Eftersom jag blev kvar så länge på Midway Atoll blir det en bok, så småningom. I höst ger jag ut en bok om "De krushuvade" - pelikanerna alltså - så därför får boken om albatrosserna på Midway vänta till nästa år.


För en bok måste det bli av detta material. Jag kan bara jämföra Midways makalösa spektakel med över en miljon albatrosser och kanske en miljon tärnor (den mindre ön) med de fantastiska öarna och pingvinkolonierna i den subantarktiska arkipelagen, kanske framför allt med Sydgeorgien, ja och förvisso även Antarktishalvöns mäktiga skådeplatser för fågel- och djurliv.

Titeln till den kommande boken dök upp en dag när jag cyklade omkring på ön, det är med cykel man tar sig fram. Men man får ducka ibland, litet grann som Bernard och BIanca är det. Albatrosser ser ju så eleganta ut till havs, suveräna flygare som utan att ödsla egen energi kan ta sig hundratals mil med termikens hjälp för att ordna föda åt ungarna. Till havs finns det ju inga hinder, jo en och annan båt kan ju dyka upp men dessa syns ju långt i förväg. På land, i synnerhet på Midway, finns det ju en mängd gamla miltärbyggnader och sedan enstaka besökare/fotografer som cyklar runt som albatrosserna inte alltid lyckas undvika. Och om de ser eleganta ut till havs så är de betydligt klumpigare i denna miljö. Fem-sex gånger om dagen får jag snabbt väja på cykeln eller ducka för en albatross som tagit sats för att komma upp i luften men som inte har riktig koll på vad som finns på startbanan.


Titeln till boken dök upp i huvudet när jag tänkte på de asfalterade landningsbanor som nu håller på att växa igen. Dessa används ju nu istället som utmärkta häckningsplatser. En gammal paroll från 1968, myntat av situationisterna, en liten liten grupp konstnärer m.fl. i Paris; den dök upp i bakhuvudet. På tyska kom jag ihåg parollen: Unter dem Pflaster liegt ein Strand. Eller: "Under asfalten finns en strand."

Och om den parollen för situationisterna kanske var symbolisk, så var ju uttrycket här på Midway bokstavligt sant här.  Så jag tänkte: detta måste bli titeln. Fast om man byter ut "finns" till "vilar" blir den litet mer poetisk: UNDER ASFALTEN VILAR EN STRAND.

Det franska uttrycket innehöll för övrigt inte ordet asfalt, det härstammar ju från maj 68. Så det var "Under gatstenen" i sin ursprungsformulering.

Men visst är det en bra titel. Hoppingivande.


Nu är albatrosserna skyddade. Men när öarna var marinbas var det naturligtvis annorlunda. Kanske skulle man kunnat tala om flamberad albatross på den tiden; soldaterna använde nämligen inte sällan eldkastarna för att få bort albatrosserna från landningsbanorna.

På tal om det här med flygteknik: en märklig sak inträffade en dag när jag cyklade tillbaka till logementet. Sex-sju meter framför mig - jag cyklar långsamt - dimper en laysanalbatross ned, den "dimper" verkligen ned, den landar nämligen lodrätt, men tackolov på fötterna. Jag tror inte mina ögon. Den skakar av sig litet grann, kollar läget runt omkring, "det var väl ingen som såg mig", och jag stirrar förundrad på den. Sedan tittar jag upp, sex-sju meter upp går en trädgren ut. Den måste helt enkelt ha missat trädgrenen, krockat och därpå farit rakt ned i backen. Ja, det gick ju bra i alla fall.

Men av just den anledningen har man tagit bort alla gamla ledningar med mera i luften.

Ibland blir det nästan för mycket. Den här vintern och våren blev tuff. Det förlag jag drivit i trettio år hade haft flera dåliga år, för två år sedan låg det två miljoner i skulder. Med fotoböckerna lyckades vi betala allt - men ändå räckte det inte riktigt till för att få det på fötter och räcka till löner för de två som arbetar där. Så jag tvingades hålla ett högt tempo ett halvår till. Jag arbetade samtidigt på två böcker, och på en tredje. Det hände att jag när jag vaknade inte visste om jag var i Stilla havet eller i Grekland, och på slutet av resperioden kunde jag inte längre minnas var jag hade varit två veckor tidigare

Jag visste inte heller att jag skulle bli kvar så länge på Midway Atoll, en liten ö, 5-6 km lång, mittemellan Hawaii och Japan. Atollen är en före detta marinbas. Det var vid slaget om Midway som krigslyckan vände för japanerna under andra världskriget, det var deras första riktiga förlust. Det var också härifrån planen utgick under Korea- och Vietnamkrigen.


Jag var på väg dit för åtta år sedan. Men två veckor innan min planerade ankomst stängdes ön. De ansvariga för logistiken och boendet skyllde på att de inte fick olja och förnödenheter, på att allt gick till USA:s nystartade krig. Andra säger att det knakade i samarbetet mellan dem som organiserade resorna och US Fish & Wildlife. Nåväl, ön stängdes helt i alla fall. Kvar stannade fyra-fem thailändska gästarbetare, som inte visste när de skulle få se en båt eller ett flygplan dyka upp igen.

Så när jag läste en notis på två meningar i New York Times förra året om att ön skulle öppnas, då började jag genast undersöka möjligheterna att ta mig dit.

Det är inte så lätt, det vill säga utöver de nu 45 stationerade, mestadels thailändare som ska restaurera gamla krigsmonument med mera, så kommer inte fler än 60-80 besökare dit per år.

Nu är det ju så klart inte krigsmonumenten som intresserar mig. Men det var de gamla krigsveteranerna som lyckades få till stånd en öppning av Midway, under Bush's sista år vid makten. Naturvännerna har inte de kontakterna i Washington.

Atollen består egentligen av en ö till, som är kanske 4-5 km lång. Till 25-35 % består de två små öarna av landningsbanor som nu håller på att växa igen. Och här häckar nu över en miljon albatrosser, laysanalbatrosser och svartfotade albatrosser. Även någon enstaka short-tailed albatross syns ibland.

Jag skulle vara där sju dagar, man hinner plåta rätt mycket på en vecka. Men det blev längre, femton dagars plåtande från gryning till skymning.


När vi var på väg tillbaka till Hawaii i det tvåmotoriga planet (en fem timmar lång flygning) och kommit en timme från MIdway råkade vi nämligen ut för ett litet missöde. Det var mitt i natten, planet får bara landa och starta när det är helt mörkt, av hänsyn till albatrosserna. Plötsligt small det till, och under nästan två minuter kom bara eldsflammor ur den högra motorn. De andra sov på planet, så jag var den förste som såg elden. Tjugo-trettio sekunder - så tänkte jag, sen slutar det säkert. Men det fortsatte. En panikkänsla eller känslan av att nu är det över fanns nog hos flera av de passagerare som vid det laget sett elden, jag satt längst bak precis intill den. I cockpit rådde kaos - medan alla varningslampor blinkade på en gång försökte piloterna få koll på läget. Det är ett så litet plan att man kan se rakt in i cockpit. Sjöräddningen larmades både på Hawaii och i Tokyo. En snabbgående båt gjorde sig beredd att ta sig ut från Midway.


Hur som helst upphörde eldsflammorna. Piloterna vände planet, satte i gång syrgasen och gick ned till lägre höjd från de 6000 meter vi befann oss på. Med en motor kunde vi sedan ta oss tillbaka till Midway på en och en halv timme.

När väl elden slocknat kändes det dock rätt tryggt efter en stund. Jag vet att det är sällan det blir fel på båda motorerna samtidigt, överhuvudtaget är motorfel mycket ovanliga. Och så här gamla plan, lika gammalt som fotografen själv, flyger nästan lika bra på en motor som på två, om än något långsammare.

Ja, det var så jag blev kvar litet längre än beräknat. Men mer om det och ön och albatrosserna i nästa blogg.