Repetition om bildvinkelns betydelse och om konsten att ligga lågt

Svartmaskad ibis, Chile, fotograferad med kamera och teleobjektiv i markhöjd.
EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM + 1,4x III telekonverter (560 mm). Exponering:1/2000 s, f/4,5. ISO 500. Bländarprioritet.
 
Jag påmindes om det häromdagen här i Chile när jag fotograferade den svartmaskade ibisen, en riktig skönhet enligt min mening. En ganska högljudd sådan också. Jag vill därför gärna än en gång upprepa vad jag brukar tjata om på mina förerläsningar: att man bör ligga lågt som fågelfotograf. Och jag menar då detta bokstavligen. Vinkeln blir bättre, man får en intimare känsla om man är på samma nivå som fågeln. Därtill kommer bakgrunden att bli mer softad, fotograferar man snett uppifrån får man marken bakom fågeln som bakgrund. Bilden ovan är tagen med objektivet i markhöjd. Nästa bild är tagen på ungefär sanma avstånd och med ungefär samma brännvidd. Då kommer marken bakom att kännas mindre trevlig, den blir inte alls på samma sätt softad.
 
Samma ibisfågel fotograferad från 60–70 cm höjd ovan marken. EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1600 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
 
Men fördelen med ett superlångt teleobjektiv är att det ändå kan fungera hyfsat bra med en högre skjutvinkel. Och detta kan ha två förklaringar.
 
Den ena är att långa teleobjektiv trots allt ger ett väldigt kort skärpedjup, och porträttet där benen på ibisen inte är med fungerar utmärkt, trots den högre bildvinkeln.
 
Genom att benen inte är med fungerar den högre bildvinkeln (kameran på 60–70 cm höjd) trots allt bättre. Brännvidden 600 mm ger ett tillräckligt kort skärpedjup för att ge en softad bakgrund. Ibisen är på denna bild därtill närmare kamera och objektiv vilket ytterligare minskar skärpedjupet, och därmed ökar oskärpan i bakgrunden. Bakgrunden kommer då relativt sett längre bort.
EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1250 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
 
Den andra har att göra med att med en riktigt lång brännvidd blir bildvinkeln inte så nedåtriktad eftersom objektet, i det här fallet den svartmaskade ibisen, befinner sig relativt långt bort. Marken i bakgrunden kommer med andra ord att komma längre bakom fågeln och därmed bli mer softad än om vi använt ett mindre långt teleobjektiv. Bara vid klorna och strax bakom blir marken skarp.
 
Enligt min mening inte riktigt lika bra som om vi lagt oss ned på marken. Men ett riktigt långt teleobjektiv, 600 mm, ger ändå en bättre bildvinkel (och en mer softad bakgrund) än om vi hade haft fågeln nära och bara 300 mm brännvidd även när kameran som här står på ett stativ en bit upp från marken. EOS-1 D Mark IV, EF 600 mm f/4 L IS II USM. Exponering: 1/1250 s., f/5,0. ISO 640. Bländarprioritet.
 
När vi talar långa brännvidder finns en ytterligare fördel som inte har med bildvinkeln att göra eller med skärpedjupet. Jag stör mindre. Ett annat sätt är naturtligtvis gömsle.
 
Jag har ju blivit försenad med min bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur", men i vår utkommer den verkligen. På Norstedts.
 
 
 
Nyckelord:



Rapport från Chile: Kondorer och caracaror

Caracarorna samlades snart till "bytet". EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM + 1,4 III telekonverter. Exponering: 1/800 s, f/7,1, ISO 10000. Manuell.
 
Skulle det gå att fotografera kondorer från gömsle? Alve Henricson och jag ordnar en resa med fotografer ner till Chile, Patagonien och Eldslandet, om ett år. Tanken är att tillbringa en vecka på båt i skärgården med hundratals glaciärer, pingvin- och albatrosskolonier, elefantsälar, sjölejon och valar som vi har alldeles intill zodiakarna. Men första veckan ska vi ordna kondorfotografering och några dagar i Torre del Pines. Alve har bott under lång tid i Sydamerika, växte upp här, och tack vare hans kontakter kunde vi få tillåtelse att sätta upp ett gömsle.
 
Kondorerna lever numera i hög grad på de får och nötkreatur som avlider på estanciornas ofta milsvida betesmarker. En kondor kan tillryggalägga 200 till 300 km under en enda dag i sökandet efter något ätbart, fast bara så länge vinden blåser tillräckligt för att den ska kunna glidflyga långa sträckor utan att förbruka energi på onödiga vingslag. Kondorer är stora och tunga fåglar, det går åt mycket energi om de tvingas flyga även kortare sträckor utan bärande uppåtvindar kring kullar och berg.
 
Kring ett dött djur samlas på kort tid inte bara caracaror utan även en hel del trutar. Dessa lockar i sin tur till sig kondorerna som på långt håll får nys om dödsfallet.
 
 EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/6,3, 1/2500 s. ISO 200. Bländarprioritet. Beskuren. 
 
Även om ingen av oss hört att andra stillbildsfotografer lyckats med det härnere var vi båda rätt säkra på att det skulle gå att sätta upp ett enklare gömsle för att få kondorbilder. Landägaren bidrog med några får som dött och med rester från de får som fårklipparna slaktat – traditionsenligt ingår att de inhyrda fårklipparna får ett par får att slakta till mat. När jag sedan åkte med landägaren ut på betesmarkerna fann vi dessutom flera lamm som inte klarat sig och som dragit till sig caracarorna.
 
Innan Alve och jag satte upp gömslet prövade vi olika bakgrunder. Vi vandrade runt på betesmarkerna och Alve låtsades vara kondor medan jag testade bakgrunden med min 400 mm med ljusstyrka f/2,8. Landskapet är just här bitvis relativt platt med en hel del taggsnår som kunde ge störande vita suddiga fläckar, vilket vi ville undvika om möjligt. Jag ville gärna dessutom ha en kulle i bakgrunden. Att ha himmel i bakgrunden fungerar bra när himlen är blå, men vita eller lätt grå moln blir ofta en trist bakgrund.
 
Innan vi satte upp gömslet ville vi testa hur bakgrunden skulle se ut. Alve Henricson agerade kondor medan jag knäppte testbilder med det ljusstarka 400 mm objektivet och fullformatskameran. Den här platsen ratades.
EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM, med bländare f/2,8.
 
Dessutom ville jag ha motljus på morgonen och medljus i det sena eftermiddags- eller kvällsljuset. Det är sommar härnere nu när vi har vinter i Sverige, och kvällarna är långa. Vi befinner oss så långt söderut man kan komma på någon av kontinenterna, i nordlig breddgrad motsvarar det Danmark och Skåne.
 
Estancian där Alve med sina spanskkunskaper ordnat tillåtelse att sätta upp ett gömsle ligger långt från närmaste stad, och vi hade ingen släpvagn att hämta virke med. Gömslet fick byggas på överblivna virkesrester och några stängselposter fick fungera som bakre väggstolpar. Bygget knöts ihop med rep som är nedbrytningsbara om vi skulle förlora dem.
 
Ett gömsletält fladdrar för mycket i vinden, därför fick en heltäckningsmatta inköpt för knappt tusen kronor fungera som väggar och tak. När det provisoriska bygget efter några timmar var klart återstod bara hål för objektiven.
 
 Det färdiga gömslet. EOS-1 DX. EF Fisheye 8–15 mm f/4 L USM.
 
 
Kondorhanarna har en stor kam på huvudet, huvudfärgerna varierar med åldern.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/7,1, 1/1000 s. ISO 640. Manuell. 
 
Men hur gick det då? Fyra och en halv dagar gav oss en hel del kondorbilder, förutom alla bilder på caracaror och trutar som också gärna kalasade på åteln.
 
Nu vet vi att det kommer att fungera för den grupp fotografer som ska hit om ett år. 
 
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/7,1, 1/1000 s. ISO 4000. Manuell. 
 
 
 
 
 
Nyckelord:



RSS 2.0