Om att få oskärpa i förgrunden och en behaglig bakgrund

Willetsnäppa, Long Beach, New York. EF 800 mm f/5,6 plus 1,4 konverter (=1120 mm). 1/1250 s., bländare 10, ISO 640. Bländarförval, tidsautomatik.

Jag har sagt det förut och säger det en gång till: Ligg lågt för att få bra bilder! - Och då menar jag det bokstavligt.

Det ger en bakgrund som kan vara 5 meter bort, kanske hundra meter bort med perfekt oskärpa. Om jag får en sanddyn mellan mig och motivet får jag dessutom den oskarpa förgrunden nedtill, här accentuerad genom att jag låtit bli att lägga kontrast på den; det är bara på willetsnäppan som jag har ökat kontrasten - och då merllantonskontrasten. För att åstadkomma detta har jag använt det verktyg som heter clarity eller klarhet i Photoshops råkonverterare. Jag har använt penseln i RAW-konverteraren  för att bara öka klarheten/mellantonskontrasten på fågeln och inte övriga bilden. Jag "målar" alltså dit kontrasten, skulle man kunna säga.

Här måste jag erkänna en sak. Penselverktyget i RAW-konverteraren upptäckte jag – i dag! Tala inte om det för någon! Jag har alldeles för mycket att lära i Photoshop. 

Willetsnäppa, Long Beach. Canon 1-D Mark IV, EF 800 mm f/5,6.

Samma metod, jag krälar fram på sanden för att dels komma nära, dels få den låga vinkeln med sanden som ligger i vägen och ger den softade förgrunden. Om man inte har en sanddyn kan man skyffla ihop litet sand själv och få den där oskärpeeffekten.

Jag ställer alltid in färgtemperaturen manuellt på kameran. Här har jag använt dagsljustemperatur, cirka 5500 K. Hade jag ökat färgtemperaturen hade vattnet inte blivit lika blått. För att inte fågeln ska bli för kall prövade jag nu på en del av bilderna att värma själva fågeln med någon procent gult respektive rött. Det ger en behagligare effekt och stämmer ibland bättre med hur ögat upplever det hela.

Vadarna springer ner mot havet efter vågorna. Ofta kan något ätbart komma upp efter en våg, och de flyr sedan snabbt tillbaka upp mot stranden när nästa våg kommer. Det enklaste är naturligtvis att ta bilderna från ett stativ, litet uppifrån, dels är det lättare att följa en vadare som ständigt är i rörelse om kamera och objektiv står på ett stativhuvud, dels riskerar man inte själv att bli blöt. Nackdelen är att man inte får en lika häftig bakgrund och oskärpa i förgrunden. - Dock: man behöver variera bilderna också.

Den här bilden är tagen i varmt miorgonljus. Då är det viktigt att man ställer in färgtemperaturen manuellt. Om man förlitar sig på kamerans automatiska färgtemperatur vill kameran kompensera det varma ljuset, göra det mer kallt, det vill säga den vill göra allt till normalt dagsljus.

Nu är detta inget problem om man kör RAW-filer och inte JPEG. För RAW-filerna kan man alltid ställa in färgtemperaturen i efterhand, i fall kamerans automatik skulle gjort resultatet galet.

Om det här med risken att bli blöt flörresten, det återkommer jag till i en kommande blogg.

Kul att se att vadarfåglarna har insett att monopoder kan vara användbart. ;-)

Mycket snyggt använda förgrunder.

Galet snyggt Brutus! Tre bilder från olika vinklar, älskar alla tre. Härligt ljus i den undre bilden :)

Helt magiska bilder, så krispigt silkeslena med ljuset som higlightar och förhöjer fågelns form. Den övre fick mig smälta totalt, just uttrycket hos fågeln som om han riktigt satt och gosade i solen.. MM fantastiskt!



Mvh Anna Ulmestrand

gillar verkligen "Om att få oskärpa i förgrunden och en behaglig bakgrund" underbara foto och med så enkla medel du får dem att bli så fina Blurriga och klara :)

Om jag lyckas ta en sån här bild i mitt liv kommer jag dö lycklig! Fantastiska bilder!

Tidningen Foto
Tammy Bergström
Claes Grundsten
Fotoskolan Gamleby