Om den plågsamma väntan...
och om det störande elementets betydelse
Det blir inte lättare. För varje ny bok snarast ökar oron inför utgivningsdatumet. Boken har skickats ut, och väntan på att sågas eller få positiv kritik är ibland plågsam. Eller än värre: att glömmas bort. Och har du fått en del positiv kritik tidigare vet du att risken ökar för negativa recensioner - det är en del av logiken och är mer eller mindre oundvikligt.
Ungefär samtidigt som "Kaxiga fåglar" kommer ut i Sverige - utgivningsdatum är 1 oktober - kommer örnboken ut i Storbritannien och i Danmark. Det är det gamla anrika förlaget Borgen som ger ut boken i granlandet i söder, upplagan är liten, inte mer än två tusen exemplar. Samtidigt känns det väldigt roligt att komma ut i Danmark, tidigare har boken kommit ut i Finland, min bortgångna mammas hemland - det var synd att hon inte fick vara med! Hon förstod aldrig riktigt vad det var jag höll på med när jag började fotografera, det var nog inget riktigt yrke för henne, hon växte upp norr om polcirkeln under mellankrigstidens ganska enkla förhållanden, alla hennes bröder jobbade med vägbyggen och dog en för tidig död, en fjärde blev skottskadad och förlamad under kriget, själv kom hon som tjugoettårig flykting till Sverige 1944 på väg undan bombningarna i norr - jag tillägnade "Mellan vingspetsarna" till henne - och till mina och Bills gemensamma vänner.
Det är enklare att invänta eventuella recensioner utomlands än härhemma, det berör en inte alls på det sättet. Ens vänner följer sällan utländska tidningar, och man behöver inte huka inför grannarna som erventuellt läst att man gett ut en usel bok. Men jag vet att i alla fall BBC Wildlife Magazine beställde tidiga förhandskopior från det engelska förlaget, de hade den svenska utgåvan.
Några utländska förlag har i alla fall på eget initiativ frågat även efter den nya boken om "Birds with an attitude", som var den titel jag först kom på innan det blev "Kaxiga fåglar" på svenska. Symposion har ingen avdelning som säljer utlandsrättigheter, men med litet tur kan det kanske bli några översättningar ändå.
Fotoböcker är svårare att sälja utomlands, produktionskostnaderna är så stora jämfört med en textbok.
I går blev jag intervjuad av lokalpressen, reportern hade tydligen fått nys om den nya boken och ringde dagen innan. När vi samtalat en stund och han tittat igenom inlagan till den nya boken (han var själv hängiven amatörfotograf sedan trettio år eller mer) sa han en sak som jag inte funderat så mycket på när det gällde boken. Han hade noterat att jag inte tagit bort små störande element i bilderna som litet regnstreck här och där i till exempel dubbelbeckasinbilderna eller i andra bilder fjäderdun som lossnat från fjäderdräkten på någon fågel.
För mig har dessa för det esteticerande ögat kanske störande element känts som en del av historien, jag hade inte funderat på att ta bort dem. Inte för att jag är emot photoshop - jag är absolut ingen fundamentalist och jag brukar säga till amatörer: gör vad ni vill med era bilder, det är ingen som ska tala om för er vad ni ska och inte ska göra - men för att jag tycker att bilder där man gjort allting så där perfekt inte sällan blir tråkiga bilder. Det är min egentliga invändning mot att man ska rensa bort alla "störande" element.
Var för sig kanske bilderna därigenom ser bättre ut. Men jag har sett när fotografer, duktiga fotografer, med "perfekta" bilder, men när de gjort en bok av alla dessa perfekta bilder har det blivit enformigt, ja rent ut sagt tråkigt. Trots att varje bild i sig alltså var perfekt.
"Imperfection is perfection", brukar min vän och amatörkollega Ulf Malm säga. Jag är litet försiktigare, men jag tror att fotografer gör mer levande böcker om de låter de de där "störande" elementen få vara kvar, i alla fall ibland.
En bild i "Kaxiga fåglar" kan få illustrera litet grann av vad jag menar: gröngölingen som meditativt skådar ner i källan. För skojs skulll la jag upp bilden på en utländsk sajt med många duktiga fågelfotografer. Gröngölingens näbb är skitig, full av jord. Bilden gillades skarpt av i stort sett alla som kommenterade den, men flertalet kommentarer gick sedan ut på att näbben var smutsig och att det blivit bättre om smutsen tagits bort eller inte funnits där. Kanske har de rätt. Men för mig var just detta en del av den berättelse som jag ville förmedla. Gröngölingen skall till att bada. Som Staffan Ulfstrand skriver i den nya boken: hygien är A och O för fåglar. Dels för att de ska kunna vara attraktiva i förhållande till det andra könet, dels - och detta är något som forskarna upptäckt relativt nyligen - för att hålla nere antalet parasiter i fjäderdräkten och på kroppen. Vatten och bad används givetvis för detta ändamål, men en del fåglar använder även myrsyran, de gnider in sig i myror, och myrsyran som bildas dödar förmodligen parasiterna. Men just gröngölingen går dessutom ett steg längre, den gräver i jorden eller myrstacken med näbben efter larver eller puppor att äta. Den skitiga näbben berättar alltså en historia som en mer esteticerande bild med ren näbb kanske hade missat. Sen är det givetvis upp till var och en att avgöra vad som är att föredra.
Gröngöling. Jorden på näbben berättar en historia. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 160, bländare 5, 1/250 s.
Det blir inte lättare. För varje ny bok snarast ökar oron inför utgivningsdatumet. Boken har skickats ut, och väntan på att sågas eller få positiv kritik är ibland plågsam. Eller än värre: att glömmas bort. Och har du fått en del positiv kritik tidigare vet du att risken ökar för negativa recensioner - det är en del av logiken och är mer eller mindre oundvikligt.
Ungefär samtidigt som "Kaxiga fåglar" kommer ut i Sverige - utgivningsdatum är 1 oktober - kommer örnboken ut i Storbritannien och i Danmark. Det är det gamla anrika förlaget Borgen som ger ut boken i granlandet i söder, upplagan är liten, inte mer än två tusen exemplar. Samtidigt känns det väldigt roligt att komma ut i Danmark, tidigare har boken kommit ut i Finland, min bortgångna mammas hemland - det var synd att hon inte fick vara med! Hon förstod aldrig riktigt vad det var jag höll på med när jag började fotografera, det var nog inget riktigt yrke för henne, hon växte upp norr om polcirkeln under mellankrigstidens ganska enkla förhållanden, alla hennes bröder jobbade med vägbyggen och dog en för tidig död, en fjärde blev skottskadad och förlamad under kriget, själv kom hon som tjugoettårig flykting till Sverige 1944 på väg undan bombningarna i norr - jag tillägnade "Mellan vingspetsarna" till henne - och till mina och Bills gemensamma vänner.
Det är enklare att invänta eventuella recensioner utomlands än härhemma, det berör en inte alls på det sättet. Ens vänner följer sällan utländska tidningar, och man behöver inte huka inför grannarna som erventuellt läst att man gett ut en usel bok. Men jag vet att i alla fall BBC Wildlife Magazine beställde tidiga förhandskopior från det engelska förlaget, de hade den svenska utgåvan.
Några utländska förlag har i alla fall på eget initiativ frågat även efter den nya boken om "Birds with an attitude", som var den titel jag först kom på innan det blev "Kaxiga fåglar" på svenska. Symposion har ingen avdelning som säljer utlandsrättigheter, men med litet tur kan det kanske bli några översättningar ändå.
Fotoböcker är svårare att sälja utomlands, produktionskostnaderna är så stora jämfört med en textbok.
I går blev jag intervjuad av lokalpressen, reportern hade tydligen fått nys om den nya boken och ringde dagen innan. När vi samtalat en stund och han tittat igenom inlagan till den nya boken (han var själv hängiven amatörfotograf sedan trettio år eller mer) sa han en sak som jag inte funderat så mycket på när det gällde boken. Han hade noterat att jag inte tagit bort små störande element i bilderna som litet regnstreck här och där i till exempel dubbelbeckasinbilderna eller i andra bilder fjäderdun som lossnat från fjäderdräkten på någon fågel.
För mig har dessa för det esteticerande ögat kanske störande element känts som en del av historien, jag hade inte funderat på att ta bort dem. Inte för att jag är emot photoshop - jag är absolut ingen fundamentalist och jag brukar säga till amatörer: gör vad ni vill med era bilder, det är ingen som ska tala om för er vad ni ska och inte ska göra - men för att jag tycker att bilder där man gjort allting så där perfekt inte sällan blir tråkiga bilder. Det är min egentliga invändning mot att man ska rensa bort alla "störande" element.
Var för sig kanske bilderna därigenom ser bättre ut. Men jag har sett när fotografer, duktiga fotografer, med "perfekta" bilder, men när de gjort en bok av alla dessa perfekta bilder har det blivit enformigt, ja rent ut sagt tråkigt. Trots att varje bild i sig alltså var perfekt.
"Imperfection is perfection", brukar min vän och amatörkollega Ulf Malm säga. Jag är litet försiktigare, men jag tror att fotografer gör mer levande böcker om de låter de de där "störande" elementen få vara kvar, i alla fall ibland.
En bild i "Kaxiga fåglar" kan få illustrera litet grann av vad jag menar: gröngölingen som meditativt skådar ner i källan. För skojs skulll la jag upp bilden på en utländsk sajt med många duktiga fågelfotografer. Gröngölingens näbb är skitig, full av jord. Bilden gillades skarpt av i stort sett alla som kommenterade den, men flertalet kommentarer gick sedan ut på att näbben var smutsig och att det blivit bättre om smutsen tagits bort eller inte funnits där. Kanske har de rätt. Men för mig var just detta en del av den berättelse som jag ville förmedla. Gröngölingen skall till att bada. Som Staffan Ulfstrand skriver i den nya boken: hygien är A och O för fåglar. Dels för att de ska kunna vara attraktiva i förhållande till det andra könet, dels - och detta är något som forskarna upptäckt relativt nyligen - för att hålla nere antalet parasiter i fjäderdräkten och på kroppen. Vatten och bad används givetvis för detta ändamål, men en del fåglar använder även myrsyran, de gnider in sig i myror, och myrsyran som bildas dödar förmodligen parasiterna. Men just gröngölingen går dessutom ett steg längre, den gräver i jorden eller myrstacken med näbben efter larver eller puppor att äta. Den skitiga näbben berättar alltså en historia som en mer esteticerande bild med ren näbb kanske hade missat. Sen är det givetvis upp till var och en att avgöra vad som är att föredra.
Gröngöling. Jorden på näbben berättar en historia. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 160, bländare 5, 1/250 s.
Om att ge ut sig själv - och litet litteratursociologiska tankar kring bokmarknaden
Jag var inte så bekymrad efter "Örnarnas rike" när det gällde mitt arbete med nya böcker. Jag kände ändå att en del av bildmaterialet blivit något år, och jag hade trots allt andra saker på gång efter örnarna. När nu "Kaxiga fåglar", som även ökat i omfång i jämförelse med Örnarnas rike, lämnat trycket och är på väg till binderiet känner jag det svårare att tänka på eller göra en ny bok, det känns som om det kommer att ta några år innan jag kan göra något nytt efter den här satsningen.
Jag valde ju att ge ut boken på eget förlag denna gång, men nästa gång (om det nu blir en sådan) ger jag kanske mycket väl ut på annat förlag igen (jag gillar att arbeta med Per F. och Nisse D. på Norstedts/Prisma.) Det är nämligen ett tungt arbete att ge ut sig själv. Dels handlar det om att behöva vara redaktör för sig själv, jag brukar normalt avråda från det. Men i mitt fall är det nog inte för att jag inte skulle vara kritisk nog mot mina egna bilder, ofta tvärtom.
Dels handlar det om försäljning och PR. Som liten förläggare är du inte delägare i bokklubbar, nätbokhandlare eller i bokhandelskedjor. Eftersom jag gett ut de tidigare böckerna på Norstedts som ägs av KF, som också äger till exempel Akademibokhandeln, måste jag erkänna att jag var orolig för att bokhandeln centralt skulle köpa in mindre av den här nya boken än av tidigare. Men min oro var obefogad, de köpte lika många exemplar i grundinköpet. F-priset (det pris bokhandeln betalar till förlaget) på den nya boken har vi satt 14 kronor lägre än för örnboken, och nu hoppas jag att det lägre priset tillsammans med den erbjudna litet högre rabatten ska ge åtminstone samma låga pris i bokhandeln som örnboken hade. Om en bok får kampanjpris betyder det mycket för försäljningen, likadant med placeringen av den inne i butikerna (placeringen av en bok i de olika butikerna bestäms ju numera i allt högre grad centralt).
Bonnierkoncernen med alla olika förlag har sina egna bokklubbar, Bonniers bokklubb, Familjebokklubben, Spänningsbokklubben och så vidare. Norstedts i sin tur äger bland annat en stor del av Böckernas Klubb och ett par mindre bokklubbar. Och det är ju givet att de egna förlagens böcker måste prioriteras i bokklubbarna. Men jag hoppas ändå att vi får med "Kaxiga fåglar" i någon eller några av bokklubbarna.
Å andra sidan är min erfarenhet att det är författare och böcker i sig som säljer (inte förlaget). Man skulle också kunna säga: eller som "inte" säljer. För om en författare inte sålt särskilt mycket på Symposion eller Ordfront säljer samme författare sällan mer på Norstedts, Natur & Kultur eller Bonniers, i vissa fall rentav mindre.
Men bokbranschen har förändrats mer radikalt under de de senaste två åren än på alla de snart tjugoåtta år som gått sedan jag startade förlaget Symposion. Den kvalificerade litteraturen har fått stryka på foten mer än någonsin, detta oavsett förlag. Och när bokutbudet i butikerna blir "allt smalare", det vill säga när allt färre titlar proportionerligt sett får en bra "skyltyta" i butikerna, i bokklubbarna och i nätbokhandeln, då finns ju en risk att ägarintresset kommer att få en ökad betydelse i framtiden.
Brukar det inte heta att det är skomakarens barn som får gå utan skor? Det går långa perioder när jag inte fotograferar mina barn. Jag påminner mig om det idag när jag är hemma fyra månader till nästa stora resa. De senaste bilderna är från i januari. Alice 7 och Eddie 5 poserade mer än gärna. Bakgrunden är en blå garderobsdörr (IKEA-färgen känns kanke igen), blixten riktad i taket något bakåt om jag minns rätt. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS till båda bilderna.
Jag valde ju att ge ut boken på eget förlag denna gång, men nästa gång (om det nu blir en sådan) ger jag kanske mycket väl ut på annat förlag igen (jag gillar att arbeta med Per F. och Nisse D. på Norstedts/Prisma.) Det är nämligen ett tungt arbete att ge ut sig själv. Dels handlar det om att behöva vara redaktör för sig själv, jag brukar normalt avråda från det. Men i mitt fall är det nog inte för att jag inte skulle vara kritisk nog mot mina egna bilder, ofta tvärtom.
Femton bilder till "Kaxiga fåglar" togs så sent som i juli. Den här havssulan på Bass Rock ägnade en timme åt att försöka strypa den andra hanen. Jag fick backa tio meter och använda 500 mm plus två gånger konverter för att någorlunda kunna isolera dem. De flesta bilder förstördes helt av andra sulor som var i bakgrunden eller
framför. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 plus 2 ggr konverter. ISO 250, bländare 9, 1/1600 s.
framför. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 plus 2 ggr konverter. ISO 250, bländare 9, 1/1600 s.
Dels handlar det om försäljning och PR. Som liten förläggare är du inte delägare i bokklubbar, nätbokhandlare eller i bokhandelskedjor. Eftersom jag gett ut de tidigare böckerna på Norstedts som ägs av KF, som också äger till exempel Akademibokhandeln, måste jag erkänna att jag var orolig för att bokhandeln centralt skulle köpa in mindre av den här nya boken än av tidigare. Men min oro var obefogad, de köpte lika många exemplar i grundinköpet. F-priset (det pris bokhandeln betalar till förlaget) på den nya boken har vi satt 14 kronor lägre än för örnboken, och nu hoppas jag att det lägre priset tillsammans med den erbjudna litet högre rabatten ska ge åtminstone samma låga pris i bokhandeln som örnboken hade. Om en bok får kampanjpris betyder det mycket för försäljningen, likadant med placeringen av den inne i butikerna (placeringen av en bok i de olika butikerna bestäms ju numera i allt högre grad centralt).
Bonnierkoncernen med alla olika förlag har sina egna bokklubbar, Bonniers bokklubb, Familjebokklubben, Spänningsbokklubben och så vidare. Norstedts i sin tur äger bland annat en stor del av Böckernas Klubb och ett par mindre bokklubbar. Och det är ju givet att de egna förlagens böcker måste prioriteras i bokklubbarna. Men jag hoppas ändå att vi får med "Kaxiga fåglar" i någon eller några av bokklubbarna.
En av de sista bilderna innan uppehållet. Startande gråtrut. Här beskuren, annars blir truten för liten på webben. Canon 1 Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS vid 200 mm, ISO 100, bländare 16, 1/100 s. Manuell exponering.
Å andra sidan är min erfarenhet att det är författare och böcker i sig som säljer (inte förlaget). Man skulle också kunna säga: eller som "inte" säljer. För om en författare inte sålt särskilt mycket på Symposion eller Ordfront säljer samme författare sällan mer på Norstedts, Natur & Kultur eller Bonniers, i vissa fall rentav mindre.
Men bokbranschen har förändrats mer radikalt under de de senaste två åren än på alla de snart tjugoåtta år som gått sedan jag startade förlaget Symposion. Den kvalificerade litteraturen har fått stryka på foten mer än någonsin, detta oavsett förlag. Och när bokutbudet i butikerna blir "allt smalare", det vill säga när allt färre titlar proportionerligt sett får en bra "skyltyta" i butikerna, i bokklubbarna och i nätbokhandeln, då finns ju en risk att ägarintresset kommer att få en ökad betydelse i framtiden.
Brukar det inte heta att det är skomakarens barn som får gå utan skor? Det går långa perioder när jag inte fotograferar mina barn. Jag påminner mig om det idag när jag är hemma fyra månader till nästa stora resa. De senaste bilderna är från i januari. Alice 7 och Eddie 5 poserade mer än gärna. Bakgrunden är en blå garderobsdörr (IKEA-färgen känns kanke igen), blixten riktad i taket något bakåt om jag minns rätt. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS till båda bilderna.
Kaos men utställning där jag växte upp
Kaos. Idag skulle jag varit i Stockholm, men svärmor ramlade i natt så planeringen rök, det viktigaste är ju att hjälpa henne och få iväg barnen till skola och dagis. Dels skulle jag varit på ett styrelsemöte, dels varit i Jakobsbergs konsthall och lämnat en utställning. Nu har en kompis som brukar hjälpa mig kört upp med tavlorna - som blev klara igår kväll klockan 22. Det är Lasse på Krelab i Helsingborg som kör ut bilderna och monterar dem, han är en klippa, men igår kväll såg han trött ut. "Nästa gång kan du väl för en gångs skull vara ute i litet bättre tid", suckade han och skrattade.
En månad efter att boken "Örnarnas rike" kommit ut fick jag några av mina häftigaste bilder på kungsörnar, tre unga örnar som gör upp. Bilderna fick bli en bildserie i "Kaxiga fåglar" istället och går över tre uppslag. Den här bilden är utkörd som canvas på 170 cm, den relativt långa slutartiden ger snöstreck som ger den där snöoväderskänslan men den räcker ändå för en viss skärpa kring näbb och ögon.
I mitten på förra veckan var jag med på de första tryckintagen av Kaxiga fåglar. Men efter två försök på olika ark måste vi ge upp, vi fick ett grönstick i mellantonerna, märkbart på de ljusare bilderna, försökte tryckaren rätta till det försvann det inte helt men vi fick rödstick i de mörka partierna i stället. Vilken tur att man arbetar med ett kvalitetsmedvetet tryckeri, jag är van vid att tryckare och tryckeriansvariga argumenterar emot. Men här var vi eniga, produktionsförmannen kom in mitt i natten och avbröt trycket. Fel på den maskin som kör ut tryckplåtarna, punktförstoringen fungerade inte som den skulle. Tryckeriet har nu fått låta flera jobb ligga några dagar, inte bara "Kaxiga fåglar", man vll inte själva trycka med sämre kvalitet. Bara svartvita jobb har gått genom pressarna medan plåtmaskintillverkarens folk har försökt få ordning på maskinen. Några kanske skulle bli irriterade, javisst är det jobbigt med en viss försening, men jag tycker ändå att det är guld värt när ett tryckeri prioriterar kvalitet. Tänk om jag tryckt utomlands! Och hade de gjort samma sak, eller hade försökt köra igenom det hela ändå?
Dvärgskarvar gör skäl för sitt namn, dom ÄR små. När den vuxna fågeln (brunt huvud) anländer med maten börjar de redan flygga ungfåglarna träta om fördelningen. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO
400, 1/640 s., bländare 5,6, nedbländat ett steg för att få litet skärpedjup.
Ingen rädder för större rovfåglar här inte. Blåkråkorna tillhör fågelvärldens allra mest kaxiga. En bild från den nya boken som även är med på utställningarna. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8. ISO 800. 1/800 s., bländare 5.
Jag hoppas kunna ta mig upp till Stockholm i morgon och vara med på hängningen. Som alla konsthallsansvariga vill den duktige Mikael i Järfälla ha mycket luft. Men jag vet också att det är viktigt att folk inte blir besvikna, att det verkligen finns bilder att titta på om man väl tagit sig dit. Jag hoppas det blir bra, uppemot 35 bilder, och tjugo är från höstens nya bok, det är min förhoppning. Men det tar plats att frakta bilderna, de är stora, sju av bilderna är nästan två meter. Tur nog köpte jag en tjugo år gammal husbil för något år sedan, ett fynd till det priset, och den är nu lastad så att bara polarn får plats.
Järfälla - jag växte upp där. Så det är litet extra roligt att få ställa ut i Jakobsberg. Och för en gångs skull kanske min far Gunnar kan se en utställning, han fyllde nyligen 87 men cyklar fortfarande varje dag.
Fakta:
Vernissage blir på lördag, Jakobsbergs konsthall i bibliotekshuset, klockan 12-15. Öppettider som biblioteket.
En annan utställning, också med 35 bilder, hänger under september-oktober på galleri Rififi i Växjö, Antillerigatan 3. Öppettider, tisdag och torsdag kl. 16-20, lördag 12-16. Vid andra tider ring gärna Mats Pettersson, 070-5976897, som ofta är där.
Amerikansk gråhäger eller Great Blue Heron. En av mina favorithägrar, den är så otroligt stor och grann. Bilden från i mars i år är förutom i nya boken även med i en fågelkalender som Norstedts ger ut i november, med bilder ur alla mina böckerna fast här i ännu större format. Kalendern ges ut i samarbete med SOF, Sveriges Ornitologiska Förening. En kalender brukar innehålla 12 bilder, men den tjuvstartar med en bild redan för december 2008. Av tretton bilder i kalendern har Nils Degerman, Norstedts kunnige redaktör (som själv är en jätteduktig svartvit fotograf), hämtat åtta från "Kaxiga fåglar". Jag tröstar mig med det när jag själv tvivlar på min nya bok, fast numera har jag ju lärt mig att det här tvivlet på ens egna bilder hör till "processen" när jag gör nya böcker. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 600/4, ISO 200, bländare 6,3 för att ha litet skärpedjup, 1/250 s.
En månad efter att boken "Örnarnas rike" kommit ut fick jag några av mina häftigaste bilder på kungsörnar, tre unga örnar som gör upp. Bilderna fick bli en bildserie i "Kaxiga fåglar" istället och går över tre uppslag. Den här bilden är utkörd som canvas på 170 cm, den relativt långa slutartiden ger snöstreck som ger den där snöoväderskänslan men den räcker ändå för en viss skärpa kring näbb och ögon.
I mitten på förra veckan var jag med på de första tryckintagen av Kaxiga fåglar. Men efter två försök på olika ark måste vi ge upp, vi fick ett grönstick i mellantonerna, märkbart på de ljusare bilderna, försökte tryckaren rätta till det försvann det inte helt men vi fick rödstick i de mörka partierna i stället. Vilken tur att man arbetar med ett kvalitetsmedvetet tryckeri, jag är van vid att tryckare och tryckeriansvariga argumenterar emot. Men här var vi eniga, produktionsförmannen kom in mitt i natten och avbröt trycket. Fel på den maskin som kör ut tryckplåtarna, punktförstoringen fungerade inte som den skulle. Tryckeriet har nu fått låta flera jobb ligga några dagar, inte bara "Kaxiga fåglar", man vll inte själva trycka med sämre kvalitet. Bara svartvita jobb har gått genom pressarna medan plåtmaskintillverkarens folk har försökt få ordning på maskinen. Några kanske skulle bli irriterade, javisst är det jobbigt med en viss försening, men jag tycker ändå att det är guld värt när ett tryckeri prioriterar kvalitet. Tänk om jag tryckt utomlands! Och hade de gjort samma sak, eller hade försökt köra igenom det hela ändå?
Dvärgskarvar gör skäl för sitt namn, dom ÄR små. När den vuxna fågeln (brunt huvud) anländer med maten börjar de redan flygga ungfåglarna träta om fördelningen. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO
400, 1/640 s., bländare 5,6, nedbländat ett steg för att få litet skärpedjup.
Ingen rädder för större rovfåglar här inte. Blåkråkorna tillhör fågelvärldens allra mest kaxiga. En bild från den nya boken som även är med på utställningarna. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8. ISO 800. 1/800 s., bländare 5.
Jag hoppas kunna ta mig upp till Stockholm i morgon och vara med på hängningen. Som alla konsthallsansvariga vill den duktige Mikael i Järfälla ha mycket luft. Men jag vet också att det är viktigt att folk inte blir besvikna, att det verkligen finns bilder att titta på om man väl tagit sig dit. Jag hoppas det blir bra, uppemot 35 bilder, och tjugo är från höstens nya bok, det är min förhoppning. Men det tar plats att frakta bilderna, de är stora, sju av bilderna är nästan två meter. Tur nog köpte jag en tjugo år gammal husbil för något år sedan, ett fynd till det priset, och den är nu lastad så att bara polarn får plats.
Järfälla - jag växte upp där. Så det är litet extra roligt att få ställa ut i Jakobsberg. Och för en gångs skull kanske min far Gunnar kan se en utställning, han fyllde nyligen 87 men cyklar fortfarande varje dag.
Fakta:
Vernissage blir på lördag, Jakobsbergs konsthall i bibliotekshuset, klockan 12-15. Öppettider som biblioteket.
En annan utställning, också med 35 bilder, hänger under september-oktober på galleri Rififi i Växjö, Antillerigatan 3. Öppettider, tisdag och torsdag kl. 16-20, lördag 12-16. Vid andra tider ring gärna Mats Pettersson, 070-5976897, som ofta är där.
Amerikansk gråhäger eller Great Blue Heron. En av mina favorithägrar, den är så otroligt stor och grann. Bilden från i mars i år är förutom i nya boken även med i en fågelkalender som Norstedts ger ut i november, med bilder ur alla mina böckerna fast här i ännu större format. Kalendern ges ut i samarbete med SOF, Sveriges Ornitologiska Förening. En kalender brukar innehålla 12 bilder, men den tjuvstartar med en bild redan för december 2008. Av tretton bilder i kalendern har Nils Degerman, Norstedts kunnige redaktör (som själv är en jätteduktig svartvit fotograf), hämtat åtta från "Kaxiga fåglar". Jag tröstar mig med det när jag själv tvivlar på min nya bok, fast numera har jag ju lärt mig att det här tvivlet på ens egna bilder hör till "processen" när jag gör nya böcker. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 600/4, ISO 200, bländare 6,3 för att ha litet skärpedjup, 1/250 s.
