Rapport från Chile: Kondorer och caracaror
Caracarorna samlades snart till "bytet". EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM + 1,4 III telekonverter. Exponering: 1/800 s, f/7,1, ISO 10000. Manuell.
Skulle det gå att fotografera kondorer från gömsle? Alve Henricson och jag ordnar en resa med fotografer ner till Chile, Patagonien och Eldslandet, om ett år. Tanken är att tillbringa en vecka på båt i skärgården med hundratals glaciärer, pingvin- och albatrosskolonier, elefantsälar, sjölejon och valar som vi har alldeles intill zodiakarna. Men första veckan ska vi ordna kondorfotografering och några dagar i Torre del Pines. Alve har bott under lång tid i Sydamerika, växte upp här, och tack vare hans kontakter kunde vi få tillåtelse att sätta upp ett gömsle.
Kondorerna lever numera i hög grad på de får och nötkreatur som avlider på estanciornas ofta milsvida betesmarker. En kondor kan tillryggalägga 200 till 300 km under en enda dag i sökandet efter något ätbart, fast bara så länge vinden blåser tillräckligt för att den ska kunna glidflyga långa sträckor utan att förbruka energi på onödiga vingslag. Kondorer är stora och tunga fåglar, det går åt mycket energi om de tvingas flyga även kortare sträckor utan bärande uppåtvindar kring kullar och berg.
Kring ett dött djur samlas på kort tid inte bara caracaror utan även en hel del trutar. Dessa lockar i sin tur till sig kondorerna som på långt håll får nys om dödsfallet.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/6,3, 1/2500 s. ISO 200. Bländarprioritet. Beskuren.
Även om ingen av oss hört att andra stillbildsfotografer lyckats med det härnere var vi båda rätt säkra på att det skulle gå att sätta upp ett enklare gömsle för att få kondorbilder. Landägaren bidrog med några får som dött och med rester från de får som fårklipparna slaktat – traditionsenligt ingår att de inhyrda fårklipparna får ett par får att slakta till mat. När jag sedan åkte med landägaren ut på betesmarkerna fann vi dessutom flera lamm som inte klarat sig och som dragit till sig caracarorna.
Innan Alve och jag satte upp gömslet prövade vi olika bakgrunder. Vi vandrade runt på betesmarkerna och Alve låtsades vara kondor medan jag testade bakgrunden med min 400 mm med ljusstyrka f/2,8. Landskapet är just här bitvis relativt platt med en hel del taggsnår som kunde ge störande vita suddiga fläckar, vilket vi ville undvika om möjligt. Jag ville gärna dessutom ha en kulle i bakgrunden. Att ha himmel i bakgrunden fungerar bra när himlen är blå, men vita eller lätt grå moln blir ofta en trist bakgrund.
Innan vi satte upp gömslet ville vi testa hur bakgrunden skulle se ut. Alve Henricson agerade kondor medan jag knäppte testbilder med det ljusstarka 400 mm objektivet och fullformatskameran. Den här platsen ratades.
EOS-1 DX. EF 400 mm f/2,8 L IS II USM, med bländare f/2,8.
Dessutom ville jag ha motljus på morgonen och medljus i det sena eftermiddags- eller kvällsljuset. Det är sommar härnere nu när vi har vinter i Sverige, och kvällarna är långa. Vi befinner oss så långt söderut man kan komma på någon av kontinenterna, i nordlig breddgrad motsvarar det Danmark och Skåne.
Estancian där Alve med sina spanskkunskaper ordnat tillåtelse att sätta upp ett gömsle ligger långt från närmaste stad, och vi hade ingen släpvagn att hämta virke med. Gömslet fick byggas på överblivna virkesrester och några stängselposter fick fungera som bakre väggstolpar. Bygget knöts ihop med rep som är nedbrytningsbara om vi skulle förlora dem.
Ett gömsletält fladdrar för mycket i vinden, därför fick en heltäckningsmatta inköpt för knappt tusen kronor fungera som väggar och tak. När det provisoriska bygget efter några timmar var klart återstod bara hål för objektiven.
Det färdiga gömslet. EOS-1 DX. EF Fisheye 8–15 mm f/4 L USM.
Kondorhanarna har en stor kam på huvudet, huvudfärgerna varierar med åldern.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/7,1, 1/1000 s. ISO 640. Manuell.
Men hur gick det då? Fyra och en halv dagar gav oss en hel del kondorbilder, förutom alla bilder på caracaror och trutar som också gärna kalasade på åteln.
Nu vet vi att det kommer att fungera för den grupp fotografer som ska hit om ett år.
EOS-1 DX. EF 600 mm f/4 L IS II USM + 1,4 III telekonverter (840 mm). Exponering: f/7,1, 1/1000 s. ISO 4000. Manuell.
Lär av de gamla mästarna!
Samtidigt som jag är i slutfasen av mitt arbete på en tjock bok med titeln "Konsten att fotografera fåglar och andra djur" (utkommer i mars på Norstedts) håller jag denna vecka på att göra klar en utställning som har vernissage på lördag den 20 oktober. Jag återvänder till Stockholm och Järfälla där jag växte upp. Utställningen ska hänga i Järfälla konsthall, Jaobsberg. Jag hoppas att några ska bli litet förvånade, här blir det delvis annorlunda bilder som till 80–90 % inte tidigare varit med i böcker och inte heller publicerats på annat håll. Mest är det nya bilder från i år.
Jag tror att vi som knäpper naturkort kan lära en del av forna tiders porträttfotografer, de gamla svartvita mästarna.
Underexponering är en gammal metod som svartvita porträttfotografer använde, samma med en svart bakgrund i studion. Bland svenska naturfotografer har Tom Svensson på Nordens Ark utvecklat underexponeringen till en egen teknik när han fotograferat varg i djurparken eller lejon i Sydafrika, den engelske naturfotografen Andy Rouse arbetar också med underexponering, men inte lika mycket, men han väljer gärna också mörka bakgrunder.
För tio år sedan tog jag mina första trutbilder med en i det närmaste svart vattenyta, en av bilderna blev omslag på min första bok. I bilden ovan är det berget som ligger i total skugga och därmed även ger ett svart vatten – vattnet reflekterar bakgrunden – medan porträttfotograferna använde en svart bakgrundsduk för att uppnå samma effekt av djup.
För att uppnå full effekt får jag underexponera – eller exponera manuellt som här. Kontrasten får gärna vara stark, det ökar dramatiken.
För att få vattendropparna som streck måste jag ha en längre slutartid, här har jag använt 1/30 sekund.
Telezoomar med zoomområdet 70-300 mm brukar förknippas med nybörjarfotografen. Jag använder allt oftare precis samma zoom, bara i en litet dyrare och vattentät version. Zoomområdet är väldigt användbart i just sådana här situationer.
EOS-1 DX, förhandsmodell. EF 70–300 mm f/4–5,6 L IS USM vid 170 mm. Exponering: 1/1250 s., bl. 9, ISO 320. Manuell.
Camera shake
Gråtrut, Norge. EOS-1 DX. 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM. Exponering: 1/25 s, bl. 20. ISO 50. Slutarprioritet. Skakningsmetoden.
Som alla andra bildknäppare vill jag naturligtvis ha mina skarpa bilder på havsörn eller andra fåglar i flykt. Men när jag fått dessa bilder prövar jag gärna andra metoder.
Jag kan ta bilder på lång slutartid 1/20–1/30 sekund av en grupp måsfåglar som alla vill åt fiskrenset som är utslängt. När jag tar bilder med lång slutartid vet jag inte hur resultatet kommer att bli, jag vet genom erfarenhet att vissa saker fungerar, andra inte, men till stor del handlar det om en chansning. Därför gäller det att ta många bilder, gärna med kameran inställd på serietagning. Det hinner hända mycket på 1/7 sekund med femton trutar e som alla vill komma åt brödbitarna. Urvalet i efterhand blir en viktig del i bildskapandet.
Svalbard, zoodiak. EOS-1 DX. 70-300 mm f/4–5,6 L IS USM. Exponering: 1/13 s., bl. 9, ISO 50. Slutartidsprioritet.Skakningsmetoden i sidled.
En klassisk metod att skapa annorlunda bilder är med lång slutartid och ett zoomobjektiv. Helst ska kameran stå på ett stativ men det kan bli spännande även på fri hand. Välj en lång slutartid till exempel 1/2 sekund och rör zoomringen under själva exponeringen. Ska man få något riktigt bra kräver det många exponeringar. Hitta gärna ett klart motiv i centrum av bilden, där påverkas bilden minst av zoomningen. Zoomeffekten blir kraftigarel längre ut mot hörnen.
Jag är inte helt förtjust i metoden. Risken med zoomtekniken är att betraktaren av bilderna lätt drabbas av en yrselkänsla.
Gråtrut, Norge. EOS-1 DX. 70–300 mm f/4-.5,6 L IS USM. 1/8 s., bl. 18, ISO 50. Slutarprioritet, underexponering med ett par steg. Skakningsmetoden.
I början av juni reste jag till Norge för att fotografera havsörn på havet under ett par dagar. Det var en gemensam födelsedagspresent till min hustru Agnetas fotointresserade syster. Medan de fotograferade havsörnar som dök ner för att ta fisken koncentrerade jag mig helt på måsarna och trutarna. Jag tog knappt en enda skarp bild. Jag prövade olika slutartider, jag panorerade, jag zoomade in och ut ibland, men den nya tekniken var vad jag kallar ”camera shake”. Jag stod lutad mot bakstaget på båten och skakade kameran upp och ned med trutarna flygande efter båten, ibland svängde jag i stället kameran i sidled, inte sällan utan att ha riktig koll i sökaren. De andra tre i båten tittade med viss skepsis på vad jag höll på med. Men själv hade jag inte på åratal haft så roligt som när jag fotograferade eller ska vi säga ”målade bilder” under de här två dagarna på havet.
Vad jag vill säga med detta är att man inte ska vara rädd för att pröva något nytt eller rentav galet.
Jag får inte glömma att ha roligt när jag fotograferar fåglar och andra djur. Har jag inte det kan det lika gärna vara.
Vanliga sothönor är envisa, och glöm inte att fotografera även vanliga arter!
Hona av gräsand. EF 400mm f/2,8 L IS USM II. Bländare 3,2,
1/5000 s, bländarförval. ISO 1000.
ISO 1000. Onödigt högt ISO-tal i ovanstående fall. Ja. Men med de nya kamerorna spelar det ingen roll. Jag har ISO 1000 inställt, för om det plötsligt blir action, då vill jag ha en kort slutartid. Här har jag valt i det närmaste full bländaröppning för minimalt skärpedjup.
Gräsanden är så vanlig att vi ibland glömmer att få bilder på den, speciellt den litet mindre ansenliga honan. Hanen har ju sin vackra gröna färg, så är det ju inom fågelvärlden, det är nästan alltid hanarna som är vackrast. I alla fall när de två könen utseendemässigt skiljer sig åt väsentligt. För i fågelvärlden är det hanen som ska få honan att välja just honom.
Men även gräsandshonan är vacker, och efter morgonbadet ska hon putsa sig och sträcka på sig.
Sothönor finns överallt i världen kan man tycka, de är också "vanliga" fåglar och lätta att förbi. Sothönor är emellertid riktiga tuffingar, trots att de rätt ofta får ordentligt med stryk, som här av – jag tror det var samma – gräsandshona. Men det som gör att sothönorna kan behålla sin plats på ett ställe trots att de faktiskt åker på stryk av både gräsänder och till exempel den lilla tofsvipan, det är att de är så envisa. De fortsätter nämligen att "störa" de andra fåglarna, så även om dessa kan "spöa upp" sothönan gång på gång så är det ändå dessa som får ge sig i väg till slut, helt enkelt för att få lugn och ro och slippa den här envetna odågan.
Sothönan jagas iväg av gräsandshonan. EF 70-300mm f/4,5-5,6 L IS USM, vid 250 mm har jag för mig. Zoomen är utmärkt när det blir en actionsituation, man kan snabbt zooma bakåt när det ser ut att dra ihop sig till en fight.
Utställningar, lappugglor med mera
Lappuggla, Tornedalen, februari 2009.
Som vanligt är det flera utställningar samtidigt. Men denna gång bara mindre utställningar. I Eslöv har Pia Tapper öppnat ett galleri, där hon även ska slå ett slag för fotot. När hon öppnade härommånaden levererade jag tiotalet bilder, bland annat den här lappugglebilden från Tornedalen 2009 och som låg orörd i arkivet. Just lappugglebilder från den vintern har jag många av. Det var ovanligt kallt, ofta minus 30 grader och många lappugglor frös eller svalt ihjäl. Men den här honan hade matats med grishjärtan, som enligt forskarna ska vara mycket bra för ugglan, matningen stod Harri Tavehti för. Så den kom gärna och hämtade "bytet" som man slängde ut. Och medan andra svalt ihjäl så tror jag att den här honan gick välgödd in i häckningssäsongen, trots den hårda vintern.
Lappugglor har jag annars ett favoritställe för här i södra Sverige, närmare bestämt i Västmanland knappt en timmes bilresa från Järfälla där jag växte upp. Därifrån har jag också en bildbank, jag kan plocka nya bilder när jag behöver, i alla fall ett tag till.
På Naturum i Karlstad var det nyöppning i helgen, där har Mikael Solebris och jag varsin utställning under den gemensamma titeln "Värmland c/o världen": Jag står väl mest för världen utanför Karlstad i det fallet.
I vinter och vår har det blivit mycket nya bilder för min del, så större delen av mina 22 bilder är från i år, och hälften av utställningens bilder har jag printat från foton jag fått de senaste två veckorna. Det blir ju så, ibland har man tur att få många bilder på en gång. Andra gånger kommer man hem utan bilder, det hände mig i vintras när jag reste norrut.
Ny bild från förra veckan som fick ingå med flera andra med svart
bakgrundsvatten. Gråtrut med zoomen 70-300mm.
Ett visst risktagande ingår nog
"In action". Bilden tagen med EOS-1 D Mark IV och EF 300mm f/2,8 L IS USM II. Foto © Agneta Östling.
Jag håller på att göra en bok, som ska komma ut på Norstedts till hösten. TIteln är "Konsten att fotografera fåglar och andra djur". Jag har ju hållit på med mycket annat, från isbjörnar till västindiska sjökor (undervattensfoto var det jag började med), men jag har inte använt det andra materialet i böcker.
Min hustru följer ju gärna med mig på mina resor, och för boken behöver vi bilder på fotografen "in action", som layoutaren Fredrik Granath säger. Därför har hon nu börjat ta litet bilder på mig. Den första bilden i bloggen är från Florida när vi ska fotografera rosenskedstork och pelikaner med flera andra arter i Tampa Bay.
Vad som inte syns på bilden är att stativet krävde extra försiktighet, det ena benet hade precis gått av och jag var tvungen att använda rätt mycket silvertejp för att få det att stå upp. Men jag lyckades i totalt sju timmar utan att det blev oavsiktliga undervattensbilder, det vill säga utan att jag doppade kamerahus och objektiv i vattnet. Att tejpa ihop stativben med fästet rekommenderar jag inte andra att göra, det är bättre att skaffa ett nytt och gärna rejälare stativ. Min plånbok har dock gjort att jag tvingats försumma vissa inköp de senaste två åren. Som till exempel ett stabilare och hållbarare stativ. (Dock, den oumbärliga silvertejpen följer numera med på alla resor.)
Viktigast var nu att jag skulle få bilder, och jag ville att de skulle vara tagna på en så låg nivå som möjligt, bokstavligt talat.
Ett visst risktagande ingår nog i varje naturknäppares vardag.
Fyra enkla förutsättningar för att få vackra fågelporträtt, och en femte svårare
Ralltrana (limpkin), EF 800mm f/5,6 L IS USM med fullformat. Bländarförval, tidsautomatik.
ISO 500. Bländare f/7,1, 1/2000 s. Från jpeg, jag kör RAW parallellt men bilden blir med de
nya kamerorna så otroligt bra i jpeg att jag gärna slipper arbetet med RAW.
Vackra fågelporträtt i varmt morgonljus är bilder som är relativt lätta att få till. Det vill säga förutsatt att följande fem punkter uppfylls, de fyra första punkterna är inte så svåra att uppfylla:
1) att man är på rätt plats och att fågeln verkligen kommer,
2) att den senare sätter sig där det finns möjlighet att få en bra bakgrund,
3) att man lyckas komma tillräckligt nära utan att skrämma bort fågeln (i vissa fall bör man hellre avstå från bilden, till exempel ska man inte riskera att skrämma en häckande fågel, sunt förnuft gäller här liksom annars)
4) att fågeln sitter där i det alldeles första varma solljuset med en bra ljusvinkel utifrån var jag kan stå och var den fina bakgrunden finns
Slutligen punkt:
5) den viktigaste punkten men den absolut svåraste, nämligen att man själv just den morgonen lyckats trotsa allt vad kroppen ville berätta när den vägrade gå med på att det är vettigt att vakna vid en så okristlig tidpunkt och att man i alla fall vid femte snoozningen kommit upp ur sängen.
Jag fick den här bilden i veckan, jag har länge velat fotografera ralltranan men trots totalt flera månader i Florida under tolv år har jag inte fått några bilder. Men så rekognoserade jag med bilen ett område söder om Orlando. Och när jag besviket precis höll på att ge upp en morgon, ja då dök den upp.
Jag hann få några bilder av ralltranan från bilfönstret med 800-millimetersgluggen, jag var rätt nöjd med bilderna även om jag naturligtvis gärna hade haft ett bättre ljus. Det varma morgonljuset skulle dröja kvar ännu några minuter, men ralltranan höll sig nära skogen, i skuggan. Trots allt var bilderna klart bättre än inga bilder alls av denna så ofta undflyende art.
Morgonen därpå återvände jag i första gryningsljuset till samma plats, en båtramp långt ut på en grusväg med högst ett par båtar, men inga människor på plats så tidigt på morgonen. Ralltranan kom även denna morgon och satte sig först ute vid piren och senare i ögonhöjd på stammen av ett träd som växte parallellt med marken den förstra metern innan trädstammen sedan böjde uppåt mot himlen. Jag lyckades försiktigt smyga mig fram vid båda tillfällena och fick närporträtt av den vackra fjäderskruden i första morgonljuset. Bakgrunden blev ur estetisk synpunkt renast vid första tillfället, vattnet i sjön reflekterade den molnfria himlen och gav den blå bakgrundsfärgen.
Några bilder på väg hem från Alaska och Florida
Vithövdad havsörn. 800mm f/5,6.
Efter kalla dagar i Alaska med bland annat vithövdad havsörn hade vi bestämt oss för en veckas semester i Florida, bad kombinerat med fågelfotografering. Det blev mer fågelfotografering än tänkt, min hustru brukar dröja kvar längre än jag på de flesta platser.
På väg till flygplatsen med marginal lägger jag upp några bilder från i morse, första gången jag hittat en plats med hyfsat motljuis med häckande amerikansk gråhäger.Tre kvart hade vi på oss men man hinner ta en hel del bilder på den tiden om ljuset och situationen tillåter det. Första gången vi besökte platsen var faktiskt igår eftermiddag, en ny upptäckt.
400mm f/2,8 plus konverter. Nästan siluett mot soluppgången.
DEn korta tiden gjordeegentligen inte mycket. Efter trekvart började ljuset ändå bli hårt, så är det ju så här långt söderut.
Amerikanska gråhägrar, Florida. 400mm f/2,8 plus 1,4 ggr konverter (560 mm).
Ljuset förändras snabbt och efter ett par timmar är det ändå nästan alltid lika bra att ge upp, om man inte har tur och får moln eller hittar fåglar i skugga. Möjligen kan motljusbilder fungera innan solen står alltför högt upp. Mitt på dagen är skuggan minimal härnere.
400mm f/2,8 plus 1,4 ggr konverter (560 mm).
På väg därifrån när jag håller på att plocka ihop utrustningen sätter jag på 24millimetersgluggen med ljusstyrka 1,4 och tar en sista bild på gråhägrarna innan vi åker hemåt, denna gång genom 400mm-gluggen.
24mm f/1,4, full öppning.
Bilderna jag lagt upp i de nya bloggarna är tagna från jpg-filerna med snabba justeringar, jag kör parallellt med RAW och jpg, men eftersom jag inte alltid har tid att redigera kör jag ibland jpgbilderna. Kvaliteten i dag är så bra och man slipper mycket av arbetet med RAW-filerna.
På väg till flygplatsen hinner jag inte lägga in data om exponering med mera, men jag kommer att lägga in det när jag väl är hemma. Som nybörjarfotograf hade jag stor nytta av att se vilken slutartid och bländare proffsfotograferna använde.
Inte bara fåglar – ett besök på Kennedy Space Center
Femton länder är engagerade i ISS, International Space Station eller den internationella rymdstationen, en av dessa stater är Sverige. 24 mm f/1,4, full bländaröppning.
Ett vanligt turistbesök slutade med att jag ville lägga upp bloggbilder på annat än fåglar. Min hustru läste sex–sju år fysik och matematik på Chalmers. Men ett intresse för astronomi – observera, inte astrologi, det senare skyr hon liksom jag som pesten – har följt henne sedan hon gick på högstadiet. Som enda tjej bland nördiga killar åkte hon på vintrar upp till norra Värmland för att långt från städernas ljussken med tunga teleskop kunna skåda inte fåglar men galaxer, stjärnhopar och planeter. Så när vi efter köldslagna dagar uppe i Alaska kom ner till Florida för en veckas semester kombinerat med fågelplåtande var det naturligt att besöka Kennedy Space Center, bara någon timmes bilresa från det fågelområde vi besökt på morgonen.
16-35mm f/2,8 vid 20 mm, bländare 4,5, bländarförval, tidsautomatik, 1/20 s. ISO 800.
Väl här förstår jag fascinationen, också för rymdresorna. Men det är inte astronauterna som intresserar mig utan hur alla dessa tekniker och vetenskapsmän med svårbemästrade kalkyler lyckats göra det möjligt att ta sig till och tillbaka från månen.
Nåväl, rundturen på Kennedy Space Center slutar i själva centret där en raket av modell Saturn V finns upphängd så att man kan gå under den. Saturn V var den raket som användes vid uppskjutningen till alla månlandningar, och två raketer blev över. Det är den ena man kan se i sin helhet här.
24mm f/1,4. Bländare 2,2, bländarförval, tidsautomatik 1/20 s. ISO 6400.
Det var omöjligt att inte ta fram kameran med ett par olika vidvinklar för att under någon timme plåta detta fantastiska monster till maskin.
24mm f/1,4. Bländare 5,6, tidsautomatik, bländarförval. 1/50 s. ISO 800.
Miljövänligt? Nej, kanske inte. Men ändå intressant. Vad som fascinerar mig extra mycket är att månlandningarna genomfördes långt innan vi fick våra moderna datorer.
Idag är inte bara Apolloprogrammet nedlagt utan även USA:s rymdfärjeprogram. När USA i dag ska skjuta upp astronauter till den internationella rymdstationen tar man hjälp av forna fienden Ryssland. De amerikanska astronauterna får helt enkelt ta reguljärflyget till Kazakstan för att där lifta med en rysk raket. Som vår guide med torr humor sa: Det är ungefär som med Wal-mart, det är billigare att handla där.
16-35mm f/2,8 vid 17 mm. Bländare 3,5, bländarförval, tidsautomatik. 1/100 s. ISO 3200.
I besökscentret står den kommandomodul som användes med Apollo 14. Med havstulpaner undertill verkar det som. På den tiden landade rymdkapseln i havet med fallskärm. Faktum är att det nog blir samma sak med framtidens rymdraketer, som nu troligen kommer att byggas kommersiellt av privata bolag och finansieras av välmående och äventyrslystna turister som kan betala för en sittplats.
24mm f/1,4. Bländare 6,3, bländarförval, tidsautomatik. 1/64 s. ISO 1600.
Själva kommandoenheten som blev kvar när alla stegraketer gjort sitt och försvunnit i rymden eller brunnit upp i atmosfären.
I turistshopen säljs allt från smycken med rymdraketer till skinnjackor med fulla NASA-beteckningar. EF 24mm f/1,4, full bländaröppning. Bländarförval, tidsautomatik. 1/125 s. ISO 400.
Andra bildvinklar på startmotorerna i andra steget.
24mm f/1,4. Bländare 5,6, 1/50 s. Bländarförval.
Även denna bild tagen med min nya favoritglugg. EF 24mm f/1,4. Jag gillar det korta skärpedjupet,
flera bilder fick jag med full bländaröppning, men här är objektivet nedbländat till f/5,6 för litet större
skärpedjup. Bländarförval kör jag, eftersom skärpedjupet (kort eller längre) är det viktigaste i dessa
bilder. Tidsautomatik, 1/32 s. ISO 800.
Häftiga jättestormfåglar på Sydgeorgien
Stromness är en gammal nedlagd valfångststation ungefär mitt på Sydgeorgiens nordöstra kust. Det var hit Ernest Shackleton vandrade över bergen från södra kusten, sedan han och fem andra lyckats segla från Elefantön längst i norr på Antarktishalvön i en av skeppets gamla livbåtar för att få hjälp att få hem den övriga besättningen från deras förlista expeditionsfartyg Endurance. Resten av besättningen väntade i en provisorisk barack på Elefantön mer än hundra mil i västsydvästlig riktning från Sydgeorgien. En bedrift i sig av navigatören att träffa rätt på ön under en seglats där ovädret var konstant och sextanten krävde solljus för att de skulle kunna bestämma sin position. De kunde mycket väl ha seglat vidare på öppet hav och ha missat Sydgeorgien.
Nu får man inte längre gå närmare än 200 meter från valfångststationen. Den förfaller sakta, kungspingviner, elefantsälar och pälssälar har återtagit marken runt byggnaderna. Löst skrot och vägg- och takplåtar kan flyga omkring och därför tillåts ingen gå nära byggnaderna.
Jag såg att jättestormfåglarna och labbarna bråkade om resterna av något djur i det grunda vattnet. Jag bestämde mig för att detta var skådespelet på denna landstigning och ägnade stormfåglarna mesta fototiden av de tre-fyra timmar vi var i land.
Om ni saknar information om kameror och objektiv i de senaste bloggarna beror det på att jag har svårigheter att designa bloggen, lägger upp den via satellituppkoppling på vår båt Ocean Nova, men uppkopplingen är så långsam att designverktygen, vilka jag behöver för att kursivera bildtexter med mera, saknas. Om någon blogg framåt är jag på fast mark igen och kan förhoppningsvis lägga upp bloggarna litet bättre. Medan jag skriver detta använder jag höger hand för att hålla fast mig och stolen i det väggfasta bordet, vågorna i Drakes sund kan nog för tillfället vara sju-åtta meter höga.
Sydgeorgien – bland elefantsälar och kungspingviner
>
Pärlan när man reser till Antarktishalvön tillhör egentligen inte Antarktis, utan det är den subantarktiska ön Sydgeorgien. Även denna står under brittisk flagg, om än Argentina under Falklandskriget faktiskt bombade även denna ö, som då hade på sin höjd fyra-fem bofasta invånare. Ön var centrum för valfångsten under början på förra seklet, numera är valfångststationerna nedlagda. I stället råder kungspingvinerna och elefantsälarna och längre fram unden den subantarktiska sommaren pälssälarna över de långa stränderna.
Ön består till större delen av glaciärer och snö och ismassor. Men på de stränder där snön smälter häckar kanske uppemoit en miljon kungspingviner, hundratusentals macaronipingviner och större delen av världens population av sydlig elefantsäl, även kallad sjöelefant.
De senare, elefantsälarna, är stora bjässsar, en hona väger 500 kilo medan hannen kan väga upp till tre–fyra ton. Skillnaden mellan de två könen i vikt är en av djurvärldens större, om inte rentav den största. Vi kom ner tidigare än jag någonsin varit på Sydgeorgien. Lagom till parningstid för elefantsälarna. Och den här gången kunde man tydliugt se hur vissa elefantsälar, de allra största, lagt sig till med ett harem på femtio eller fler honor, som de sedan parar sig med. En bit av stranden lägger den största hanen sig till med, med en osynlig revirgräns för oss människor, men mycket tydligh för honom själv och de eventuerlla andra hanar som skulle vågas sig på att fördsöka snika sig in i området för att tjuvpara sig med en hona. Reviren var klara, och när en annan elefantsälshane närmade sig eller överträdde gränsen räckte det oftast med att alfahanen reste sig upp med framkroppen och visade att han var medveten om överträdelsen av revirgrtänsen för att den eller de andra elefantsälshanarna skulle fly bakåt tjugo-trettio meter i panik.
Det här beteendet kände jag ju till, liksom jag sett enstaka hanar slåss tidigare. Men att se dessa andra hanar, också dom bjässar på flera ton, backa i panik långa sträcker så fort alfahanen gjorde sig synlig, det var en ny mäktig upplevelse.
Den alfahane som lägger beslag på en bit av stranden och som kan ha ett harem på upp till hundra honor brukar för övrigt kallas beachmaster.
Sand kan användas som täcke och väderskydd när man ligger på stranden. Först skvätter man sand över ryggen med höger fena.
Sedan skvätter man sand med vänster fena.
Och slutligen skvätter man kanske sand från bägge hållen samtidigt.
Elefantsälsungarna väger omkring 70 kilo när de föds. Honan ger dem di i cirka tre veckor, modersmjölken består av 50-60 % fett. När modern slutar dia väger den unga elefantsälen cirka 140 kilo, medan honan samtidigt förlorat över 100 kilo i vikt och nu måste ge sig i väg för att äta upp sig.
Fåglar byter oftast fjäderdräktern successivt under en lång tid, eftersom de måste kunna flyga. Pingviner flyger inte, däremot ruggar de intensivt, på tre veckor byter de hela fjäderdräkten, under tiden står de på land och blir allt magrare.
Leopardsälar väntar ofta utanför stranden där pingvinerna går ner i vattnet. Kungspingvinen klarade sig undan ett angrepp, tyvärr överlever de däremot inte alltid skadorna. Som betraktare vill man nästan gripa in och tvätta rent såret på bröstet.
Kungspingvinhäckningen sträcker sig över ett år, de ungar som står på stranden i oktober kläcktes för snart ett år sedan, och om ett par månader är det dags att bli lämnade av föräldrarna.På väg mot Sydgeorgien och Antarktis
Sydlig rätval bryter havsytan, Valdesbukten, Argentina. EOS-1 D Mark IV, EF 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM, vid 120 mm. Bländarförval, tidsautomatik. Bländare 8, 1/1600 s. ISO 400.
Det är min fjärde resa till Antarktishalvön, men till Sydgeorgien är det bara min tredje resa. Jag har hållit föreläsningar om fototeknik och om albatrosser på fartyget Ocean Nova under våra dagar till havs. De flesta passagerare är svenskar men en grupp på tiotalet engelsmän gör att vi får hålla föredragen två gånger, ena gången på svenska, andra på engelska.
Vi började båtresan i bukten innanför Valdeshalvön på Argentinas östkust. Medan vi väntade att gå ombord passade vi på att följa med på en båt för att skåda val. Och min grupp hade tur. Den sydliga rätvalshonan med en unge kom så nära som fem-sju meter, och vid ett tillfälle bröt den vuxna valen ytan med hela det främre partiet och jag hann zooma bakåt till 70 mm för att få med allt på ett par bilder.
Jag har inte tidigare fått särskilt bra bilder på valar, som bäst har jag fått bilder med den delade stjärtfenan ovan vattenytan eller när späckhuggare kommit upp till ytan för att hämta luft.
Två dagars båtresa väntade oss sedan ner till Falklandsöarna, för mig blev det första gången överfarten skett på ett relativt lugnt hav. Jag hade förmodligen inte ens behövt det sjösjukeplåster jag för säkerhets skull hade satt bakom och nedanför höger öra.
"Landskapsbilder" och pingvinporträtt
Åsnepingvinkolonier vid The Neck. EOS-5 D MarkII, EF 70-200 mm f/2,8 L IS USM II. Bländare 13, 1/640 s. ISO 400. Bländarförval.
Saunders Island är en av mina favoritöar i Falklandsarkipelagen. Ön är omkring tre mil lång och ägs av Dave och Susan. När jag bodde vid The Neck i den gamla militärbyggnaden i januari-februari 2006 var förhållandena enkla. Gasolspis och gasoluppvärmning av vattnet gjorde att man klarade de flesta egna behov, men för att ladda batterierna till kameran eller datorn var jag tvungen att skicka dem med Dave eller Susan till deras hus, som ligger i andra änden av ön. De brukade komma varannan dag för att kolla läget, och nån gång kom det en annan gäst till det enkla huset. Batteriladdningen tog alltså två dagar, men jag hade tre extra batterier med mig till kameran, och minneskorten var många och stora.
Några dagar tillbringade jag i januari 2006 på en annan sida av ön, där den största kolonin med svartbrynade albatrosser finns, men också en stor koloni med klipphopparpingviner och blåögda skarvar. Det spännande med den sistnämnda är att nära vattnet rinner en liten bäck som bilder ett litet vattenfall på någon meter – och just där brukade klipphopparpingvinerna duscha av sig när de kom upp från havet. Ja, det är sant. Klipphopparpingviner brukar faktiskt ofta tvätta sig i små bäckar med sötvatten, men just här stod de faktiskt i vad jag skulle kalla en kö till duschen. Först när den ena pingvinen duschat klart ställde sig nästa i "duschen". Bostaden var ännu enklare, en gammal lastbilscontainer, väl inrökt av den gammaldags gasolkaminen, som fungerade som uppvärmningskälla och spis för matlagning. Allt i containers var svart av sot, men jag kunde i alla fsll sova över där.
Vid vår landstigning på Saunders Island koncentrerade jag mig – liksom vid vår landstigning på Carcass Island tidigare på dagen – på individuella porträtt men också "landskapsbilder" där man ser de olika små kolonierna med åsnepingviner på olika mindre kullar just vid det smala parti som bildar en smal "nacke" på ön.
Åsnepingvin, Carcass Island. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländare 6,3, 1/2500 s. Bländarförval, ISO 250. Stativ.
Åsnepingvin, Carcass Island. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländare 6,3, 1/2000 s. Bländarförval, ISO 250. Stativ.
Kungspingvin. EOS-1 D Mark IV, EF 300 mm f/2,8 L IS USM. Handhållet. Bländare 3,2, 1/4000 s. ISO 250. Bländarförval.
Åsnepingvin. EOS-1 D MarkIV, EF 500 mm f/4 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=700 mm). Bländarförval. Bländare 6,3, 1/5000 s. ISO 250. Skärpeföljande fokus, AI-Servo.
Två intervjuer om nya boken
I dag panikresa till Stockholm, upp halv tre. Min vän Bo hjälpte mig med körningen. Sedan intervju om nyas boken med Radio Stockholm och i Malous Efter tio på TV4. Panik, i morgon bär det av till Sydgeorgien och Antarktis och jag har inte börjat packa.
Radiointervjun hitttar man på P4 Stockholm Mötet, www.sr.se
Lekfulla fjällrävar och förundrade barn
Vid flera av besöken var fjällrävarna på lekfullt humör, en av dem sprang fram och tillbaka över lyan. EOS-1 D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. ISO 400, bländare 7,1, 1/1250 s. Bländarförval, tidsautomatik.
Senare i augusti återvände jag med min hustru och mina fyra barn till fjället med fjällrävarna. Vi campade en bit därifrån, fyra kilometer från fjällrävslyan. Nu var det rejält kallt på morgonen, men spännande för barnen, som är tre till elva år.
Sedan smög vi oss fram för att kolla fjällrävarna med längsta teleobjektivet. Agneta tog med sig Eddie, 9, och Alice,11, de hukade sig när de kom närmare. Sedan var det Isaks tur, han fyllde sex år i somras. Theodor var litet för liten. Gissa om de var storögda när vi låg på långt håll och kikade på fjällrävarna. Några bilder blev det inte, vi ville inte gå riktigt så nära.
Vi hade dubbel tur. På väg upp fjället stötte vi på myskoxar på hundra meters håll, och när vi körde ner med bilen såg vi en grupp myskoxar ännu närmare. Här var inte bilderna det väsentliga, men däremot upplevelsen att få se dessa bjässar ute i naturen, i vilt tillstånd.
För att få en bättre rörelseriktning har jag spegelvänt bilden, något jag numera tycker är okej i många fall, dock inte i pressfotografin. Men första gångerna jag levererade bilder till magasin blev jag litet chockad när vissa bilder plötsligt var omvända, men de erfarna formgivarna förklarade för mig att det har man gjort i åratal, och långt innan den digitala eran.
Inte bara fåglar – mötet med fjällrävarna i augusti
Ung fjällräv i Norge, augusti. EOS-1 D Mark IV, EF 800mm f/5,6. ISO 800. Bländare
6,3, 1/2000 s. Bländarförval, tidsautomatik.
Jag fotograferar inte bara fåglar, vilket för övrigt är arbetstiteln på en bok jag lovat Norstedts om något år.
I somras var jag uppe ett par dagar i norska fjällen, en naturvårdare som arbetat med fjällrävarna där i tjugo år visade mig en av lyorna. I år var det ett bra både lämmel- och sorkår, och ovanligt många ungar som kunnat äta sig mätta lär ha blivit resultatet i både Sverige och Norge.
Men fotograferar man fjällrävar måste man tänka efter om man verkligen kan göra det utan att störa. För fjällräven är en till sin numerär utsatt art.
I augusti är ungarna så stora att de börjar röra sig mer fritt. Föräldrarna vakar fortfarande över lyan, och skulle något hotfullt dyka upp skäller de.
Jag ålade mig fram till en bra plats där en annan fotograf hållit till, och när jag låg där störde jag inte. Hör man varghonan skälla, då stör man förmodligen. Det hände inte mig, men under sommaren vandrade ett par personer rakt upp på lyan och satte sig där. Märkligt nog var dessa till råga på allt forskare, inte involverade i fjällrävar men de borde ändå ha vetat – och min vän som var där i juli skällde ut dem.
Dock är fjällrävar nyfikna, i synnerhet ungarna. Och ligger man väl där kan det mycket väl hända att någon individ går närmare för att undersöka vem som ligger där uppe på den lilla kullen bakom en sten.
Porträttet på den unga fjällräven fick jag med längsta telet när den nyfiket kom fram och skulle undersöka vem jag kunde vara.
Man ska veta att fjällrävar är rätt nyfikna, många är de som stött på en fjällräv på sina vandringar och räven har inte alls vikt undan utan snarare kommit fram till dem på bara någon meters håll.
På flera håll i Sverige är det inte tillåtet att närma sig fjällrävslyan, man ska hålla några hundra meters avstånd. Tänk på att kolla upp vad som gäller. Och även om det skulle vara tillåtet, måste man närma sig mycket försiktigt och ändå hålla vederbörligt avstånd. Ett bra sätt att inte störa är att åla sig fram.
Jag vet att det är lätt för mig att säga att man ska hålla avstånd, jag som arbetade med 800 mm som kortaste brännvidd, alltsomoftast satt dessutom 1,4-konvertern på, det vill säga min brännvidd var 1120 mm vilket med 1,3 gångers cropfaktor blir motsvarande 1500 mm brännvidd.
Om bilden med dess oskarpa bakgrund vill jag säga, använd det långa telet för att åstadkomma korta skärpedjup!
Skärpedjupet blir extremt litet med 800 mm när djuret kommer nära. Bakgrunden som ligger 20-30 meter bort blir verkligen helsuddig. Jag har beskurit ungefär 25 % av bilden när jag nu lägger upp den så här lågupplöst. Jag lät bli att ändra clarityn i bilden som helhet, klarheten som det heter på svenska, det vill säga jag har låtit mellantonskontrasten i bilden som helhet vara som den var. Normalt brukar man ju öka mellantonskontrasten litet när man tar fram en bild som ska användas. Mellantonskontrasten ökar inte minst skärpeupplevelsen. Ansiktet och räven ökade jag däremot mellantonskontrasten i. Genom att öka kontrasten en aning känns ansiktet skarpare, och är ögonen bara litet oskarpa kan redan en lätt ökning av kontrasten göra susen. Ögat upplevs då som skarpt. Om detta och många andra användbara tips för fågel- OCH djurfgotografer ska jag för övrigt skriva i en bok som kommer till våren på Norstedts.
Kort tv-intervju med anledning av de falska lodjursbilderna
Förra veckan föreläste jag i Sundsvall och Ljusdal. SVT hann med en kort intervju innan föreläsningen i Ljusdal. De inklippta bilderna när jag ska plåta lappugglan i Västmanlandsskogen är från ett ett och ett halvt år gammalt Aktuellt-inslag.
Funderingar om vad som är viktigt med anledning av en aktuell diskussion kring Terje Hellesös lodjursbilder
Jag är ute och föreläser på höstarna, och i år får jag inte sällan frågan om jag tror att många naturfotografer klistrar in djur i bilderna. Därför är det nog tyvärr tvunget att säga något om höstens mest omdebatterade händelse inom fotografin, Terje Hellesös inklistrade lodjurs- och andra bilder. Terje har jag ju känt som en duktig fotograf med en helt egen stil, och han har alltid hävdat att han inte gör något alls med bilderna i Photoshop utan att han gör dem färdiga i kameran.
Att kommentera själva händelsen mer än vad som redan gjorts i tidningar och på olika nätforum är knappast nödvändigt. Men kanske kan några mer generella funderingar vara av intresse.
Fick mig nästan att ge upp som fotograf
När jag första gången såg ett par av Terjes lodjursbilder, jag tror det var i juni, då häpnade jag. Framför allt var det en vidvinkelbild på ett lodjur endast några meter framför kameran som fick mig att nästan tappa hakan och ge upp som professionell fotograf. Jag har kanske haft som en förhoppning att jag någon gång i mitt liv skulle få syn på ett livs levande lodjur ute i det vilda, men att få några egna användbara bilder var för mig i det närmaste otänkbart. De enda lodjursbilder jag har i mitt arkiv är från Järvsö Zoo och Nordens Ark, där jag haft fotokurser med Tom Svensson.
Jag var tvungen att visa vidvinkelbilden av lodjuret för min hustru. Samtidigt sa jag till henne att nu hänger jag nog inte med längre som fotograf. "Det är dags att pensionera sig. Jag kommer aldrig att ha möjlighet att vara ute i naturen så mycket att jag kan få liknande bilder." Då hade jag dessutom sett någon av samme fotografs vargbilder och på samma sätt häpnat och förundrats, om än det inte kändes lika otänkbart att få egna bilder av varg i frihet. Någon kort minut var jag i tanken inne på att jag måste flytta till Mullsjö, som måste vara ett fullkomligt eldorado för en wildlife-fotograf.
Samtidigt var jag på ett annat sätt glad över att någon lyckats med vad jag uppfattade som det omöjliga.
Det visade sig ju senare att det inte bara var för mig bilderna var omöjliga att få. Ett par månader senare ifrågasatte jägaren Gunnar Glöersen i sin blogg bilderna utifrån sin egen rimlighet, och inte långt därefter kunde ett antal hårt arbetande och skickliga datanördar på flashback.org avslöja bilderna som fejk.
Vi vet nu att det verkligen handlade om bildstöld, att Terje använt andra fotografers bilder som han klippt in i sina egna bilder. När det här skrivs har kring femtio bilder avslöjats och nu misstänker avslöjarna att tillvägagångssättet med inklistrade djur i bilderna kanske även går mycket längre tillbaka.
Att dra slutsatser
Men utan att fördjupa oss i just den frågan: går det att dra några slutsatser generellt om fotomanipulation utifrån detta?
Jag skulle nog vilja svara nej. Det är svårt att dra några slutsatser alls av händelsen av den enkla anledningen att den är unik. Jag har faktiskt inte hört talas om något liknande i fotohistorien. Och då tänker jag inte bara på omfattningen, att det handlar om så många bilder, utan jag tänker mer på alla de påhittade berättelser som vävdes kring fotografens möten med lodjuren och även till exempel vargen. I Terjes bloggar spanns ju en hel mytologi runt bilderna och mötena med djuren ute i naturen.
Hela historien handlar kanske därför inte om bildmanipulation i första hand, inte heller bara om bildstöld (även om det är även det), utan hela historien handlar om något mycket enklare, nämligen om ren och skär lögn.
När det gäller frågan om vad som innebär en manipulation av en bild eller inte så kan vi träta om den i detaljer. Får man göra si eller så, vad kan man göra och vad kan man inte göra?
Men en lögn är en annan sak, och jag tror att vad det till syvende och sist alltid måste komma an på är vad vi berättar om bilden, det vill säga hur vi framställer dess sammanhang. Frågan handlar med andra ord inte om tekniken i sig utan i grund och botten om sunt förnuft.
Kasta inte ut barnet med badvattnet!
När jag nu sagt detta vill jag säga något om fotobearbetning. Photoshop har ju i folkmun fått en klang av manipulation, men i själva verket behöver ju till exempel varje råfil framkallas för att bli en fungerande bild. Och så har det på ett vis alltid varit. Den gamla klassiska svartvita fotografins mästare hade aldrig varit mästerfotografer om de inte haft en skicklig kopist som de samarbetade med. Det finns exempel på fotografer, som när de inte längre kunde förlita sig på samarbetet med en viss och mycket skicklig kopist helt plötsligt inte var något längre.
I det klassiska mörkrummet fick man välja ett hårt eller mjukt papper, och detta val avgjorde bildens kontrast, belysningstider påverkade likaså. Och fanns det något som störde i en relativt mörk bakgrund efterbelyste inte sällan kopisten denna för att på så sätt "bli av" med det som störde, kopisten gjorde helt enkelt hela bakgrunden mörkare och detaljen försvann. Och om till exempel ett människo- eller ett djuransikte var för mörkt – regel snarare än undantag – pjattade den svartvita kopisten ansiktet så att det blev ljusare och mer "synligt".
Det klassiska mörkrummets verktyg har numera i det digitala mörkrummet förfinats, och nya har tillkommit. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet bara för att några bilder ibland framställs i berättelserna som något annat än de är. Utan Photoshop eller liknande verktyg skulle inga digitala bilder alls framställas, i alla fall inga bilder som någon vill se på.
Just frågan var gränsen går när det gäller vad man bör göra eller inte göra kan och kommer alltid att vara flytande. Men en flytande gräns är en sak, den kan man ständigt diskutera var den går; en uppenbar lögn är en helt annan sak, då har fotografiet och berättelsen om fotografiet för länge sedan passerat en gråzon.
En helt annan historia
Den duktige naturfotografen Magnus Elander sa en gång – det var sju-åtta år sedan – att man inte får bli stenhård fundamentalist i någon fråga, allra minst denna. Allt är inte alltid bara svart eller vitt. Låt mig berätta en annan historia, där manipulationen hade ett helt annat syfte än att göra fotografens bild bättre. En erfaren pressfotograf berättade för mig hur han en gång lät klona bort ett munsår på en skolflicka. Pressfotografen fotograferade flera timmar i skolan, och flickan ville på alla sätt dölja sitt munsår som hon skämdes för. Hon höll handen för läppen på varenda bild han tagit. Men på fotografens bästa bild hade hon missat det, och munsåret syntes. Fotografen som är en mycket varmhjärtad person klonade då bort det lilla munsåret före tryck. Av ren omtanke. Han ville inte såra den stackars flickan.
Jag tycker det är en vacker historia, den berättar om vikten av att vi tar hänsyn till dem vi fotograferar. Vi kliver in i deras värld, vi har inte rätt att såra eller avsiktligt skada dem vi fotograferar, och det gäller både för den som fotograferar människor och för den som fotograferar djur. Sunt förnuft får gälla. Omtankens princip väger i just detta fall tyngre än fundamentalistens princip att aldrig klona i en bild.
Men den rättfärdigar inte att vi ljuger om bilden.
Porträtt och tajta beskärningar
Krushuvade pelikaner. Bild från boken "De krushuvade och andra pelikaner". EOS-1 D Mark IV, EF 300 mm f/2,8 L IS USM plus 1,4 ggr konverter (=420 mm). Bländare 7,1, 1/1600 s., ISO 2500, manuell exponering.
Bilden på de två krushuvade pelikanerna var tajt från början, jag är rätt säker på att den inte är beskuren på bredden – nu tog jag bilden från bokbilderna så jag har inte kollat, är den beskuren på bredden är det några få procent. Originalbilden, högsmal, fungerade bra. Men genom att dessutom beskära bilden nedtill, det vill säga göra den mer kvadratisk, blev det en än mer spännande bild. Det blir en närmast grafisk bild, och betraktaren frågar sig givetvis till en början vad det är för något hon ser.
Tajta beskärningar, grafiska bilder kan bli gåtfulla, litet mystiska. Till skillnad från de fotografer som säger att de alltid gör en färdig beskärning i kameran brukar jag sällan lyckas med det. Ibland fungerar det, men sällan vid actionmotiv. Då har jag fullt upp med att bara lyckas fånga bilden, skeendet.
Beskärningar kan också framhäva något. En bild såg jag i mitt inre varje morgon i vintras, men jag kom mig inte riktigt för att få den. Ärligt talat var jag väldigt morgontrött i vintras. Beskärningen och bilden var på något vis redan klar i mitt huvud. Jag såg bilden varje dag när min hustru Agneta, ja då var vi ännu inte gifta, gick i väg till arbetet. Hon hade en mössa på sig, och mössan framhävde ansiktet på ett sätt som gjorde att jag tänkte att jag någon morgon måste få den bilden tagen innan vintern var över. Inne i lägenheten var ljuset för dåligt eller skuggorna för hårda för att det skulle kunna bli bra. Jag ville ha ett okomplicerat ljus.
En morgon i februari lyckades jag pallra mig upp, jag tog med mig kameran med min 70-200-zoom påsatt och följde med Agneta ner i hissen från åttonde våningen. Väl utanför var det sex-sju minusgrader och solen sken. Men jag ville inte ha solsken, jag hoppades på ett neutralt och mjukt ljus med minimala skuggor. När vi kom bakom höghuset dit solen inte nådde tog jag upp kameran. Jag bad Agneta stanna där, en grå betongvägg tio meter bort fick bli bakgrund och i 200-millimeterläget tog jag tre eller fyra bilder.
Jag ställde inte in något särskilt, det viktiga var full bländaröppning 2,8 för att få ett kort skärpedjup, eller möjligen nedbländat ett tredjedels bländarsteg för att ge mig en liten slarvmarginal. Det hela tog inte ens två minuter, och sedan skyndade Agneta i väg mot bussen. Jag behövde inte fler bilder, jag visste vad jag ville ha, jag hade ju sett bilden varje morgon. Och resultatet blev den här gången precis som jag tänkt mig. Ansiktet ramades in av mössan, den vita halsduken och kappan. Jag beskar bilden på bredden så att den blev mer högsmal, och längst ned beskar jag bilden pyttelitet, bara precis så att kappan ramade in halsduken.
EOS-5 D Mark II, EF 70-200mm f/2,8 L IS II USM vid 200-millimeterläget. Bländare 3,2, 1/640 s., ISO 1600.
Bländarförval.
PS. Ett tack till min vän Fredrik Granath som uppmuntrade mig till ännu litet hårdare beskärning av pelikanerna.
Vad bilden överst föreställer, lyckades ni lista ut det? Det är en pelikan som har lagt huvudet i den andra pelikanens näbbsäck.
Generösa amerikanska fotografer
Den amerikanske fågelfotografen Arthur Morris stötte jag på ett par kvällar och en morgon ute på Long Beach, New York. Canon EOS-5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM.
Jag hade redan publicerat ett tjugotal undervattensreportage och därtill mitt första fågelreportage i tidningen Foto när jag gick på en tre dagars workshopkurs med Arthur Morris 2002. Eller om det var 2003. Egentligen var det inte kursen jag var ute efter utan mer att ta hjälp av hans kunskaper om en viss plats, det vill säga av var man kunde få bra bilder, var motiven fanns. Jag har sedan stött på honom ett antal gånger, även följt med på någon resa som en annan amerikansk fotografkollega ordnade och där Arthur var med.
Arthur Morris har förmodligen betytt mer för amerikansk fågelfotografi än någon annan; han har inspirerat och utbildat en hel generation av nya fågelfotografer sedan mitten av 1990-talet.
Det som slog mig när jag mötte honom för åtta-nio år sedan var hans generositet. I Sverige tjuvhåller fotografer sina platser, i rädsla att få konkurrens. Arthur tjuvhåller inte någonting; även om man inte deltog i hans workshops delade han frikostigt med sig av både tekniska råd och tips på bra fågelfotolokaler.
Att vi svenska naturfotografer är snålare tror jag hänger ihop med vår brist på självförtroende, men kanske också med en syn på fotot som en tävling där man "ska vara bäst".
Jag tror att amerikanska fotografer delar med sig för att de inte är så rädda att någon annan ska ta en bättre bild. Och ändrar man synsätt från att fotot skulle vara en tävling till att det är förbannat roligt att få bilder och att arbeta med till exempel fåglar eller med att ta landskapsbilder, då kanske man kan vara mer generös. Och rentav glädja sig åt att andra får bra bilder.
Amerikanska strandskator, Long Beach, New York. Föräldern överlämnar läckerbiten till ungen. EOS-1 D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/1250bs., bländare 11, bländarprioritet, ISO 640.
Själv håller jag på med böcker. Jag brukar säga att jag gör det eftersom det är det enda jag någorlunda kan. Och det är nog sant. (Jag är ju egentligen bokförläggare sedan trettio år, startade Symposion när jag var 22.) Men gör man böcker så är det ju helheten som är det viktiga, inte att man tagit den bästa bilden av allt. En bok berättar en historia, precis som en film eller en roman gör det. Och i en roman liksom i en film behövs pauser, sträckor där författaren/filmaren låter läsaren vila. Det finns ett växelspel där pauser likaväl som höjdpunkter samspelar till något intressant. Jag har sett exempel på några böcker med idel kanonbilder, fantastiska var och en i sig. Men som helhet var dessa böcker tråkiga.
Jag hade ju en sådan otrolig tur när jag började ge ut några fotoböcker, det gick otroligt bra för böckerna. Medan det bokförlag jag drivit i trettio år gick med brakförlust fick jag en oväntad inkomstkälla i fotot, som även kunde ge pengar till att täcka en del av förlagets förluster.
Jag har alltså kunnat leva på fotot sedan 2006, något jag aldrig hade planerat eller tänkt att jag skulle kunna göra. Men det tog ytterligare några år innan jag verkligen kunde börja arbeta halvtid och så småningom nästan heltid med fotot. Förlaget tog tiden, det har varit ett hjärtebarn, jag har gett ut litet mer än ett tusen böcker under åren, så jag har inte kunnat släppa det, även om det inte gav några inkomster.
Det kommer i dag så många nya jätteduktiga fotografer, unga och gamla, amatörer och de som lyckas leva på det. Den digitala tekniken har gjort det lätt för allt fler att lära sig fotografera – och vi ser en fantastisk utveckling i dag!
Vi får se hur det går. Så länge jag kan vill jag hålla på med det jag håller på med, kräla i lera och sand på New Yorks stränder till exempel. Jag är ju egentligen ingen äventyrare, jag är rätt lat och bekväm av mig. Jag njuter mer av en god middag efter fågelfotograferandet än av att slåss med otäcka kryp och med fukt inne i en regnskog.
För att hänga med när de rusar fram och tillbaka har jag satt autofokusen på AI-SERVO, dvs. kontinuerligt följande autofokus. Alla fokusfält för ovanlighetens skull inkopplade. Dock: när man använder alla fokuspunkter kommer skärpan ofta att hamna någon annanstans än på ögat där man ju vill ha den. För att ändå få ögat någorlunda skarpt har jag bländat ned två steg; på så sätt ökar jag skärpedjupet och kompenserar förhoppningsvis att autofokusen inte träffar rätt på ögat.
Någon millimeter grått fick jag klona in uppe i ena hörnet, jag hade i hasten fått kameran på snedden när jag försökte följa strandskatorna, och när jag gjorde beskärningen på snedden för att räta upp strandlinjen litet, då fattades några millimeter i hörnet. Jag föredrog denna gång att klona in litet mer grått ända ut i kanthörnet, alternativet hade varit en tajtare beskärning, vilket också hade varit okej men väl snävt.
