Eftersom jag blev kvar så länge på Midway Atoll blir det en bok, så småningom. I höst ger jag ut en bok om "De krushuvade" - pelikanerna alltså - så därför får boken om albatrosserna på Midway vänta till nästa år.


För en bok måste det bli av detta material. Jag kan bara jämföra Midways makalösa spektakel med över en miljon albatrosser och kanske en miljon tärnor (den mindre ön) med de fantastiska öarna och pingvinkolonierna i den subantarktiska arkipelagen, kanske framför allt med Sydgeorgien, ja och förvisso även Antarktishalvöns mäktiga skådeplatser för fågel- och djurliv.

Titeln till den kommande boken dök upp en dag när jag cyklade omkring på ön, det är med cykel man tar sig fram. Men man får ducka ibland, litet grann som Bernard och BIanca är det. Albatrosser ser ju så eleganta ut till havs, suveräna flygare som utan att ödsla egen energi kan ta sig hundratals mil med termikens hjälp för att ordna föda åt ungarna. Till havs finns det ju inga hinder, jo en och annan båt kan ju dyka upp men dessa syns ju långt i förväg. På land, i synnerhet på Midway, finns det ju en mängd gamla miltärbyggnader och sedan enstaka besökare/fotografer som cyklar runt som albatrosserna inte alltid lyckas undvika. Och om de ser eleganta ut till havs så är de betydligt klumpigare i denna miljö. Fem-sex gånger om dagen får jag snabbt väja på cykeln eller ducka för en albatross som tagit sats för att komma upp i luften men som inte har riktig koll på vad som finns på startbanan.


Titeln till boken dök upp i huvudet när jag tänkte på de asfalterade landningsbanor som nu håller på att växa igen. Dessa används ju nu istället som utmärkta häckningsplatser. En gammal paroll från 1968, myntat av situationisterna, en liten liten grupp konstnärer m.fl. i Paris; den dök upp i bakhuvudet. På tyska kom jag ihåg parollen: Unter dem Pflaster liegt ein Strand. Eller: "Under asfalten finns en strand."

Och om den parollen för situationisterna kanske var symbolisk, så var ju uttrycket här på Midway bokstavligt sant här.  Så jag tänkte: detta måste bli titeln. Fast om man byter ut "finns" till "vilar" blir den litet mer poetisk: UNDER ASFALTEN VILAR EN STRAND.

Det franska uttrycket innehöll för övrigt inte ordet asfalt, det härstammar ju från maj 68. Så det var "Under gatstenen" i sin ursprungsformulering.

Men visst är det en bra titel. Hoppingivande.


Nu är albatrosserna skyddade. Men när öarna var marinbas var det naturligtvis annorlunda. Kanske skulle man kunnat tala om flamberad albatross på den tiden; soldaterna använde nämligen inte sällan eldkastarna för att få bort albatrosserna från landningsbanorna.

På tal om det här med flygteknik: en märklig sak inträffade en dag när jag cyklade tillbaka till logementet. Sex-sju meter framför mig - jag cyklar långsamt - dimper en laysanalbatross ned, den "dimper" verkligen ned, den landar nämligen lodrätt, men tackolov på fötterna. Jag tror inte mina ögon. Den skakar av sig litet grann, kollar läget runt omkring, "det var väl ingen som såg mig", och jag stirrar förundrad på den. Sedan tittar jag upp, sex-sju meter upp går en trädgren ut. Den måste helt enkelt ha missat trädgrenen, krockat och därpå farit rakt ned i backen. Ja, det gick ju bra i alla fall.

Men av just den anledningen har man tagit bort alla gamla ledningar med mera i luften.