På väg norrut, Arktis del 2
Vi och forskningsfartyget Lance lämnade Longyearbyens hamn vid sextiden på kvällen. Allt var lugnt, men vi hade inte mer än kommit ett par timmar längs västkusten när vi drabbades av ett oväder med hårda vindar då merparten av deltagarna föredrog att bege sig till hytten. Jag brukar tåla en del, men det var inte långt från att också jag låg helt däckad i sjösjuka.
På morgonen när jag steg upp vid fem-sex-tiden hade vi kommit i lä, och samtidigt hade vinden mojnat. Solen tittade fram. Det tidigare isfria fartyget var nu helt täckt av is, bestående av havsvatten som spolats eller stänkt upp under nattens storm. Besättningen fick hacka loss isen för att saker och ting skulle fungera.
Ankarspelet liksom allt annat på fartygsdäcket var täckt av is
på morgonen.
Besättningen fick ägna ett par timmar åt att knacka loss isen från
allt som måste fungera.
I minus tjugo grader hade hvsvattnet som sköljdes upp på fartyget
snabbt förvandlats till is mot det iskalla stålet.
En forskningsresa till Arktis, del 1
När det gäller arbetet för att rädda Arktis har isbjörnarna länge fått stå som en symbol för hela denna fantastiska värld. Man beräknar att det fortfarande finns 25.000 isbjörnar över hela världen, ja det vill säga runt isarna på norra halvklotet; men det är en sårbar och på sikt också hotad art. Och arten blir alltmer utsatt när klimatet blir varmare.
Under vår expedition i april i år kunde vi runda huvudön på Svalbard, normalt var det inte möjligt förr eftersom havsisen brukade vara mer kompakt.
Går vi bakåt ett antal decennier bestod hotet framför allt av jakten. Såväl laglig som illegal jakt förekommer fortfarande, men på de flesta ställen är den numer förbjuden eller strikt reglerad. På Grönland förekommer en begränsad laglig jakt bland ursprungsbefolkningen, inuiterna tillåts bedriva en mycket begränsad jakt, eftersom deras samhälle är helt beroende av de inkomster den lagliga jakten inbringar. Om jag inte missminner mig rör det sig om mindre än hundra isbjörnar per år över ett mycket stort geografiskt område.
Det överväldigande hotet vad gäller isbjörnen handlar i dag om klimatförändringar. Isbjörnen är beroende av havsisen i det arktiska området, deras huvudsakliga föda består av sälar som björnarna fångar när dessa kommer upp i sina andningshål i isen. Isbjörnen måste också kunna vila och förflytta sig på istäcket.
Isbjörnarna är beroende av havsisen för att kunna jaga säl. När havsisen dröjer svälter isbjörnarna; för att överleva de allt längre perioderna utan havsis gäller det att utnyttja minimalt med energi. Bilden är från ett tidigare år när isen dröjde med att lägga sig kring Svalbard.
När istäcket runt Arktis minskar på grund av det varmare klimatet får det dramatiska effekter på isbjörnarnas överlevnadsmöjligheter. Istäcket under den arktiska sommaren har minskat radikalt under de senaste decennierna, de senaste 15-20 åren har haft minst tio somrar med det minsta istäcke man uppmätt runt Arktis. Sommarisarna blir ytmässigt mindre och tunnare. Det får till följd att isbjörnarna under allt längre perioder inte kan ta sig ut från land för att jaga säl på havsisen, eller de måste vandra eller simma allt längre för att komma till ett havsområde täckt med is. Isbjörnar lever nämligen inte själva i centrum av Arktis, alltså inte alldeles invid Nordpolen, istället lever de längs havsisens gränsområden, eftersom det är där de kan jaga säl.
Med på expeditionen var förutom besättningen på forskningsfartyuget Lance och de tre isbjörnsforskarna knutna till Norsk Polarinstitutt även fem WWF-anställda. Den oerhört kunnige Tom Arnbom deltog från svenska WWF.
Guillermo Prudencio från WWF Spanien var en annan av deltagarna.
Expeditionens ledare Gert Polet (ja, just det!) från holländska WWF.
Reinout Bolweg från WWF i Holland var framför allt ansvarig för videofilmningen från expeditionen. Ett av syftena med expeditionen var att sprida kunskap om vad som håller på att hända med Arktis. Varje dag skickade vi rapporter och bilder till bloggar eller tidningsartiklar.
Geoff York från Canada leder WWF:s internationella isbjörnsprojekt.
Jag ville ha en bild av hela gruppen framför varningsskylten för isbjörnar: från vänster Tom Arnbom (WWF Sverige), Geoff York (WWF Canada och chef för isbjörnsarbetet), Reinout Bolweg (WWF Nederländerna), sittande från vänster: Guillermo Prudencio (WWF Spanien), i mitten ruggugglan själv och nere till höger Gert Polet (WWF Holland).