Kalle Anka på fotosafari
Jag har ofta tänkt att de tecknare och idéskapare som gjorde Kalle Anka-kortfilmen när han ska ut i regnskogen och fotografera kolibrier visste precis vad det handlar om. Visst, dom finns litet överallt. Och det går att plåta kolibrier. Men att få dem skarpa, det är en annan sak. När de ska suga i sig nektar eller sockervatten (man kan mata dem) så kommer de flygande, och precis när fokuseringen sitter, då backar dom i väg eller flyger till någon annan lockande blomma.
Flygbilderna tar jag nästan alltid med blixt, antingen med blixten som huvudljus och grundexponering för mörk. Då kan man köra med 1/300 sekund och normal synkning av blixten. Bilden är så mörk att oskärpan inte syns, blixten utgör huvudljuset. När jag kör blixten somm upplättningsblixt eller erxtra belysning, då försöker jag få en slutartid på 1/800 sekund eller 1/1000 sekund. Blixtsynkning i high speed-mode.
Flygbilderna tar jag nästan alltid med blixt, antingen med blixten som huvudljus och grundexponering för mörk. Då kan man köra med 1/300 sekund och normal synkning av blixten. Bilden är så mörk att oskärpan inte syns, blixten utgör huvudljuset. När jag kör blixten somm upplättningsblixt eller erxtra belysning, då försöker jag få en slutartid på 1/800 sekund eller 1/1000 sekund. Blixtsynkning i high speed-mode.
Ja, kolibrier backar faktiskt. De liknar litet en helikopter. Vad jag vet finns det inga andra fåglar som kan backa i flykten. Hovra, ja det händer ju att man ser till exempel en och annan tornfalk som gör. Men backa tror jag kolibrierna är ensamma om. Om jag minns rätt tror jag att deras vingslag kan bli uppemot hundra i sekunden - jag är litet osäker så med viss reservation. Men snabbt går det i alla fall.
Ska man fånga vingarna helt skarpa får man använda höghastighetskamera, nja kanske räcker 1/8000 sekund. Fast då räcker ju inte ljuset ens på ISO 6400 till, för man måste blända ner något steg också för att vara säker på att få dem skarpa.
Jag kör med blixt, ljuset räcker inte annars. Några gånger kör jag med upplättningsblixt, men för det mesta är jag tvungen att använda blixten som huvudljuskälla. ISO 800-1000 minst för att blixten ska räcka, ja till en bild räcker den även på lägre ISO. Men ofta kör man fyra-fem bilder på en gång, och då hinner den inte ladda upp igen om man bränner ut blixten helt på första bilden. Ibland kör jag med blixten som upplättning och med litet sol som lyser inte drekt men i alla fall ökar ljuset - fast här regnar det mest, det är ju ett regnskogsområde högt upp på ett berg - går det att ta bilder i naturligt ljus på ISO 1600. Ofta blir det ISO 2000 och några gånger ISO 4000 och 5000. Fast då kör jag med den litet långsammare EOS 5 D Mark II, som fungerar bäst på höga ISO-tal.
Vad förvånad jag blir. Autofokusen på 5 D Mark II klarar sig bra, jag får många skarpa bilder. Men det är tredje dagen. Det tog någon dag att få in tekniken, min egen alltså. Man måste lära sg kolibriernas flygsätt, enklast är den litet större lilafärgade kolibrin. Vilken art det är, ja som jag berättade i förra reserapporten glömde jag fågelboken därhemma.
Jag tror jag sett ungefär tio olika arter under tre dagar, det ska finnas ett tjugo-trettiotal i området. Jag har väl bilder på sex eller sju arter.
Drömmen var att få två kolibrier på en gren samtidigt. Andra dagen händer det, jag får även en liten serie med tre kolibrier på en gren. Litet oense tycks de vara (se bild). Det är faktiskt mer än jag vågade hoppas på. Överlycklig när jag tar bildserien. Det är så lätt att missa, ibland har man inte ens en sekund på sig.
I morgon går planet hem. Det här var min första resa till ett regnskogsområde. En första rekognosering skulle man kunna kalla det. Och så behövde jag färggranna fåglar till nästa bok, som kommer nu i höst. Om fåglars sanslösa sinnen ska den handla. Kolibrierna passar också bra. Jag har även flera där den långa tungan sticker ut - någon av dessa kommer säkert med i boken.
Boa constrictor. Jag är ingen ormälskare, men är man i en regnskog får man ju arbeta med annat än fåglar också. I synnerhet när det inte fanns så många fåglar att arbeta med. Canon EOS 5 D Mark II. EF 300/2,8 IS. ISO 1000, bländare 4, 1/200 s. Bländarprioritet, tidsautomatik. Här är det skärpedjupet som är det viktiga, eller att det inte blir för stort. Samtidigt hade full öppning gett för litet skärpedjup för denna bild, enligt min mening.
Sju fotodagar. Fjorton bilder har jag mejlat hem i hög upplösning, som jpg-filer. I fall datorn skulle sluta fungera. Ett trettiotal bilder (plus alternativbilder) skulle kunna användas i böcker. Med tanke på den litet dåliga starten kan jag i alla fall andas ut.
PS. Bra när man kör md blixt är en teleförlängare med en s.k. fresnellins, finns att köpa, sök på nätet. Tyvärr tar de ofta hutlöst betalt för något som kostar 20-30 kronor att tillverka. Men blixten når 100 % längre - alternativt, man sparar på uppladdningen, man kan ta fler bilder i sträck.
En första reserapport från Costa Rica
Jag skulle ha tillbringat alla åtta dagarna i en lodge en kilometer från den nicaraguanska gränsen i norr. Men fåglarna var inte där. Och de tyckte inte att bananerna lockade tillräckligt, det var nog för sent på torrsäsongen.
En besvikelse först, jag skulle testa några nya gömslen, och av det blev intet. Jag satt tre dagar i stort sett utan bilder. Ska återkomma vid en annan tid, för gömslena tror jag kommer att fungera bra.
Basilisködla tror jag den heter - vi gissar på det i brist på uppslagsböcker. Fast latinamerikanerna skulle nog på skoj kalla den här krabaten och vattengångaren för Jesus Christos. Bilden tog jag tillsammans med mina två fotograferande vänner från Centraleuropa, Bence och Pelican. I brist på fåglar vid gömslet fick vi hitta på annat, fast man ser inte mycket från kanoter eller när man bara går i regnskogen, åtminstone inte fotograferingsbara fåglar eller apor - fast de finns ju där uppe i träden, delåter höra sig väl. Ödlor och ormar är lättare. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 800. Manuell exponering, 1/1000 s., bländare 8.
Stor kiskadee (tror jag - utan fågelbok) spyr upp en kärna från en frukt av något slag, ser det ut som.
Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 800, 1/800 s, bländare 4,5. TIdsautomatik.
Det blev faktiskt några bilder inne på lodgeområdet istället, bland annat den regnbågsnäbbade tucanen som tittade förbi en morgon när jag åt frukost. Med 800-millimetern i högsta hugg fick jag några bilder när den kastade upp födan inuti näbben och liksom fångade den längre in i näbben. De måste göra så för att få in födan, näbben är för stor och lång. Imponerande fåglar - inte så ovanliga kanske men kul att få stifta bekantskap med.
Två saker glömde jag när jag i hast packade. Båda sakerna bör man ha med sig om man reser till Centralamerika, nämligen en fågelbok och ett makroobjektiv. Det senare kompenserade jag med två mellanringar - jag brukar ju skjuta makrobilder med de långa gluggarna (300 mm och längre) så mellanringarna följer så gott som alltid med. I alla fall någon ödla plåtade jag med 300/2,8:an. Med en stor mellanring förvandlade jag gluggen till ett makroteleobjektiv.
Även boaormen plåtade jag med 300/2,8:an, men då behövdes ingen mellanring. Ett 300-millimeters tele ger för övrigt ett behagligt arbetsavstånd till en boaorm. Själv tillhör jag nämligen inte ormälskarna.
Eftersom fåglarna inte var där de skulle vara, fick planerna alltså ändras. Tio mil västerut fågelvägen, men fem timmars körning med bil på delvis rätt usla vägar ligger ett bergsområde med gott om kolibrier. Det blev därför mitt nästa mål. Mer om dessa ibland otroligt små men underbara och svårplåtade fåglar (alla har väl sett Kalle Anka på julafton) blir det i nästa fotorapport.
Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter. ISO 1000, bländare 6,3, 1/800 s. TIdsautomatik.
Collared aracari plåtad alldeles utanför lodgen. Canon 1 D Mark III, EF 800/5,6 IS. ISO 1000, bländare 5,6, 1/320 s. Bländarprioritet, tidsautomatik, handhållet.
Regnbågsnäbbad tukan vid lodgen, den kom och åt av bananer man hissade upp i ett träd. Den långa näbben gör att tukanen får kasta upp maten en bit och sen faller den längre in i gapet. Canon 1 D Mark III, EF 800/5,6. ISO 1600, bländare 5,6, 1/500 s. Bländarprioritet, tidsautomatik.
Kiskadee eller Great kiskadee, skulle jag tro - i brist på fågelbok. Den liknar den stora kiskadeen som jag plåtat i Texas. Han sträckte på sig och visade upp sig inför fotografen, normalt har de ingen tuppkam.
Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 640, bländare 4,5, bländarprioritet. 1/640 s.
Barnen sover och jag kan packa för Costa Rica
Klockan är 21.40, barnen är lagda och jag kan börja plocka ihop vad jag ska ha med mig till Costa Rica i morgon bitti. Jag har inte haft en chans att börja med packningen förrän nu, Christina har legat med feber hela påskveckan, och mellan en och tre av de fyra barnen har varit sjuka samtidigt. Och så länge ettåringen inte somnat på kvällen kan jag inte lägga fram mina kameragrejer på golvet.
Gråtrut med fisk. Canon EOS 1 Ds Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 800, 1/1000 s., bländare 6,3. Manuell exponering.
Nu ska det bara bli en kort resa, inte mer än sju dagars plåtande. Jag behöver alltså inte fundera så mycket på vad jag ska ta med mig.
Det blir tre kamerahus: den snabba Canon 1 D Mark III som går att plåta med bra kvalitet på ISO-tal åtminstone till 2500, fullformataren Canon 1 Ds Mark III med 21 megapixel och hyfsade fem bilder i sekunden (men inte lika höga ISO-tal) och så Canon EOS 5 D Mark II, den senare för sin filmfunktion och för att det går att plåta med fullt duglig kvalitet på så höga ISO-tal som 6400 - annars upplever jag nog kamerans 3,9 bilder i sekunden som väl långsamt när det handlar om actionbilder med fåglar.
Strandskata. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS, handhållet från båt. ISO 400, 1/800 s, bländare 8. Manuell exponering.
Objektiv - fyra gluggar får räcka för den här korta resan: 24-70/2,8, 70-200/2,8 IS, 300/2,8 IS och 500/4 IS. Konvertrar, 1,4 och 2 gångers. Och så två eller tre blixtar, 550 EX (jag hade en 580 EX II, men kom hem från några workshops och kurs med en extra 550 istället för den nyaste blixten - råkar någon ha fått fel blixt, hojta gärna till!). Det kan ju vara mörkt i regnskogen, och jag kanske vill fånga action. Med tre blixtar kan jag kanske kan använda high-speed-funktionen och fånga fågeln i flykt skarpt.
För att kunna arbeta även om det incheckade bagaget skulle komma bort får följande gå med i handbagaget: Ett kamerahus: 1 D Mark III, 300-millimetern, de två konvertrarna och normalzoomen. Därtill måste jag ha datorn med mig, en liten extern hårddisk och så kamerans batteriladdare. Så förebygger jag eventuella bagageförluster.
I det incheckade bagaget tar jag med även ett billigt, halvlätt Manfrotto-stativ med klafflås (snabba och enkla) och så förstås mitt älsklings-stativhuvud, ett Wimberley.
Med tillåtelse att ta med två gånger 23 kilo plus 10 kilo handbagage över Atlanten är packningen för en gångs skull annars en enkel match.
Och tackolov är kläderna inget jag behöver tänka eller släpa på heller. Den här gången är det ju inte arktiskt eller antarktiskt klimat. Solkräm har jag kanske också i någon låda, fast jag kommer nog inte vistas så mycket i direkt sol och litet solbränna har väl den ankomna våren hunnit ge.
Tandborsten och toalettsakerna höll jag på att glömma - som vanligt.
Gråtrut startar. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8, vid 170 mm. ISO 500, bländare 14, 1/50 sekund. Slutartidsprioritet, bländarautomatik.
Gråtrut. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 400, 1/800 s., bländare 7,1. Manuell exponering.
Förresten - på tal om vår. Nu börjar det bli dags att plåta måsar, trutar och strandskator ute vid havet. Ser fram emot det när jag kommer tillbaka. Bifogar några bilder från förra året så länge.
Nu dröjer det nog tio dagar innan jag kan sända fler bilder.
Canongull, namn för den var med i nån reklam för Canon Europa. Ung gråtrut i motljus, skulle jag tippa. Canon EOS 1 D Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 200, 1/1000 s., bländare 7,1.
Gråtrut med fisk. Canon EOS 1 Ds Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 800, 1/1000 s., bländare 6,3. Manuell exponering.
Nu ska det bara bli en kort resa, inte mer än sju dagars plåtande. Jag behöver alltså inte fundera så mycket på vad jag ska ta med mig.
Det blir tre kamerahus: den snabba Canon 1 D Mark III som går att plåta med bra kvalitet på ISO-tal åtminstone till 2500, fullformataren Canon 1 Ds Mark III med 21 megapixel och hyfsade fem bilder i sekunden (men inte lika höga ISO-tal) och så Canon EOS 5 D Mark II, den senare för sin filmfunktion och för att det går att plåta med fullt duglig kvalitet på så höga ISO-tal som 6400 - annars upplever jag nog kamerans 3,9 bilder i sekunden som väl långsamt när det handlar om actionbilder med fåglar.
Strandskata. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS, handhållet från båt. ISO 400, 1/800 s, bländare 8. Manuell exponering.
Objektiv - fyra gluggar får räcka för den här korta resan: 24-70/2,8, 70-200/2,8 IS, 300/2,8 IS och 500/4 IS. Konvertrar, 1,4 och 2 gångers. Och så två eller tre blixtar, 550 EX (jag hade en 580 EX II, men kom hem från några workshops och kurs med en extra 550 istället för den nyaste blixten - råkar någon ha fått fel blixt, hojta gärna till!). Det kan ju vara mörkt i regnskogen, och jag kanske vill fånga action. Med tre blixtar kan jag kanske kan använda high-speed-funktionen och fånga fågeln i flykt skarpt.
För att kunna arbeta även om det incheckade bagaget skulle komma bort får följande gå med i handbagaget: Ett kamerahus: 1 D Mark III, 300-millimetern, de två konvertrarna och normalzoomen. Därtill måste jag ha datorn med mig, en liten extern hårddisk och så kamerans batteriladdare. Så förebygger jag eventuella bagageförluster.
I det incheckade bagaget tar jag med även ett billigt, halvlätt Manfrotto-stativ med klafflås (snabba och enkla) och så förstås mitt älsklings-stativhuvud, ett Wimberley.
Med tillåtelse att ta med två gånger 23 kilo plus 10 kilo handbagage över Atlanten är packningen för en gångs skull annars en enkel match.
Och tackolov är kläderna inget jag behöver tänka eller släpa på heller. Den här gången är det ju inte arktiskt eller antarktiskt klimat. Solkräm har jag kanske också i någon låda, fast jag kommer nog inte vistas så mycket i direkt sol och litet solbränna har väl den ankomna våren hunnit ge.
Tandborsten och toalettsakerna höll jag på att glömma - som vanligt.
Gråtrut startar. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8, vid 170 mm. ISO 500, bländare 14, 1/50 sekund. Slutartidsprioritet, bländarautomatik.
Gråtrut. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 400, 1/800 s., bländare 7,1. Manuell exponering.
Förresten - på tal om vår. Nu börjar det bli dags att plåta måsar, trutar och strandskator ute vid havet. Ser fram emot det när jag kommer tillbaka. Bifogar några bilder från förra året så länge.
Nu dröjer det nog tio dagar innan jag kan sända fler bilder.
Canongull, namn för den var med i nån reklam för Canon Europa. Ung gråtrut i motljus, skulle jag tippa. Canon EOS 1 D Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 200, 1/1000 s., bländare 7,1.
Kan man gravera oskärpa?
Bilder som fungerar i ett sammanhang fungerar inte alltid i ett annat. Och vice versa.
För litet över ett år sedan hörde Posten av sig. De ville göra en frimärksserie utifrån mina fågelbilder. Och helst, visade det sig, ville de använda bilder på fåglar i flykt.
Jag samlade ihop ett antal bilder, och jag mejlade över dem, det blev ett tjugotal. Många med ögon och huvud skarpa, kanske också kroppen, men med suddiga vingar, vingslag i rörelse. Så där som kan bli häftigt på bilder i en bok.
Men frimärkena skulle göras på det traditionella sättet, med ståltryck och med en gravörs känsliga hand.
Och då dök en synpunkt upp som jag aldrig förut tänkt på: Hur graverar man oskärpa?
Nej, det går inte. När man graverar måste allt vara skarpt.
Sen är frimärken små, det är definitivt inte alla bilder som fungerar i det formatet, hur bra de än må vara i stort format.
Jag fick leta vidare efter bilder jag trodde kunde fungera, det var en besvärligare urvalsprocess än jag trott. Och när jag väl skickat ett antal bilder och tio valts ut, då gicks materialet igenom av gravörer, konstkännare m.fl. Därpå satte processen med att göra frimärkena i gång.
I förrgår fick jag äntligen se frimärkena, de hade visserligen varit ute i någon vecka, men jag hade inte haft tid att kolla dem. Nu kom det tio förstadagsbrev med alla fyra frimärkena - två ligger på rulle för vanliga brev, ett frimärke är till föreningsbrev och ett fjärde för utrikes brev - och så fick jag kringmaterial, vykort m.m. och slutligen en rulle med 100 vanliga frimärken. Med den alltid snåla ekonomin i åtanke utnyttjade jag snabbt hela rullen till förlagets recensionsutskick av några nya böcker.
Jag måste erkänna: efteråt kändes det litet häftigt. Att posta sina brev med "egna" frimärken.
PS. Gravören heter Lars Sjööblom. Tre av frimärkena har varit med i mina böcker, men inte det fjärde med den landande fiskgjusen. Men den fanns i stället med i en bok om Vänern som Jan Töve och Tore Hagman gav ut för något år sedan.
Skärgårdsö och luftrörskatarr
Jag har bjudit på ett fritidshus på en ö. Inte i Stockholms eller Göteborgs närhet. Det hade jag aldrig haft ekonomi till. Men i Karlskrona skärgård, där jag varit ute och plåtat havsörn. Priserna ligger på en helt anan nivå, även normala dödliga kan fundera på hus här.
Huset är enkelt, torrdass ute och inget rinnande vatten eller avlopp. Men på sommaren och med några stenkast till vattnet bryr man sig inte så mycket om det. Tomten ligger bra, och fem-sju veckor på ön på sommaren (och våren/hösten) vore kanon för mina fyra barn. Man kan kuta runt på hela ön bland klippor, lätt skog och i blandad terräng, och inte en bil i sikte. Kanske kommer någon på cykel på sommaren eller under vår, höst och vinter på en flakmoppe (en av de tre-fyra fast boende kör flakmoppen på ön). Att det sedan är beläget vid ett av Sveriges topp-3-ställen för flyttfågel är inte fel. Vi får se hur det går, om säljarna i dödsboet kommer överens och om himlen inte ramlar ned (det senare associerar till byhövdingen i Asterix).
Jag skulle varit långt uppe i norr nu den här veckan, men förkylning och luftrörskatarr fick min läkare att i fredags säga: - nej, du bör inte åka dit. Och när han säger det köper jag det. Han är själv hängiven skådare och skulle inte i onödan banga ur för en eller annan strapats. En sån läkare bör man lyssna till.
Det är annars en ny bok på gång till hösten. Ett projekt som jag och Susanne Åkesson började tala om för tre år sedan. Och när jag inte kommer iväg för att ta just den där extra lilla bilden just på det där stället i det vädret,ja då känner jag mig stressad. Samtidigt har bilderna rasat in när jag varit ute på olika resor och håll. Och till den här boken finns materialet egentligen fullt och tillräckligt klart redan nu. Men jag vill förbättra och lägga till i alla fall 40 % de närmaste månaderna.
Sydlig jättestormfågel och skelettet av en åsnepingvin, Sydgeorgien
Innan titel och omslag var spikade på den nya boken tog det en vecka av intensiv korrespondens mellan mig, textförfattaren Susanne Åkesson och layoutaren Jens Andersson. En god vän med god intuition blandade jag också in, Ulf Malm. Om han gillar något brukar det fungera. Såna vänner ska man lita på. Det här blev omslagsbilden, konkurrensen var hård mot lappugglor i snön, men det skulle inte bli en insmickrande framsida. Och så passade bilden så väl med titeln och innehållet: "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningar".
Här ett foto från en av de tre workshops jag hade norr om Trondheim med örnfotografering i vintras. När jag ser mig själv agera framför kameran inser jag att Hollywood väntar, snart måste de Niro börja passa sig. Och han som spelar den mordlystne , Ole Martin Dahle, bör ju minst få en Oscar för bästa biroll. Räven är statist. Fotot återges med tillåtelse av en i första workshopgänget, Marcus Larsson. Det blev så många anmälningar att vi fick köra tre grupper istället för en.
Huset är enkelt, torrdass ute och inget rinnande vatten eller avlopp. Men på sommaren och med några stenkast till vattnet bryr man sig inte så mycket om det. Tomten ligger bra, och fem-sju veckor på ön på sommaren (och våren/hösten) vore kanon för mina fyra barn. Man kan kuta runt på hela ön bland klippor, lätt skog och i blandad terräng, och inte en bil i sikte. Kanske kommer någon på cykel på sommaren eller under vår, höst och vinter på en flakmoppe (en av de tre-fyra fast boende kör flakmoppen på ön). Att det sedan är beläget vid ett av Sveriges topp-3-ställen för flyttfågel är inte fel. Vi får se hur det går, om säljarna i dödsboet kommer överens och om himlen inte ramlar ned (det senare associerar till byhövdingen i Asterix).
Jag skulle varit långt uppe i norr nu den här veckan, men förkylning och luftrörskatarr fick min läkare att i fredags säga: - nej, du bör inte åka dit. Och när han säger det köper jag det. Han är själv hängiven skådare och skulle inte i onödan banga ur för en eller annan strapats. En sån läkare bör man lyssna till.
Det är annars en ny bok på gång till hösten. Ett projekt som jag och Susanne Åkesson började tala om för tre år sedan. Och när jag inte kommer iväg för att ta just den där extra lilla bilden just på det där stället i det vädret,ja då känner jag mig stressad. Samtidigt har bilderna rasat in när jag varit ute på olika resor och håll. Och till den här boken finns materialet egentligen fullt och tillräckligt klart redan nu. Men jag vill förbättra och lägga till i alla fall 40 % de närmaste månaderna.
Sydlig jättestormfågel och skelettet av en åsnepingvin, Sydgeorgien
Innan titel och omslag var spikade på den nya boken tog det en vecka av intensiv korrespondens mellan mig, textförfattaren Susanne Åkesson och layoutaren Jens Andersson. En god vän med god intuition blandade jag också in, Ulf Malm. Om han gillar något brukar det fungera. Såna vänner ska man lita på. Det här blev omslagsbilden, konkurrensen var hård mot lappugglor i snön, men det skulle inte bli en insmickrande framsida. Och så passade bilden så väl med titeln och innehållet: "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningar".
Här ett foto från en av de tre workshops jag hade norr om Trondheim med örnfotografering i vintras. När jag ser mig själv agera framför kameran inser jag att Hollywood väntar, snart måste de Niro börja passa sig. Och han som spelar den mordlystne , Ole Martin Dahle, bör ju minst få en Oscar för bästa biroll. Räven är statist. Fotot återges med tillåtelse av en i första workshopgänget, Marcus Larsson. Det blev så många anmälningar att vi fick köra tre grupper istället för en.
Pixlar hit och brus dit - det viktiga är ändå bilderna
Lappuggla. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 24-105/4 IS USM vid 58 mm. ISO 250. 1/500 s., bländare 6,3. Manuell exponering
Det är märkligt. Nya kameramodeller rusar folk efter. Pixlar hit och pixlar dit, brus hit och brus dit. På fotosajter sitter det faktiskt grabbar som inte verkar plåta bilder utan ägnar det mesta av tiden åt att kolla om de kan hitta någon skillnad mellan olika kameramodeller på ISO hit eller dit. (Och jag måste säga: dom är jätteduktiga på det, jag har en liten misstanke att det kanske är det dom vill visa för andra, jag känner igen mig i det där, när jag var yngre var det viktigt för mig att vara duktig - jag avundades dem som hade en trygghet i sig själva och slapp det där 'racet'.) Att jag säger snubbar är för att jag hittills bara stött på grabbar som lägger sin energi på att kolla tekniken på det där extrema sättet; tjejer som skaffar kameror är nästan alltid intresserade av de bilder de ska göra, inte av tekniken i sig. Se på Bims fina bilder i den andra bloggen här på sidan. Sen kan man vara intresserad av olika material att producera bilder på, det är delvis en annan sak.
Det där med antalet pixlar eller lågt brus vid höga ISO-tal är kanske inte det väsentligaste, trots allt är en dålig bild en dålig bild - även om den är tagen med den bästa kamera som finns. Och omvänt. Ska man fundera på teknik som ett sätt att utveckla sitt bildskapande så är kanske ett annat objektiv en bättre investering än en kamera med 10 % mindre brus på ISO-talet 6400. Jag köpte häromdagen ett fisheye 15/2,8, som jag akut behövde för just litet mer kreativa ändamål. Har inte haft en fisheye sedan jag körde under vattnet, och sen dess har jag bytt kamerasystem.
Givetvis vill jag också ha bra kameror, helst de bästa, för jag vet att det underlättar. Men om det skiljer aningens litet i brus på ISO 3200 eller 6400 spelar det föga roll för de bilder jag ska ta. Det viktiga är att det fungerar, hela systemet. Idealet är när jag inte ens tänker på kameran, den är bara en förlängd arm på det man gör. (Och bruset kan man - om det är nödvändigt - åtminstone till viss del reducera därhemma.)
Jag börjar med att säga detta. Nu tänkte jag börja blogga här igen. Man (ja, i alla fall jag) behöver en paus ibland. Samma från fotot. Ibland ligger kameran i en månad. Förr var jag orolig att jag inte skulle kunna få ihop bra bilder efter en lång paus, men erfarenheten har gjort mig litet tryggare. Jag är inte så nervös för det längre. Jag tittar gärna på andras bilder, tycker det är jätteroligt att se hur andra gjort kreativa och fantastiska bilder, jag blir lätt imponerad av andras bilder, mina egna kan jag ju. Men det är ofta på bilder inom andra genrer än naturfotot jag tittar . Det senare håller jag ju själv på med, och det är mycket roligare att se något helt annat.
Bifogar en bildrapport, några lappugglebilder från de gångna veckorna, tagna långt uppe i norr.
Lappuggla. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 24-105/4 IS USM vid 47 mm. ISO 250. 1/400 s., bländare 6,3. Manuell exponering.
Lappuggla. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 70-200/2,8 L IS USM vid 130 mm. ISO 250. 1/400 s., bländare 6,3. Manuell exponering.
Lappuggla landar. EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 L IS USM. ISO 160. 1/500 s., bländare 5,6. Manuell exponering.
Lappuggla landar. EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 L IS USM. ISO 160. 1/500 s., bländare 5,6. Manuell exponering.
PS. För att nu i alla fall tala om teknik. Jag har nu fått autofokusen på mina hus Canon EOS 1 D Mark III-or åtgärdade. Jag vill gärna uppmana alla andra med Mark III-hus att göra detsamma. Det tog Canon två år att verkligen fixa till allt, alldeles för lång tid, men nu är jag glad. För även om jag tycker att jag klarat mig bra innan är detta en förbättring av autofokusen. Nu är den där man som bäst hoppats att en autofokus skulle varit från början. Men jag har ju inte låtit det hindra mig ute i fältet. Min uppmaning är enkel: tona ned tekniken, ut och plåta i stället!
