De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.

När jag väl kommer hem efter en längre resa vill jag inte ut igen. Om jag inte har en flygbiljett en viss dag och ett visst klockslag skjuter jag nästan alltid upp avfärden. Jag hade tänkt vara hemma sju dagar men jag kunde inte lämna familjen. Efter elva dagar lyckades jag komma iväg med bilen.

Bergslagen har ett synnerligen rikt fågel- och djurliv. Storlommen jag kom för behagade emellertid inte visa sig, två kvällar och två morgnar - och inte en bild.

Men det var gott om spillkråkor. I en fem meter hög "stubbe" satt tre hungriga ungar i hålet och skrek på mera mat. Spillkråkeföräldern levererade någon gång i timmen. Jag satte upp gömsletältet tolv-femton meter ifrån boet och satt väl sammanlagt fem-sex timmar under två dagar. Spillkråkor är lätta att hitta under häckningstiden, både ungar och föräldrar för ett rejält liv.

De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.



Ljuset var svårt, jag var tvungen att plåta i motljus eftersom bohålet var beläget på skuggsidan av stubbens stam. Och det var inte det där behagliga motljuset som kan ge så fin effekt. Utan ett motljus som gjorde att jag antingen tvingades bränna ut himlen i bakgrunden eller underexponera fåglarna. Genom att placera mig så att grenar fanns i bakgrunden försökte jag undkomma problemet - i alla fall delvis.

Gömsletältet står tio-femton meter framför spillkråkornas fem meter höga stubbe. Det är ett så kallat "doghouse" (används av amerikanska jägare) som slår upp sig själv och sen monteras ihop på tio-femton sekunder (i 95 % av fallen) eller 45 minuter (när jag hade workshop för andra fotografer en gång). Jag har fortfarande inte begripit hur det är gjort egentligen, men jag säger som man brukar säga i ett annat sammanhang: jag behöver inte veta "hur", bara "att" det fungerar. Fotograferat med EF 70-200/2,8 IS.

I sådana situationer får man kompromissa, man får bränna ut någon liten del av himlen litet grann för att inte huvudmotivet ska bli för mörkt, och samtidigt måste man ändå funderexponera litet så att större delen av himlen finns kvar. Det senare får som följd att fåglarna måste ljusas upp litet i efterhand. Det är ju nämligen så att precis som när man körde svartvitt i det analoga mörkrummet måste man ibland "pjatta" eller efterbelysa även i det digitala mörkrummet. Varför? Helt enkelt för att vårt öga uppfattar ett större ton/ljusomfång än filmen på den gamla tiden, men även även i jämförelse med de digitala filerna i dag.


VI måste alltså  i vissa fall "pjatta" fågeln, det vill säga ljusa upp den, för att den inte ska bli alldeles för mörk. Hade vi exponerat så att fågeln blivit ljus hade vi nämligen fått en värre konsekvens. I en sådan här motljussituation hade en rätt exponerad fågel fått till följd att vi inte haft den blå himlen kvar. Med en "rätt" exponering för spillkråkan och ungarna hade det enda vi haft kvar av himlens blå färg varit utbrända partier helt utan detaljer. Vi hade alltså fått en helt vit himmel där vårt öga uppfattar himlens blå färg.

I den traditionella svartvita reportagefotografin var man tvungen att "pjatta" ansikten på människor, därför att skuggan över ansiktet ofta blev för mörk. Vårt öga såg ansiktet, men filmen eller snarare förstoringspappret kunde inte klara att återge ansiktet rätt utan att bearbetas.

Jag åkte hem någon dag tidigare än tänkt. Utan storlom var det ingen idé att vara kvar. Visst, jag kunde fått bilder på en del annat, men inte tillräckligt bra bilder. Och efter att ha varit borta så mycket ville jag vara hemma med barnen och familjen igen.

Men om tolv-tretton dagar ska jag återvända. Då tror jag att den tretåiga hackspetten är i full färd med att mata sina ungar. Men det gäller att komma rätt, i slutet på matningsperioden då ungarna ska ha mycket mat, men innan ungarna har lämnat boet. Och häckningstiden för den tretåiga hackspetten är kort, knappt ett par veckor tar det för ägget innan ungarna tittar ut, och sen dröjer det ungefär lika länge, litet längre innan ungarna lämnar boet.


Rödhaken är omslagsfågel nummer ett vad gäller fågelböcker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).


Gråhägern har blivit allt vanligare. Skygg förvisso, men litet fisk hjälper ju. Fotografen så klart i gömsle. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 plus 1,4 ggr konverter.

Efter två sista dagar 15 mil från Bences hus i en annan våtmark är det dags att köra hem. I stället för tio dagar hemifrån barn och familj blev det sexton dagars resa. Men jag har å andra sidan fått bilder. (Jag kan inte ta med allt i bloggen, en del nytt måste jag få spara till höstens bok.)

Sista natten sover jag sex och en halv timme. Efter att bara ha sovit max fyra timmar per natt under tretton-fjortan dagar käns det som en lyx. Och jag kan efter avslutad plåtning kl. 20.oo starta färden hemåt. Medan Norge tar hem sclagerfestivalen reser jag genom Centraleuropa hemåt. Och jag lär mig litet geografi under tiden.Jag var faktiskt inte helt medveten om hur långt österut Wien ligger. Visserligen var ju Österrike-Ungern en enhet, men jag hade ändå inte fullt klart för mig att Wien bara ligger tjugo mil från Budapest, och bara tio-femton mil från Bratislava i Slovakien.

Bifogar några sista bilder från pustan i nordväst och från Bences gömslen nere i södra Ungern.

Ett sätt att skaffa sig bostad? Blåkråkorna slängde helt sonika ut starungarna ur den tilltänkta "bostaden", efter att först ha dödat dem. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 L IS USM.


Grågås i soluppgång. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS.


Ägretthäger. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM.


Honan av sommargylling. Ingen kanonbild direkt, men nu är jag så mycket fågelskådare att jag är glad att ha fått en bild överhuvudtaget. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 IS plus 1,4 ggr konverter (1160 mm).


Ingen kanonbild, men i alla fall äntligen en riktig bild på sommargyllingehannen. Fast jag har faktiskt en mer i bagaget, men den kör jag i höstens bok. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 IS plus 1,4 ggr konverter (1160 mm).


Just det. Det var dags för det kära styltlöparparet att para sig. Lägg märke till hanens långa ben, fåglars knän viks ju åt andra hållet. Det måste ju vara en fördel med långa ben, området för att leta efter föda ökar. CAnon EOS 1 Ds Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverterr (1120 mm). Bländare 13, 1/400 s. Manuell exponering, beskuren.

Ägretthägrar framför vassgömslet. EOS 5 D Mark II, 16-35/2,8 vid 16 mm, beskuren till höger.

Myggbiten överallt känns det som. På kvällen när jag lämnar gömslet i vassen är myggen framme och försöker roffa åt sig litet blod på alla öppna huddelar. Precis innan det blir mörkt kan man se svärmarna av mygg om man tittar upp mot himlen, först ser man något mörkt och sedan inser man att det är myggor som bildar hela det mörka fältet. Otroligt. Men bra för fåglarna och livscykeln i våtmarken.

Unge till hornuggla. När solen lyser starkt och obarmhärtigt mitt på dagen kan man alltid skjuta i motljus. Med upplättningsblixt. EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6

Just nu är sömnbristen på gränsen till akut. Tio nätter med maximalt fyra timmars sömn sätter sina spår. Jag kommer till uthyrningsrummet på gården utanför Pusztazer  först vid 22-tiden, och då ska först bilder laddas ned för att frigöra minneskort till morgondagen. Sedan måste jag ta fram i alla fall någon eller några bilder till bloggen. Sen i säng. Klockan tre ringde väckarklockan i morse. Okristligt tidigt, skulle man sagt på den tiden då helgdagar och sömn ännu värnades av folk och kyrka.

Blåkråkorna gjorde ett halvtappert försök till parning. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS.

Blåkråkehanen kom med en liten orm, ännu vid liv, och överlämnade den som "present" till honan. Före parning är det aldrig fel med en god middag som hanen bjuder på. Har ännu inte gjort urvalet av de bästa bilderna, fick ett tiotal att välja på. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4  L IS USM
I gömslet vid blåkråkorna är jag installerad klockan fyra. I går och i dag följer Bence och kompisen Csaba med. Csaba fick låna ett av mina kamerahus och 400/5,6-an. I morse ångrade jag mig nästan, 400-millimetern är perfekt när det blivit lagom ljust. För min fullformatskamera ger den ett perfekt utsnitt vid holken och den gren där jag hoppas på parning. Med litet tolerans för mina kompositionsmisstag. Jag kör 500-millimetern i dag, nästan uteslutande. Det fungerar med fullformatssensoern i EOS 1 Ds Mark-huset, men toleransen för misstag är liten. Och för flyktbilder blir det för snävt. Tyvärr tar Ds-huset inte mer än fem bilder i sekunden, ofta räcker det förvisso, men jag hade gärna sett en fullformatskamera med 7 eller fler bilder i sekunden. För kvaliteten på fullfiormatssensorn är trots allt bäst. Även vid beskärning till ett mindre format blir det bättre med fullformatssensorn på Ds-huset än med 1 D Mark III-huset. Undantaget är riktigt höga ISO-tal. Och det blir det förvisso ofta här. När ISO 1600 knappt räcker till byter jag till 1 D-huset och 300/2,8. Det räcker med ett kortare tele på grund av att den mindre sensorn medför en (skenbar) brännviddsförlängning.


Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM. Trots ett rätt generöst ljus kör jag på höga ISO-tal. Afton- och tornfalkar kan man plåta vid parning på 1/125 sekund och få ögon skarpa, men blåkrorna rör sig snabbt och för till exempel actionbilder räcker 1/800 sekund sällan till. 1/1000 sekund är minimum vid flygbilder.

Men bilderna kommer. Första parningsförsöket bifogas. Och sen kommer hannen inte en utan två gånger med en liten orm, i det ena fallet ännu vid livet, och överlämnar den som "present" till honan. Jag hör Bences tysta men förtjusta utrop efteråt, han har plåtat blåkråkorna under tre vårar men det här var det häftigaste hittills. Tredje gången, om jag räknade rätt i stundens upphetsning, var honan redan mätt.  Hon vänder bort huvudet, med gesten att "nu räcker det, du får nog komma till ändå".


Tredje gången hannen levererar en orm räcker det för honan, och hon vänder sig bortåt. Efter några envisa försök att övertyga henne om den goda presenten slukar han den själv, ungefär som vi suger i oss en lång spagetti.
Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L S USM.

I morgon blir det en sista morgon med blåkråkorna.Jag hoppas på nya parningsbilder, helst från sidan. Vi får se vad det blir.

Hanen överraskar honan med ytterligare en orm, men i vinden lyckas han inte riktigt pricka den nedre grenen när han hoppar från den övre utan missar och tappar för ett ögonblick balansen. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM.

Blåkråka plockar ut starunge ur den tilltänkta "bostaden".

Väckarklockan ringde kl. 2.55. Inom en timme skulle allt vara klart, för tredje morgonen skulle jag sitta gömd framför blåkråkornas holk. Holken ligger precis invid grusvägen, och i går blev det inte en enda användbar bild. Den gamla bonden som bor alldeles intill kom  förbi med sina får och dom stannade i över en timme precis runt gömslet. Och jag kan inte ett ungerskt ord så jag kan inte förklara läget för honom. En ensam fiskare kom för övrigt redan vid femtiden och la ut en nätbur i kanalen bara 50-75 meter bakom gömslet. Det är en skyddad nationalpark, man får på många håll inte lämna vägen som passerar igenom - om man inte har ett speciellt tillstånd. Men förra året råkade myndigheterna i Budapest av någon outgrundlig anledning - och  till parkledningens förtvivlan - tillåta fiske i just dessa vatten. Dock inte med nät.


Blåkråkor inför parningen. Canon EOS 5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM. ISO 640, bländare 4,5, 1/1250 s. Manuell exponering.

I dag blev resultat, bättre och helt uppenbart är det vilken dag som helst dags för blåkråkorna att para sig. Hannen uppvaktade idogt med presenter, läckerbitar som sländor och annat, och man var på gång, nästan. Det gjorde inte så mycket den här gången att de inte genomförde parningen, eftersom de just då satt högt uppe på en ledning. Bildvinkeln var med andra ord inte den bästa.

Skedstork. Canon EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (1140 mm). ISO 500, bländare 9, 1/500 s. Tidsautomatik.

Skedstork vid vassen. Canon EOS 1 D Mark III, EF 800/5,6 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (1140 mm). ISO 500, bländare 9, 1/500 s. Tidsautomatik.

Man måste sitta varje morgon om man ska ha en chans till bilder. Om aftonfalkarna vid äggläggningstiden parar sig kanske tjugo gånger per dag, är blåkråkorna mer försiktiga. Ett par, tre gånger om dagen på sin höjd. Och bara under fyra-fem dagar.

Blåkråkorna anlände samma dag som jag kom ner till Bence och Agi i deras hus utanför Pusztazer. De bor precis innanför gränsen till nationalparken. Och när jag satt framför den holk de valt två år i rad kom de mycket riktigt. Blåkråkor bryr sig inte om att fråga om lov innan de tar ett "hus" i besittning. De dödar helt sonika de eventuella starungar som redan finns i det tilltänkta "huset" och flyger ut med dem en och en och släpper dem en bit därifrån.

På kvällarna är jag nere i Bences gömsle nere vid vassen ute i själva våtmarksområdet i nationalparken. Jag tror jag spenderat fyra kvällar och två morgnar där, och ingen dag är sig den andra lik. Ibland är det alldeles ödsligt, ibland är det full action. Förutom vår "svenska" häger kan jag plåta både ägretthäger och skedstork på nära håll. Grågåsen tittade förbi med ungar en tidig morgon. ISO 1600 va det enda som gällde. Rallhägern har jag sett en gång, i går hade jag en natthäger på någon meters avstånd och filmade den med vidvinkel. Ja, med den nya EOS 5 D Mark II jag köpte före jul kan jag ju även filma med HD-kvalitet, 1920 pixlar på bredden.  Vattenrall, silkeshäger, även en rödspov har synts till, förutom grälsjuka sothönor.  Och en mängd annat intressant, men inte alltid fotograferingsbart.


Ungar till skygg grågås tittade förbi en morgon vid vassgömslet. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 1600, bländare 5,6, 1/50 s. TIdsautomatik.

Det roliga med att filma med en sensor i småbildsformat är att 24 mm är 24 mm och 800 mm är just 800 mm. Det senare är en fantastisk fördel gentemot videokamerorna. Man behåller det korta skärpedjupet och jag kan arbeta med bakgrunder som är helt diffusa. Med en telezoom på en videokamera vars längsta brännvidd är kanske 100 mm får man aldrig det där användbara, korta skärpedjupet, trots att 100 mm kanske motsvarar 800 mm på en småbildskamera.

Hur länge kan man filma med småbildskameran? brukar folk fråga mig när jag berättat att jag använt stillbildskameran till detta. Jag vet inte, men jag har tagit snuttar som varit åtta-nio minuter långa. Ibland har inspelningarna tagit slut bara därför att minneskortet tagit slut. Jag har inte testat, men jag har en känsla av att åtta gigabyte räcker till ungefär femton-tjugo minuters film i högsta kvalitet.

Tröttheten har övergått i ett slags vana med att sova fyra timmar per natt. Sen blir det ju ett antal minislumrar i gömslet medan jag väntar. Jag nickar till ett par minuter. Förkylningsflunsan jag drog på mig har gett med sig, och nu är det bara den där förbannade hostan som irriterar, det gäller att kväva den när jag har något intressant framför kameran. Vissa fåglar bryr sig inte, medan andra flyr direkt även vid en dämpad hostattack.

Ägretthägrar sent på kvällen. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS plus 1,4 ggr konveerter, vid 120 mm. ISO 1600. Bländare 5,6, 1/800 s. Tidsautomatik.

Och vad detta kära par måhända har i tankarna, det avslöjar jag i nästa blogg.

Aftonfalkshona. I området kring bondgården häckar mellan 10 och 25 par aftonfalkar varje år. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 L IS USM. ISO 400. Bländarförval f 5, tidsautomatik 1/800 s. Ingen exponeringskompensation.

Har varit ute på pustan första morgonen. Efter 170 mils körning kändes det tufft när väckarklockan ringde 4.20 i morse. Men det fanns något som lockade.

I nationalparken i Hortobagy kan man hyra in sig i ett fågeltorn för att fotografera aftonfalkar. Förra året var jag en av de första att vara ute i tornet i två dagar. I år är aktiviteten litet lägre, men några parningar blev det nu på förmiddagen, fem stycken. Men bara två som gick att fotografera. Jag gillar faktiskt den här parningsbilden som bifogas, därför att den har med litet mer miljö än de grenar ovanför holkarna som jag fotograferade dem på förra året. En ungersk fågelskådare och fotograf hade jag till sällskap i det lilla tornet. Han ville absolut ha bilder på parning på en gren, där allt var helt rent  övrigt. Jag tror inte han fick bilder vid den här parningen. Och på den gren som finns ovanför holken, den är uppsatt för att de ska sitta där, där parade dom sig inte alls i dag. - Men jag föredrar den här litet rörigare miljön med det naturliga trädet litet längre bort.

Aftonfalkar i tidigt morgonljus. Under dagen parade de sig uppemot tjugo gånger men nästan alltid i något buskage eller helt och hållet skymda av något.Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4, ISO 400, bländarförval, bländare 4, 1/250 s.

Anledningen till att vi har så många häckningar här är en ringmärkares förtjänst. På egen hand har han satt upp  inte mindre än 400 holkar för aftonfalkar här kring Hortobagy. Men i år är pustan torrare än vanligt, och pearningsaktiviteten är lägre. Om det inte finns tillräckligt med föda kommer inte lika många aftonfalkar att häcka i år. Då ägnar de sig istället åt att överleva - en dag i taget. För att starta en häckning eller inte riskera att behöva avbryta den krävs tillräckligt födotillgång både för att försörja föräldrarna och ungarna.

Varje höst samlas annars minst tusen aftonfalkar här i Hortobagy. Dom samlas innan de ska företa sig den gemensamma och långa flyttan långt ner i Afrika. Men, som jag tror Staffan Ulfstrand skrev i "Kaxiga fåglar", om det inte står där har han berättat det, finns det aftonfalkar som flyttar ännu längre, nämligen de som bo i östra Asien. Varje höst flyger de ända ner till Indien, men inte för att stanna där. Nej, när vindar och väder är gynnsamma flyger de vidare över hela Indiska oceanen till östafrika. Men som om det inte var nog fortsätter de sin flytt ända ner till Sydafrika. Där stannar de några veckor, bara för att sedan upprepa samma resa, lika långt, fast åt andra hållet.

Varför aftonfalkarna flyttar så hiskeligt långt? Det har forskarna faktiskt inget bra svar på, om jag minns Ulfstrand rätt.

Även ett par tornfalkar häckade vid fågeltornet. Jag står gömd bakom en gardin bakom fönstret så den här tornfalken märkte mig inte utan jag hann ta två bilder. Fågeltornet bildar skuggan. Kanske inte någon bild att använda i böcker men användbar när jag berättar om fågeltornet och falkarna på föreläsningar - eller till exempel skriver blogg här på tidningen FOTO.  Canon 5 D Mark II, EF 24-105/4 L IS USM vid 100 mm. Bländare 4,5, tidsautomatik 1/320 s.

Om någon dag ska jag åka söderut, det tar bara fyra timmar ner till Bence och Agi i Pusztazer, det ligger i södra Ungern, några mil från gränsen till Serbien. Om man fortsätter motorvägen söderut är det sedan bara ytterligare 17-18 mil till Belgrad.

Det är mitt fjärde vårbesök nere i Ungern. Jag tycker om det inte bara för fåglarnas skull, utan också för att det är en liten tidsförflyttning. Här på landet är den vanligaste bilen någon gammal öststatsmodell a la Lada, inte så få kommer stånkade och pustande, som om ägaren lyckats ge ett sista liv i motorn - i brist på pengar att köpa nyare bilar. Men det som slår en är alla cyklister. Här inne i det lilla samhället cyklar nästan alla. Om dom inte rentav promenererar.

Förresten, försök gärna uttala byns namn: Balmazujvaros!

Det är ett av de enklare namnen att uttala.

PS. Det här skrev jag vid lunchtid. Bilderna tog jag tidigt på morgonen. Mellan kl. 8.oo och 18.55 fick jag inga användbara bilder. Men tre minuter innan jag ska lämna fågeltornet - man måste lämna det en stund innan det blir mörkt - får jag de bilder som jag nog kommer använda i en bok, i bästa motljus. Jag sparar de bilderna ett litet tag, den nyfikne får vänta.

Jag måste trots allt lägga in en av motljusbilderna i det sena, varma kvällsljuset, ett ljus som är fantastiskt - men som varar ytterst kort här på mer sydliga breddgrader. Väl hemma, när boken ska göras, då gäller det att hitta de bästa bilderna, ett arbete som tar tid; när jag är på resa hinner jag i bäst fall ta fram några bilder.