Det är inte varje dag man kör normalzoom eller supervidvinkel till fåglar - utan fjärrutlösare!

Pelikaner är stora fåglar, och den krushuvade pelikanen är dessutom den absolut största av de åtta pelikanarter som finns i hela världen. När den sträcker på sig blir den högre än fotografen, 190 centimeter, och den kan väga uppemot 15 kilo. Och det är mer än tre meter mellan vingspetsarna.

Den bruna pelikanen, som jag tidigare plåtat flitigt både i Florida och Kalifornien, väger knappt tre kilo, och det är ändå ingen liten fågel.




Den krushuvade pelikanen - på engelska: dalmatian pelican - är om än inte akut utrotningshotad så dock en hotad art. Det finns inte mer än ungefär fyratusen krushuvade pelikaner totalt i hela världen.

Med hjälp av EU-pengar byggde man därför för något år sedan en häckningsplattform för de krushuvade pelikanerna här vid Kerkirisjön i norra Grekland, och det dröjde inte länge förrän pelikanerna började häcka på plattformen. Det blev på en gång trångt om utrymmet. Till årets häckning har man därför byggt en plattform till, fast dubbelt så stor.

Längs Kerkirisjöns stränder lägger yrkesfiskarna traditionellt ut sina nät. Skarvarna är deras värsta fiender eftersom de tenderar att ha sönder garnen när de försöker sno fiskar ur näten. Närmar sig en skarv hörs genast någon av fiskarna skrika för full hals för att skrämma iväg den. Nån gång hör jag ett par skrämselskott avlossas i luften, och dagen därpå ligger tomhylsorna på marken där några fiskare håller till i nästa vik.

När det gäller de krushuvade pelikanerna är de småskaliga yrkesfiskarnas inställning en helt annan. De tycks ha ett närmast kärleksfullt förhållande till pelikanerna med deras jättelika näbbar med säcken på undersidan av näbben. Fiskarna slänger till dem alla fiskrester, men även en del av den ät- och säljbara fångsten, i alla fall de mindre fiskarna, slinker med när hungriga pelikaner flockas runt de små fiskebåtarna. Yrkesfiskarna bidrar genom sin matning onekligen till att öka överlevnadschanserna för den krushuvade pelikanen.

Fem dagars intensiv fotografering. Två timmar på morgonen och fyra-fem timmar på eftermiddagen, följt av bildredigering sex-sju timmar varje kväll  - och ändå har jag inte hunnit gå igenom mer än två tredjedelar av alla bilder.

När man skjuter actionbilder vill man helst ha mycket ljus, och de första två dagarna skiner solen hela dagarna. Vintertid kan det annars vara si och så med den varan, även i norra Grekland. De tre följande dagarna är molniga, men under en halvtimme sticker solen fram och då och då är ljuset behagligt.

Sex-åtta minusgrader är inte vad man brukar förknippa med Grekland, och när vinden dessutom tar i känns kylan in på bara kroppen efter någon timmes plåtande. Jag har tagit på mig fyra rejäla lager både upptill och nertill med en rejäl dunjacka ytterst.




Men medan jag plåtar glömmer jag kylan, det finns inte tid att tänka på sådant när bilderna bara öser in. Det är först efteråt som man känner hur in i märgen kallt det blir när man sitter stilla eller ligger på marken ett par timmar i sträck i minusgrader och blåst.

Precis som den kaliforniska varianten av den bruna pelikanen, som annars förekommer såväl i Syd- som Nordamerika, får den krushuvade pelikanen en extra stark röd färg på näbbsäcken när parningstiden närmar sig. De brukar inleda sin parnings- och häckningsperiod redan kring månadsskiftet januari-februari, och samma gäller för övrigt den bruna pelikanen i Kalifornien. Den är som vackrast under januari-februari när säcken blir kraftigt röd och den annars helsvarta halsen blir vit.

Pelikaner är i högsta grad sociala fåglar. Men att leva i stora kolonier medför också ständiga schismer och fajter. Mestadels handlar osämjan om födan men det kan också handla om utrymmet på häckningsplatsen. Man brukar säga att många större fåglar som häckar i kolonier i bästa fall har litet litet längre till grannparets bo än vad den egna näbben räcker; på så sätt undviker man att hela tiden själv utsättas för hugg och slag från grannarnas näbbar.

Sista dagen är vi i Kastoria, tjugo mil sydväst om Kerkiri, en stad i en dalgång med en stor insjö. Här häckar bland annat dvärgskarven, mitt inne i stan, vid några budskage knappt femtio meter från stranden. Men i år börjar häckningen litet senare än vanligt, och buskaget är så gott som tomt på fåglar under dagen. Först när det mörknar samlas dvärgskarvarna på grenverket vid buskaget. Kanske är det något att återvända till senare i vinter-vår. Kastoria är en vackert belägen stad, mest känd som ett centrum för pälsindustrin.

En liten solskenshoistoria berättas för mig. Längs stranden möter vi en relativt välklädd man; han brukar gå längs den lilla stadens långsträckta stränder annars också, varje dag, och han matar fåglarna. Han brukade göra så även förr, men han var då arbets- och hemlös. När borgmästaren fick reda på detta anställde han genast mannen, som fick en enkel bostad och lön mot att han tidigt varje morgon och  varje eftermiddag fortsatte att plikttroget utföra fågelmatningen.

PS. Jag var på väg hit redan förra vintern, men annat kom emellan. När jag nu hade planerat för att åka själv upptäckte jag att den finländske fotografen Jari Peltomäki skulle hit med några andra fotografer: Jan-Michael Breider, medlem sedan många år i Naturfotograferna som skådat fågel och plåtat i över trettio år, och även en av Tysklands bästa naturfotografer, Werner Bollmann. Det blev både billigare och roligare - rekommenderas, inte minst för att plåtandet annars är en rätt ensam syssla; med tre så duktiga naturfotografer gör dessutom var och en rätt mycket av sina egna saker.

Ett stort tack till Dimitris Vavylis, vår grekiske guide, en ung biologistudent, naturfotograf och dessutom hängiven fågelskådare - om än han vägrar medge det själv.

VR, IS, och så vidare. Olika namn och tekniska system för att åstadkomma i princip samma sak. Bildstabilisering hjälper oss att få bilder utan skakningsoskärpa även med längre slutartider. En del märken har stabiliseringen inbyggd i kameran; fördelen är att detta blir väsentligt billigare för konsumenten, den dyra teknologin för bildstabilisering behöver inte byggas in i varje objektiv. Nackdelen är att den metoden inte fungerar lika bra, framför allt inte när du fotograferar med teleobjektiv; då är det en klar fördel att ha bildstabiliseringen inbyggd i objektivet.

Men det finns klassiska metoder att minska risken för skakningsoskärpa - utan tillgång till inbyggd bildsatabilisering. Arbetar man på frihand utan stativ, då gäller det, som jag skrev i förra bloggen, att söka stöd med armarna, mot ett träd, ett staket eller mot kroppen.


Dock: längre gluggar bör man i möjliogaste mån köra på stativ, och även då är den i optiken inbyggda bildstabiliseringen till stor nytta. Inte minst när du sätter en telekonverter på dina långa gluggar. Med en brännvidd över 500-600 mm (över 300-400 mm om du inte kör fullformat) kommer bildstabiliseringen i optiken väl till pass. Jag vet inte hur det fungerar för alla kameramärken, men med de långa gluggar jag använder är bildstabiliseringen till stor nytta även när jag kör med stativ.

Men man ska inte ge upp bara för att man kanske inte har råd att skaffa dessa dyrare teleobjektiv; det finns sätt att öka stabiliteten och minska skakningsoskärpan även när man inte har tillgång till bildstabilisering i de långa gluggarna. Ett klassiskt knep är att hänga en tyngd i mitten på stativet, som då blir mer stabilt. Ett annat mycket bra knep är att trycka kameran rejält mot ögat/pannan och sedan med vänsterhanden ta tag i objektivet uppifrån och trycka det nedåt - detta gör man precis över stativhuvudet. Även utan bildstabilisering inbyggd i kam,eran eller optiken menar jag att man med en bra fotograferingsteknik kan tjäna både två och tre hela slutarsteg.

Själv har jag ett handikapp, en medfödd CP-skada i höger hand; jag kan visserligen skjuta med höger hand, men inte så sällan skjuter jag med vänsterhanden på avtryckaren när jag använder stativ; jag har då vänsterarmen/handen över kameran. Så för mig underlättade verkligen bildstabiliseringen fågelfotot, även om jag redan dessförinnan hade övat in en teknik för att undvika skakningsoskärpa - jag började fotografera fåglar vintern 1999.

Stabila stativ är naturligtvis bra, men jag måste erkänna en sak. Förutom mitt favorithuvud, Wimberley, för de långa gluggarna, har jag nästan alltid kört relativt billiga stativ. Jag har hellre lagt pengarna på resor eller gluggar. Jag fick en del taskiga gliringar från andra fotografer jag mötte, "det där kan du inte ta bilder med", men faktum är att man inte alltid måste köpa det dyraste. En bra teknik för att hålla kamera och glugg stabila är en synnerligen lönsam investering.

PS. Jag vill för övrigt slå ett slag för Manfrottos relativt billiga videohuvuden (för tusenlappen får man ett riktigt bra huvud). När jag inte använder Wimberley-huvudet har jag kört en hel del just med ett sådant videohuvud till de långa gluggarna. Videohuvudet är utmärkt för panorering, och det är lätt att arbeta med.

Nackdelen med kulhuvuden - till skillnad från videohuvuden - är att du inte kan panorera särskilt bra, och använder man kulhuvuden till långa teleobjektiv har de stora gluggarna en tendens att glida ner på sidan. (Ett bra kulhuvud, med gradvis tröghet/låsning, använder jag däremot gärna för till exempel landskapsfotografering.)

Första bilderna från ett alldeles nytt örngömsle i Norge, i början av december. I början på en ny plats är rovfåglar mycket skygga, sedan vänjer de sig vid gömslet. Fem bilder fick jag, och då hade havsörnen ändå börjat äta av åteln - vilket normalt bruykar innebära att de är svårstörda. Fokus inställt med en fokuspunkt. Med 400/2,8, nedbländat ett halvt steg för att ge litet skärpa även åt fågeln i övrigt, men som sagt: huvudfokuspunkten inställd och låst på ögat. Om örnen flyttar på sig efter att man låst skärpan måste man naturligtvis fokusera om. Det var mörtkt. ISO 6400 fungerar emellertid utmärkt på många nya kameror, här ett förhandsexemplar av Canon 1 D Mark IV. 1/125 s, bländare 3,5.

Jag vill återkomma till en sak jag diskuterat förut här i bloggen.

Inte så sällan hör jag nämligen fotografer, dock nästan aldrig proffs, som klagar på skärpan i bilderna. Ofta försöker man hitta felet i objektivet eller i kamerans autofokus. Och visst, tyvärr förekommer det enstaka fall när kameror och objektiv är orsaken till skärpeproblemen. Men min erfarenhet, och det spelar ingen roll vilket kameramärke - Canon, Nikon eller något annat - det handlar om, är att i 99 % av de fall då någon är missnöjd med skärpan så har denne fotograferat med en otillfredsställande fotograferingsteknik och inte använt stativ. Jag har fått titta i datafilerna till bilderna några gånger. Och då har jag noterat att slutartiden med ett 300 mm varit kanske 1/100 eller 1/200 sekund och att fotografen i fråga inte använt stativ; och med de grundförutsättningarna måste man räkna med oskärpa. Grundregeln när man körde film var ju att man kunde handhålla en glugg på ungefär samma tid som gluggen hade brännvidd. Med ett 300 mm skulle det således innebära 1/300 sekund. Med 50 mm brännvidd skulle det ge 1/50 sekund, med 100 mm 1/100 sekund. Och så vidare.


Havsörn. Canon 1 D Mark IV, 400/2,8 fotograferad på stativ i gömslet. Fokus låst på ögat. ISO 4000. 1/100 sekund, bländare 3,5.


Ormvråk från mitt gömsle invid kontoret på tomten en mörk morgon nu i december, dessutom fotograferad genom ett spegelglas, som stjäl två bländarsteg; fördelen med "polisförhörsspegeln" är att vråken inte har en aning om att jag finns bakom spegeln. EF 70-200/2,8 vid 148 mm, stativ självklart. ISO 6400, bländare 3,5, 1/500 sekund. AI-Servo med alla fokuspunkter utnyttjade. Egentligen behöver man blända ned litet mer för att få större skärpedjup och därmed vara säker på att få ögat skarpt när man använder kontinuerlig skärpeföljning och dessutom kamerans alla autofokuspunkter inkopplade, men här fungerade det, kanske till följd av den korta brännvidden: 148 mm. Bilden var litet underexponerad, spå jag har fått ljusa upp den.

Nu när vi kör digitalt kan man dessutom förstora bilderna så mycket mer i datorn. Det gör att vi upptäcker oskärpa bättre än förr, fast ibland drar vi upp för mycket också (då ser vi oskärpa i en förstoringsgrad som aldrig ändå kommer att bli aktuell). Men likväl, de bilder som på diafilmens tid tycktes bli skarpa på filmduken visar sig i dag vara mindre skarpa. (Jag har skrivit om just det förut i bloggen, att när man scannar gamla diabilder och drar upp dem i datorn, då visar bilderna sig ofta vara mindre skarpa än vi upplevde dem när vi bara körde dem på filmduken. Fast i de fall stativ användes visar sig bilderna ofta rätt skarpa även när de scannats och fingranskas i detalj på skärmen.)

Ormvråken på tomten genom spegelglaset i gömslet, bättre ljus senare på förmiddagen. Eftersom den rörde på sig körde jag AI-SERVO, alltså kontinuerlig, skärpeföljande, autofokus. 70-200/2,8 vid 140 mm. Alla AF-punkter inkopplade. ISO 5000, 1/800 sekund, bländare 4,5. Medf den nya kameran vågar jag lätt ställa in ett högt ISO-tal för att få litet skärpedjup och en bra slutartid.

Till oskärpefenomenet, och den ökade upplevelsen av oskärpa, bidrar också den skenbara brännviddsförlängningen på en del kameror. Den gör nämligen att bilderna måste blåsas upp ännu mer jämfört med när man fotograferar med film eller med en fullformatssensor. Det gör att 1/100 sekund - som räckte på diafilmens tid för 100 mm - kanske i dag måste bli 1/160 sekund för att räcka till för handhållning av kamera och glugg.

Det hela kompliceras ytterligare av att dessa angivelser - det vill säga att man minst bör ha samma slutartid som brännvidden är lång i millimeter - bara gäller om man dessutom använder en säker handhållningsteknik. Att flänga med kameran och ta en bild i flykten går inte, då blir det oskarpt även om slutartiden skulle vara samma som brännvidden - i sådana fall krävs extremt snabba slutartider om man vill få bilderna skarpa.


Orrspel. Tidig morgon. Vid action kan kontinuerlig skärpeföljande fokus vara bra. Kruxet är att orrarna mestadels är så gömda nere i vegetationen att fokus i så fall alltför ofta kört iväg mot berget på andra sidan vattnet i bakgrunden. Därför fick jag använda låsning av skärpan och utnyttja bara en autofokuspunkt för att verkligen sikta rätt med den.

Man måste stå stadigt och verkligen försöka hålla kameran stilla, gärna ta stöd mot något. Om man inte gör det krävs snabbare slutartid än 1/50 sekund för 50 mm. - Därtill måste ju motivet i det fallet (vid 1/50 sekund) vara stillastående - annars får vi rörelseoskärpa.

Om man upplever bilder som oskarpa, då bör man innan man försöker hitta felet i objektivet eller i kameran kontrollera följande saker: använde jag stativ eller tog jag stöd emot något, det vill säga: var min teknik sådan som den bör vara? Och man måste alltid kontrollera slutartid och brännvidd, gav förhållandet mellan dem rimliga chanser till en skarp bild?

Därtill - och detta säger jag efter att ha lett ett ental kurser - måste man kontrollera villken autofokusmetod man använt. Det kan förefalla självklart för en del av oss, men jag vet av erfarenhet att många inte kan skilja på de olika fokusmetoderna för kamerans AF. Ska man få ett stillastående föremål, en staty, ett ansikte eller liknande, skarpt på rätt ställe, då kan man inte använda det som heter kontinuerlig eller AI-servofokus. Den innebär att kameran hela tiden fokuserar om, beroende på vad den aktiva AF-sensorn råkar träffa. Och skulle man då komponera bilden så att kamerans autofokuspunkt träffar något som inte råkar ligga i linje med det man vill ha skarpt, ja då blir det ju oskarpt på det ställe där man egentligen ville ha skärpan.

Man måste använda det som på en del kameror heter One-shot-fokus och på andra heter till exempel Single shot-fokus. Denna autofokusmetod innebär att man trycker avtryckaren halvvägs när man med kamerans fokuspunkt träffar det man vill ha skarpt. Då låser man skärpan där. Sedan håller man kvar avtryckaren halvt nedtryckt (skärpan förtblir alltså låst) medan man komponerar om bilden - och när man komponerat bilden som man vill ha den trycker man ner avtryckaren helt. (Råkar man släppa taget däremellan missar man skärpan.)

Har man däremot ett barn som springer mot kameran, då måste man använda den andra metoden, alltså autofokusen inställd på att kontinuerligt följa motivet. Då följer skärpan med barnet som kommer emot en, och man kan ta bilden eller bilderna när man tycker att det ser skarpt ut. Samma gäller naturligtvis för alla rörliga motiv: bilar, hundar, hägrar som flyger. Autofokusen följer motivet, och man trycker av när det känns skarpt.

Elementärt, säger säkert en hel del läsare. Ja, men det är alltså väldigt många som har fotograferat i åratal och som faktiskt aldrig fått riktigt koll på vad de här olika metoderna innebär.

Om man lär sig dessa enkla ting, och dessutom börjar använda stativ eller ta stöd emot något när man tar bilderna, då kommer 98 % av oskärpeproblemen troligen att försvinna. För i de flesta fall är det nämligen den mänskliga faktorn och bristande kunskaper om rätt fotograferingstekniker som är orsaken.

De flesta kameror i dag har ju dessutom olika valmöjligheter mellan autofokuspunkter i sökaren. Man kan välja bara en autofokuspunkt, mittpunkten, eller en punkt till höger eller vänster och så vidare. Eller man kan låta kameran utnyttja alla olika autofokuspunkter och själv välja vilken punkt som ska användas för skärpeinställningen (den väljer ofta då det som finns närmast i motivet). Använder man kamerans automatval av AF-punkt, då vet man inte riktigt säkert var skärpan ställs in - vilket kan vara ytterligare en felkälla.

En effekt av att man inte använder stativ kan också vara att man råkar darra till just när man ställer in skärpan, den ställs då kanske in på fel ställe i motivet och är det då fråga om en mindre oskärpa kan det vara svårt att upptäcka detta i sökaren.

Flygande fåglar, då gäller AI-SERVO, det vill säga kontinuerligt skärpeföljande fokus. För att få den nyuppfångade färska fisken (här handlar det om Norge med gott om fisk) att flyta till dess att havsörnen behagar komma ned och fånga den är det en god idé att stoppa en kork i fiskens mun. Men har man otur - eller tur - då råkar örnen klämma åt om fisken och korken flyger ut ur käften. En gammal bild tagen med Canon 1 D Mark II och 500 mm.

PS. I övrigt vill jag så här den 3 januari önska er alla en god fortsättning och många bra bilder under 2010.