I slutet av juni hörde den nederländska reklambyrå som arbetar för Canon i Europa av sig. De frågade om jag ville vara med i en produkt- och reklamfilm för en ny kamera. Man visste ännu inte vad det var för kamera, bara att den skulle vara en kamera för amatörer med en del förbättrade egenskaper. Bland annat nämnde de att autofokusen skulle ha förbättrats, med just sport- och fågelfotografer i åtanke. Jag sa ja, min erfarenhet av Canon är att de levererar bra kameror. Men jag ville gärna hinna testa kameran först, jag lovade inget.
Konkurrensen mellan kameratillverkarna har hårdnat, och det är med nödvändighet mycket hysch-hysch kring nya produkter som ska introduceras på marknaden. I mitten av juli anlände kamerahuset upp till mitt favoritställe i Norge, den var väl inpackad i en anonym kartong - och tillsammans med den följde en Canonrepresentant från Europa-kontoret.
Jag är van vid Canons stora proffskameror, EOS 1 D Mark III resp. 1 Ds Mark III. Den förra med sin extrema bildhastighet på upp till tio bilder i sekunden använder jag till riktigt snabb action och när jag behöver överskrida 1600 i ISO (eftersom brusnivån är så låg på den kameran). Bildfilerna på 12 megapixel tål även en viss beskärning.
EOS 1 Ds-modellen med 22 megapixel använder jag när en bildhastighet på fem bilder i sekunden är tillräcklig och när jag har tillräckligt med ljus för att slippa gå över ISO 800-1600. Då är den helt i sin egen klass vad gäller bildkvalitet.


Vad jag fick i handen i juli visade sig vara en avancerad amatörkamera, eller semiproffskamera, som med en 15 megapixels sensor och 6,3 bilder i sekunden kan liknas vid ett mellanting mellan de båda proffsmodellerna. Kameran var alltså nästa modell, EOS 50D, i Canons serie med 20D, 30D och 40D.
Jag har inte fotograferat med de tidigare modellerna, utöver 10 D. Men trots att bruksanvisning saknades (någon sådan fanns ännu inte) tog det bara ett par minuter att sätta sig in i funktionerna på den nya 50D.
Det som intresserade mig först och främst med kameran var hur autofokusen skulle reagera. Enligt muntlig uppgift skulle den vara försedd med en ny DIGIC IV-processor som ytterligare skulle förbättra autofokusens prestanda. Innan jag åkte ut i hyrbåten för att fotografera måsfåglar provade jag därför autofokusen på land. I one-shot-läget ställde jag skärpan på min 300/2,8 IS på oändligt, riktade kameran på gruset tre meter bort och tryckte av. Jag upprepade proceduren med olika motiv nära närgränsen, och skärpan satt där blixtsnabbt varje gång. Förbluffande snabbt, måste jag tillägga.
Jag testade kameran även med zoomen 70-200/2,8 och lät den sedan ställa in fokuseringen kontinuerligt med båda objektiven, medan jag mycket snabbt panorerade nedåt från stranden 200 meter bort på andra sidan vattnet till vattenytan några meter framför mig. Fokus följde med hela tiden.

När jag tog fram min EOS 1 D Mark III och gjorde samma sak var resultatet inte lika övertygande, jag har ju upplevt Mark III-orna som snabba, men EOS 50 D var uppenbart snabbare. Jag upprepade manövern ett tiotal gånger med båda kamerorna.
När det i alla fall gäller stillastående motiv är min bedömning att EOS 50D har världens troligen hittills snabbaste autofokus.


EOS 50 D ger i original bildfiler på 4752x3168 pixlar utan interpolering. Canon EOS 50 D, EF 70-200/2,8 IS. Bländarförval, bländare 6,3. ISO 640.

Nästa fråga gällde hur kameran skulle fungera ute i fält. Att fotografera flygande fåglar tillhör det svåraste och mest krävande man kan utsätta en kamera för vad gäller autofokus.
Det nya EOS 50D-huset med EF 300/2,8 IS respektive EF 70-200/2,8 IS med och utan 1,4 gångers konverter klarade för det mesta att följa de trutar som flög efter båten eller som flög mot mig när vi ankrat. Det vill säga, siktade jag rätt och gav kameran några tiondels sekunder att reagera, då fick jag skarpa bilder. När det inte blev skarpt var det jag som hade missat att ha fågeln i centrum.
Jag använde AI-SERVO AF med enbart den centrala fokuspunkten inkopplad – något jag rekommenderar att man gör när det gäller fåglar i flykt. Min erfarenhet är att den skärpeföljande autofokusen fungerar bäst med bara en punkt inkopplad, på sin höjd ibland utökad med ett par punkter omedelbart runt själva mittsensorn (detta gäller i proffsmodellerna). Om man använder sig av hela fältet av AF-punkter i AI-SERVO-läget hinner nämligen inte kameran räkna ut sambandet mellan alla olika AF-punkter och rörelsen, i alla fall inte när det handlar om snabbt flygande fåglar.

Föratt ändå testa den nya kameran slog jag över till alla fokuspunkter, fortfarande med AI SERVO AF. Samtidigt kontrollerade jag att jag bländat ned ett och ett halvt steg för att öka skärpedjupet. Använder man alla fokuspunkter och fågeln upptar ett relativt stort utrymme i sökaren, då vet man nämligen inte om kameran kommer att fokusera på en vingspets eller om den lyckas fokusera på ögat, det är på det jag vill ha skärpan. Med litet nedbländning förblir ögat skarpt även om huvudfokus ligger en bit ifrån på till exempel vingen.
Till min förvåning lyckades den nya EOS 50D med 70-200/2,8- respektive 300/2,8-gluggarna ganska väl följa trutarna även när jag hade alla AF-punkter inkopplade. Jag tror inte det fungerar alltid, men detta var klart bättre än på någon tidigare kamera jag prövat.

Hastigheten på 6,3 bilder i sekunden räcker för att kameran ska kunna fånga till exempel havsörnarnas vingslag i alla olika positioner. Med några av de tidiga, mer långsamma digitalkamerahusen hände det att jag alltid fick bilden på precis samma ställe i den mäktiga fågelns vingslag. Min erfarenhet säger mig att den kritiska punkten ligger nånstans kring fem bilder i sekunden. Är bildhastigheten högre än så bör man få vingslagen i olika positioner med de flesta fåglar, även större rovfåglar och ugglor.
Jämför man med de tio bilder i sekunden som jag teoretiskt kan få ut med min 1 D Mark III så är det ju en skillnad, men i praktiken är det sällan jag skulle missa bilder för att hastigheten "bara" är 6,3 per sekund.
På rummet kollade jag bildfilerna – tyvärr hade jag varit tvungen att fotografera i JPG-format, eftersom det ännu inte fanns någon RAW-konverterare. Filerna var som jag nämnde större än jag hade förväntat mig. Jag hade som sagt trott att det skulle röra sig om max 12 eller möjligen 13 megapixel, ungefär som på min 1 D Mark III. Men EOS 50D har alltså en 15 megapixels sensor.

Bildstorleken på 15 megapixlar ger mig som fotograf stora möjligheter att beskära bilderna kraftigt och ändå använda dem för exempelvis en helsida i en bok (med viss interpolering). Stora bildfiler är inte minst viktigt för en fågelfotograf. Hur många gånger sitter den perfekta beskärningen direkt i kameran när du med AF-mittpunkten ska följa en fågel i flykten? Alla som fotograferat fåglar vet att man då och då måste beskära också av ett annat skäl, därför att man inte kommit tillräckligt nära.
För att se vad 50D klarar, körde jag höga ISO-tal (ISO 640 till 1600) nästan hela tiden. Tyvärr hade jag inga möjligheter att på så kort tid göra någon ordentlig test. Min känsla är att brusnivån är låg, speciellt med tanke på att jag var tvungen att arbeta med jpg-filer och att Canon pressat in så mycket som 15 megapixel i en APS-C-sensor (22.3 x 14.9 mm).


Havsörn. Nedan i delförstoring. Här fotograferad med viss nedbländning för skärpedjupets skull och med alla autofokuspunkter inkopplade i AISERVO-läget ­ med kamerans exponeringsautomatik och highlight tone priority-funktionen påslagen. Med ett rätt så mörkt berg i bakgrunden skulle de ljusaste partierna på huvudet med sannolikhet ha bränts ut i normala fall när jag använder autoexponering, men highlight tone priority-funktionen räddar en viss teckning i dessa partier. Troligen räddar funktionen mer om jag fotograferar i RAW- och inte som här i JPG-format.



En annan finess som introducerades redan med förra modellen, EOS 40D, är funktionen Highlight Tone Priority. Syftet med den är att rädda högdagrarna från att bli utbrända. Jag har ju tidigare i bloggen nämnt svårigheten med att exponera till exempel en vit fågel rätt mot en mörk bakgrund. Även om den vita fågeln upptar en relativt sett stor yta (25-35 %) så stjäl nämligen en mörk, till exempel grön, bakgrund så mycket ljus att kameran tror att motivet i sin helhet är mörkare – och därför exponerar kameran ljusare än vad den vita fågeln egentligen tål. Det här gäller för övrigt alla kameror och kameramärken.
Jag brukar ge rådet när det gäller den typen av motiv – vit fågel mot mörk bakgrund – att man bör underexponera med 2/3 upp till ett helt steg, vid starkt solsken till och med ännu mer. Detta för att rädda fågelns högdragrar, dess ljusaste partier, från att helt bränna ut. Att bränna ut innebär att man förlorar alla detaljer och nyanser i de ljusa partierna.
Den mörkare bakgrunden kan man alltid ljusa upp i efterhand. Digitala bilder innehåller så mycket information i skuggpartiernas detaljer att dessa – till skillnad från utbrända högdagrar – går att rädda genom uppljusning i efterhand. Nackdelen är att bruset ökar en aning i dessa partier.


Videofilmaren Johan från Holland. Han är själv fågelskådare.

För den som i hasten glömmer att ställa om exponeringen till 2/3 upp till ett helt stegs underexponering räddar funktionen Highlight Tone Priority högdagrarna – och bilderna från att hamna i papperskorgen. Huruvida Highlight Tone Priority-funktionen därtill i realiteten ökar det ljus- eller tonomfång jag kan arbeta med eller om den bara automatiskt underexponerar bilden så att högdagrarna klarar sig låter jag vara osagt. Oavsett vilket är det ingen dum funktion.
När jag provade EOS 50D körde jag med automatisk färgbalans, något jag normalt aldrig gör i JPEG-läget. Bara när jag fotograferar i RAW-format brukar jag våga köra automatisk färgbalans, eftersom jag då alltid kan ändra färgtemperaturen i efterhand, vid själva råfilskonverteringen. Men nu ville jag alltså se hur väl den automatiska vitbalansen fungerade.
I 50 procent av fallen var jag helt nöjd, men när jag hade vatten i motivet och litet varmare kvällsljus ville kameran gärna ställa om färgtemperaturen. Jag rekommenderar därför att man åtminstone när man fotograferar i JPEG i möjligaste mån själv ställer in färgtemperaturen – då har man fullkomlig kontroll. Dessutom finns de förvalda lägena med symboler för solsken/dagsljus, skugga, molnigt väder, och så vidare.

När det gäller blixtautomatiken är min erfarenhet att proffskamerorna ofta underexponerar, vilket förvisso är bättre än motsatsen. Jag hade alltså inga förväntningar när jag tog några testbilder med den inbyggda blixten på EOS 50D. Jag använde programautomatik och fotograferade ett ansikte som upptog 15-20 procent av ytan med en mycket mörk bakgrund i övrigt, ett stort, dåligt upplyst rum. Jag fotograferade sedan ett rum med vita väggar, och några olika motiv. Jag har ingen erfarenhet av de tidigare kamerorna i serien, 30D och 40D, och jag är förvånad att automatiken kklarade samtliga dessa situationer. De vita väggarna blev inte grå utan förblev vita, den automatiska färgbalansen fungerade också bra.
Nu fick jag alltså bara tre dagar på mig att testa kameran, och under de två sista dygnen skulle dessutom filmteamet från Holland göra ett par olika produktfilmer där jag medverkade. De dagarna prioriterade jag att ge videofilmaren från Holland rätt bildvinklar med det bästa ljuset och den bästa bakgrunden. Jag kan ju fjordarna och bergen i området i stort sett utan och innan.


Utifrån dessa begränsade dagar är i alla fall mitt helhetsomdöme om kameran att den är lättarbetad – till min förvåning trivdes jag med kameran i handen, jag har tidigare aldrig varit så förtjust i mindre kameror utan föredragit ett stort hus att hålla i. Men även utan batterigrepp kändes 50D bekväm. Och efter tre dagar med så lätt kamera måste jag erkänna att det har sina klara fördelar att slippa mina tunga proffshus.
LCD-skärmen var ljus och tillräckligt stor för att jag lätt skulle kunna kontrollera bildkvaliteten – och histogrammet.
Med den utökade filstorleken 15 megapixel, en bildhastighet på 6,3 bilder i sekunden och med kanske den snabbaste autofokusen på någon kamera var det bara en sak jag kunde sura över när Canon-representanten ville packa in kameran i den anonyma förpackningen igen. Att jag inte fick behålla den än så länge hemliga kameran.
Möjligen kunde ytterligare en sak bekymra mig. När priset på 10-12.000 tillåter de flesta (i vår del av världen) att köpa ett kamerahus som på många sätt är i klass med de bästa proffskamerorna, ja hur mycket skiljer då proffens utrustning från amatörfotografens?

Det senare tar jag som yrkesfotograf som en utmaning.

Anmärkning: Jag fick en ersättning för att vara med i produktfilmerna. Jag får emellertid ingen ersättning av Canon för att skriva detta.

Redaktionens tillägg: Canon EOS 50D kommer naturligtvis att testas på vanligt sätt i ett kommande nummer av FOTO.


Tekniska data:

• 15 megapixel - högst upplösning av alla kameror med APS-C sensor
• Digic IV processor med 14-bitars A/D omvandling
• Känslighet inställbar upp t.o.m. ISO 12800
• Ny, väsentligt skarpare 3-tums monitor med 920 000 bildpunkter
• Live View med 3 autofokus-lägen, bl.a. Face Detection (ansiktssökning)
• Förbättrad autofokus (men fortfarande 9 korsformiga punkter)
• Serietagning med upp till 6,3 bilder/s
• Mikro-justering av autofokus hos olika objektiv
• HDMI-utgång för TV-anslutning

I går skickade vi den tryckklara pdf:n på inlagan till "Kaxiga fåglar". I förra bloggen skrev jag att biätaren som flög ut ur bohålet i grusgropen inte passade. Jo, den kom faktiskt med, tre timmar före avlämning av pdf:n, bildtexten på det uppslaget tillät eller behövde en liten bild för att så att säga balansera biätaren på vänstersidan, som vi hade bytt i förra veckan.

Jag andades ut i går kväll. Boken var klar, tänkte jag. Sex månaders intensivt arbete var över.


Bilder som inte kom med i boken men var med ett tag. Kaxig ormvråk utanför mitt arbetsrum. Har gjort så jag kan ta pauser i datorarbetet och fotografera ventuella gäster vid middagsbordet. I vintras serverades förutom fågelfrön alaskafångad fisk.. Canon 1 D Mark III, EF 500/4. ISO 1600, 1/160 s., bländare 8.

Den är ormvråken var med någon gång i layouten men inte med. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 2500, 1/30 s., bländare 3,2.

Men bara en stund, sen kom jag på att vi ju inte gjort klart omslaget. Vi har framsidan, men inte resten.

Omslaget förtränger man nog gärna. Det är en knepig sak. Framsidesbilden är svår. Den ska få en läsare/bokköpare att ta upp just den boken bland tusen andra i en bokhandel. Den bör locka även på ett visst håll. Och samtidigt ska den passa någorlunda med innehållet i övrigt.

Och vad ska baksidan innehålla? En bild och text? Många små bilder? Vi kör nog tre bilder, en större och två mindre och text. Omslaget ska ju "sälja" boken, ska vi citera recensioner och omdömen? Å ena sidan tycker jag det blir tjatigt, å andra sidan vet jag som bokläsare själv att om jag inte känner till en författare är recensionsklippen på omslaget av största betydelse för att få mig att ta upp boken och titta närmare på den - och därmed kanske överväga att köpa den.

Vad ska baksidestexten i övrigt innehålla? Kort måste den vara, det vet jag. Ingen läser en lång baksidestext. Några frågor? Ja. Det är alltid bättre att väcka nyfikenhet genom frågor än att tala om vad en bok så att säga "kommer fram till". Om man har slutresultatet på baksidan, brukar jag i min roll som förläggare säga till författare, vem behöver då läsa boken?

Omslag är krångliga, det är en mängd överväganden som måste göras.

Vi får se om vi hinner göra omslaget i dag - eller om vi får fortsätta i morgon. Ikväll ska jag föreläsa på Falkenbergs Bibliotek, jag har en mindre utställning på Falkenbergs Museum över sommaren, drygt 25 bilder i formatet 70 x 100 cm resp. några canvaser på 1,7 meter.

Rosendskedstork som landar. Den ersatte en annan skedstorksbild i slutskedet, jag hade inte sett den i förra genomgången, det var fart och fläkt i denna bild, bra färger på fågeln,  oskarpa vingspetsar. Vet inte om det syns riktigt i det här lilla formatet. En rar fågel fotograferad från James och Blake Shadles båt utanför Tampa, Florida.
Canon EOS 1 D Mark III, EF 600/4 IS, ISO 200, 1/800 s., bländare 7,1. Manuell exponering.

I morgon eller på torsdag ska jag titta på färgutskrifterna av bilderna, det är John Nelander på Fälth & Hässler i Värnamo som gör repron. Han har även gjort repron på de tidigare böckerna, utom Fantastiska fåglar. Han har en osviklig blick, ser färgstick direkt och vet precis vad som behöver göras när jag känner att den där stunsen inte riktigt kommer fram. En liten kontrastökning, bara liten, och så kommer stunsen tillbaka. Och kanske bara på fågeln.

Det är ju en sak att arbeta med bilder på skärmen, en annan att se hur det tar sig ut på papper. Sen noterade jag ett märkligt fenomen när vi tryckte "Örnarnas rike". Någon av oss som arbetat med boken var ju plats hela tiden när boken trycktes, vi fick bytas av för även om tryckeriet körde fyra pressar samtidigt var första upplagan 40.000 och tryckningen tog fem dygn, ja man får vara beredd att vakna mitt i natten för att kolla intaget av nya plåtar, det finns en säng på tryckeriet. Jo, det märkliga var att det faktiskt blev mer stuns i det färdiga trycket än i slututskrifterna från färgskrivaren.

Möjligheten att ha koll på trycket är också en anledning till att jag vll trycka i Sverige.

Jag ska försöka vara med hela tiden denna gång också, men jag vet att om John Nelander finns på plats, då kollar han att det blir bra. Han ser saker jag inte ens uppfattar förrän han visar mig dem, och eftersom han som regel arbetar i färgskalan CMYK vet han också intuitivt och omedelbart vad som behöver korrigeras och dras ifrån eller läggas till i en specifik färg.

CMYK står för Cyan, Magenta, Yellow - och så K_et som står för blacK. Det är dom färger tryckerier använder. När vi kör bilder på våra skärmar är det RGB-färger vi använder, alltså Röd, Grön och Blå. Men före tryck måste dessa konverteras till CMYK-färgerna, i enlighet med just den profil som det specifika tryckeriet använder.

Sedan får man ju inte vara alltför "stubborn", jag gillar det engelska ordet för envis. Man måste vara beredd att kompromissa. Inte minst är det nödvändigt eftersom ett tryckark innehåller åtta boksidor på varje sida - och två av bilderna står hela tiden mot varandra. Det innebär att ändrar man färgblandningen en aning för en bild på tryckpressen kommer även en annan bild att ändras - såvida det inte råkar vara en ren textsida mittemot. Någon bild kommer alltså alltid att stryka på foten litet, och då gäller det att veta vad som är viktigast. Spelar det någon roll om den bilden också blir aningen varmare? För den här första bilden måste ju vara varm i tonen. Och så vidare.

I nödfall får man göra om repron på en bild. Det har jag låtit göra ett par gånger. Men det ökar kanske kostnaden med 7-8.000:- per bild i det här skedet. Och man kan inte förvänta sig att tryckeriet ska stå för det. Gör man det har man ingen samarbetspartner på sikt. Det är tillräckligt svårt att driva ett färgtryckeri i Sverige i dag, med konkurrensen från inte minst Kina. Och jag vill ju fortsätta göra mina böcker på Fälth & Hässler, deras reproavdening är kanske landets bästa för tryck.

Dessutom: min erfarenhet är att människor i alla fall för det mesta bjuder tillbaka om du själv har bjudit på något.

Berguv som kom med som en mindre bild i sista minuten. Fotograferad från Frode Johansens båt. Frode är tillsyningsman för naturreservatet i området i Nordnorge där femton-tjugo berguvar brukar häcka. Canon 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS plus 1,4 ggr konverter, handhållet. ISO 400, 1/800 s., bländare 8. Beskuren från horisontell bild. Fågeln fick underexponeras för att inte helt bränna ut himlen i bakgrunden, fågeln har sedan ljusats upp med skuggverktyget. Tekniken är densamma
som när man pjattade för i det pre-digitala mörkrummet, fast här kan välja om man vill "pjatta" t.ex. bara mellantoner eller skuggor. Ett annat användbart redskap i Photoshop för mörka partier där detaljerna finns i den digitala filen men inte syns ordentligt är highlight- shadow-verktyget, som man kan ställa in så att det t.ex. bara lättar upp skuggpartierna. Också det en modern variant av den så populära pjatten. Varken negativfilmen/kopieringspappret förr i världen eller de dgitala filerna ens från de bästa kameror i dag kan ju fånga hela det kontrastomfång som det mänskliga ögat ser, därför måste man ibland "pjatta" för att "lätta upp" vissa partier i en bild.

Så har det blivit några dagars uppehåll i bloggandet. Vi är inne i slutfasen på arbetet med den nya boken "Kaxiga fåglar". I går spikades den sista bilden, jag fick byta ut ett uppslag som helt enkelt inte passade in, det blev uppenbart när allt annat var klart. Och ett par andra uppslag byttes fram och tillbaka tills vi slutligen kände att det här kommer att fungera - förhoppningsvis. Nu återstår de sista korrekturändringarna, ett register och så ett tackord, som jag kommer att skriva fem minuter i tolv - så är det alltid.

Hona av aftonfalk i morgonljus. Till boken valde vi inte den här bilden, även om den var en kandidat. Visst är de vackra, även honorna, hanen överträffar för det mesta honorna i fåglarnas värld, det är hanen som med sitt yttre ska locka till sig honan, inte tvärtom. Canon EOS  1 Ds Mark III, EF 600/4 IS, ISO 400, 1/400 s., bländare 5,6. Nedbländat ett steg för att vara säker på ett visst skärpedjup, samtidigt inte alldeles för kort slutartid utan fjädrarna blir litet oskarpa när hon skakar på sig.

Jag gjorde en snabb resa ner till Ungern, till Bence Mate och hans kompis "Pelican" i mitten av juli, jag ville ha några ytterligare bilder. Två av aftonfalksporträtten kunde efter den snabba resan bytas mot nya bilder i bästa morgonljus (förra gången var det mest mulet), det blev någon bättre biätarbild och jag fick följa med på inventeringen och ringmärkningen av aftonfalksungar - och jag tog ett par bilder, en närbild på foten och ringen (på vilket det står BUD, för Budapest) som platsar i boken. Den auktoriserade ringmärkaren var för övrigt en riktig idealist, han hade själv satt upp inte mindre 400 (fyra hundra!) holkar för att öka de europeiska aftonfalkarnas chanser till en lyckad förökning.

Ringmärkt aftonfalksunge. BUD står för Budapest. Canon EOS 1 D Mark III, EF 24-105/4 IS, fotograferad vid 105 mm. 
Ljuskänslighet: ISO 500, 1/400 s., bländare 5. Jag ville få bakgrunden, det brända gräset, oskarp. Bländarförval.

Slutligen blev det även ett par kvällar med dvärgskarv ute vid en sjö på pustan, i ett alldeles för varmt och fuktigt gömsle. 

Dvärgskarven gör skäl för namnet, knappt större än en sothöna. Och livet på en pinne med många skarvar innebär en och annan fajt - så jag fick en bild som blir ett dvärgskarvuppslag till boken (mer fick inte plats i boken av skarvbilderna).

Dvärgskarv, inte större än en sothöna. Till boken valde vi en uppslagsbild med tre skarvar som bråkar om mat och utrymmet på en gren. Canon 1 Ds Mark III, EF 600/4 IS, manuell fokus, ISO 500, 1/800 s.,  bländare 5,6, manuell exponering (vilket jag nästan alltid använder).

Temperaturen utomhus var 35 grader, inne i det soluppvärmda gömslet vet jag inte vad det var men det var närmast olidligt på eftermiddagarna. Så varmt och fuktigt att jag fick krångel båda eftermiddagarna/kvällarna med min Canon 1 Ds Mark III men bara tillsammans med mitt långa tele. När jag använde mitt 600/4 IS vägrade objektivet att fokusera -eller gjorde det ytterst ytterst långsamt. Jag testade allt, slog av IS, bytte batteri osv. Men det vägrade. Däremot fungerade Ds-kameran med mitt 300/2,8. Och det långa 600-telet fungerade istället med mitt 1 D Mark III-hus, så jag kunde ju ta bilder. 

Och när jag gått ut ur gömslet fungerade Ds-huset återigen med 600-telet. Samma sak båda dagarna.

Jag har faktiskt en gång förut haft problem just i Ungern med den höga temperaturen och troligen luftfuktigheten, det var med mitt förra Ds-hus, Mark II. Slutaren började krångla i det varma gömsletältet.

Nåväl, detta var extrema förhållanden, och jag fick mina bilder. Och jag vill definitivt inte byta ut min kamera, bildkvaliteten hos det nya EOS 1 Ds-huset är helt enkelt för bra för att vara småbild, som jag skrivit förut.

Eftersom jag missat flyget på vägen ner var det bara att köra hem igen efter den fjärde dagen, nya uppdrag väntade i Norge. Och det var ju bara 305 mil att köra dit.

Biätare. Till boken har vi valt andra biätarbilder, bland anat en närbild med trollslända, den här var på tapeten ett tag men passade aldrig in. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8, IO 500, 1/1250 s., bländare 6,3. Manuell exponering. Tid och bländare inställda för flyktbilder, och samtidigt nedbländat för att få båda i skärpefältet.


Ingen bild för boken, en rent dokumentär bild som visar biätarens bo i en grusgrop. Biätarparet delade gropen med oräkneliga svalor. För att få skärpa krävdes extremt kort slutartid, 1/1000 s. är otillräckligt, dessutom var jag tvungen att köra förinställd fokus, inte ens den bästa autofokus har en chans att hinna med, och därtill två stegs nedbländning för att få ett visst skärpedjup. För att uppnå allt detta var jag tvungen gå upp till ISO 1600, men med de nya kamerorna är detta inget problem. Canon EOS  1 D Mark III, EF 600/4 IS, ISO 1600, 1/1600 s., bländare 8.