Det är inte varje dag man kör normalzoom eller supervidvinkel till fåglar - utan fjärrutlösare!

Pelikaner är stora fåglar, och den krushuvade pelikanen är dessutom den absolut största av de åtta pelikanarter som finns i hela världen. När den sträcker på sig blir den högre än fotografen, 190 centimeter, och den kan väga uppemot 15 kilo. Och det är mer än tre meter mellan vingspetsarna.

Den bruna pelikanen, som jag tidigare plåtat flitigt både i Florida och Kalifornien, väger knappt tre kilo, och det är ändå ingen liten fågel.




Den krushuvade pelikanen - på engelska: dalmatian pelican - är om än inte akut utrotningshotad så dock en hotad art. Det finns inte mer än ungefär fyratusen krushuvade pelikaner totalt i hela världen.

Med hjälp av EU-pengar byggde man därför för något år sedan en häckningsplattform för de krushuvade pelikanerna här vid Kerkirisjön i norra Grekland, och det dröjde inte länge förrän pelikanerna började häcka på plattformen. Det blev på en gång trångt om utrymmet. Till årets häckning har man därför byggt en plattform till, fast dubbelt så stor.

Längs Kerkirisjöns stränder lägger yrkesfiskarna traditionellt ut sina nät. Skarvarna är deras värsta fiender eftersom de tenderar att ha sönder garnen när de försöker sno fiskar ur näten. Närmar sig en skarv hörs genast någon av fiskarna skrika för full hals för att skrämma iväg den. Nån gång hör jag ett par skrämselskott avlossas i luften, och dagen därpå ligger tomhylsorna på marken där några fiskare håller till i nästa vik.

När det gäller de krushuvade pelikanerna är de småskaliga yrkesfiskarnas inställning en helt annan. De tycks ha ett närmast kärleksfullt förhållande till pelikanerna med deras jättelika näbbar med säcken på undersidan av näbben. Fiskarna slänger till dem alla fiskrester, men även en del av den ät- och säljbara fångsten, i alla fall de mindre fiskarna, slinker med när hungriga pelikaner flockas runt de små fiskebåtarna. Yrkesfiskarna bidrar genom sin matning onekligen till att öka överlevnadschanserna för den krushuvade pelikanen.

Fem dagars intensiv fotografering. Två timmar på morgonen och fyra-fem timmar på eftermiddagen, följt av bildredigering sex-sju timmar varje kväll  - och ändå har jag inte hunnit gå igenom mer än två tredjedelar av alla bilder.

När man skjuter actionbilder vill man helst ha mycket ljus, och de första två dagarna skiner solen hela dagarna. Vintertid kan det annars vara si och så med den varan, även i norra Grekland. De tre följande dagarna är molniga, men under en halvtimme sticker solen fram och då och då är ljuset behagligt.

Sex-åtta minusgrader är inte vad man brukar förknippa med Grekland, och när vinden dessutom tar i känns kylan in på bara kroppen efter någon timmes plåtande. Jag har tagit på mig fyra rejäla lager både upptill och nertill med en rejäl dunjacka ytterst.




Men medan jag plåtar glömmer jag kylan, det finns inte tid att tänka på sådant när bilderna bara öser in. Det är först efteråt som man känner hur in i märgen kallt det blir när man sitter stilla eller ligger på marken ett par timmar i sträck i minusgrader och blåst.

Precis som den kaliforniska varianten av den bruna pelikanen, som annars förekommer såväl i Syd- som Nordamerika, får den krushuvade pelikanen en extra stark röd färg på näbbsäcken när parningstiden närmar sig. De brukar inleda sin parnings- och häckningsperiod redan kring månadsskiftet januari-februari, och samma gäller för övrigt den bruna pelikanen i Kalifornien. Den är som vackrast under januari-februari när säcken blir kraftigt röd och den annars helsvarta halsen blir vit.

Pelikaner är i högsta grad sociala fåglar. Men att leva i stora kolonier medför också ständiga schismer och fajter. Mestadels handlar osämjan om födan men det kan också handla om utrymmet på häckningsplatsen. Man brukar säga att många större fåglar som häckar i kolonier i bästa fall har litet litet längre till grannparets bo än vad den egna näbben räcker; på så sätt undviker man att hela tiden själv utsättas för hugg och slag från grannarnas näbbar.

Sista dagen är vi i Kastoria, tjugo mil sydväst om Kerkiri, en stad i en dalgång med en stor insjö. Här häckar bland annat dvärgskarven, mitt inne i stan, vid några budskage knappt femtio meter från stranden. Men i år börjar häckningen litet senare än vanligt, och buskaget är så gott som tomt på fåglar under dagen. Först när det mörknar samlas dvärgskarvarna på grenverket vid buskaget. Kanske är det något att återvända till senare i vinter-vår. Kastoria är en vackert belägen stad, mest känd som ett centrum för pälsindustrin.

En liten solskenshoistoria berättas för mig. Längs stranden möter vi en relativt välklädd man; han brukar gå längs den lilla stadens långsträckta stränder annars också, varje dag, och han matar fåglarna. Han brukade göra så även förr, men han var då arbets- och hemlös. När borgmästaren fick reda på detta anställde han genast mannen, som fick en enkel bostad och lön mot att han tidigt varje morgon och  varje eftermiddag fortsatte att plikttroget utföra fågelmatningen.

PS. Jag var på väg hit redan förra vintern, men annat kom emellan. När jag nu hade planerat för att åka själv upptäckte jag att den finländske fotografen Jari Peltomäki skulle hit med några andra fotografer: Jan-Michael Breider, medlem sedan många år i Naturfotograferna som skådat fågel och plåtat i över trettio år, och även en av Tysklands bästa naturfotografer, Werner Bollmann. Det blev både billigare och roligare - rekommenderas, inte minst för att plåtandet annars är en rätt ensam syssla; med tre så duktiga naturfotografer gör dessutom var och en rätt mycket av sina egna saker.

Ett stort tack till Dimitris Vavylis, vår grekiske guide, en ung biologistudent, naturfotograf och dessutom hängiven fågelskådare - om än han vägrar medge det själv.