En intensiv period
De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.
När jag väl kommer hem efter en längre resa vill jag inte ut igen. Om jag inte har en flygbiljett en viss dag och ett visst klockslag skjuter jag nästan alltid upp avfärden. Jag hade tänkt vara hemma sju dagar men jag kunde inte lämna familjen. Efter elva dagar lyckades jag komma iväg med bilen.
Bergslagen har ett synnerligen rikt fågel- och djurliv. Storlommen jag kom för behagade emellertid inte visa sig, två kvällar och två morgnar - och inte en bild.
Men det var gott om spillkråkor. I en fem meter hög "stubbe" satt tre hungriga ungar i hålet och skrek på mera mat. Spillkråkeföräldern levererade någon gång i timmen. Jag satte upp gömsletältet tolv-femton meter ifrån boet och satt väl sammanlagt fem-sex timmar under två dagar. Spillkråkor är lätta att hitta under häckningstiden, både ungar och föräldrar för ett rejält liv.
De tre spillkråkeungarna skriker och tigger om mat. När de hör föräldern komma är alla tre raskt ute i hålet. Canon EOS 5 D Mark II, EF 800/5,6. Relativt högt ISO-tal krävs om det ska bli skarpt när det är action.
Ljuset var svårt, jag var tvungen att plåta i motljus eftersom bohålet var beläget på skuggsidan av stubbens stam. Och det var inte det där behagliga motljuset som kan ge så fin effekt. Utan ett motljus som gjorde att jag antingen tvingades bränna ut himlen i bakgrunden eller underexponera fåglarna. Genom att placera mig så att grenar fanns i bakgrunden försökte jag undkomma problemet - i alla fall delvis.
Gömsletältet står tio-femton meter framför spillkråkornas fem meter höga stubbe. Det är ett så kallat "doghouse" (används av amerikanska jägare) som slår upp sig själv och sen monteras ihop på tio-femton sekunder (i 95 % av fallen) eller 45 minuter (när jag hade workshop för andra fotografer en gång). Jag har fortfarande inte begripit hur det är gjort egentligen, men jag säger som man brukar säga i ett annat sammanhang: jag behöver inte veta "hur", bara "att" det fungerar. Fotograferat med EF 70-200/2,8 IS.
I sådana situationer får man kompromissa, man får bränna ut någon liten del av himlen litet grann för att inte huvudmotivet ska bli för mörkt, och samtidigt måste man ändå funderexponera litet så att större delen av himlen finns kvar. Det senare får som följd att fåglarna måste ljusas upp litet i efterhand. Det är ju nämligen så att precis som när man körde svartvitt i det analoga mörkrummet måste man ibland "pjatta" eller efterbelysa även i det digitala mörkrummet. Varför? Helt enkelt för att vårt öga uppfattar ett större ton/ljusomfång än filmen på den gamla tiden, men även även i jämförelse med de digitala filerna i dag.
VI måste alltså i vissa fall "pjatta" fågeln, det vill säga ljusa upp den, för att den inte ska bli alldeles för mörk. Hade vi exponerat så att fågeln blivit ljus hade vi nämligen fått en värre konsekvens. I en sådan här motljussituation hade en rätt exponerad fågel fått till följd att vi inte haft den blå himlen kvar. Med en "rätt" exponering för spillkråkan och ungarna hade det enda vi haft kvar av himlens blå färg varit utbrända partier helt utan detaljer. Vi hade alltså fått en helt vit himmel där vårt öga uppfattar himlens blå färg.
I den traditionella svartvita reportagefotografin var man tvungen att "pjatta" ansikten på människor, därför att skuggan över ansiktet ofta blev för mörk. Vårt öga såg ansiktet, men filmen eller snarare förstoringspappret kunde inte klara att återge ansiktet rätt utan att bearbetas.
Jag åkte hem någon dag tidigare än tänkt. Utan storlom var det ingen idé att vara kvar. Visst, jag kunde fått bilder på en del annat, men inte tillräckligt bra bilder. Och efter att ha varit borta så mycket ville jag vara hemma med barnen och familjen igen.
Men om tolv-tretton dagar ska jag återvända. Då tror jag att den tretåiga hackspetten är i full färd med att mata sina ungar. Men det gäller att komma rätt, i slutet på matningsperioden då ungarna ska ha mycket mat, men innan ungarna har lämnat boet. Och häckningstiden för den tretåiga hackspetten är kort, knappt ett par veckor tar det för ägget innan ungarna tittar ut, och sen dröjer det ungefär lika länge, litet längre innan ungarna lämnar boet.
Rödhaken är omslagsfågel nummer ett vad gäller fågelböcker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm).
Gråhägern har blivit allt vanligare. Skygg förvisso, men litet fisk hjälper ju. Fotografen så klart i gömsle. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 plus 1,4 ggr konverter.
Läs om baader-meinhof-gruppen i min blogg!
Hej,
jag gav ut Stefan Austs stora monografi om Baader-Meinhof-komplexet för femton-tjugo år sedan. Otroligt gastkramande och intressant historia. Är det den du refererar till? DEt är synd att den tog slut, för dyr att trycka om, dessutom ar han utökat och skrivit om delar av boken. Aust var ju chefredaktör för Der Spiegel i många år.
Bästa hälsningar
Brtutus
Mycket fina bilder trots förutsättningarna! Jag har själv ett häckande par spillkråkor på hygget bakom huset! Dom håller låda dygnet runt känns det som:) Ungen börjar bli ganska stor nu! Jag har bara sett en unga i boet!
Att du fick sådan fin vinkel trots höjdskillnaden mellan dig och boet! Jag kanske ska ta och göra ett försök här hemma också! Fördelen vid mig är att den vackra solnedgången lyser upp boet under hela kvällen!
/Mvh
Magnus
Riktigt fräcka bilder på familjen spett! Alltid knepigt med så mörka fjäderdräkter med ljus bakgrund men det där är ju mästerligt som vanligt!
De där hägrarna driver mig till vanvett... vi har mängders på bara femtio meters avstånd vid vassmarker, men aldrig lyckas jag ta en hyfsad bild. Jag måste ta och skaffa ett ordentligt gömsle. Riktigt snygga bilder måste jag också säga! Särskit hägern...
Ja nog är det så jag behöver inte veta "hur", bara "att" det fungerar,
det tycker jag med!
Tyxcker om gråhägern med fisken i munnen,
Maria Berg