Jag är ute och föreläser på höstarna, och i år får jag inte sällan frågan om jag tror att många naturfotografer klistrar in djur i bilderna. Därför är det nog tyvärr tvunget att säga något om höstens mest omdebatterade händelse inom fotografin, Terje Hellesös inklistrade lodjurs- och andra bilder. Terje har jag ju känt som en duktig fotograf med en helt egen stil, och han har alltid hävdat att han inte gör något alls med bilderna i Photoshop utan att han gör dem färdiga i kameran.

Att kommentera själva händelsen mer än vad som redan gjorts i tidningar och på olika nätforum är knappast nödvändigt. Men kanske kan några mer generella funderingar vara av intresse.

Fick mig nästan att ge upp som fotograf

När jag första gången såg ett par av Terjes lodjursbilder, jag tror det var i juni, då häpnade jag. Framför allt var det en vidvinkelbild på ett lodjur endast några meter framför kameran som fick mig att nästan tappa hakan och ge upp som professionell fotograf. Jag har kanske haft som en förhoppning att jag någon gång i mitt liv skulle få syn på ett livs levande lodjur ute i det vilda, men att få några egna användbara bilder var för mig i det närmaste otänkbart. De enda lodjursbilder jag har i mitt arkiv är från Järvsö Zoo och Nordens Ark, där jag haft fotokurser med Tom Svensson.

Jag var tvungen att visa vidvinkelbilden av lodjuret för min hustru. Samtidigt sa jag till henne att nu hänger jag nog inte med längre som fotograf. "Det är dags att pensionera sig. Jag kommer aldrig att ha möjlighet att vara ute i naturen så mycket att jag kan få liknande bilder." Då hade jag dessutom sett någon av samme fotografs vargbilder och på samma sätt häpnat och förundrats, om än det inte kändes lika otänkbart att få egna bilder av varg i frihet. Någon kort minut var jag i tanken inne på att jag måste flytta till Mullsjö, som måste vara ett fullkomligt eldorado för en wildlife-fotograf.

Samtidigt var jag på ett annat sätt glad över att någon lyckats med vad jag uppfattade som det omöjliga.

Det visade sig ju senare att det inte bara var för mig bilderna var omöjliga att få. Ett par månader senare ifrågasatte jägaren Gunnar Glöersen i sin blogg bilderna utifrån sin egen rimlighet, och inte långt därefter kunde ett antal hårt arbetande och skickliga datanördar på flashback.org avslöja bilderna som fejk.

Vi vet nu att det verkligen handlade om bildstöld, att Terje använt andra fotografers bilder som han klippt in i sina egna bilder. När det här skrivs har kring femtio bilder avslöjats och nu misstänker avslöjarna att tillvägagångssättet med inklistrade djur i bilderna kanske även går mycket längre tillbaka.

Att dra slutsatser

Men utan att fördjupa oss i just den frågan: går det att dra några slutsatser generellt om fotomanipulation utifrån detta?

Jag skulle nog vilja svara nej. Det är svårt att dra några slutsatser alls av händelsen av den enkla anledningen att den är unik. Jag har faktiskt inte hört talas om något liknande i fotohistorien. Och då tänker jag inte bara på omfattningen, att det handlar om så många bilder, utan jag tänker mer på alla de påhittade berättelser som vävdes kring fotografens möten med lodjuren och även till exempel vargen. I Terjes bloggar spanns ju en hel mytologi runt bilderna och mötena med djuren ute i naturen.

Hela historien handlar kanske därför inte om bildmanipulation i första hand, inte heller bara om bildstöld (även om det är även det), utan hela historien handlar om något mycket enklare, nämligen om ren och skär lögn.

När det gäller frågan om vad som innebär en manipulation av en bild eller inte så kan vi träta om den i detaljer. Får man göra si eller så, vad kan man göra och vad kan man inte göra?

Men en lögn är en annan sak, och jag tror att vad det till syvende och sist alltid måste komma an på är vad vi berättar om bilden, det vill säga hur vi framställer dess sammanhang. Frågan handlar med andra ord inte om tekniken i sig utan i grund och botten om sunt förnuft.

Kasta inte ut barnet med badvattnet!

När jag nu sagt detta vill jag säga något om fotobearbetning. Photoshop har ju i folkmun fått en klang av manipulation, men i själva verket behöver ju till exempel varje råfil framkallas för att bli en fungerande bild. Och så har det på ett vis alltid varit. Den gamla klassiska svartvita fotografins mästare hade aldrig varit mästerfotografer om de inte haft en skicklig kopist som de samarbetade med. Det finns exempel på fotografer, som när de inte längre kunde förlita sig på samarbetet med en viss och mycket skicklig kopist helt plötsligt inte var något längre.

I det klassiska mörkrummet fick man välja ett hårt eller mjukt papper, och detta val avgjorde bildens kontrast, belysningstider påverkade likaså. Och fanns det något som störde i en relativt mörk bakgrund efterbelyste inte sällan kopisten denna för att på så sätt "bli av" med det som störde, kopisten gjorde helt enkelt hela bakgrunden mörkare och detaljen försvann. Och om till exempel ett människo- eller ett djuransikte var för mörkt – regel snarare än undantag – pjattade den svartvita kopisten ansiktet så att det blev ljusare och mer "synligt".

Det klassiska mörkrummets verktyg har numera i det digitala mörkrummet förfinats, och nya har tillkommit. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet bara för att några bilder ibland framställs i berättelserna som något annat än de är. Utan Photoshop eller liknande verktyg skulle inga digitala bilder alls framställas, i alla fall inga bilder som någon vill se på.

Just frågan var gränsen går när det gäller vad man bör göra eller inte göra kan och kommer alltid att vara flytande. Men en flytande gräns är en sak, den kan man ständigt diskutera var den går; en uppenbar lögn är en helt annan sak, då har fotografiet och berättelsen om fotografiet för länge sedan passerat en gråzon.

En helt annan historia

Den duktige naturfotografen Magnus Elander sa en gång – det var sju-åtta år sedan – att man inte får bli stenhård fundamentalist i någon fråga, allra minst denna. Allt är inte alltid bara svart eller vitt. Låt mig berätta en annan historia, där manipulationen hade ett helt annat syfte än att göra fotografens bild bättre. En erfaren pressfotograf berättade för mig hur han en gång lät klona bort ett munsår på en skolflicka. Pressfotografen fotograferade flera timmar i skolan, och flickan ville på alla sätt dölja sitt munsår som hon skämdes för. Hon höll handen för läppen på varenda bild han tagit. Men på fotografens bästa bild hade hon missat det, och munsåret syntes. Fotografen som är en mycket varmhjärtad person klonade då bort det lilla munsåret före tryck. Av ren omtanke. Han ville inte såra den stackars flickan.

Jag tycker det är en vacker historia, den berättar om vikten av att vi tar hänsyn till dem vi fotograferar. Vi kliver in i deras värld, vi har inte rätt att såra eller avsiktligt skada dem vi fotograferar, och det gäller både för den som fotograferar människor och för den som fotograferar djur. Sunt förnuft får gälla. Omtankens princip väger i just detta fall tyngre än fundamentalistens princip att aldrig klona i en bild.

Men den rättfärdigar inte att vi ljuger om bilden.