perioderna utan havsis gäller det att utnyttja minimalt med energi. Bilden är från ett tidigare år när isen dröjde med att lägga sig kring Svalbard.
När istäcket runt Arktis minskar på grund av det varmare klimatet får det dramatiska effekter på isbjörnarnas överlevnadsmöjligheter. Istäcket under den arktiska sommaren har minskat radikalt under de senaste decennierna, de senaste 15-20 åren har haft minst tio somrar med det minsta istäcke man uppmätt runt Arktis. Sommarisarna blir ytmässigt mindre och tunnare. Det får till följd att isbjörnarna under allt längre perioder inte kan ta sig ut från land för att jaga säl på havsisen, eller de måste vandra eller simma allt längre för att komma till ett havsområde täckt med is. Isbjörnar lever nämligen inte själva i centrum av Arktis, alltså inte alldeles invid Nordpolen, istället lever de längs havsisens gränsområden, eftersom det är där de kan jaga säl.
Med på expeditionen var förutom besättningen på forskningsfartyuget Lance och de tre isbjörnsforskarna knutna till Norsk Polarinstitutt även fem WWF-anställda. Den oerhört kunnige Tom Arnbom deltog från svenska WWF.
Guillermo Prudencio från WWF Spanien var en annan av deltagarna.
Expeditionens ledare Gert Polet (ja, just det!) från holländska WWF.
Reinout Bolweg från WWF i Holland var framför allt ansvarig för videofilmningen från expeditionen. Ett av syftena med expeditionen var att sprida kunskap om vad som håller på att hända med Arktis. Varje dag skickade vi rapporter och bilder till bloggar eller tidningsartiklar.
Geoff York från Canada leder WWF:s internationella isbjörnsprojekt.
Jag ville ha en bild av hela gruppen framför varningsskylten för isbjörnar: från vänster Tom Arnbom (WWF Sverige), Geoff York (WWF Canada och chef för isbjörnsarbetet), Reinout Bolweg (WWF Nederländerna), sittande från vänster: Guillermo Prudencio (WWF Spanien), i mitten ruggugglan själv och nere till höger Gert Polet (WWF Holland).
A bird photographer accidently becomes a wedding photographer
The bridal couple' s little boy, two years old, was also there in several pictures. We photographed everything, from when he was somewhat reluctantly dressed up to his mischief as soon as he got hold of something more exciting. When photographing in black and white, you seldom have to crop pictures afterwards, since there are no disturbing color spots in the background.
Camera equipment: EOS-1D X. 50 mm f/1,4. Exposure: f/ 1,6, 1/1600 sec., ISO 50. Aperture priority. Exp. compensation - 1 stop. Picture style: Monochrome, increased contrast.
On request I publish the latest blog, with some changes and extra pics in English.
It is fun snapping something else than birds. I wrote in my book Konsten att fotografera fåglar och andra djur/The Art of photographing birds and other animals/ that when it comes to action pictures of birds, it is often a good idea to leave space for cropping afterwards. When it comes to landscapes, however, you have time to compose, the landscape stays put. I also often experience the same thing when I am portraying people, even when it is about movement and a certain action. It is considerably easier to compose pictures completed in the camera of people than of flying and unpredictable birds. If on top of that I photograph in black and white (I choose monochrome picture style in the camera, then I increase the contrast and perhaps I also underexpose one or two steps to increase the depth or drama of the picture), it is easier still to get a finished composition in the camera. When I photograph in colour, however, there is not seldom a colour in the background that happens to run off and that I perhaps missed when photographing or could not get rid of. With black-and-white picture style setting in the camera I automatically avoid the disturbing colours.
EOS-1 DX. 85 mm f/1,2.
Exposure: f/ 2,8. 1/2000 sec. ISO 125. Aperture priority.
Picture style: Monochrome, increased contrast.
My wife and I photographed a wedding the other weekend. I do not generally do that, but we were asked to do that. The worst thing about a wedding is that you must not fail. For a pro that of course applies to many cases, but at a wedding it is especially important. And that is the rule even if you are asked by some friends to do the photography at their wedding.
Certainly, some people do marry twice or more, but the bridal couple probably prefers to think it is a thing you only do once in your lifetime. And then you do not want the photographer to come afterwards saying sorry, no pics.
If you are going to photograph a wedding, it is a good thing to check the surroundings in advance. Then things still do not happen as you have intended. A delayed hair stylist or an approaching rain may considerably reduce your photographing time. For us it meant the time for the bridal photos was reduced from two hours to 45 minutes
I was using both black and white and colour. Most often, I had the monochrome picture style setting for the JPEGs, which meant that I got black-and-white JPEG pictures, but since I simultaneously used the RAW format I got RAW files where all colours were still there. Thus, I can go back to the RAW file and remake the picture into a colour picture.
You can of course remake the colour pictures into black-and-white pictures afterwards in Photoshop, and then you have greater possibilities to change your settings. The advantage of monochrome picture setting in the camera is that the pictures I see on the LCD screen are pictures in black and white. In this way, it is easier to "think" in black and white. I also think that it is more fun to work with monochrome photos in the camera than sitting with the pictures afterwards in the computer to make them B/W.
If kids are also to be photographed, you have to allow for that they do not always stand where you thought they should. But it can still be a cosy picture for the souvenir album. Here I was forced to crop the picture to get more tension.
EOS-1 DX. 35 mm f/2.
Exposure: f/ 3,2. 1/1328 sec. ISO 125. Aperture priority.
Picture style: Monochrome, increased contrast.
Before we photographed Sara's and Björn's wedding, I saw a fine video by the crack wedding photographer Benny Ottosson. It makes you confident to check how others do before you try something new. Then maybe you still do everything totally in your own way, but it's good to have something to relate to.
We started photographing in the morning, when the bride was to be dressed up. We met at the hairdresser's and it was an hour later than we had thought. The bride was cool and took it easy when the hair stylist did not appear until fiftyfive minutes too late and we were a little pressed for time. A picture where the almost completely dressed-up bride phones from the hairdresser's to tell that she will be late for the group photography was therefore necessary.
"We are late for the group photography," the bride phones to tell. A good idea is to include the wall clock in the picture to additionally illustrate the situation.
EOS-1 DX. 50 mm f/1,4.
Exposure: f/ 1,6. 1/3200 sec. ISO 1600. Aperture priority. Exposure compensation plus approx. one stop.
Sometimes the background is messy and you cannot find the proper angle. Then a short depth of field with an (almost) maximal aperture helps to focus on what is important in the picture.
EOS-1 DX. EF 50 mm f/1,4 USM.
Exposure: f/1,6, 1/400 sec. ISO 1600.
A warm tint is often preferable. Set the colour balance a little warmer than what the auto white balance would have done. If this picture is to be used somewhere , I will probably crop it, at least to the left.
EOS-1 DX. EF 85 mm f/1,2 L USM.
Exposure: f/ 2, 1/400 sec. ISO 1600
My wife and I photographed together most of the time. But in the early morning she helped dress the bride.
To finish the pictures now afterwards, no special retouching of the pictures of the bride were needed. But unlike documentary photos a photographer has to depict not least the bride to her advantage, and you must definitely retouch everything that does not look good in a picture. If something does not look quite good in a picture, the photographer should do light touch-ups. Not doing it would be close to unethical when it comes to wedding, fashion or celebrity photography.
The couple's two-year old son Erik helped give additional life to some of the pictures.
But he was seldom standing still. It was a good thing the autofocus was set on Al-Servo, because the bridal couple was going to walk against the camera.
EOS-1 DX. 70–200 mm f/2,8 L IS II USM at 200 mm.
Exposure: f/ 4, 1/2000 sec. ISO 2000. Aperture priority.
Picture style: Monochrome, increased contrast.
When everyone was sitting in the pews waiting I could sneak out unnoticed into the presbytery, since I had taken a seat strategically at the door. There I could open the side door and then "on the sly" photograph the bride arriving in the pouring rain. These photos was a surprise for her, and she laughed a lot when I showed them for the couple afterwards. She really had to keep up the gown trailer in the heavy rain.
EOS-1 DX. 70–200 mm f/2,8 L IS II USM at 150 mm.
Exposure: f/ 3,2, 1/500 sec. ISO 800. Aperture priority.
Once there in the church, I took a seat to the right at the very back to be able to photograph the bridal couple with the bride facing me. My wife placed herself left of the altar to get another angle, facing the bridegroom.
When everyone was sitting in the church waiting, I could furtively sneak out into the vestry, and through its open door I photographed the bride when she came running with her bridal gown and train under the umbrella in the pouring rain. A picture that might be fun in the memorial album and will probably be a surprise to the bridal couple.
Same exposure as for the former picture.
Naturally, there were also many pictures of just the bridal couple. In the church we managed to take all pictures traditiionally wanted, and thanks to the fact that my wife and I were seated on either side of the altar we could cover various angles, without having to run around disturbing the ceremony. What the clergyman and probably also the bridal couple do not want to see is a photographer creeping up behind the altar rails, indiscreetly trying to take wide-angle pictures. Yes, such things do happen.
Of course there were lots of traditional pictures of the bridal couple. You had to work quickly, as the time schedule was one hour behind and the storm was approaching at an increasing speed.
EOS-1 DX. EF 70–200 mm at 200 mm.
Exposure: f/3,2. 1/4000 sec. ISO 2000.
Exposure compensation minus in order not to burn out the light partier.
Picture style: Monochrome, increased contrast.
What secrets are there behind the wooden door?
EOS-1 DX. EF 70–200 mm vid 110 mm.
Exposure: Bl. 4, 1/5000 s. ISO 2000. Aperture priority.
There was very little time for pictures of the bridal couple down at Sillvik where we first went. But looking at the result afterwards the couple was surprised of how much we did get on those 20–25 effective minutes we had.
Were we good enough as wedding photographers? Let's see. In any case, it was fun and I would like to do it again. And then once more together with my wife. It is a good thing to be two people, when it is about something as important as a wedding.
My wife Agneta (to the left) working with the couple down the stones by the Sea. We worked with different angles and I had just changed to a new memory card.
Weddings are tiring.
2-year old Erik fell asleep after the wedding ceremony in the church.
Camera: EOS–1 DX. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM at 200 mm.
Exposure: f/3,2, 1/400 sec. ISO 400. Aperture priority.
Picture style: Monochrome, increased contrast.
The stuff above I photographed in both B/W (JPEG) and colour (RAW). But my favourite picture this day was taken by my wife, Agneta Östling. There is something in the picture below that feels like Edvard Munch's The Scream. It will perhaps rather be a memorial picture from the shooting rather than a traditional wedding picture, but I immediately fell for the picture as soon as I saw the RAW file.
My favourite picture from the wedding was taken by my wife, Agneta Östling. It portrays the bride in the approaching storm. Something in the picture feels like Edvard Munch's The Scream. I darkened the sky a little bit in Photoshop by using Multiply in Layers like in another picture above.
-----
Finally: If you want to be able to use these wedding pictures in other contexts, e.g. in a blog or in commercial advertising, you should come to an agreement in advance with the bridal couple. The photos here are published with the permission from the bride and the groom.
If someone else wants us :) please contact me on my website:
http://www.brutusostling.com
Use the contact form.
En fågelfotograf fotograferar bröllop för omväxlings skull
Brudparets barn, 2 år, var med vid fotograferingen på flera bilder. Vi fotograferade allt från den något motvilliga uppklädningen till hans bus så fort han fick tag på något spännande. När man fotograferar svartvitt behöver man sällan beskära bilder i efterhand, eftersom det inte finns några "störande färgfläckar".
Kamerautrustning: EOS-1D X. 50 mm f/1,4. Exponering: Bl. 1,6, 1/1600 s., ISO 50. Bländarprioritet. Exp.kompensation - 1 steg. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast.
Det är roligt att knäppa något annat än fåglar. Jag skrev i min bok "Konsten att fotografera fåglar och andra djur" att när det gäller actionbilder av fåglar är det ofta bättre att lämna utrymme för beskärningar i efterhand eftersom actionsituationerna är svåra att få skarpa om man inte använder i första hand mittsensor-AF-punkten eller den och omkringliggande -AF-punkter. När det gäller landskap har man däremot tid att komponera, landskapet förblir stilla. Samma sak upplever jag ofta också när jag porträtterar människor, även när det handlar om rörelse och en viss action. Det är betydligt lättare att komponera färdiga bilder i kameran av människor än av flygande och oförutsägbara fåglar. Fotograferar jag dessutom svartvitt (jag väljer monokrom bildstil i kameran, höjer kontrasten och kanske underexponerar jag dessutom något steg för att öka bildens djup eller dramatik) är det ännu lättare att få en färdig komposition i kameran. När jag fotograferar färg är det emellertid inte sällan en färg i bakgrunden som råkar sticka i väg och som jag kanske missade i fotograferingsögonblicket eller inte kunde bli av med. Med svartvit bildstil inställd i kameran slipper jag de störande färgerna automatiskt.
EOS-1 DX. 85 mm f/1,2.
Exponering: Bl. 2,8. 1/2000 s. ISO 125. Bländarförval.
Min hustru och jag fotograferade ett bröllop häromhelgen. Jag brukar inte göra det, men vi fick frågan av några vi känner. Läsaren kanske tänker att det då inte är så svårt. Kruxet är att det är minst lika besvärligt, bara för att jag fotograferar ett bröllop för någon jag känner är förväntningarna ofta minst lika höga, i alla fall om du är fotograf. Och även om förväntningarna skulle vara mindre vill man verkligen inte göra ett dåligt jobb när det är för en vän, i det här fallet var det min hustrus nära vän som gifte sig.
Det svåraste med bröllop är att man inte får misslyckas. För ett proffs gäller det naturligtvis i många sammanhang, men vid ett bröllop är det särskilt viktigt. En del gifter sig förvisso två eller fler gånger, men brudparet tänker sig nog helst att det är en sak man gör en gång i livet. Och då vill man inte att fotografen kommer efteråt och säger att det inte blev några bilder.
Ska man fotografera bröllop är det en fördel att kolla miljöerna i förväg. Sen blir det ändå inte alltid som man tänkt sig. En försenad frisör och ett annalkande regn kan minska fototiden väsentligt.
Jag körde både svartvitt och färg. Oftast hade jag ställt bildstilen på monokrom, vilket innebär att jag får svartvita JPEG-bilder men eftersom jag samtidigt har RAW-format får jag RAW-filer där all färg finns kvar. Jag kan alltså gå tillbaka till RAW-filen och göra om bilden till en färgbild.
Man kan naturligtvis göra om färgbilderna till svartvita bilder i efterhand i Photoshop, och då har man större möjligheter att ändra inställningarna. Fördelen med att ställa in monokrom bildstil i kameran är att de bilder jag ser på LCD-skärmen är bilder i svartvit. På så sätt är det lättare att "tänka" svartvitt. Jag tycker också att det blir roligare än att sitta med bilderna i efterhand i datorn.
Ska barn vara med vid fotograferingen får man räkna med att de inte alltid står där man tänkt sig att de ska stå. Men det kan bli en trevlig bild till kom-ihåg-albumet i alla fall. Här tvingades jag beskära bilden för att ge den litet spänning.
EOS-1 DX. 35 mm f/2.
Exponering: Bl. 3,2. 1/1328 s. ISO 125. Bländarförval.
Innan vi fotograferade Saras och Björns bröllop såg jag en bra video av den duktige bröllopsfotografen Benny Ottosson. Det är en trygghet att kolla hur andra gör innan man ger sig på något nytt. Sedan kanske man ändå gör allt på sitt eget sätt men jag har ändå något att förhålla mig till.
Vi började fotograferingen på morgonen när bruden skulle klä upp sig. Vi träffades vid frisören och det blev en timme senare än tänkt. Bruden var cool och tog det lugnt när frisören inte dök upp förrrän femtio minuter för sent och det blev litet tajt med tiden. En bild när den nästan färdigklädda bruden ringer från salongen för att meddela att hon är sen för den gemensamma fotograferingen var ju därför tvungen.
"Vi är sena till den gemensamma fotograferingen", ringer bruden och meddelar. En bra idé är att få med vägguret på bilden för att ytterligare illustrera situationen.
EOS-1 DX. 50 mm f/1,4.
Exponering: Bl. 1,6. 1/3200 s. ISO 1600. Bländarprioritet. Exponeringskompensation plus med cirka ett steg.
Ibland är bakgrunden stökig och det går inte att hitta riktigt rätt vinkel. Då hjälper ett kort skärpedjup med (nästan) maximal bländaröppning till att förstärka fokus på det viktiga i bilden.
EOS-1 DX. EF 50 mm f/1,4 USM.
Exponering: Bl.1,6, 1/400 s. ISO 1600.
En varm färgton är ofta att föredra. Ställ färgbalansen litet varmare än vad autovitbalansen skulle gjort. Om denna bild kommer att användas till något kommer jag troligen att beskära den i alla fall på vänstra sidan.
EOS-1 DX. EF 85 mm f/1,2 L USM.
Exponering: Bl. 2, 1/400 s. ISO 1600.
Min hustru och jag fotograferade tillsammans den mesta tiden. Men på morgonen hjälpte hon till med påklädningen av bruden.
För att göra klar bilderna nu i efterhand behövdes det ingen speciell retuschering av bilderna av bruden. Men till skillnad från dokumentärfoto måste en fotograf framställa inte minst bruden till hennes fördel, och retuschering av det som inte ser bra ut i en bild bör absolut göras. Ser något inte riktigt bra ut på bild bör fotografen göra lättare retuscheringar. Att inte göra det är närmast oetiskt.
Tvåårige sonen Erik hjälpte till att ge ytterligare liv åt en del av bilderna.
Men det var sällan han stod stilla. Autofokus var som väl var inställd på AI-Servo eftersom brudparet skulle gå mot kameran.
EOS-1 DX. 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 200 mm.
Exponering: Bl. 4, 1/2000 s. ISO 2000. Bländarförval.
När alla satt i kyrkbänkarna och väntade kunde jag smyga ut obemärkt i koret eftersom jag satt mig strategiskt vid dörren, där kunde jag öppna sidodörren och sedan "smygfotografera" brudens ankomst i ösregnet.
EOS-1 DX. 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 150 mm.
Exponering: Bl. 3,2, 1/500 s. ISO 800. Bländarförval.
Väl framme i kyrkan satte jag mig till höger längst in för att kunna fotografera brudparet med brudens ansikte vänt mot mig. Min hustru placerade sig på vänstra sidan om altaret för att få en annan vinkel med brudgummen mot sig.
När alla satt i kyrkan och väntade kunde jag omärkligt smyga ut i sakristian, och genom den öppna dörren i sakristian fotograferade jag bruden när hon kom springande med upplyft brudklänning och släp under paraplyet i ösregnet. En bild som kan bli rolig i minnesalbumet och som nog blir en överraskning för brudparet.
Samma brännvidd och exponering som förra bilden.
Naturligtvis blev det många bilder av bara brudparet också. I kyrkan lyckades vi få alla bilderna man traditionellt vill ha, och tack vare att min hustru och jag befann oss på varsin sida om altaret kunde vi täcka upp olika vinklar utan att behöva springa omkring och störa ceremonin. Det prästen och förmodligen inte heller brudparet vill se är en fotograf som kryper upp bakom altarringen och närgånget försöker ta vidvinkelbilder. Ja, sånt förekommer faktiskt.
Naturligtvis blev det massor med traditionella brudparsbilder. Det gällde att
arbeta snabbt eftersom tidsschemat låg en timme efter och ovädret kom allt närmare i ökad takt.
EOS-1 DX. EF 70–200 mm vid 200 mm.
Exponering: Bl. 3,2. 1/4000 s. ISO 2000.
Exponeringskompensation minus för att inte bränna ut ljusa partier.
Vad är det för hemligt på gång bakom träddörren?
EOS-1 DX. EF 70–200 mm vid 110 mm.
Exponering: Bl. 4, 1/5000 s. ISO 2000. Bländarförval.
Det hann bli många bilder av brudparet nere vid Sillvik dit vi först begav oss. Vi tog först bilder ute på klipporna och sedan fick vi en serie bilder vid några träd och en gångstig som brudparet fick gå upp längs och sedan tillbaka på. Här några av de sista bilderna innan regnet tvingade bruden att fly upp till och in i busskuren vid vändhållplatsen. Jadå, det blev några extra bilder av bruden i full stass i busskuren också. Men dom sparar jag den här gången. Liksom bilderna inne i kyrkan.
Min favoritbild från bröllopet tog min hustru, Agneta Östling. Den är av bruden i det annalkande ovädret. Det är något i bilden som känns Edward Munchs "Skriet". När jag tog fram bilden i Photoshop mörkade jag himlen med hjälp av Lager och Multiplicera, men förändringen lät jag bara påverka himlen för att ge litet ökad dramatik åt den häftiga bilden.
Dög vi som bröllopsfotografer? Det får vi se. Det var i alla fall roligt och jag skulle gärna göra om det. Och då återigen tillsammans med min hustru. Det är skönt att vara två när det gäller något så viktigt som ett bröllop.
Slutligen: Vill du kunna använda bilderna i andra sammanhang som till exempel en blogg eller i reklam bör du slutligen komma överens om detta i förväg med brudparet.
Min favoritbild den här dagen tog min hustru, Agneta Östling. Det är något
i bilden som känns Edward Munchs "Skriet. Den kommer kanske mer ligga bland minnesbilderna än bland
de vanliga bröllopsbilderna, men jag föll genast för bilden så fort jag såg RAW-filen.
EOS-5 D Mk II. 24–105 mm f/4 L IS USM vid 35 mm.
Exponering: Bl. 4,5. 1/1600 s. ISO 160. Bländarförval.
Rådjursserie med första professionella digitalkameran – men i dag: måste jag ha en utrustning för hundratusen för att ta fantastiska bilder?
EOS-1 D Mark II. EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr telekonverter (700 mm).
Exponering: Bl. 7,1, 1/800 s. ISO 320.
Gäller för samtliga bilder i serien.
Det var min första professionella digitalkamera, 2005, en EOS-1 D Mark II. Jag hade med den kameran tagit steget helt från diafilmen till digitalfoto. Plötsligt kunde jag skruva upp ISO-talet till ISO 320 utan problem. Det gav mig 2/3 steg marginal för skärpan genom att jag bländade ner från f/5,6 till f/7,1 och samtidigt slutartiden 1/800 sekund vilket var tillräckligt för att frysa rådjuret.
Jag ägnade några morgnar åt att vandra nära jakttornen ute i det bevuxna fältet. Plötsligt rusade det upp och jag hann få upp kamera och objektiv (500 mm plus konverter) i "skjutläge". En serie skarpa bilder på rådjuret i sitt språng.
Jag hade tur med 500 millimetern med 1,4 ggr telekonverter. Rådjuret var skarpt på alla bilder i serien.
EOS-1 D Mark II. EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr telekonverter (700 mm).
Exponering: Bl. 7,1, 1/800 s. ISO 320. Samma exponering ovan.
När man kör motöjusbilder är det en god idé att öka mellantonskontrasten, antingen i hela bilden eller i huvudmotivet. Huvudmotivet har en tendens att bli kontrastfattigt, utom i kanterna.
Det är klart att jag var frälst av den nya digitala tekniken. Ändå kunde ingen ana vilka kameror vi skulle sitta med bara åtta-nio år senare. När vi plötsligt skjuter med ISO-tal på inte bara 6400 utan 12800, 25600 och vi kan använda bilderna som uppslag i böcker. Okej, när jag kört ISO 25600 har jag kört litet extra brusreducering. Men färgerna har hållit.
Men kameror tar inte bilder av sig själva. Det krävs fortfarande någon bakom kameran.
Ibland hör eller ser jag kommentaren: "jamen jag kan inte få de där bilderna, jag har inte en kamerautrustning för hundratusen kronor".
Jag vet att jag är privilegierad. Jag har möjlighet att använda de bästa kameror som finns och de bästa objektiv som går att få. Men gör det bilderna bättre? Nej. Inte i 99 % av fallen. Men för den där hundrade bilden kanske det spelar roll att jag kan köra med 12 bilder i sekunden, eller rentav 14 bilder i sekunden i nödfall (men då fungerar inte autofokus).
Som nybörjare, och när jag körde diafilm, var det av stor vikt för mig att kunna använda det längsta superteleobjektiv som då fanns, Canons nya 600 mm med nyheten: bildstabilisering. Plus konvertrar.
Men i dag med de mindre sensorerna på prisbilligare amatörkameror (kameror med cropfaktor) får jag samma utsnitt med 400 mm som jag då fick med 600 mm. Och jag behöver inte de dyra ljusstarka gluggarna på samma sätt längre, eftersom jag kan vrida upp ISO-talet. På den tiden gällde först Velvia 50, som kunde pressas till Ei 100, senare Ektrachrome 100 VS, som kunde pressas ett steg men som då blev närapå "för mättad".
De bästa prisbilligare amatörkameror håller i dag en bildkvalitet som överträffar de proffskameror jag använde till mina första fem-sex böcker (ja, den första boken bestod till större delen av diabilder).
Men hastigheten på bildsekvenserna då? undrar någon. Ja, för att få bästa bildkvalitet använde jag proffskamerahusen med fullformatssensor, EOS-1 Ds-husen. Men bildsekvensen var sämre än i amatörhusen i dag. Med första kameran kunde jag ta tre bilder i sekunden, med nästa fullformatskamera kunde jag ta fyra bilder i sekunden. Och jag använde dessa hus till de flesta bilder, även actionbilder och flyktbilder. Jag ville ha den bättre bildkvaliteten. Sedan hade jag ibland ett extra D-hus med 1,3 ggr cropfaktor om det var nödvändigt med hög serietagningshastighet, fast till 90 % körde jag de långsammare fullformatskamerorna.
Med dagens amatörkamerahus med mindre sensor med motsvarande skenbar brännviddsförlängning kan jag ta fantastiska bilder med en utrustning som inte kostar 150.000 utan tjugotusen kronor, på sin höjd trettiotusen.
Det finns alltså inget att skylla på längre.
Men varför använder då jag och andra proffs dessa dyra hus och denna kostsamma utrustning om man kan ta samma bilder med en betydligt billigare utrustning? Jo, huvudsakligen därför att jag som proffs måste komma hem med bilderna. Och inte bara ibland. Utan varje gång jag åtar mig ett uppdrag.
Jag kan inte skylla på att kameran slutade fungera. Jag kan inte skylla på någonting. Ska jag överleva som professionell fotograf måste jag "leverera". Varje gång. Och då måste jag kunna lita på en kamerautrustning som jag i princip kan stå i duschen med i en halvtimme och veta att den fortfarande fungerar.
Att man kan ta samma bilder med billigare kameror, standardkitobjektiv och prisbilligare telezoomar och vidvinklar som jag får när jag använder proffsutrustningen tänker jag skriva mer om längre fram.
Bilden är en kraftig delförstoring och användes i en kalender, tryckformat 40 cm. Med fullformatskamerorna kunde jag göra kraftiga beskärningar och ändå använda bilder till tryck i böcker och magasin. Nackdelen med de tidiga fullformatskamerahusen var bildhastigheten: med första kamerahuiset kunde jag ta tre bilder i srkunden, med nästa modell var högsta bildfrekvens fyra bilder per sekund. Trots det valde jag att använda fullformatskamerorna även vid de flsta actionsituationer.
EOS-1 Ds MarkIII. EF 300 mm f/2,8 L IS USM.
Exponering: Bl.5,6, 1/800 s. ISO 200. Manuell.
Min nya bok "Konsten att fotografera fåglar och andra djur"
Slutligen vill jag göra reklam för min egen nya bok: "Konsten att fotografera fåglar och andra djur". Jag bad Christian Nilsson, teknisk redaktör här på tidningen FOTO, fackgranska texten i vintras. Christian har testat eller hållit i snart sagt alla nya kameror och objektiv som kommit de senaste femton åren. Hans synpunkter var mycket precisa och av största vikt för framför allt de tekniska avsnitten och han kom med fantastiskt bra förslag på strykningar. Dessutom hjälpte han mig med vad funktioner heter i andra kameror än de Canon-kameror jag använder. Ett stort tack vill jag därför rikta till honom här i bloggen. Litet nytta tror jag Christian hade av i alla fall några avsnitt i boken, några idéer till artiklar eller saker att ta upp i FOTO tycker jag mig känna igen i numren nu i vår och sommar. Det gläder mig i så fall.
Färglöst – och svart och vitt
EOS-1 D Mark IV. EF 300 mm f/2,8 L II IS USM plus 2 ggr telekonverter (600 mm).
Bl. 6,3, 1/8000 s. ISO 200. Bländarförval.
Jag har skrivit om det förr. Glöm inte att testa svartvitt! Gärna direkt i kameran genom att välja Monokrom bildstil.
Bilden ovan är dock inte svartvit. Men den fungerar på samma sätt som en svartvit bild. Bara solljuset ger en färgton i delar av bilden. Jag har placerat den bland svartvita bilder i ett par utställningar jag haft. På håll har betraktaren sett en svartvit bild för att sedan upptäcka färgtonen.
Han stod bara en mycket kort stund på det sättet på bergskammen. Men jag hann springa en bit för att få kompositionen rätt.
Man kan naturligtvis göra om bilderna i Photoshop till svartvita bilder. Det gjorde jag med lappugglan nedan. Den satt nästan inne i den täta skogen men där ljuset nådde in. Det var en tidig morgon i Västmanland 2008. Men jag gjorde en svartvit bild av den först nu i veckan när jag höll på med bilder till en utställning på Österlen tillsammans med Jan-Peter Lahall. Galleri Gyllengården: 6 juli till 4 augusti.
Lappuggla i Västmanland. Bilden har gjorts om till en svartvit bild i efterbehandlingen.
EOS-1 Ds Mark II. EF 600 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr telekonverter (840 mm).
Exponering: Bl. 5,6, 1/100 s. ISO 800. Bländarförval, exponeringskompensation på minus för att låta skogen förbli mörk.'
När jag var i Chile i januari i år ägnade jag en hel dag åt att fotografera knölvalar. De gjorde sig bra i svartvit, bilden nedan medvetet underexponerad för att öka dramatiken. Därtill har jag för att förstärka dramatiken efterbelyst skuggorna/lågdagern i bakgrunden och himlen med cirka 6–8 %. Den här bilden kom med i min nya bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur".
Eldslandet och Chile var en underbar upplevelse. Jag ska ner dit igen i januari 2014 med svenska fotoentusiaster, jag tror vi har några platser över på grund av sjukdom om någon skulle vara intresserad.
Knölval, Eldslandet, Chile.
EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM.
Exponering: Bl. 8, 1/5000 s. ISO 400. Medvetet underexponerad.
Färdig bok och dramatiskt motljus
Kronhhjortar strax före solnedgången i den före detta kungliga jakt- och naturparken på Själland.
EOS–1D X. EF 600 mm f/4 L II IS USM plus 2 x telekonverter (1200 mm).
Exponering: Bl. 10, 1/1250 s. ISO 640. Bländarförval. Exponeringskompensation minus två steg.
Äntligen klar! Tanken var att skriva en handbok i fågel- och djurfotografering, sidantal 160 som skulle kommit ut hösten 2012. Istället blev det en tegelsten som kom att omfatta det mesta från det mest grundläggande till bildbehandling i Photoshop, nästan 350 sidor.
Varje steg ledde till ett nytt steg. Och när det mesta redan var täckt, ja då var det lika bra att göra ett riktigt kapitel om bildbehandling också. 35 sidor på slutet som ska omfatta nästintill vad som ryms i en bok. Men utan en massa luft.
Hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gjort boken. Men så är det väl med det mesta. Jag hade aldrig startat bokförlag vid 22 års ålder om jag vetat vad det innebar. Elvahundra titlar och trettiotvå år senare vet jag det.
Kanske är det tur att vi ger oss in på saker utan att veta vad det innebär eller vad det leder till. Hade vi människor inte gjort det hade mycket aldrig kommit till.
Att boken är klar innebär att jag kommer att börja blogga mer flitigt.
Bilden ovan fick jag när jag höll en workshop i maj. Jag väntade på att kronhjortarna eventuellt skulle vända om och passera skogsdungen och därmed komma i motljus med en mörk bakgrund. De vände om och jag hann få två hyfsade bilder innan tillfället var borta. Bilden skulle ha kunnat illustrera det avsnitt i boken som handlar om att medvetet underexponera för att åstadkomma en mer dramatisk effekt. Ett knep jag lärt mig av Andy Rouses böcker och av min vän Tom Svensson, som arbetar på Nordens Ark och fotograferar mycket.
Samma med rödspoven nedan. Den kunde fått vara med i boken, den är egentligen bättre än en liknande bild som nu är med. Men den andra bilden illustrerade bättre mitt resonemang.
Rödspov i motljus rakt mot linsen.
EOS-1D X. EF 600 mm f/4 L II IS USM plus 1,4 ggr telekonverter (840 mm).
Exponering: Bl. 5,6, 1/640 s. ISO 2500. Exponeringskompensation: minus, mellan ett och två steg (angivelse saknas).
PS. Min bok heter "Konsten att fotografera fåglar och andra djur" (förlag: Norstedts).
Svettiga och törstiga busar i svartvitt
Viggo, Eddie och Isak på Busfabriken i Helsingborg.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM. Exponering: Bl. 1,2, 1/250 s. ISO 2000. Bländarförval. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast.Skärpan ligger till vänster på Viggos ögon.
Busfabriken brukar innebära väntan för mig, men jag hade med mig kameran och mitt favoritobjektiv för porträtt, det extremt ljusstarka 85 mm objektivet. Det tillåter mig dels att få bilder i dåligt upplysta rum, dels ger den största bkländaröppningen mig ett extremt kort skärpedjup med en mycket behaglig oskärpa bortom skärpefältet.
Jag kör svartvitt, eftersom det renodlar former och strukturer i bilden. Att köra färg på Busfabriken skulle medföra väldigt röriga bilder. Väljer jag Monokrom bildstil för mina JPEG-bilder slipper jag störande färger, och höjer jag dessutom kontrasten några steg blir bakgrunden ett ännu mindre problem.
Trots ljusstyrkan f/1,2 krävdes på sina håll höga ISO-tal.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2. Exponering: Bl. 1,2, 1/640 s. ISO 8000. Monokrom
bildstil, höjd kontrast två steg. För denna bild sänkte jag dessutom lågdagern
litet extra i verktyget Kurvor i efterbehandlingen.
Svetten lackade oå Eddie när han kom till fiket och ville ha mer dricka.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM. Exponering: Bl. 1,4, 1/80 s. ISO 1000.
Bländarförval. Monokrom bildstil.
Eddies kompis Viggo följde med.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2. Exponering: Bl. 1,2, 1/64 s. ISO 500.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2. Exponering: Bl. 1,2, 1/50 s. ISO 500.
Monokrom bildstil.
Hemfärden sker alltid för tidigt.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM. Exponering: Bl. 1,4, 1/200 s, ISO 2000. Bländarförval. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast. Kontrasten höjdes därtill litet extra i efterbehandlingen, jag behöll tonvärdena för övre mellantonerna men sänkte lågdagern ett snäpp.
Vad gäller övriga bilder utom den med ISO-tal 8000 har jag inte behövt göra något i efterbehandlingen. Kameran lämnar klara JPEG-filer. Ingen exponeringskompensation.
Porträtt i svartvitt
Alice med nyinköpta skor och klänning i TV-soffan. Belysning är den vanliga vardagsrumsbelysningen. EOS-1D X, EF 24 mm f/1,4 L USM. Exponering: Bl. 2, 1/40 s. ISO 4000. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast.
Att fotografera svartvitt gör allt så mycket enklare. Bilden ovan har jag beskurit litet till höger, vilket gav aningen bättre balans i bilden. Annars behöver jag inte göra mycket; kontrast, exponering sitter ofta som de ska när jag fotograferar svartvitt i kameran. Bildstilen ställer jag på Monkrom, jag höjer kontrasten och eventuellt använder jag ett filter. Vilket filter jag väljer beror på motivet och vad jag vill uppnå.
Det är min dotter framför TVn med de kläder hon och min hustru handlade på rean på dagen. Första gången Alice har kilklack, och hon ser ut som den tonåring hon blir i år. För att bilden skulle bli lyckad fick jag be henne sitta i en position man vanligen inte sitter i på soffan. Satt hon avslappnad blev bilderna inte bra. Att positionen är ansträngd syns inte på bilden.
Ljuset är det naturliga ljus som lamporna i hörnet och taket ger. Jag placerade henne så att ansiktet skull bli upplyst utan störande skuggor.
Den JPEG-fil kameran ger är färdig. Ofta är det färgerna som ställer till det, här behövdes inget efterarbete med vare sig nivåer eller kontrast. Objektivet är 24 mm med ljusstyrkan f/1,4, här har jag emellertid bländat ned ett steg till bländare 2 för att få aningen mera skärpedjup.
Isak, 7 år, inne i bilen. Ljus från bilfönstren. EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 L USM.
Exponering: Bl. 1,4, 1/250 s. ISO 3200. Bildstil: Monokrom, höjd kontrast. Inget efterarbete.
Medan min dotter Alice och min hustru Agneta shoppade i Helsingborg följde jag med grabbarna en stund till Busfabriken. Fullt ös på Isak, 7, Eddie 10 och kompisen Viggo. På väg ut i bilen fotograferade jag Isak i baksätet. Två bilder tog jag, den övre är bild nummer 2, sedan jag bett Isak flytta huvudet några centimeter bakåt och vrida huvudet en aning. Bilden längst ner är den bild jag först tog. Men jag var inte nöjd med skuggorna, och därför ville jag ändra ljuset litet. Bara aningen annorlunda huvdvinkel och skuggorna föll helt annorlunda. Vilken bild som är bäst, det är naturligtvis en fråga om tycke och smak. Först föredrog jag definitivt bild nummer två, den ovan. Men nu i efterhand tycker jag att skuggorna i den undre bilden, den bild jag tog först, är rätt intressanta.
Det första av de två porträtt jag tog på Isak, 7 inne i bilen. Jag var inte helt nöjd med hur ljuset föll från bilfönstren utan bad Isak ändra huvudet litet (se förra bilden). Nu i efterhand tycker jag skuggorna även i den här bilden är intressanta. Det korta teleobjektivet med ljusstyrka f/1,2 (här nedbländat 1/3 steg till bl. 1,4) ger en vacker oskärpa i bilden.
EOS-1D X. EF 85 mm f/1,2 nedbländat till f/1,4. 1/250 s. ISO 3200. Bländarförval.Bildstil: Monokrom, höjd kontrast. Inget efterarbete behövdes.
Bryt med färgen!
Eldslandet (Chile), januari 2013. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 262 mm. Exponering: Bl. 5,6, 1/1600 s. ISO 125. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
Naturromantiken blomstrar inom naturfotografin. Och den gör det i färg. Ett sätt att bryta med det naturromantiska betraktelsesättet eller att helt enkelt bara få till litet andra bilder än de vi brukar få kan vara att arbeta i svartvitt istället för färg. Svartvitt renodlar former och strukturer i motiven.
Naturligtvis går det att omvandla bilderna till svartvitt i efterhand, men jag tycker att det är mycket roligare att göra det redan i kameran. När jag arbetar med svartvita bilder i kameran börjar jag "tänka" svartvitt. Dessutom har jag upplevt att jag fått fler helt färdiga beskärningar redan i samband med fotograferingen när jag arbetat medvetet med svartvitt. Det senare är kanske bara som jag inbillar mig, det kan också ha att göra med att jag får färre störande färgfläckar att tänka på, jag behöver inte i efterhand beskära en bild för att en färg distraherar på ett negativt sätt.
Men inte bara beskärningarna är lättare, förvånansvärt ofta har jag fått bilder där jag inte behövt göra någonting i efterbearbetningen, förutsatt att jag ställt kontrast och exponerat på önskat sätt. JPEG-filen från kameran har varit fantastiskt bra från början.
Eldslandet (Chile), januari 2013. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 300 mm. Exponering: Bl. 7,1, 1/3200 s. ISO 160. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
Om jag går in i menyer baktill på kameran och går in i "Bildstil" kan jag välja Monokrom istället för Standard. Bildstilarna styr hur kamerans JPEG-filer ska se ut. Man kan öka eller minska kontrasten, höja eller sänka färgmättnaden, förändra skärpan eller färgtonen även i vanliga färgbilder, för svartvita bilder kan man även välja färgfilter. När jag kör svartvitt ökar jag alltid kontrasten.
Jag har precis gjort klar en alldeles för tjock bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur", som kommer ut i maj. Istället för 170 sidor blev den det dubbla. Men tanken är att den ska innehålla "det mesta", så ett avsnitt måste ju handla om svartvit fotografering. Sedan i höstas har jag allt oftare gått över till svartvitt. Människoporträtt är särskilt tacksamma motiv. Med svartvitt blir jag av med färger som stör, jag får nästan med automatik en renare och enklare bild.
Medresenärer på båten i Eldslandet kollar efter kondorer i luften. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 160 mm. Exponering: Bl. 6,3, 1/1600 s. ISO 250. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
Vännerna Reinhold och Anita från Östersund följde med på båten i Eldslandet. EOS-1D X. EF 8–15 mm f/4 L IS USM vid 15 mm. Exponering: Bl. 7,1, 1/200 s. ISO 640. Bländarprioritet.Bildstil: Monokrom.
Svartvitt ger lätt renare porträtt, jag väljer gärna svart bakgrund för dramatik och djup eller här helt vit bakgrund (himmel). Medresenär på Eldslandetbåten, en av Sveriges främsta föregångare inom HIV/AIDS-forskning och behandling. EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 200 mm. Exponering: Bl. 5, 1/400 s. ISO 400. Bländarprioritet. Bildstil: Monokrom.
MIn dotter Alice och min hustru Agneta följde med på resan. EOS-1D X. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 142 mm. Exponering: Bl. 3,2, 1/1328 s. ISO 400. Bländarprioritet. MInuskompensation. Jag underexponerar gärna svartvita bilder.Bildstil: Monokrom.
Kocken på båten visade sig ha en dold talang. Han gjorde fågelkonstverk av frukter. För att jag skulle kunna få den mörka bakgrund jag ville ha lånade han ut en svart bordsduk.Befintligt ljus i matsalen. EOS-1D X. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 110 mm. Exponering: Bl. 4,5, 1/250 s. ISO 3200. Bländarprioritet. MInuskompensation. Omgjord till svartvit i Photoshop.
EOS-1D X. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM. Bildstil: Monokrom.
Repetition om bildvinkelns betydelse och om konsten att ligga lågt
Svartmaskad ibis, Chile, fotograferad med kamera och teleobjektiv i markhöjd.
EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM + 1,4x III telekonverter (560 mm). Exponering:1/2000 s, f/4,5. ISO 500. Bländarprioritet.
Jag påmindes om det häromdagen här i Chile när jag fotograferade den svartmaskade ibisen, en riktig skönhet enligt min mening. En ganska högljudd sådan också. Jag vill därför gärna än en gång upprepa vad jag brukar tjata om på mina förerläsningar: att man bör ligga lågt som fågelfotograf. Och jag menar då detta bokstavligen. Vinkeln blir bättre, man får en intimare känsla om man är på samma nivå som fågeln. Därtill kommer bakgrunden att bli mer softad, fotograferar man snett uppifrån får man marken bakom fågeln som bakgrund. Bilden ovan är tagen med objektivet i markhöjd. Nästa bild är tagen på ungefär sanma avstånd och med ungefär samma brännvidd. Då kommer marken bakom att kännas mindre trevlig, den blir inte alls på samma sätt softad.
Samma ibisfågel fotograferad från 60–70 cm höjd ovan marken. EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1600 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
Men fördelen med ett superlångt teleobjektiv är att det ändå kan fungera hyfsat bra med en högre skjutvinkel. Och detta kan ha två förklaringar.
Den ena är att långa teleobjektiv trots allt ger ett väldigt kort skärpedjup, och porträttet där benen på ibisen inte är med fungerar utmärkt, trots den högre bildvinkeln.
Genom att benen inte är med fungerar den högre bildvinkeln (kameran på 60–70 cm höjd) trots allt bättre. Brännvidden 600 mm ger ett tillräckligt kort skärpedjup för att ge en softad bakgrund. Ibisen är på denna bild därtill närmare kamera och objektiv vilket ytterligare minskar skärpedjupet, och därmed ökar oskärpan i bakgrunden. Bakgrunden kommer då relativt sett längre bort.
EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1250 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
Den andra har att göra med att med en riktigt lång brännvidd blir bildvinkeln inte så nedåtriktad eftersom objektet, i det här fallet den svartmaskade ibisen, befinner sig relativt långt bort. Marken i bakgrunden kommer med andra ord att komma längre bakom fågeln och därmed bli mer softad än om vi använt ett mindre långt teleobjektiv. Bara vid klorna och strax bakom blir marken skarp.
Enligt min mening inte riktigt lika bra som om vi lagt oss ned på marken. Men ett riktigt långt teleobjektiv, 600 mm, ger ändå en bättre bildvinkel (och en mer softad bakgrund) än om vi hade haft fågeln nära och bara 300 mm brännvidd även när kameran som här står på ett stativ en bit upp från marken. EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1250 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
När vi talar långa brännvidder finns en ytterligare fördel som inte har med bildvinkeln att göra eller med skärpedjupet. Jag stör mindre. Ett annat sätt är naturtligtvis gömsle.
Jag har ju blivit försenad med min bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur", men i vår utkommer den verkligen. På Norstedts.
