Vingspannet hos fåglar är jättestort, men i själva verket är det ännu större
Canon EOS-1 D Mark IV, EF 800 m f/5,6. 1/1600 s., bländare 9, ISO 400. Manuell exponering. När fåglar flyger över vatten vill jag gärna exponera manuellt, i förväg ställa in bländare och slutartid som jag vill ha dessa, därefter anpassa ISO-talet till dessa värden. Vad jag speciellt måste se upp med är att bränna ut högdagrarna. Det senare sker lätt när en fågel har stora vita partier, och extra känsligt blir det när solen lyser. Skulle jag kört exponeringsautomatik hade jag troligen tvingats underexponera med minst två steg för att inte riskera att bränna ut de vita partierna på fågeln.
En svårighet när man fotograferar fåglar är brännvidden. Fåglar är ofta små – eller om det nu skulle råka vara stora fåglar är de för långt borta.
Men det är inte bara så att jag alltid skulle behöva en längre brännvidd än jag har, för "att komma nära", som icke-fotografer brukar säga. Ibland är problemet faktiskt det motsatta. Och då tänker jag inte här på albatrosserna som jag skrivit om i tidigare bloggar, de som nyfiket närmade sig fotografen och som gjorde att jag alltid hade supervidvinkeln med mig i beredskap när jag fotograferade laysan- och svartfotade albatrosser på Midway Atoll.
Nej, svårigheten uppstår när jag till exempel tar porträttbilder av en saxnäbb som sitter eller står. För att fågeln inte ska bli en liten plutt i bilden måste jag använda 800 mm. Men så reser den sig och flyger över vattnet, som råkar vara spegelblankt. Då vill jag givetvis ha med fågelns vingar utfällda i luften, men kanske därtill reflexen i vattnet. Då går jag från 800 mm till 400 mm (en fyrdubbling av vad jag får med i bilden). Men bara för att genast upptäcka att även 400 mm är en för lång brännvidd för att verkligen få med allt, hela fågeln med vingar och därtill spegelbilden.
De flesta dagar på Long Beach blåste det en hel del, och då får man krusningar på vattenytan. Men en kväll låg pölarna spegelblanka. Med 400 mm handhållet försökte jag panorera och följa saxbnäbbarna som då och då kom flygande över vattnet. Jag började med kameran i horisontell bildposition eftersom det är lättast att panorera i det läget - jag är i alla fall mest van att arbeta med kameran så.
Men när det inte fungerade, jag såg hur vingarna i spegelbilden och även på fågeln allt som oftast hamnade utanför bildramen, ja då började jag hålla kameran vertikalt. Jag fick ett antal ganska hyfsade bilder, men den roligaste var när två saxnäbbar parallellflög över vattnet. Det blev en hyfsad bild, men vingen nedtill på den ena kapades tyvärr något, nu när de var två fåglar räckte det inte ens att göra bilden stående.
Vad vill jag nu säga med detta: jo, att man inte ska underskatta fåglars vingspann - och att man när man väl tror att man lyckats låta bli att underskatta vingspannet – ja, då ska man förmodligen ta i litet till!
Saxnäbbar, Long Beach, New York.
EF 400 mm f/4. 1/1600 s., bländare 8, ISO 1000.
Om att få oskärpa i förgrunden och en behaglig bakgrund
Willetsnäppa, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 plus 1,4 konverter (=1120 mm). 1/1250 s., bländare 10, ISO 640. Bländarförval, tidsautomatik.
Jag har sagt det förut och säger det en gång till: Ligg lågt för att få bra bilder! - Och då menar jag det bokstavligt.
Det ger en bakgrund som kan vara 5 meter bort, kanske hundra meter bort med perfekt oskärpa. Om jag får en sanddyn mellan mig och motivet får jag dessutom den oskarpa förgrunden nedtill, här accentuerad genom att jag låtit bli att lägga kontrast på den; det är bara på willetsnäppan som jag har ökat kontrasten - och då merllantonskontrasten. För att åstadkomma detta har jag använt det verktyg som heter clarity eller klarhet i Photoshops råkonverterare. Jag har använt penseln i RAW-konverteraren för att bara öka klarheten/mellantonskontrasten på fågeln och inte övriga bilden. Jag "målar" alltså dit kontrasten, skulle man kunna säga.
Här måste jag erkänna en sak. Penselverktyget i RAW-konverteraren upptäckte jag – i dag! Tala inte om det för någon! Jag har alldeles för mycket att lära i Photoshop.
Willetsnäppa, Long Beach. Canon 1-D Mark IV, EF 800 mm f/5,6.
Samma metod, jag krälar fram på sanden för att dels komma nära, dels få den låga vinkeln med sanden som ligger i vägen och ger den softade förgrunden. Om man inte har en sanddyn kan man skyffla ihop litet sand själv och få den där oskärpeeffekten.
Jag ställer alltid in färgtemperaturen manuellt på kameran. Här har jag använt dagsljustemperatur, cirka 5500 K. Hade jag ökat färgtemperaturen hade vattnet inte blivit lika blått. För att inte fågeln ska bli för kall prövade jag nu på en del av bilderna att värma själva fågeln med någon procent gult respektive rött. Det ger en behagligare effekt och stämmer ibland bättre med hur ögat upplever det hela.
Vadarna springer ner mot havet efter vågorna. Ofta kan något ätbart komma upp efter en våg, och de flyr sedan snabbt tillbaka upp mot stranden när nästa våg kommer. Det enklaste är naturligtvis att ta bilderna från ett stativ, litet uppifrån, dels är det lättare att följa en vadare som ständigt är i rörelse om kamera och objektiv står på ett stativhuvud, dels riskerar man inte själv att bli blöt. Nackdelen är att man inte får en lika häftig bakgrund och oskärpa i förgrunden. - Dock: man behöver variera bilderna också.
Den här bilden är tagen i varmt miorgonljus. Då är det viktigt att man ställer in färgtemperaturen manuellt. Om man förlitar sig på kamerans automatiska färgtemperatur vill kameran kompensera det varma ljuset, göra det mer kallt, det vill säga den vill göra allt till normalt dagsljus.
Nu är detta inget problem om man kör RAW-filer och inte JPEG. För RAW-filerna kan man alltid ställa in färgtemperaturen i efterhand, i fall kamerans automatik skulle gjort resultatet galet.
Om det här med risken att bli blöt flörresten, det återkommer jag till i en kommande blogg.
Konsten att kombinera fågelfoto med en utmärkt middag
Amerikanska saxnäbbar, Long Beach, New York. EOS-1D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/640 s., bländare 10, ISO 1250, bländarförval, tidsautomatik.
Förutom saxnäbbarna, som jag måste medge nu tillhör mina favoritfåglar, samlas naturligtvis trutar och tärnor på stranden, i Long Beach såväl som på andra badstränder i världen. I slutet av augusti går solen upp klockan kvart i sex på morgonen, rätt så humant för oss nordbor vana vid extremt tidiga morgnar i Sverige på våren och sommaren. Ner går solen cirka kvart i åtta på kvällen, New York ligger breddgradsmässigt ungefär i jämnhöjd med Rom. Klimatet påminner också om mellersta Italien, sommaren dröjer sig kvar hela september och ibland en bra bit in i oktober, när vi börjar få det kallt och blåsigt och regnigt.
Det är naturligtvis en anledning att fotografera här i slutet av augusti eller början av september, förutom saxnäbbarna då. Ytterligare en anledning att bege sig till New York eller Long Island (till själva "staden" New York räknas egentligen bara Manhattan) är naturligtvis den spännande staden i sig, och inte minst den goda maten.
Jag tycker om äventyr, det finns inte mycket som är roligare än att fotografera fåglar, men jag tycker också om god mat. Livet är kort så varför ska man inte njuta litet efter fotosessionerna? Konkurrensen mellan restaurangerna i New York är stenhård, och man lägger på många håll verkligen manken till både vad gäller maten och betjäningen. Och då pratar jag om de i pris inte alls dyra matställena. En favorit på Long Beach är en liten restaurang med bara 72 stolar, Laurels luncheonette & restaurant på 300 West Park Avenue. På kvällen kan det vara litet kö – som så ofta med bra matställen i New York. Men för det mesta får man plats inom en kvart. Och väntan är värd det. Här serverades den bästa pastan jag ätit och ett ljuvligt smakande vitlöksbröd, receptet på röran de doppat brödet i hade jag gärna snott med hem. Och med förrätt och dessert inbakat i priset på cirka hundralappen (sen får man ju lägga till dricks själv, och den är dom värda här) har man besvär att resa sig från bordet efter middagen.
Trutgrälet gällde också maten, ett fågelkadaver som låg på stranden på Long Beach. EOS-1D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. Bländare 7,1, 1/1250 s., ISO 1250. Bländarförval, tidsautomatik.
Saxnäbbarna på Long Beach
Amerikanska saxnäbbar, Long Beach, New York. EF 800 m f/5,6, bländare 8, 1/1000 sek. ISO 1250.
De amerikanska saxnäbbarna landar i det höga gräset, knappt synliga utanför den inhägnad som satts upp för att skydda flöjtstrandpiparna som normalt häckar här. Men nu har orkanen Irene blåst och sköljt bort alla flöjtstrandpipare som möjligen kan ha häckat där och ännu inte lämnat boplatsen. Jag håller mig utanför området och efter en stund lyckas jag få några bilder av saxnäbbarna i motljus. Jag vill ha omväxling, har valt positionen för att få motljuseffekten, det är nödvändigt att ha en mörk bakgrund om motljuset ska fungera, här är platt men en sandvall på någon meter gör det möjligt. Hela eftermiddagen har jag plåtat i medljus nere vid en av vattensamlingarna där saxnäbbarna badat eller födosökt.
Längsta telet, 800 mm, har gällt för båda dessa motiv, ibland har jag även satt på konvertern 1,4 ggr. Brännvidd 1120 mm. F/8.
Amerikansk saxnäbb, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 L IS USM, bländare 6,3. 1/2500 sek. ISO 320.
Lugnet före stormen på Long Beach
En amerikansk fotograf och fåglarna. EF 400mm f/4 L IS DO USM.
När det ena inte fungerar gäller det att ha i alla fall en backup. Min backup för Jamaica var Long Beach utanför Long Island. Här hade jag för åtta år sedan fått halvtaskliga bilder av en art jag länge velat fotografera, saxnäbbar eller som dessa heter amarikanska saxnäbbar, black skimmers.
Efter litet irrande hittade jag stranden där de mestadels håller till. Klockan är fem och kvällssolen kommer efter någon timme. Gigabyten rasslade genom kameran. Efter tre timmar kommer jag hem med 40 Gigabyte. Och med 800 millimetern och den snabba kameran sitter skärpan där på fler bilder än någonsin tidigare. Saxnäbbar som flygande över vattnet låter näbben födosöka under flykt. Motljusbilder. Flocken som lyfter på en gång.
Jag återvänder två morgnar innan myndigheterna beslutat evakuera hela Long Beach inför den annalkande orkanen Irene.
Min hustru Agneta som minst lika entusiastiskt plåtat saxnäbbar håller med m,igh. Vi vill inte sitta två dygn i ett strömlöst hotellrum utan större möjligheter att gå ut.
Vi tar hyrbilen och kör mot nordväst, efter knappt tjugo mil tankar jag bilen i Roscoe. Direkt efter macken ligger ett av de charmigaste mindre motell jag sett, och staden, som bara har 600 bofasta invånare, tvingar oss att stanna. Tänk att man i USA kan hålla i gång både hotell, mackar, museum, ett par restauranger och en mindre matvaruaffär i en så liten ort! I Sverige hade allt slagits ut av köpcentra och centralorter.
Amerikansk saxnäbb, ung, Long Beach. EF 400 mm f/4 DO IS.
Vadare i New York förra veckan
Ung flikstrandpipare,New York. 800mm f/5,6.
Redan när jag kom till Jamaica Bay tjugo minuter från flygplatsen var East Pond översvämmad. Det hade regnat hela sommaren och vattenslussen fungerade inte, berättade de frivilliga inne på naturreservatets kontor. East Pond är normalt en mer än utmärkt plats att fotografera emigrerande vadare så här års. 6-9 veckor gamla landar ungfåglarna i East Ponds näringsrika lera och äter upp sig inför den fortsatta flytten söderut. Men nu syntes bara några gäss och några knölsvanar. I övrigt djupt vatten och tomt på fåglar.
Jag ägnade ändå en kväll och en morgon åt västra sidan av reservatet. I en vik födosökte en adult och några unga flikstrandpipare. På magen ålade jag närmare i sanden som ibland övergick i något slags lera. Jag var väl förberedd med överdragskläder som tål vatten även om jag ligger i det en kort stund. Fördelarna med den låga vinkeln är i huvudsak två. Jag kan komma närmare dem, eller snarare de kommer närmare mig när jag stilla ligger ner. Och lika viktigt, jag kommer ner på samma nivå som fåglarna och får på så sätt en bättre bakgrund. Som på bilden nedan.
Flikstrandpipare, New York. 800 mm f/5,6.
I människans spår utrotas arterna
Nyfikna. Ofta när jag låg på marken kom en albatross fram för att undersöka mig eller kamerautrustningen, så jag började efter några dagar att alltid ha fullformatskameran bredvid mig med supervidvinkeln påsatt. EOS-5 D MarkII, EF 14/2,8 L USM.
Det har varit ett års uppehåll i bloggandet för min del. Till detta ska jag återkomma senare.
Dessutom sköt jag upp boken om albatrosserna på Midwayöarna tills nu i höst. Och även om detta delvis styrts av händelser som jag inte själv haft kontroll över tror jag att det var bra. Nu bad jag Norstedts förlag ge ut boken. Efter att ha gett ut fyra böcker på eget förlag kändes det som rätt beslut. Jag hade inte riktigt tid och på så sätt slapp jag göra allt arbete med PR och insäljning. Den här gången skulle jag ju dessutom skriva texten i boken själv, för första gången.
På jorden finns några alldeles unika platser där djurlivet regerar och mycket förblir orört av människor. Orört men dock inte opåverkat. Galapagos är ett exempel. Antarktis inkluderat öarna i subantarktis och Arktisområdet är andra sådana ovärderliga områden. Midwayöarna hör också till dessa naturens speciella underverk, men det är få som haft förmånen att besöka dem. Alla dessa områden ska skyddas, men samtidigt är det viktigt att människor får se och höra talas om, och ibland även besöka platserna.
Midwayöarna hyser världens största albatrosskoloni, med över en miljon laysan- och svartfotade albatrosser. Albatrosserna är hotade, 80 procent av de tjugotvå arter den världsledande organisationen Birdlife International räknar till albatrosserna är på något sätt utsatta eller rentav starkt hotade.
Det är nästan alltid i människans spår som hoten följer. I slutet på 1800-talet och början av 1900-talet var det fjäderindustrin som ledde till att flera arter utrotningshotades, någon art trodde man länge till och med var utrotad. Det handlade om en grym och medveten slakt, där man klubbade ihjäl albatrosserna på deras boplatser för att komma åt 50-100 gram fjädrar per fågel. Totalt handlade det om miljoner albatrosser.
I dag är det den storskaliga fiskeindustrin med bland annat långrevsfisket som inte på ett lika medvetet men likväl brutalt sätt tar livet av uppskattningsvis 200.000-350.000 havsfåglar varje år, till stor del handlar det om albatrosser.
Går vi bakåt i tiden utrotade valfångstindustrin närapå valbeståndet på vår jord för ett sekel sedan. Man räknar med att man tog livet av en miljon valar, kanske det dubbla. Valar är fantastiska och enormt stora djur. För att förstå hur mycket en miljon valar är kan man multiplicera antalet valar med deras beräknade genomsnittliga vikt och sedan dela det med antalet människor vi är på jorden i dag. Det blir – berättar Ted Cheeseman, som är forskare, miljövårdare och bedriver medveten ekoturism – tolv kilo val per människa på jordklotet.
Valfångstindustrin är betydligt mindre i dag, men det enda skälet är att det finns för få valar för att göra den lönsam. Den storskaliga fiskeindustrin fortsätter i dag sitt rovfiske, och en av dess bieffekter, vid sidan av risken för utfiskning av stora områden, är massdödandet av albatrosser.
