och om det störande elementets betydelse

Det blir inte lättare. För varje ny bok snarast ökar oron inför utgivningsdatumet. Boken har skickats ut, och väntan på att sågas eller få positiv kritik är ibland plågsam. Eller än värre: att glömmas bort. Och har du fått en del positiv kritik tidigare vet du att risken ökar för negativa recensioner - det är en del av logiken och är mer eller mindre oundvikligt.

Ungefär samtidigt som "Kaxiga fåglar" kommer ut i Sverige - utgivningsdatum är 1 oktober - kommer örnboken ut i Storbritannien och i Danmark. Det är det gamla anrika förlaget Borgen som ger ut boken i granlandet i söder, upplagan är liten, inte mer än två tusen exemplar. Samtidigt känns det väldigt roligt att komma ut i Danmark, tidigare har boken kommit ut i Finland, min bortgångna mammas hemland - det var synd att hon inte fick vara med! Hon förstod aldrig riktigt vad det var jag höll på med när jag började fotografera, det var nog inget riktigt yrke för henne, hon växte upp norr om polcirkeln under mellankrigstidens ganska enkla förhållanden, alla hennes bröder jobbade med vägbyggen och dog en för tidig död, en fjärde blev skottskadad och förlamad under kriget, själv kom hon som tjugoettårig flykting till Sverige 1944 på väg undan bombningarna i norr - jag tillägnade "Mellan vingspetsarna" till henne - och till mina och Bills gemensamma vänner.

Det är enklare att invänta eventuella recensioner utomlands än härhemma, det berör en inte alls på det sättet. Ens vänner följer sällan utländska tidningar, och man behöver inte huka inför grannarna som erventuellt läst att man gett ut en usel bok. Men jag vet att i alla fall BBC Wildlife Magazine beställde tidiga förhandskopior från det engelska förlaget, de hade den svenska utgåvan.

Några utländska förlag har i alla fall på eget initiativ frågat även efter den nya boken om "Birds with an attitude", som var den titel jag först kom på innan det blev "Kaxiga fåglar" på svenska. Symposion har ingen avdelning som säljer utlandsrättigheter, men med litet tur kan det kanske bli några översättningar ändå.

Fotoböcker är svårare att sälja utomlands, produktionskostnaderna är så stora jämfört med en textbok.

I går blev jag intervjuad av lokalpressen, reportern hade tydligen fått nys om den nya boken och ringde dagen innan. När vi samtalat en stund och han tittat igenom inlagan till den nya boken (han var själv hängiven amatörfotograf sedan trettio år eller mer) sa han en sak som jag inte funderat så mycket på när det gällde boken. Han hade noterat att jag inte tagit bort små störande element i bilderna som litet regnstreck här och där i till exempel dubbelbeckasinbilderna eller i andra bilder fjäderdun som lossnat från fjäderdräkten på någon fågel.

För mig har dessa för det esteticerande ögat kanske störande element känts som en del av historien, jag hade inte funderat på att ta bort dem. Inte för att jag är emot photoshop - jag är absolut ingen fundamentalist och jag brukar säga till amatörer: gör vad ni vill med era bilder, det är ingen som ska tala om för er vad ni ska och inte ska göra - men för att jag tycker att bilder där man gjort allting så där perfekt inte sällan blir tråkiga bilder. Det är min egentliga invändning mot att man ska rensa bort alla  "störande" element.

Var för sig kanske bilderna därigenom ser bättre ut. Men jag har sett när fotografer, duktiga fotografer, med "perfekta" bilder, men när de gjort en bok av alla dessa perfekta bilder har det blivit enformigt, ja rent ut sagt tråkigt. Trots att varje bild i sig alltså var perfekt.

"Imperfection is perfection", brukar min vän och amatörkollega Ulf Malm säga. Jag är litet försiktigare, men jag tror att fotografer gör mer levande böcker om de låter de de där "störande" elementen få vara kvar, i alla fall ibland.



En bild i "Kaxiga fåglar" kan få illustrera litet grann av vad jag menar: gröngölingen som meditativt skådar ner i källan. För skojs skulll la jag upp bilden på en utländsk sajt med många duktiga fågelfotografer. Gröngölingens näbb är skitig, full av jord. Bilden gillades skarpt av i stort sett alla som kommenterade den, men flertalet kommentarer gick sedan ut på att näbben var smutsig och att det blivit bättre om smutsen tagits bort eller inte funnits där. Kanske har de rätt. Men för mig var just detta en del av den berättelse som jag ville förmedla. Gröngölingen skall till att bada. Som Staffan Ulfstrand skriver i den nya boken: hygien är A och O för fåglar. Dels för att de ska kunna vara attraktiva i förhållande till det andra könet, dels - och detta är något som forskarna upptäckt relativt nyligen - för att hålla nere antalet parasiter i fjäderdräkten och på kroppen. Vatten och bad används givetvis för detta ändamål, men en del fåglar använder även myrsyran, de gnider in sig i myror, och myrsyran som bildas dödar förmodligen parasiterna. Men just gröngölingen går dessutom ett steg längre, den gräver i jorden eller myrstacken med näbben efter larver eller puppor att äta. Den skitiga näbben berättar alltså en historia som en mer esteticerande bild med ren näbb kanske hade missat. Sen är det givetvis upp till var och en att avgöra vad som är att föredra.

Gröngöling. Jorden på näbben berättar en historia. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 160, bländare 5, 1/250 s.