Första bilderna från ett alldeles nytt örngömsle i Norge, i början av december. I början på en ny plats är rovfåglar mycket skygga, sedan vänjer de sig vid gömslet. Fem bilder fick jag, och då hade havsörnen ändå börjat äta av åteln - vilket normalt bruykar innebära att de är svårstörda. Fokus inställt med en fokuspunkt. Med 400/2,8, nedbländat ett halvt steg för att ge litet skärpa även åt fågeln i övrigt, men som sagt: huvudfokuspunkten inställd och låst på ögat. Om örnen flyttar på sig efter att man låst skärpan måste man naturligtvis fokusera om. Det var mörtkt. ISO 6400 fungerar emellertid utmärkt på många nya kameror, här ett förhandsexemplar av Canon 1 D Mark IV. 1/125 s, bländare 3,5.

Jag vill återkomma till en sak jag diskuterat förut här i bloggen.

Inte så sällan hör jag nämligen fotografer, dock nästan aldrig proffs, som klagar på skärpan i bilderna. Ofta försöker man hitta felet i objektivet eller i kamerans autofokus. Och visst, tyvärr förekommer det enstaka fall när kameror och objektiv är orsaken till skärpeproblemen. Men min erfarenhet, och det spelar ingen roll vilket kameramärke - Canon, Nikon eller något annat - det handlar om, är att i 99 % av de fall då någon är missnöjd med skärpan så har denne fotograferat med en otillfredsställande fotograferingsteknik och inte använt stativ. Jag har fått titta i datafilerna till bilderna några gånger. Och då har jag noterat att slutartiden med ett 300 mm varit kanske 1/100 eller 1/200 sekund och att fotografen i fråga inte använt stativ; och med de grundförutsättningarna måste man räkna med oskärpa. Grundregeln när man körde film var ju att man kunde handhålla en glugg på ungefär samma tid som gluggen hade brännvidd. Med ett 300 mm skulle det således innebära 1/300 sekund. Med 50 mm brännvidd skulle det ge 1/50 sekund, med 100 mm 1/100 sekund. Och så vidare.


Havsörn. Canon 1 D Mark IV, 400/2,8 fotograferad på stativ i gömslet. Fokus låst på ögat. ISO 4000. 1/100 sekund, bländare 3,5.


Ormvråk från mitt gömsle invid kontoret på tomten en mörk morgon nu i december, dessutom fotograferad genom ett spegelglas, som stjäl två bländarsteg; fördelen med "polisförhörsspegeln" är att vråken inte har en aning om att jag finns bakom spegeln. EF 70-200/2,8 vid 148 mm, stativ självklart. ISO 6400, bländare 3,5, 1/500 sekund. AI-Servo med alla fokuspunkter utnyttjade. Egentligen behöver man blända ned litet mer för att få större skärpedjup och därmed vara säker på att få ögat skarpt när man använder kontinuerlig skärpeföljning och dessutom kamerans alla autofokuspunkter inkopplade, men här fungerade det, kanske till följd av den korta brännvidden: 148 mm. Bilden var litet underexponerad, spå jag har fått ljusa upp den.

Nu när vi kör digitalt kan man dessutom förstora bilderna så mycket mer i datorn. Det gör att vi upptäcker oskärpa bättre än förr, fast ibland drar vi upp för mycket också (då ser vi oskärpa i en förstoringsgrad som aldrig ändå kommer att bli aktuell). Men likväl, de bilder som på diafilmens tid tycktes bli skarpa på filmduken visar sig i dag vara mindre skarpa. (Jag har skrivit om just det förut i bloggen, att när man scannar gamla diabilder och drar upp dem i datorn, då visar bilderna sig ofta vara mindre skarpa än vi upplevde dem när vi bara körde dem på filmduken. Fast i de fall stativ användes visar sig bilderna ofta rätt skarpa även när de scannats och fingranskas i detalj på skärmen.)

Ormvråken på tomten genom spegelglaset i gömslet, bättre ljus senare på förmiddagen. Eftersom den rörde på sig körde jag AI-SERVO, alltså kontinuerlig, skärpeföljande, autofokus. 70-200/2,8 vid 140 mm. Alla AF-punkter inkopplade. ISO 5000, 1/800 sekund, bländare 4,5. Medf den nya kameran vågar jag lätt ställa in ett högt ISO-tal för att få litet skärpedjup och en bra slutartid.

Till oskärpefenomenet, och den ökade upplevelsen av oskärpa, bidrar också den skenbara brännviddsförlängningen på en del kameror. Den gör nämligen att bilderna måste blåsas upp ännu mer jämfört med när man fotograferar med film eller med en fullformatssensor. Det gör att 1/100 sekund - som räckte på diafilmens tid för 100 mm - kanske i dag måste bli 1/160 sekund för att räcka till för handhållning av kamera och glugg.

Det hela kompliceras ytterligare av att dessa angivelser - det vill säga att man minst bör ha samma slutartid som brännvidden är lång i millimeter - bara gäller om man dessutom använder en säker handhållningsteknik. Att flänga med kameran och ta en bild i flykten går inte, då blir det oskarpt även om slutartiden skulle vara samma som brännvidden - i sådana fall krävs extremt snabba slutartider om man vill få bilderna skarpa.


Orrspel. Tidig morgon. Vid action kan kontinuerlig skärpeföljande fokus vara bra. Kruxet är att orrarna mestadels är så gömda nere i vegetationen att fokus i så fall alltför ofta kört iväg mot berget på andra sidan vattnet i bakgrunden. Därför fick jag använda låsning av skärpan och utnyttja bara en autofokuspunkt för att verkligen sikta rätt med den.

Man måste stå stadigt och verkligen försöka hålla kameran stilla, gärna ta stöd mot något. Om man inte gör det krävs snabbare slutartid än 1/50 sekund för 50 mm. - Därtill måste ju motivet i det fallet (vid 1/50 sekund) vara stillastående - annars får vi rörelseoskärpa.

Om man upplever bilder som oskarpa, då bör man innan man försöker hitta felet i objektivet eller i kameran kontrollera följande saker: använde jag stativ eller tog jag stöd emot något, det vill säga: var min teknik sådan som den bör vara? Och man måste alltid kontrollera slutartid och brännvidd, gav förhållandet mellan dem rimliga chanser till en skarp bild?

Därtill - och detta säger jag efter att ha lett ett ental kurser - måste man kontrollera villken autofokusmetod man använt. Det kan förefalla självklart för en del av oss, men jag vet av erfarenhet att många inte kan skilja på de olika fokusmetoderna för kamerans AF. Ska man få ett stillastående föremål, en staty, ett ansikte eller liknande, skarpt på rätt ställe, då kan man inte använda det som heter kontinuerlig eller AI-servofokus. Den innebär att kameran hela tiden fokuserar om, beroende på vad den aktiva AF-sensorn råkar träffa. Och skulle man då komponera bilden så att kamerans autofokuspunkt träffar något som inte råkar ligga i linje med det man vill ha skarpt, ja då blir det ju oskarpt på det ställe där man egentligen ville ha skärpan.

Man måste använda det som på en del kameror heter One-shot-fokus och på andra heter till exempel Single shot-fokus. Denna autofokusmetod innebär att man trycker avtryckaren halvvägs när man med kamerans fokuspunkt träffar det man vill ha skarpt. Då låser man skärpan där. Sedan håller man kvar avtryckaren halvt nedtryckt (skärpan förtblir alltså låst) medan man komponerar om bilden - och när man komponerat bilden som man vill ha den trycker man ner avtryckaren helt. (Råkar man släppa taget däremellan missar man skärpan.)

Har man däremot ett barn som springer mot kameran, då måste man använda den andra metoden, alltså autofokusen inställd på att kontinuerligt följa motivet. Då följer skärpan med barnet som kommer emot en, och man kan ta bilden eller bilderna när man tycker att det ser skarpt ut. Samma gäller naturligtvis för alla rörliga motiv: bilar, hundar, hägrar som flyger. Autofokusen följer motivet, och man trycker av när det känns skarpt.

Elementärt, säger säkert en hel del läsare. Ja, men det är alltså väldigt många som har fotograferat i åratal och som faktiskt aldrig fått riktigt koll på vad de här olika metoderna innebär.

Om man lär sig dessa enkla ting, och dessutom börjar använda stativ eller ta stöd emot något när man tar bilderna, då kommer 98 % av oskärpeproblemen troligen att försvinna. För i de flesta fall är det nämligen den mänskliga faktorn och bristande kunskaper om rätt fotograferingstekniker som är orsaken.

De flesta kameror i dag har ju dessutom olika valmöjligheter mellan autofokuspunkter i sökaren. Man kan välja bara en autofokuspunkt, mittpunkten, eller en punkt till höger eller vänster och så vidare. Eller man kan låta kameran utnyttja alla olika autofokuspunkter och själv välja vilken punkt som ska användas för skärpeinställningen (den väljer ofta då det som finns närmast i motivet). Använder man kamerans automatval av AF-punkt, då vet man inte riktigt säkert var skärpan ställs in - vilket kan vara ytterligare en felkälla.

En effekt av att man inte använder stativ kan också vara att man råkar darra till just när man ställer in skärpan, den ställs då kanske in på fel ställe i motivet och är det då fråga om en mindre oskärpa kan det vara svårt att upptäcka detta i sökaren.

Flygande fåglar, då gäller AI-SERVO, det vill säga kontinuerligt skärpeföljande fokus. För att få den nyuppfångade färska fisken (här handlar det om Norge med gott om fisk) att flyta till dess att havsörnen behagar komma ned och fånga den är det en god idé att stoppa en kork i fiskens mun. Men har man otur - eller tur - då råkar örnen klämma åt om fisken och korken flyger ut ur käften. En gammal bild tagen med Canon 1 D Mark II och 500 mm.

PS. I övrigt vill jag så här den 3 januari önska er alla en god fortsättning och många bra bilder under 2010.