Jag påmindes om det häromdagen här i Chile när jag fotograferade den svartmaskade ibisen, en riktig skönhet enligt min mening. En ganska högljudd sådan också. Jag vill därför gärna än en gång upprepa vad jag brukar tjata om på mina förerläsningar: att man bör ligga lågt som fågelfotograf. Och jag menar då detta bokstavligen. Vinkeln blir bättre, man får en intimare känsla om man är på samma nivå som fågeln. Därtill kommer bakgrunden att bli mer softad, fotograferar man snett uppifrån får man marken bakom fågeln som bakgrund. Bilden ovan är tagen med objektivet i markhöjd. Nästa bild är tagen på ungefär sanma avstånd och med ungefär samma brännvidd. Då kommer marken bakom att kännas mindre trevlig, den blir inte alls på samma sätt softad.

 

 

Men fördelen med ett superlångt teleobjektiv är att det ändå kan fungera hyfsat bra med en högre skjutvinkel. Och detta kan ha två förklaringar.

 

Den ena är att långa teleobjektiv trots allt ger ett väldigt kort skärpedjup, och porträttet där benen på ibisen inte är med fungerar utmärkt, trots den högre bildvinkeln.

 

 

Den andra har att göra med att med en riktigt lång brännvidd blir bildvinkeln inte så nedåtriktad eftersom objektet, i det här fallet den svartmaskade ibisen, befinner sig relativt långt bort. Marken i bakgrunden kommer med andra ord att komma längre bakom fågeln och därmed bli mer softad än om vi använt ett mindre långt teleobjektiv. Bara vid klorna och strax bakom blir marken skarp.

 

När vi talar långa brännvidder finns en ytterligare fördel som inte har med bildvinkeln att göra eller med skärpedjupet. Jag stör mindre. Ett annat sätt är naturtligtvis gömsle.

 

Jag har ju blivit försenad med min bok om "Konsten att fotografera fåglar och andra djur", men i vår utkommer den verkligen. På Norstedts.