Bilder som fungerar i ett sammanhang fungerar inte alltid i ett annat. Och vice versa.
För litet över ett år sedan hörde Posten av sig. De ville göra en frimärksserie utifrån mina fågelbilder. Och helst, visade det sig, ville de använda bilder på fåglar i flykt.


Jag samlade ihop ett antal bilder, och jag mejlade över dem, det blev ett tjugotal. Många med ögon och huvud skarpa, kanske också kroppen, men med suddiga vingar, vingslag i rörelse. Så där som kan bli häftigt på bilder i en bok.
Men frimärkena skulle göras på det traditionella sättet, med ståltryck och med en gravörs känsliga hand.

Och då dök en synpunkt upp som jag aldrig förut tänkt på: Hur graverar man oskärpa?

Nej, det går inte. När man graverar måste allt vara skarpt.

Sen är frimärken små, det är definitivt inte alla bilder som fungerar i det formatet, hur bra de än må vara i stort format.

Jag fick leta vidare efter bilder jag trodde kunde fungera, det var en besvärligare urvalsprocess än jag trott. Och när jag väl skickat ett antal bilder och tio valts ut, då gicks materialet igenom av gravörer, konstkännare m.fl. Därpå satte processen med att göra frimärkena i gång.

I förrgår fick jag äntligen se frimärkena, de hade visserligen varit ute i någon vecka, men jag hade inte haft tid att kolla dem. Nu kom det tio förstadagsbrev med alla fyra frimärkena - två ligger på rulle för vanliga brev, ett frimärke är till föreningsbrev och ett fjärde för utrikes brev - och så fick jag kringmaterial, vykort m.m. och slutligen en rulle med 100 vanliga frimärken. Med den alltid snåla ekonomin i åtanke utnyttjade jag snabbt hela rullen till förlagets recensionsutskick av några nya böcker.

Jag måste erkänna: efteråt kändes det litet häftigt. Att posta sina brev med "egna" frimärken.

PS. Gravören heter Lars Sjööblom. Tre av frimärkena har varit med i mina böcker, men inte det fjärde med den landande fiskgjusen. Men den fanns i stället med i en bok om Vänern som Jan Töve och Tore Hagman gav ut för något år sedan.