En fågelfotograf knäpper rock, del 3
Billy Idol håller högt tempo rakt igenom konserten. EF 200–400 mm vid 200 mm.
Kamera: EOS-1 DX.
En "åldring" på Sweden Rock 2014. Snart 60-årige Billy Idol kör ett stenhårt tempo under sin konsert på en och en halv timme, det svänger fortfarande rejält om klassiker som White Wedding och Rebel Yell.
Att handhålla den relativt tunga 200-400-zoomen vertikalt och samtidigt nå över huvudena på publiken och följa Billy Idol när han sprang ut på den del av scenen som gick ut som ett slags "catwalk" mitt i publikhavet var ingen lätt match. Men jag hade tur och fick flera bilder utan att kapa vare sig huvud eller ben.
Gitarristen Steve Stevens och Billy Idol. EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 400 mm.
Basisten, vet inte namnet. EF 200–400 mm f/4 L IS USM plus 1,4 x konverter vid 540 mm.
Gitarristen Steve Stevens. EF 200–400 mm f/4 L IS USM plus 1,4 x konverter vid 454 mm.
Stevens har även gjort tre soloplattor, i den senaste återvände han till flamencon där han startade.
Att musik kan påverka är uppenbart, men jag har aldrig förut gråtit på en konsert. Konserten på Sweden rock i juni i år med ett av mina favoritband Within Temptation från Nederländerna var inte första gången jag såg dem. Men den här gången brast det. Tårarna flödade inför Sharons fantastiska sång, att hon och bandet har hjärtat på rätt plats när det gäller flyktingar och utsatta i världen gör inte saken sämre. Några låtar gjorde hon till en manifestation för yttrandefrihet och mot invandringsfientlighet.
Sharon den Adel, Within Temptation, Sweden rock 2014. EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 98 mm.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 140 mm.
Sharon den Adel och ...
. . . den kanske inte alltid lika bildsköne men häftige, Jeroen van Veen,
EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 400 mm.
Ruud Jolie och den svenske gitarristen Stefan Helleblad som spelat med bandet framför allt vid live-konserter. Eftersom Sharon och låtskrivaren, gitarristen Robert Westerholt har barn tillsammans stannar den senare ibland hemma från konserter utomlands.
EF 200–400 mm f/4 L IS USM vid 200 mm.
Svenske Stefan Helleblad spelar med i bandet sedan 2011.
EF 70–200 mm L IS II USM vid 200 mm.
EF 70–200 mm L IS II USM plus 1,4 x telekonverter.
Konserter mitt på dagen blir sällan så upphetsande fotografiskt sett som när man plåtar riktiga shower med iscensatt belysning. Men en del konserter gav ändå resultat, såsom Within Temptations. Men kanske berodde det också litet på att de tillhör mina absdoluta favoritband.
När bilderna annars blev alltför traditionella eller tråkiga prövade jag med längre slutartider, skakande kamera och så vidare.
The Guitar Hero i medvetet anonym gestalt. Jag ville att bilden skulle visa hårdrocksbasisten som
ikon och inte en specifik musiker.
EF 70–200 mm f/&2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter vid 280 mm.
Robin Becks gitarrist. Att medvetet underexponera ger ofta ett mer dramatiskt resultat. Och varför inte experimentera i kameran med slutartider . . .
eller dubbelexponering? Robin Beck och gitarristen.
Signeringar kan vara ett bra tillfälle att få porträtt, fast här råkade Jeff Scott Soto passera i diket vid en annan konsert (till vänster inte helt säker men troligen Rene Shades i Pretty Maids, tack Noomi B.!).
EF 200–400 mm L IS USM vid 371 mm.
Sweden Rock är en folkfest, och det är roligt att fotografera även publiken.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM vid 175 mm.
Man kan experimentera med höga ISO-tal och även skapa gammaldags filmkornseffekt, går att göra direkt i kameran med till exempel EOS 70D..
Och så avslutningsvis ytterligare några bilder från konserten med Alice Cooper, Alices shower är alltid en tacksam uppvisning med rekvisita från skräckkammare och begravingsplatser. Glöm alltså inte kameran om Alice Cooper har konsert!
Från Alice Coopers spektakulära show, se även tidigare blogg, del 1.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter vid 280 mm.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter.
Det är spännande att plåta i svartvitt, det ger ofta en ökad dramatik åt bilderna i synnerhet som svartvitt ofta fungerar bättre med hög kontrast och en litet mörkare ton.
Fast ibland fungerar nog ändå färg bäst. Som i siluettbildden av tre av bandets medlemmar.
Det blev många bilder, men jag ville lasta på läsaren av bloggen en rejäl tomtesäck så här inför julen. Och om jag inte hinner skriva fler bloggar innan jul vill jag önska en God jul och Gott nytt år.
EF 70–200 mm f/2,8 L IS II USM plus 1,4 x telekonverter vid 205 mm.
Drabbad av den afrikanska febern, del 1
Handhållen zoom EF 70-200 mm f/2,8 vid 168 mm, exponering: ISO 12.800, 1/40 s. och bländare 2,8.
Det var inte lejon eller däggdjur jag reste till Sydafrika för att fotografera. Men de fanns där. Och bara för att mitt bokprojekt handlar om gamar, av vilka många är hotade, låter jag ju inte bli att ta andra bilder när något intressant dyker upp.
På väg hem från det minimala tältgömsle där jag och min hustru tillbringat nästan elva timmar närmast orörliga stöter vi på tre lejonhannar i mörkret. Med ett högt ISO-tal och tack vare bildstabilisering i optiken kunde jag ta några bilder i skenet från en handstrålkastare.
Vi var bara några meter från lejonhannarna när de började ryta. Ett lejons rytande som hörs på flera kilometers håll är imponerande. När tre lejon ryter i kör på sju-åtta meters håll vibrerar både kroppen och jeepen av det dova mullrandet. En mäktig upplevelse av naturens råa kraft.
Vattenbock fotograferad från bilfönstret med EF 200–400 mm och 1,4 konverter (560 mm).
Jag hade hört att man inte kan fotografera särskilt mycket i Kruger National Park, att man måste bege sig till de svindyra lodgerna där djjurlivet koncentrerats inom enorma inhägnader. Det visade sig inte stämma. Två dagars bilkörning i Krugerparken, som inte är inhägnad, gav ett fantastiskt resultat bara från bilfönstret. Men det gäller att vara uppe tidigt, kl. 4 öppnade parken, innan det får man inte köra in där. Men det händer mest precis vid gryningen och den första timmen. Problemet med tjuvskyttar som vill åt bland annat noshörningshorn är stort, mer om det i nästa blogg, och på natten vill man ha koll på vem som är i parken; därför måste man vara utanför portarna kl. 18.30 senast. I annat fall riskerar man dryga böter.
EF 600 mm f/4. En lång slutartid och högt ISO-tal räddar bilden i det allra förstabgryningsljuset. Bildstabilisering är A och O vid slutartider på 1/40–1/60 s och så långa brännvidder (även om jag lutar objektivet på vindrutan). Men här vile jag dessutom ha en medvetet gammaldags känsla av brusighet/kornighet.
Under morgontimmarna stötte vi på flera hyenor längs vägen. Orädda kom speciellt de yngre gärna nära bilen för att undersöka oss. Men man får se upp för dem, inte i första hand för ens egen skull. I bilen sitter man bra. Men för att de äter allt. Gummidäck går att äta om man är hyena.
Jag har varit Östafrika för åtta respektive elva år sen. Men det var faktiskt nu den afrikanska febern satte in. Jag måste tillbaka. Jag måste få arbeta med dessa fantastiska djur på några av jordens mest fantastiska platser.
Jag valde svartvitt denna gång. Jag går in i Meny baktill på kameran, ställer in bildstilen (i Nikonkameror heter det Bildredigering) på Monokrom, sedan höjer jag kontrasten ett par steg, det fungerar bäst för svartvitt med hög kontrast. Ofta experimenterar jag sedan som på den svartvita filmtiden med olika filter. På så sätt får jag en svartvit JPEG-bild direkt i kameran, och med olika filterinställningar blir resultatet olika.
Ofta blir redan JPEG-resultatet bra, det hänger på att jag valt rätt filter; en viss medveten underexponering höjer därtill ofta känslan av dramatik i svartvita bilder.
För säkerhetas skull knäpper jag bilderna både i JPEG och RAW. Bildstilen styr resultatet i JPEG-bilderna. Skulle jag ångra mig finns färgbilden kvar i RAW. Och skulle jag vilja justera det svartvita resultatet något kan jag göra om RAW-konverteringén till en ny svartvit variant.
