Lugnet före stormen på Long Beach
En amerikansk fotograf och fåglarna. EF 400mm f/4 L IS DO USM.
När det ena inte fungerar gäller det att ha i alla fall en backup. Min backup för Jamaica var Long Beach utanför Long Island. Här hade jag för åtta år sedan fått halvtaskliga bilder av en art jag länge velat fotografera, saxnäbbar eller som dessa heter amarikanska saxnäbbar, black skimmers.
Efter litet irrande hittade jag stranden där de mestadels håller till. Klockan är fem och kvällssolen kommer efter någon timme. Gigabyten rasslade genom kameran. Efter tre timmar kommer jag hem med 40 Gigabyte. Och med 800 millimetern och den snabba kameran sitter skärpan där på fler bilder än någonsin tidigare. Saxnäbbar som flygande över vattnet låter näbben födosöka under flykt. Motljusbilder. Flocken som lyfter på en gång.
Jag återvänder två morgnar innan myndigheterna beslutat evakuera hela Long Beach inför den annalkande orkanen Irene.
Min hustru Agneta som minst lika entusiastiskt plåtat saxnäbbar håller med m,igh. Vi vill inte sitta två dygn i ett strömlöst hotellrum utan större möjligheter att gå ut.
Vi tar hyrbilen och kör mot nordväst, efter knappt tjugo mil tankar jag bilen i Roscoe. Direkt efter macken ligger ett av de charmigaste mindre motell jag sett, och staden, som bara har 600 bofasta invånare, tvingar oss att stanna. Tänk att man i USA kan hålla i gång både hotell, mackar, museum, ett par restauranger och en mindre matvaruaffär i en så liten ort! I Sverige hade allt slagits ut av köpcentra och centralorter.
Amerikansk saxnäbb, ung, Long Beach. EF 400 mm f/4 DO IS.
Vadare i New York förra veckan
Ung flikstrandpipare,New York. 800mm f/5,6.
Redan när jag kom till Jamaica Bay tjugo minuter från flygplatsen var East Pond översvämmad. Det hade regnat hela sommaren och vattenslussen fungerade inte, berättade de frivilliga inne på naturreservatets kontor. East Pond är normalt en mer än utmärkt plats att fotografera emigrerande vadare så här års. 6-9 veckor gamla landar ungfåglarna i East Ponds näringsrika lera och äter upp sig inför den fortsatta flytten söderut. Men nu syntes bara några gäss och några knölsvanar. I övrigt djupt vatten och tomt på fåglar.
Jag ägnade ändå en kväll och en morgon åt västra sidan av reservatet. I en vik födosökte en adult och några unga flikstrandpipare. På magen ålade jag närmare i sanden som ibland övergick i något slags lera. Jag var väl förberedd med överdragskläder som tål vatten även om jag ligger i det en kort stund. Fördelarna med den låga vinkeln är i huvudsak två. Jag kan komma närmare dem, eller snarare de kommer närmare mig när jag stilla ligger ner. Och lika viktigt, jag kommer ner på samma nivå som fåglarna och får på så sätt en bättre bakgrund. Som på bilden nedan.
Flikstrandpipare, New York. 800 mm f/5,6.
I människans spår utrotas arterna
Nyfikna. Ofta när jag låg på marken kom en albatross fram för att undersöka mig eller kamerautrustningen, så jag började efter några dagar att alltid ha fullformatskameran bredvid mig med supervidvinkeln påsatt. EOS-5 D MarkII, EF 14/2,8 L USM.
Det har varit ett års uppehåll i bloggandet för min del. Till detta ska jag återkomma senare.
Dessutom sköt jag upp boken om albatrosserna på Midwayöarna tills nu i höst. Och även om detta delvis styrts av händelser som jag inte själv haft kontroll över tror jag att det var bra. Nu bad jag Norstedts förlag ge ut boken. Efter att ha gett ut fyra böcker på eget förlag kändes det som rätt beslut. Jag hade inte riktigt tid och på så sätt slapp jag göra allt arbete med PR och insäljning. Den här gången skulle jag ju dessutom skriva texten i boken själv, för första gången.
På jorden finns några alldeles unika platser där djurlivet regerar och mycket förblir orört av människor. Orört men dock inte opåverkat. Galapagos är ett exempel. Antarktis inkluderat öarna i subantarktis och Arktisområdet är andra sådana ovärderliga områden. Midwayöarna hör också till dessa naturens speciella underverk, men det är få som haft förmånen att besöka dem. Alla dessa områden ska skyddas, men samtidigt är det viktigt att människor får se och höra talas om, och ibland även besöka platserna.
Midwayöarna hyser världens största albatrosskoloni, med över en miljon laysan- och svartfotade albatrosser. Albatrosserna är hotade, 80 procent av de tjugotvå arter den världsledande organisationen Birdlife International räknar till albatrosserna är på något sätt utsatta eller rentav starkt hotade.
Det är nästan alltid i människans spår som hoten följer. I slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var det fjäderindustrin som ledde till att flera arter utrotningshotades, någon art trodde man länge till och med var utrotad. Det handlade om en grym och medveten slakt, där man klubbade ihjäl albatrosserna på deras boplatser för att komma åt 50-100 gram fjädrar per fågel. Totalt handlade det om miljoner albatrosser.
I dag är det den storskaliga fiskeindustrin med bland annat långrevsfisket som inte på ett lika medvetet men likväl brutalt sätt tar livet av uppskattningsvis 200.000-350.000 havsfåglar varje år, till stor del handlar det om albatrosser.
Går vi bakåt i tiden utrotade valfångstindustrin närapå valbeståndet på vår jord för ett sekel sedan. Man räknar med att man tog livet av en miljon valar, kanske det dubbla. Valar är fantastiska och enormt stora djur. För att förstå hur mycket en miljon valar är kan man multiplicera antalet valar med deras beräknade genomsnittliga vikt och sedan dela det med antalet människor vi är på jorden i dag. Det blir – berättar Ted Cheeseman, som är forskare, miljövårdare och bedriver medveten ekoturism – tolv kilo val per människa på jordklotet.
Valfångstindustrin är betydligt mindre i dag, men det enda skälet är att det finns för få valar för att göra den lönsam. Den storskaliga fiskeindustrin fortsätter i dag sitt rovfiske, och en av dess bieffekter, vid sidan av risken för utfiskning av stora områden, är massdödandet av albatrosser.
