Förlåt denna rent tekniska blogg.

Jag får ofta mejl från dem som vill börja fotografera natur, i synnerhet djur och fåglar. Den vanligaste frågan är: Vad ska man välja för optik?

Mitt svar brukar vara att det beror på framför allt två saker: 1) vad man vill fotografera - och 2) plånbokens storlek.

Jag tänkte därför att jag här skulle ge några korta råd, så nu blir det litet teknik (liten varning för dem som liksom jag egentligen inte är så intresserade av det senare).


Härfågelshannen på väg med mat till hona och ungar. Canon EOS 1 D s Mark III, EF 600/4 IS plus 1,4 ggr konverter (840 mm), ISO 800, 1/1250 s., bländare 11. Manuell exponering och manuell fokusering. Jag har vridit upp ISO-talet för att fål litet skärpedjup och en slutartid som gav en skarp bild.

När det gäller mindre fåglar är svaret enkelt. Här gäller nästan bara en sak: ett så långt teleobjektiv som möjligt. Och så ljusstarkt och bra som plånboken tillåter.
Det är sällan man kan komma för nära en liten lövsångare eller rödhake - eller för den delen en härfågel, som på bilderna bredvid (även gömslet vill man ju placera på ett betryggande avstånd så att man inte stör). Kommer man upp i 500 mm eller mer underlättas chanserna till bilder, i synnerhet om man har en viss skenbar brännviddsförlängning med i beräkningen. Ett 500 med ljusstyrkan 4, eller ännu bättre ett 600 mm med samma ljusstyrka, tillåter även användningen av konvertrar, både 1,4 och 2 ggr. Och det är här bildstabiliseringen på Canon-gluggarna verkligen blir användbara även på stativ. Jag har inte alltför sällan plåtat med brännvidder på 840 mm eller 1200 mm och 1/30 sekund, och med bildstabiliseringen påslagen är detta möjligt även med mindre stadiga stativ. (Men sätt IS-funktionen i läge 2, det räcker att den stabiliserar för skakningar i höjdled, att ha den i läge 1 är "overkill").

Nu kostar ett 500 eller 600 med ljustyrkan 4 väldigt mycket, och det kan vara litet väl saftigt för den som bara vill börja med något. Och då finns det även en del bra telezoomar med riktigt lång brännvidd men till mer överkomliga priser. Bland annat har Sigma några telezoomar som når 500 mm (dock: en liten varning för den som startade vid 170 mm och gick till 500 eller om det var 550 mm, den är inte alls lika skarp som den som börjar redan vid 50 mm!). Här kan jag inte ge närmare råd utan hänvisar intresserade att kolla t.ex. tidningen FOTO:s tester. Där finns säkert pålitliga tester på andra håll, men jag vet att FOTO:s tester tillhör de noggrannaste. Jag har alltid kollat just dessa, långt innan jag började blogga eller överhuvudtaget gjorde någon artikel för tidningen.

Härfågel i motljus med lövverk i bakgrunden. Canon 1 Ds Mark III, Ef 600/4 IS med 1,4 ggr konverter (840 mm), ISO 500, 1/640 s., bländare 8.

På resor till sydligare trakter har jag gärna med mig Canons zoom 100-400 med IS, bildstabilisering, ljusstyrkan varierar mellan 4,5 och 5,6, vid längsta läget. Härhemma - där ljusförhållandena kanske inte alltid är lika bra - är 70-200/2,8 IS ibland alternativet (plus en konverter vid behov). För den som bara har råd med ett av dessa är kanske 100-400:an det bästa alternativet, i synnerhet om man reser mycket. Jag vet många som använt denna även i örngömslen, med digitala kameror kan man vrida upp ISO-talet rejält.


Royal tern med mat till ungar, Tampa, Florida. Ute med James och Blake Shadles båt. Canon 1 D Mark III, EF 100-400/4,5-5,6 IS vid 400 mm. Canons zoom 100-400 är perfekt i många lägen, stort zoomomfång, mycket bra skärpa, bildstabilisering. I sydliga länder med gott om ljus är den idealisk, härhemma kan man ibland vilja ha den ljusstarkare 70-200/2,8, fast det var mer förr, i dag med digitalkamerorna som klarar höga ISO-tal räcker ljusstyrkan 4,5-5,6 ofta ätt bra.

En mycket användbar brännvidd är givetvis 300/2,8, gärna med IS, bildstabilisering, för då kan man handhålla objektivet även med två gånger konverter, dvs. med en brännvidd på 600 mm och ljusstyrka 5,6. (Med skenbar brännviddsförlängning motsvarar det rentav 900 mm.) Och samtidigt har man en ljusstark 300 mm, perfekt i många gömslen, både för rovfåglar och t.ex. björnar.
Jag tycker ju att bildstabilisering är en fantastisk uppfinning och håller mig helst till lång optik med denna inbyggd, men där finns även en fantastisk och mycket prisvärd Sigma-zoom 120-300/2,8, lika skarp som en fast 300 mm, fast utan bildstabilisering. Jag efterlyser något liknande från Canon fast då givetvis med bildstabilisering.

När vi pratar teleobjektiv och bildstabilisering är Canons 300/4 med IS ett prisbilligare alternativ, och den kan man kombinera med 1,4 eller 2 ggr konverter (på min kamera fungerar den senare även med autofokus, men jag är osäker på hur det är med de litet billigare kamerahusen). En superskarp optik är annars Canons 400/5,6, den väger heller nästan ingenting och är därför perfekt för den som vill ta bilder framför allt av flygande fåglar, men den sämre ljusstyrkan och avsaknaden av IS gör att den linsen känns litet gammal i dag. Så även om det knappast finns så mycket skarpare objektiv skulle jag ändå hellre ha satsat på en optik med bildstabilisering. Bildstabiliseringen ger mig större möjligheter till bilder i olika situationer, och jag skulle för egen del välja en glugg med denna funktion framför den superskarpa 400/5,6:an om jag bara hade ett alternativ.

Gråtrtut på väg upp. Ej beskuren. Canon EOS 1 D Mark III. EF 100-400/4,5-5,6 IS (vid 400 mm-läget). ISO 250. 1/640 s., bländare 9. Den här har vi kört upp i över en meter på utställningar utan problem.

En av de nya bilderna till sommarutställningen på Falkenbergs Museum. Canvas 170 cm bredd. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS vid 170 mm. ISO 500. 1/50 s., bländare 14. Tiden inställd, automatiskt bländarval. Till utställningen i Edinburgh valde jag den gamla omslagsbilden till "Mellan vingspetsarna".

Så har utställningen till Scottish Sea Bird Centre, i North Berwick nära Edinburgh, levererats. Den blev större än vad vi tänkte från början (30 stora bilder upp tlll 170 cm). Vi lyckades lasta Ford Mondeon med alla tavlor när vi fällt ned baksätena, marginalen var en centimeter på bredden. En kompis körde över grejorna igår, men jag visste inte riktigt vilka tullregler som gällde, så litet orolig var jag i morse, men vi ska ju inte sälja bilderna den här gången. I alla fall ringde han nyss och sa att det gått bra.

Huvudattraktionen, förutom det prisbelönade fågelcentret i sig, är Bass Rock. Jätteklippan i havet utanför centret med i alla fall 50.000 par havssulor. Man kan åka båt runt ön, och vill man följa havssulornas liv på nära håll har centret flera live-kameror utplacerade, när det gäller detta är man världsledande och om jag minns rätt kan man själv panorera kamerorna via fjärrkontroll från centret.

Jag var för övrigt den sista fotograf som fick landstiga på ön innan den stängdes för fotografer. Några amerikanska fotografer hade misskött reglerna och det ledde till att man stängde ön, men jag fick tillåtelse att fotografera på ön fem-sex timmar. Det här var på diafilmens tid, på stenåldern känns det som men det är bara fyra eller fem år sedan. Jag hann i alla fall ta 17 pressade rullar Fuji och fem opressade rullar, Ektrachrome VS.

Med mig till Skottland hade jag familjen, som då inkluderade två barn, 10 månader och 2,5 år. Och vad är det viktigaste att få med sig från hotellrummet om inte alla leksaker? Och jodå, de kom med. Men de där sjutton pressade rullarna som jag lagt i en låda, dom blev kvar och när jag på eftermiddagen fyra timmar efter utcheckningen ringde och bad hotellet kolla rummet, då var allt redan städat och några filmrullar fanns inte att hitta.

Det är tur att man har familj. Eller rättare sagt: det är karaktärsdanande. För man får inte sura särskilt länge. Det tillåter inte familjen. Vissa saker får man bara acceptera, och det är ju lika så gott, eftersom de inte går att förändra. Rullarna var spårlöst borta för alltid.

Men de fem opressade rullarna räckte i alla fall till ett par bilder i min första bok, "Mellan vingspetsarna". Och en bild blev rentav omslag på den brittiska utgåvan av boken.

Den 27 juni på kvällen ska jag föreläsa och visa bilder på centret. Det ska bli jättekul.

PS Jag beställde Terje Hellesös bok "Året" för ett tag sedan. Den kom häromdagen. Vill jag gärna rekommendera - han inspirerar andra naturfotografer.

Så här ser för övrigt det sllutgiltga omslagsvalet ut, som en grovskiss, layout och typsnitt m.m. ska finputsas. Bilden: Lappuggla i Västmanland i april. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 600/4 IS, hårt beskuren. Se tidigare blogginlägg nedan.

"Fågelvärldens primater" skriver Staffan Ulfstrand när han berättar om svartfåglarnas intelligens. En av morgonens kråkbilder i motljus, taget från min arbetsbod på tomten. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8. ISO 1600, 1/400 s., bländare 4.

Kl. 4.30 ringer väckarklockan första gången, på tredje snoozningen kommer jag upp. Varför gör jag detta?

Jag ska sitta någon timme i gömslet precis utanför arbetsrummet innan barnen ska väckas, serveras frukost och köras till dagis och skola. Jag matar med fågelfrön och en del dagar med fisk. I vintras byggde vi en tre meter hög gånger sju meter lång vägg för att inte fåglarna skulle störas av fotgängarna som ska ner till slottet på morgonen.

Det blir de vanliga besöken av grönfink, talgoxe, bofink, men jag har inte arrangerat fotoplatsen för småfåglar just nu. Jag vill gärna ha en sparvhök som kommer på besök. Hittills har den inte kommit. En ropande kråka i motljus kan också fungera. En regelbunden gäst i vintras var annars ormvråken, och det blev någon bild till den nya boken.

Kråkorna är nyfikna och den ena sätter sig på den vackra grenen, andedräkten syns hyfsat i motljuset - för bästa motljuseffekt är gömslet arrangerat så att ett mörkt skogsparti bildar bakgrund, vi har en rätt så hög skogsdunge 150-200 meter ut på åkern.

I kväll ska jag göra ett nytt besök vid skrattmåskolonin någon mil bort. Jag var där en timme igår kväll, men vinden låg på åt fel håll. Med solen i ryggen hade jag förvisso ett behagligt medljus, men vinden blåste från andra hållet, så alla måsarna flög, landade och startade bort ifrån mig.

Idealförhållandet är att jag har solen precis bakom mig (då slipper jag fula skuggor på ena halvan av fågeln) och att vinden kommer från samma håll. För då får jag fåglarna flygande mot mig med bra belysning.

Jag brukar säga att jag själv är en virrpanna, men tornfalkshonan gör vad den kan för att slå mig. Eller är det hannen? Jag är inte helt säker. Canon EOS 1 D Mark III, EF 600/4 IS. ISO 1600. Bländare 4,5, 1/125 s.

Annars har en tuff vinter och vår sugit musten ur mig. För att bli klar med den nya boken har det krävs sent kvälls- och nattarbete, när ungarna somnat. Men att sova fyra-fem timmar per natt håller inte i längden. "Du är int tjuugå längre", som den finlandssvenske läkaren sa.

Jag ska försöka att inte ställa väckarklockan imorgon igen, boken får klara sig några dagar med de bilder den har. Jag kommer att envisas med att lägga till en del nya bilder, det vet jag, jag vet att jag aldrig kommer att bli nöjd. Jag vet också att jag för min hälsas skull borde börja lära mig att lita på dem som säger att bildmaterialet redan håller och att det är starkare än i de tidigare böckerna.

Men jag litar inte på det. Och jag vet att snart så måste recensenter såga någon bok. Och jag kan nog inte göra något åt det. Det spelar inte någon roll hur mycket jag arbetar, den där sågningen kommer. Och troligare nu när jag ger ut mig själv och det inte är ett av de stora förlagen som gör det. Som förläggare har jag gett ut mer än ett tusen titlar på tjugosju eller är det tjugoåtta år, jag borde veta. Men ändå envisas jag med att byta och försöka förbättra.


Gröngölingen igen. Jag tog fram den eftersom det blivit riktigt badväder. Den här gör sig nog inte hela vägen fram till boken. En badande nötskrika med stänket som långa streck, men ögat skarpt, på 1/80 sekund, tar nog plats i stället. Vi får se, det avgörs under veckan. Canon 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS. ISO 320, 1/400 s., bländare 7,

En av bilderna i kungsörnserien. Bildserien ska blåsas upp stort för att riktigt fungera. Tre uppslag blir det i boken. Som tavla har vi kört upp den på nästan två meter på canvas. Canon 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS vid 200 mm, ISO 320, 1/125 s., bländare 4,5.

När jag fick bilderna i december tänkte jag först: dom skulle ha varit med i "Örnarnas rike". Det är ju typiskt att de kanske bästa kungsörnsbilderna tar man månaden efter att man gett ut en bok om kungsörnar och havsörnar. Tre unga kungsörnar i slagsmål medan snön yr på fjället, slutartiden 1/125-sekund räcker för att näbb och ögon på en eller par av örnarna ska vara fullt skarpa, men den är tillräckligt lång för att snön i den hårda kulingen ska bilda korta streck, det syns hur det blåser i bakgrunden.

Nu passar emellertid den här serien med sex-sju bilder perfekt i den nya boken "Kaxiga fåglar". Jag ville ha en serie på i alla fall tre bilder. Jens Andersson, som gjorde layout på mina första tre böcker, har lagt upp fyra av bilderna som hela uppslag i bokens inledning, bildserien börjar innan titelbladet och fortsätter efter uppslagen med författarna och titeln.



Jag är osäker på om den här blåkråkan finner sin väg ända fram till boken. Den har ett tiotal kaxiga konkurrenter. Canon EOS 1 D Mark III, 300/2,8, ISO 640, 1/800 s., bländare 5,6. manuell fokus, bländarförval.


Jag berättade kanske att "Örnarnas rike" gjordes litet som en film. Samma blir det med "Kaxiga fåglar", fast på ett litet annat sätt. Den kommer inte heller att likna någon av de tidigare böckerna. Texten kommer att få ett litet större utrymme, och den blir tjockare än örnboken. Staffan Ulfstrand är ju augustnominerad tre gånger sedan han blev pensionär, och litet svängrum måste man ge en sådan gigant. Det är ungefär tio år sedan han blev pensionär och fick tid att börja skriva sina lysande böcker - innan dess var han professor på zooekologen i Uppsala, och jag mer än anar att han i hög grad bidrog till att skapa en mycket spännande och produktiv forskningsmiljö.

Annars är det spännande att arbeta med en layoutare som man kan bolla med, jag hade tur även med örnboken. Jens Andersson får ett antal bilder till varje kapitel, som ska stämma med det Staffan Ulfstrand skriver om, men sedan måste Jens ha friheten att lägga upp dem på ett eget vis. När första utkasten kommer förkastar jag alltid en del, Jens arbetar om, i bästa fall blir det rätt redan i andra omgången, annars upprepas proceduren.

Det är nog inte alla som tänker på att bilder till exempel bör beskäras på olika sätt beroende på om de ska användas i en bok eller bara hängas på en utställning eller tankas ned på nätet. Bilder som står för sig själva behöver ofta mer utrymme, luft, runtomkring huvudmotivet. Till viss del kan man på en utställning utnyttja passepartouten till att ge luft. Men i böcker kan man beskära mycket mer radikalt - ibland. Och det blir bättre. Men skulle man beskurit bilden lika hårt på en utställning eller i ett kritikforum på nätet, skulle man genast fått kommentaren att det behövs mera luft kring bilden.

Hur kommer detta sig?

Jag vet faktiskt inte - men jag vet att det ÄR så.

Sedan gör ju mitten på bokuppslagen det hela litet mer besvärligt. Även om fotoböcker med trådbindning går att öppna helt, så gäller det att mitten - de gånger en bild går över ett uppslag - inte ska innehålla något väsentligt som ska fånga betraktarens blick. Det innebär att man många gånger får beskära bilder på ett annat sätt än om man hängt den eller lagt ut den på nätet.

Den fotografiska regelboken säger att man ska ha mer framför än bakom något som befinner sig i rörelse, en fågel bör ha mer luft, utrymme, att flyga in i än den har lämnat.




Efter aftonfalkshannens visit har honans fjäderdräkt kommit i oordning och den måste fixas. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4, ISO 1000, 1/100 s, full bländaröppning.

En annan regel, när det gäller boklayout, säger att rörelsen ska ske mot mitten i boken så att inte det som rör sig ser ut att vara på väg att lämna boken. I örnboken bröt vi nog mot båda dessa principer, fåglar var på väg ut ur sidan mot höger, de hade mer luft bakom sig (på vänstersidan) än framför sig.

Det här med att bryta regler har sin logik. Det är förmodligen samma sak även till exempel inom musiken som inom fotografin och bokformgivningen. Man behöver behärska reglerna, det klassiska, traditionen, om regelbrottet ska bli verkningsfullt.


Kohägrar i full parningsdräkt och i farten igen. Under äggkläckningsperioden gäller detatt hålla i gång flitigt.
Canon EOS 1 V, EF 600/4 med konverter och mellanring. Kodak Ektachrone 100 VS. Blixt som huvudljus. Scannad diabild från 2002.

Hela helgen har jag suttit med bilder till nya boken, delat in dem i kapitel. Staffan börjar ju skriva texten först om några veckor. Men jämfört med tidigare böcker innebär det att vi har gott om tid. Nu på morgonen scannade jag tretton äldre diabilder, sex-sju stycken borde platsa. Men programmen har utvecklats, den utmärkta Nikonscannern på 4000 dpi fungerar bara tillsammans med en gammal Macintosh, och nu har jag suttit två timmar och försökt föra över scaningarna till nya Photoshopprogram, men det har hängt sig och hängt sig på nytt. Fast nu har jag lyckats med alla bilder utom två.

En annan tornfalksparning. Om den här bilden ska vara med i boken kanske den ska beskäras. Men ibland måste man vänta med beskärningen när man arbetar med en bok. För layouten i övrigt kan kräva en annan beskärning än den jag skulle göra om bilden bara skulle visas separat. Canon 1 D Mark III, Ef 300/2,8. ISO 500. 1/800 s., bländare 5.

Min första bok, Mellan vingspetsarna, innehöll till mer än hälften diabilder. I förra boken, Örnarnas rike, hade jag med en diabild, den på kungsörnen i motljus uppe vid polcirkeln. I nya boken blir det som sagt några fler.

Annars är det tvära kast mellan hopp och förtvivlan när jag går igenom bildmaterialet, men man hoppas ju att boken ska bli lite bättre än de tidigare.

Föredragen förra veckan överlevde jag. Jag hade ju tio minuter på mig när jag pratade inför alla landets bokhandlare i Bokiakedjan, JB-gruppen och Ugglan-kedjan. Jag drog en minut över tiden inför Bokia men sen fick jag hyfsad styr på det. Det kändes som om bilder och prat om fåglar med attityd (som den nya boken handlar om) nog gick hem.

En stark kandidat att komma med i boken som helsidesbild. Juni, lappuggla nära polcirkeln. Hannen kommer bara mellan klockan 1 och 4 på natten. Övriga tider syns bara honan komma med mat till ungarna. Snacka om kaxig, på dagarna hänger fågelskådare nedanför trädet nästan oavbrutet, men honan bryr sig inte det minsta. På natten befann jag mig i ett trädgömsle, som byggdes av Eero Kemilä. Han är närmast pionjären bland finländska naturfotografer, en underbar och ödmjuk fotograf. Han var först med att bygga gömslen för björn m.m. och det är också han som utvecklade den speciella tekniken för stativhuvuden som nästan alla finländska fotografer använder i sina gömslen. Bara moderns öga och någon unge samt boet blir skarpa, när slutartiden rör sig kring 1/20 till 1/30 s. Full bländaröppning, 2,8 på 300-millimetern. Klockan är cirka 2 på natten, då har det ljusnat så mycket att bilden kan tas på ISO 1600. Canon 1 Ds Mark II, EF 300/2,8.

Och på fredagen pratade jag inför några hundra bibliotekarier. Hade gjort om bildvisningen rejält men fortfarande 350 bilder på litet över en timme. Men det gick trögt. Jag glömde bort viktiga saker och tappade tråden flera gånger. Och därför kände jag mig litet nedslagen när jag körde hem från Stenungsund. För övrigt bodde ja samma hotell för andra gången den här veckan, men den här gången kryllade det dessutom av vakter och journalister (ja inte på min bildvisning, det var svenska fotbollslandslaget som hade tagit över de nedre våningarna, och förmodligen också den rätt lyxiga svit som jag och Staffan Ulfstrand någon dag tidigare hade delat med Mats Erik Nilsson, SvD-journalisten som skrivit "Den hemliga kocken").

I dag dök det upp flera förfrågningar om föreläsningar från dem som lyssnat i fredags, eller som hört om föreläsningen av någon bekant. Jag pustar ut och vågar nog skicka fakturan i alla fall.


Tornfalk. Jag gillar den litet röriga och suddiga förgrunden. Åker i bakgrunden. Canon 1 D Mark III. EF 600/4. Jag har ställt ISO-talet på 2000 för att få slutartiden 1/500 s och ett och ett kvarts steg nedbländning, till 6,3. Bilden håller för en helsida, visst är det litet brus, men 1 D Mark III är ruskigt bra vid så höga ISO-tal. Vi får se om bilden tar plats i boken, den konkurrerar med minst ett tiotal andra tornfalksbilder.

En kaxig fågel med en grym blick. Ibland kan fåglar bara få vara vackra. Canon 1 Ds. EF 70-200/2,8 med 1,4 ggr konverter. Vid 280 mm. Här något beskuren. Troligen svag upplättningsblixt, blixt avfyrad men kameran kunde inte upptäcka att något av blixtljuset reflekterades tillbaka, står det i bildinformationen.

Vernissage på Falkenbergs Museum - kul och välbesökt, men hela lördagen gick åt. När jag fortsatte arbetet med bildarkivsgenomgången i går trodde jag fortfarande att det var lördag - förmodligen ett rent önsketänkande. För tiden rinner i väg, känns det som just nu, jag måste leverera nästan allt bildmaterial i denna vecka till den nya boken. Återstår 7-10 bilder som jag hoppas ta under maj-juni - ja egentligen finns ju bildmaterial så det räcker flera gånger om men man vill ju ha mer - och nytt. Så är det två intervjuer på engelska i veckan, det ena en kameratillverkare med kontor i Europa, det andra med en av de största brittiska fototidskrifterna - delvis gör vi den skriftligt. Och så har jag glömt att skriva bildtexterna till utställningen på Scottish Sea Bird Center utanför Edinburgh, som ska upp om någon vecka. Men nu går först tre dagar till föreläsningar och PR, jag ska berätta om den kommande boken för Bokia-bokhandarna och för bokhandlarna i JB-gruppen och Ugglan. Och dagen därpå ska jag ha bildvisning för 300 bibliotekarier från hela landet, om jag nu minns rätt. Sen får det bli bildtexter och framkörning av ett par nya, extra bilder till Skottland. Men sedan måste jag en bit norrut till smålommarna vid Knuthöjdsmossen (om jag hinner, det är fyra år sedan jag sist var där), svarthakedoppingarna, den vitryggiga (om allt fungerar) och någon lavskrika som kanske vill ta sig ett sommarbad.

Ung vithövdad havörn. Precis som med vår havsörn tar det fyra-fem år att få den helt adulta fjäderdräkten, med det för bald eagles så karakteristiska vita huvudet och den vita stjärten. Canon 1 Ds. 500/4 med 1,4 konverter.

I går hittade jag ytterligare nya bilder på en gammal hårddisk, bilder som jag inte sett tidigare, på den amerikanska motsvarigheten till vår havsörn, bald eagle - eller den vithövdade havsörnen. Ett par platsar definitivt i boken. En - bilden på en vithövdad havsörn som satt sig på min hyrbil - kanske får bli avslutningsbild i boken.

Härhemma är man ju van vid att sitta i gömsle dagar, för att inte säga veckovis. Uppe i Alaska är den vithövdade havsörnen betydligt mer van vid människor. Den här örnen satte sig på taket till min hyrbil och undrade vad jag höll på med, jag fotograferade örnar tjugo-tjugofem meter från bilen och upptäckte inte örnen förträn efter ett tag. Liksom dess tvillingart, vår havsörn, var den hotad på 1960- talet på grund av miljögifterna, men den har återhämtat sig på ett oanat sätt. Man räknar med att det finns 80.000-120.000 vithövdade havsörnar i dag. Av vår havsörn räknar man med 10.000 par, från Grönland i väst till östraste Sibirien.

Naturfotot - och även jag - hänger ju till stor del kvar vid ett slags 1700- eler 1800-talsromanticism. Naturfotot gör ju traditionellt sett allt för att eliminera, abstrahera bort alla spår av människans verk. Men i verkligheten frodas ju det vilda och det urbana i en nära symbios. När man plåtar vilda kungsörnar, som verkligen är vilda och inte tama (det vittnar inte minst alla dagar utan bilder om), och man till exempel är uppe på ett fjäll som bildmässigt ger alla vildmarksassociationer, då befinner man sig i själva verket kanske bara hundra meter fågelvägen från en asfalterad och på morgnar och kvällar stundtals rätt trafikerad fjällväg (en kulle skymmer sikten från båda hållen). Havs- och rovfåglar lever vintertid ofta på rester från den mänskliga verksamheten, det kan röra sig om ren utfodring, påkörda rådjur eller rävar eller rester från jakten. Och avståndet till närmsta hus är sällan långt.

Och talar man om den amerikanska motsvarigheten till vår havsörn, då behövs inget gömsle alls på en del håll i Alaska. Som närmast var jag fem-sex meter från örnarna, fast normalavståndet var nog trettio-fyrtio meter.

95-98 % av alla vithövdade havsörnsbilder är tagna uppe i det sydvästra hörnet av Alaska. Här behövs inga gömslen som hemma. Som närmast var jag fem-sex meter från några av örnarna. Canon 1 Ds, EF 70-200/2,8 plus 1,4 ggr konverter. Tagen vid 280 mm. ISO 250. Bländare 7,1. 1/800 s.

Lappuggla i april. Som omslagsbild till höstens bok, "Kaxiga fåglar", har vi tagit bilden innan den här, ja, eventuellt är det en bild emellan. Omslagsbilden är alltså tagen någon halvsekund, 2/3 sekund tidigare, där vingarna pekar uppåt i stället och där "landningsställen" (fötterna) ännu inte uppfällda.
Med bildfilerna från den nya Canon EOS 1 Ds Mark III kunde vi göra ett utsnitt av bilden med bara benen, huvudet och en del av vingarna. Och trots ISO-talet på 1600 tror jag beskärningen kommer att fungera även för formatet 24 gånger 33 cm. Visst, bruset kommer att vara märkbart, men jag tror omslagsbildens känsla är viktigare än brusnivån. Kanske kommer den här bilden med i alla fall, omslagsbilden är ju en delförstoring.
Canon 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 1600, 1/500 s., bländare 6,3. Manuell exponering.

Arbetet med den nya boken fortgår. När man arbetar med böcker är det inte enbart de bästa bilderna som gäller. En bra bok måste ha en variation, det är klart att bilderna ska hålla eller vara bra, men man kan inte vräka på med femtio likadana bilder - även om varje bild skulle vara en kanonbild ig. Bokens "story" kräver mer.

Det blir ofta val som är svåra, bilder är lokvärdiga men bara en kan komma med, jag tror det är så att man för att kunna göra en hyfsad bok bör ha material nog att kunna göra minst tre-fyra likadana böcker (trots att det bara är en bok man gör). Det är en princip som nog gäller såväl den som skriver en bok som den som gör en fotobok.

Omslagsbilder är ett eget kapitel. Här ska text in i bilden, och den ska appellerera till läsaren på ett annat sätt. Den ska helst fungera på långt håll. Och formatet på boken är vertikalt.

När vi skissade på "Kaxiga fåglar" började vi med den tuffa fiskgjusen som står på skylten som säger att här börjar naturreservatet, längre får ni inte komma. Vi visste samtidigt att den inte skulle bli det slutgiltiga omslaget, i alla fall inte på den svenska utgåvan. Texten på skylten är på engelska och det hade blivit fel härhemma, den omslagsbilden på framsidan hade gett fel signaler. Till absolut största delen är det ju skandinaviska och europeiska fåglar i boken.

Vi arbetade med fiskgjusen på skylten som tänkbar omslagsbild, i alla fall på en eventuell amerikansk/engelsk utgåva. Birds with an attitude, var ju arbetsnamnet. Och här kan man verkligen snacka om attityd. Canon 1 D Mark III, EF 600/4 IS med 2 ggr konverter (1200 mm). ISO 320, 1/800 s., bländare 10. Manuell exponering. Handhållen. Bilden är tagen från en båt jag hyrde i Florida. Jag slängde upp det tunga 600-telet och hann avfyra sju eller åtta bilder innan fiskgjusen hade flugit sin kos. 600 mm-objektiv är inget man handhåller normalt, med kamera väger det 9-10 kilo - och hade jag då vetat att det dessutom satt en två gånger konverter på den hade jag nog inte ens försökt ta bilden. 1200 millimeter för hand, nej det borde inte gå. Båten låg inte stilla heller. Men det visar att man inte ska tro att något är omöjligt, ibland måste man tro på det omöjliga och så att säga "skjuta från höften". Image Stabilizer hjälper ju till i det läget, men flera bilder blev ju oskarpa.

Jag gick igenom en stor del av mina filer. Åtta-tio bilder tog jag ut till semifinal eller om det var final. Flera hade fungerat bra. Men till slut var det ingen av dessa bilderna som blev omslag. I stället var det en lappuggla som vann, en bild som jag tagit dagen innan vi satt där och försökte bestämma ett omslag. Rätt märkligt, eller hur.

Ett av de andra omslagsalternativen var den här fjällugglan. Kanske med en radikal beskärning. Men den fick stryka på foten av olika skäl

Så är man hemma igen. Jag har under de senaste dagarna ägnat den tid jag kunnat sno åt mig när inte småbarn ska tas om hand eller förlagsärenden göras åt att gå igenom bilderna från Västmanland i april, bilderna i vintras härhemma och så de senaste från Ungern. I morgon ska jag nämligen till Strängnäs för att där tillsammans med textförfattaren Staffan Ulfstrand och layoutaren Jens Andersson lägga upp 85-90 % av bilderna till min kommande bok, "Kaxiga fåglar".

Bilder på slagsmål mellan fåglar vill jag gärna ha flera av. Har en hel del, bland annat rejäla kungsörnsfajter från i vintras, men jag vet att jag någonstans i arkivet också har i alla fall en bild på ormvråkar som slåss, en bild som jag tog härhemma för en eller ett par vintrar sedan. Till slut hittar jag den, och som av en slump, alldeles bredvid finns en bild som Staffan Ulfstrand efterlyst för sin text, nämligen en bild på den vita varianten av ormvråk, den som brukar kallas börringevråk men som inte är någon egen art utan bara en variant. Den bilden visste jag inte ens att jag hade, och den håller för boken.

Ormvråkar här hemma i Skåne. I bakhuvudet visste jag att jag hade en bild på fajtande ormvråkar. Frågan var bara i vilken av mina 25 hårddiskar bilden fanns. I en bok om "Kaxiga fåglar" hör den ju hemma. Canon EOS 1 D Mark II. EF 500/4 med 1,4 ggr konverter. ISO 320, 1/1000 s., bländare 11.

I bakhuvudet har jag därtill ett vagt minne av att jag i Spanien för något år sedan plåtade kohägrar eller var det silkeshägrar som slogs i ett buskage. När jag gått genom femton av mina tjugofem externa hårddiskar hittar jag bilderna. Tagna med den äldre Canon 1 D Mark II, ISO-talet högt och bruset därför markant högre än det hade varit om jag tagit bilderna med den nya fenomenala 1 D Mark III-kameran. Två serier med fajtande hägrar hittar jag, tagna i samma buskage med någon timmes mellanrum, och med fyra bilder på ett uppslag - som en serie - kommer bruset knappast att vara märkbart.

Jag mindes alltså rätt. I Donana-området någonstans tog jag bilderna - som vanligt från bilen. I Spanien var det bilen som gällde. Fåglarna är väldigt skygga där, öppnar jag bildörren finns inte skymten av en fågel kvar. Jag kom på en förklaring till deras skygghet när jag kom ner en höst för två år sedan. Jag åkte ut på landsbygden för att kolla några platser jag varit på tidigare, men den här dagen var speciell. Det var nämligen första dagen när jakt tilläts på fågel. På varenda fält stod det bönder med gevär och sköt vilt uppåt, bara någon meter från mig singlade det ner en stendöd biätare. Visserligen får de inte jaga vissa rovfåglar, men jag tror inte de brydde sig. Man sköt vilt omkring sig på allt och skulle någon kärrhök strukit med hörde det nog bara till "traditionen", som man hävdade.

Vid sidan om boken har jag återigen fyra parallella utställningar. Framförhållning är inte min grej, jodå, bilderna är förvisso utkörda och ramade, jag hade fyra parallella utställningar också i vintras. Men urvalet till varje utställning gör jag först dagen innan tavlorna ska transporteras upp. Men nu var alla bilder samtidigt hemma och utrymmet blev begränsat. Tur nog sken solen så gräsmattan utanför boden kunde användas, och så la jag bilderna i olika högar.

- Kanske ett udda sätt att planera utställningar, men för att klara såväl plåtande, utställningar, föredrag, böcker, familj som att vara chef för ett bokförlag måste jag vara pragmatisk. Saker får lösas efter hand.

Nog platsar väl den här gröngölingen i boken om fåglar med en attityd. Canon EOS 1 D Mark III, 500/4 IS. ISO 400. 1/500 s., bländare 8.

Tornfalkshonan kollar in genom glaset på fågeltornet, stativbenet reflekteras i rutan. Men det gör tyvärr reklam för fel tidning. Förlåt kära redaktion! Jag står längst i i hörnet av tornet och försöker göra mig osynlig och plåtar med 70-200-zoomen med konverter.. Canon EOS 1 Ds Mark III, efektiv brännvidd 280 mm. ISO 640, 1/800 s., bländare 6,3. Jag kunde ha dragit ner ISO-talet något, men det är inte alltid jag kommer på det, i momentet innan hade jag varit inriktad på actionbilder. Å andra sidan är ISO 640 hur bra som helst på den nya Canon-kameran.

Nötskrikan gillar att bada. Man ska ju se bra ut. Canon EOS 1 D Mark III. EF 300/2,8 IS mede 1,4 ggr konverter. ISO 800, 1/800 s., bländare 6,3.

Jag kom igår hem från Ungern. Jag hade återigen hyrt in mig i Bence Mates vattengömslen i södra Ungern, men det blev också några dagar ute på ungerska puzstan.
Jag ser nästan alltid till att ha en egen hyrbil när jag flyger någonstans, så att jag fritt kan röra mig dit jag vill. Och tack vare ett specialtillstånd som Bence ordnat kunde jag fotografera aftonfalkar i en annars rätt så stängd nationalpark tjugo mil österut från Bences hus.

Och vilka raringar! Skönheten hos många fåglar tar verkligen andan ur en.



Sedan tidigare hade jag ju parningsbilder både av den hotade rödfalken (bilder som jag tog från bilen - använd som ett gömsle - nere i Spanien) och av tornfalken. Men nu blev det parningsblder även med aftonfalkar. En lustig detalj. Just de här tre arterna finner man på samma sida i den fågelguide som nästan alla använder inte bara i Sverige utan i hela Europa. Svensken Lars Svensson är f.ö. en av de tre huvudförfattarna bakom den boken.

Det började bli tid för ruvning. Aftonfalkarna var visserligen i gång men de var inte längre så flitiga - parningsaktiviteten var sakta på väg nedåt, honan hade eller skulle kanske börja lägga ägg. Och när man plåtar från ett fågeltorn, som fungerar som ett gömsle, kan man inte röra sig så mycket. Många gånger valde falkparet att så att säga vända akternn till, oförskämt när man står där och vill ha bilder. Andra gånger dolde de sig i ett buskage eller bakom ett träd. Men en del bilder blev det under de två dagar jag satt där.


Tornfalksparning. Fåglar har inge penis som däggdjur, det gör själva parningen svårare. Istället får de göra det desto oftare. Som mest parade sig det här paret 15-20 gånger på en dag, men tyvärr bara ett fåtal gånger så att bilderna kunde bli hyfsade. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. 1/500 s, bländare 9.

Innan jag åkte till Ungern hann jag förresten besöka lappugglorna - de sydligast häckade i landet - som jagar över några fält inte så långt från Stockholm (jag kan inte offentligt lämna ut var de finns, lördagar och söndagar kommer det tillräckligt med skådare och fågelplåtare redan som det är, fler människor skulle förmodligen störa ugglorna och jaga dem därifrån).

Jag hade tur. Med 600 millimetern monterad på kamran flög lappugglan rakt mot mig med en nyfångad mus, tror jag i alla fall att det är. Om bilden kommer med i boken kommer jag att kolla upp det med en expert. Fälten där lappugglan flyger tycks vara rätt bra jaktmarker både vad gäller möss och sork. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter, kontinuerlig autofokus, ISO 800, 1/500 s, bländare 7,1, nedbländat 2/3 steg från maximala öppningen 5,6. Manuell exponering som vanligt.

Men i år var hannen nästan för tam eller i alla fall van vid mäniskor. Hans beteende var närmast knäppt. Han satte sig på stolpar bara ett fåtal meter från de skådare som mött upp tidigt på morgonen. Jag funderade på om den matats eller om den blivit omhändertagen på något sätt. Nåväl. Några fina bilder blev det, en blir för övrigt omslagsbild till höstens bok, "Kaxiga fåglar".

Risken med en alltför människotillvand lappuggla är att den inte heller aktar sig för bilarna, några skådare hade sett hur nära den varit att bli påkörd.


Alice, min dotter på sju år, var mest förundrad över lappugglans platta ansikte. På sex-sju meters håll satt den på en stolpe, inte långt från grusvägen. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter (840 mm). ISO 800. 1/500 s. Bländare 7,1.

Jag hade med mig mina två äldsta barn, Alice 7 och Eddie 5. Medanr jag plåtade vid 5-6-tiden på morgonen låg de ännu och sov i bilen. Lagom till frukost vaknade de, jag hade brett färdiga mackor och hällt upp choklad. Efter deras frukost var ugglan fortfarande kvar i området. Och när vi ställde oss på grusvägen och tittade passerade den bara någon decimeter över Eddies huvud,. Fast han märkte knappt något - han hade precis hittat något nytt litet kryp i diket som intresserade honom mer än en jagande uggla. Alice förundrade sig däremot mest över lappugglans platta ansikte, något som syntes tydligt när den satte sig på en stolpe och vi kunde iaktta den i profil på nära håll.


Det har blivit rätt mycket ugglor de senaste åren. Så "Kaxiga fåglar" kommer nog innehålla en och annan ugglebild, rätt många rentav.

Själv känner jag mig besläktad med dessa fascinerande varelser, fast artbeteckningen skulle nog i mitt fall bli rugguggla.


En naturfotograf vars namn uttalas Tjaba (inte Tjabo, som vår kung) visade för tre år sedan en häckning med härfågel. Under två eftermiddagar satt jag i femtimmarspass och väntade, i 40 graders värme - ja, utanför det provisoriska gömslet alltså, inuti var det betydligt varmare, mer att likna vid finsk bastu, kalsongerna var det enda jag av anständighetsskäl behöll på .


Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 400. 1/500 sekund. Bländare 8. Manuell exponering. Vid motljus kan jag låta litet av glittret bränna ut i högdagrarna,annars blir resten av bilden för mörk, men det ska bara vara litet. Den här bilden platsar kanske i boken heller men motljus var just vad jag ville ha när härfågeln fäller ut den här tofskammen. Mestadels är den nedfälld så man måste vara snabb när den fälls ut.

Första häckningen var över, men det fanns en chans till förnyad parning och en andra häckning. Och visst, jag fick bilder på parningen. Kruxet var att honan nog var litet blyg, hon satte sig nämligen på en pinne skymd bakom cementröret som är deras bo. Bilderna jag fick visade bara hannen på toppen, och en och annan gång stack en fjäder från honan upp bakom cementblocket.

Härfågel. Upp till fem gånger per timme leverades fångsten till ungarna. På morgonen, innan temoperaturen stigit, liksom mot kvällningen stannade honan kvar i boet för att värma de tre ungarna. Efter fyra pass på tre-fyra timmarr kunde jag konstatera att kosten var varierad.

Jag återvände dit i år. Tjaba hade inte försökt fotografera där sedan den gången, men jag fick låna det provisoriska gömslet, gjort av ett mattliknande material, som nu dessutom innehöll tre års damm. Och under tre dagar blev det en hel del bilder.

Det priovisoriska gömslet som inte använts under tre år. Snacka om dammsamlare. Jag vet inte om jag en gång till skulle utsätta mig för att sitta i det, med 40 graders värme utanför och solen stekandes, som för tre år sedan. 600-gluggen sticker ut till höger.

Att vara amatör innebär att man håller på med något man älskar. Amatör = älskare. Om jag nu fick betydelsen av ordet amatör rätt i grundskolan för trettiofyra år sedan.
Att vara proffs innebär att man tjänar pengar på det man gör, professionell, att utöva en profession, ett yrke. Så fort man säljer någon bild är man ju därför på ett sätt professionell fotograf. Men kanske inte på heltid.
Jag föredrar egentligen amatör. För jag tycker ju det är så förbaskat kul att hålla på med det jag gör.


Amerikanska gråhägrar. En bild jag i hasten först gick förbi. Men sen gillade jag rörigheten, att det inte var alldeles klart vilken häger som hängde ihop med vilket huvud. Det skilde den från de gängse bilderna.
Canon EOS 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/500 s. Bländare 8.


Dansant. Jag gillar bilderna där fågeln får en personlighet. Eva Lundqvist håller på med en dansuppsättning där hon använder sig av ett tjugotal av mina bilder, och den här amerikanska gråhägern hägern kanske vill vara med.
Canon EOS 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 200. 1/800 s. Bländare 6,3.

Men jag är i en paradoxal situation. Jag har ett yrke som bokförläggare, men de sista två åren har jag inte kunnat få min försörjning därifrån. Även om det upptagit mer än halva min arbetstid. Med tre, sedan några månader fyra barn har jag inte kunnat arbeta mer än två månader per år med att knäppa bilder. Men jag har nu i tre år ändå haft hela min ekonomiska försörjning från fotot.

Proffsfotograf? Ja till min försörjning. Amatör? Ja till min utövning och iställning.

Men när man inte har mer än kanske två månader per år på sig att ta bilder till böcker, då måste man vara effektiv tidsmässigt. Jag brukar ha rätt klara mål för mitt knäppande. Om jag får en vecka på mig, Christina tar hand om barnen och förlaget, då måste det helst bli bilder.

Men naturen fungerar ju inte alltid så. Ibland blir det inte de bilder man tänkt sig. Men då kan det bli andra bilder istället.

Sionförfattaren John Le Carré fick i en intervju frågan hur han kom upp med ämnet tlll nästa bok. Han svarade att den nya boken ofta hade sitt ursprung i ett sidospår i den tidigare boken, ett material han fick över eller tvingades utesluta. Sedan började han från det materialet på det stora arbetet med nästa bok. Varpå olika sidospår dök upp, och så vidare.

Boken "Örnarnas rike" var en biprodukt av arbetet med "Mellan vingspetsarna". Jag ville ha med några havsörnsbilder till den första boken. Och när jag plåtade till den såg jag havsörnarna, alltid sittandes högst upp i en gran- eller talltopp hemma i Sverige eller i de norska fjordarna sittande högst upp på ett berg. Alltid som kungar - eller drottningar. Det var liksom deras rike. Då kom titeln, "I havsörnens rike". Det måste jag göra en bok om, tänkte jag. Att det sedan blev "Örnarnas rike" var i sin tur en bieffekt av boken "Pingvinliv": Jag fick på grund av pingvinboksbeställningen från det amerikanska förlaget HarperCollins skjuta upp örnboken ett år, varpå ännu mer kungsörnsmaterial drällde in under tiden. Och det blev både kungs- och havsörn i centrum.

Och i väntan på havsörnar och kungsörnar plåtade jag svartfågel på vintern, korp, kråkor, skator, och när det var dåligt med havsörn på sommaren blev det trutar och måsar i stället. Så föddes idén om en bok om "De vita fåglarna (och de svarta)".

Gamar tänker man sig mer som råa busar som mumsar på otäcka kadaver. Och inte som keliga eller omtänksamt kärleksfulla. Båda bilderna: Canon 1 Ds Mark III, 600/4 L IS USM. ISO 1000, 1/100 s, bländare 5. (bilden ovan och nedan).


Staffan Söderblom är förutom författare även professor i ämnet "skrivande" och det var han som berättade om John Le Carré. Men han sa också att författares tillvägagångssätt är mycket olika. En del författare blir helt handlingsförlamade och deprimerade efter flera års arbete på en bok, när boken väl är färdig infinner sig ett stort tomrum. Det där känner jag också igen. Men hittills har jag ändå räddats av att jag inte bara haft en boll i luften utan ett antal idéer. Varav en del sedan försvinner på vägen, medan andra kanske kan bli böcker.

Att göra böcker är i alla fall hur kul som helst - och samtidigt oerhört jobbigt (man tvivlar till exempel hela tiden på det man gör, i alla fall gör jag det). Och jag hoppas jag får göra några böcker till innan jag lägger av.

Och kanske lyckas jag i år få tre hela månader över till att ta bilderna till böckerna också. I höst har jag workshops på två resor under totalt sex veckor till Sydgeorgien och Antarktis, resorna sker med Polarquest i Göteborg.

Men oavsett hur lång tid jag får på mig. Jag vill fortsätta älska det jag gör. Det vill säga i sinnet åtminstone vara en amatör.

Spelande ägretthäger. Till det svåraste att exponera hör en vit fågel mot en mörk, grön bakgrund. Det är lätt att bränna ut fågeln, den mörka bakgrunden stjäl mycket mer ljus än man tror, trots att den helvita fågeln upptar en rätt stor yta. Jag kör ju nästan alltid manuell exponering och kollar histogrammet. På diatiden hade jag troligen exponerat med minus 2/3 steg för att inte bränna ut de vita partierna. Canon 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/500 s. Bländare 8. Jag bländar ned ett steg, mac öppning är 5,6, för att inte missa skärpan om fågeln rör sig i djupled.

När jag tillsammans med den otroligt fågelkunnige Magnus Ullman gav ut Mellan vingspetsarna var samtliga bilder från Nordamerika diabilder (med ett, möjligen två undantag som var tagna med min födsta digitalkamera, som jag ännu var skrptisk mot). Före den digitala tiden var högsta ISO oftast 100, man pressade ibland filmen till 200. Det innebar att actionbilder och bilder i bara litet sämre ljusförhållanden var svåra att ta. Så det var i högsta grad spännande att återvända till Florida nu i mars-april, den här gången beväpnad med de digitala fördelarna och inte minst det nya Canon 1 Ds Mark III-huset, med 22 megapixels råfiler. Jag skrev ju att jag hade haft krångel med det Ds Mark III.hus jag fick, tydligen var det ett mycket udda exemplar med ett komplicerat elfel, och därför fick jag till slut ett nytt hus efter ett par månaders krångel.

Kameran är testad på andra håll, bl.a. i tidningen FOTO. Och jag kan bara säga att de filer man får från kameran är vad man brukar säga outstanding, jag kan i fortsättningen i efterhand beskära nästan hur mycket som helst om jag hittar en detalj i en bild och ändå dra upp bilden till en helsida i en bok. Redan den förra Ds-kameran med rawfiler på 16 Mbyte tillät beskärningar, men här håller kvaliteten betydligt bättre.

Givetvis bör man till ett sådant kamerahus köra de allra bästa Canon-objektiven, men precis som alla andra proffsfotografer gör jag ju det för det mesta. Men även med inte fullt så supervass zoomoptik ger de nya bildfilerna ändå ökade möjligheter. Inte för att man inte kan ta kanonbilder med en enklare kamera, men för att det krävs en del extra när man ska dra upp bilder stort i en fotobok.

Jag trodde själv länge att kameran hade stor betydelse för bilden, men jag kom på andra tankar när min före detta ringde för något år sedan och klagade på hennes egna bilder av hennes och sambons hund. "Dina bilder av hunden är mycket bättre", sa hon. "Men jag har ju en mycket bättre kamera", svarade jag blixtsnabbt. En sekunds tystnad. "Men du har ju tagit bilderna med min kamera." Då först förstod jag att bilder faktiskt också hade att göra med fotografen, inte bara med kameran. Det där med utrustningen är nog en illusion vi alla bär på.

Skärpa var det förresten. Många före detta diafotografer klagar på skärpan när de börjar köra digitalt. Det här är en illusion för det mesta. När man plåtade diabilder såg bilderna ofta mycket skarpa ut i projektorn. Det var lätt att få en känsla av perfekt skärpa. I efterhand visade det sig att många av de där superskarpa bilderna inte alls var så skarpa när man väl skannat bilderna och dragit upp dem i pixelnivå. Då visade sig en del av de där kanonbilderna ha väsenliga tekniska brister. De digitala bilderna drar man ofta upp i jätteformat direkt på skärmen med en kraftig beskärning - och då avslöjar sig vad man kan tycka ser ut som oskärpa. Men i själva verket är filerna inte alls mer oskarpa än de gamla diabilderna, det är förstoringsgraden som skiljer så radikalt.

För att inte missa skärpan bländar jag ibland ned ett par steg vid actionbilder. Canon 1 D Mark III, 70-200/2,8 IS, vid 173 mm brännvidd. ISO 320. 1/1250 s, bländare 5,6.

'Några av de nya USA-bilder har jag med här bredvid. Det var otroligt skojigt att återvända till de fina fågelparadisen, den här gången med en digital utrustning. I dag är det onekligen lättare att ta actionbilder än när jag gjorde Mellan vingspetsarna. Vid det laget exponerade jag diabilderna nästan alltid rätt, det som är roligt med digitalfotot är att vem som helst nu snabbt får rätt exponerade bilder, man kan kolla resultatet direkt och korrigera. Ingen nervös väntan tills man kommit hem, soppat filmerna för att se resultatet. Hade man missat exponeringen på den tiden, då var det kört.

När inga annat roligt händer brukar jag ibland panorera på längre slutartid. Här med litet buskage i förgrunden. Canon 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 200, 1/40 s, bländare 10.

Birds with an attitude

Det var inte meningen. Men det blir en ny stor bok i höst. Tillsammans med Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi (ni känner säkert igen honom från naturprogram i TV också). Vi arbetar på boken just nu. "Birds with an attitude" är arbetstiteln på engelska. Kaxiga fåglar blir den svenska titeln, kanske med en undertitel också, som berättar mer.

Först var det tänkt som en mindre bok, men bildmaterialet växte snabbt till min egen förvåning. Och med Staffans otroliga kunskaper - han är ju en levande encyklopedi när det kommer till fåglar, alltid med även de senaste fågelforskningsresultaten aktuella -växer det lätt, han skriver ju så bra också. Så är han ju augustnominerad tre gånger efter sin formella pensionering, senast förra året.

För övrigt är det jättekul att Örnarnas rike nått ut så bra i höstas, den var ju litet sen, den kom ut först i månadsskiftet september-oktober. Mellan vingspetsarna var för mig en jätteöverraskning när den sålde 30.000 (varav 12.000 exemplar köptes av WWF i och med att den valdes till Pandabok det året), och Örnarnas rike gick inte sämre.

Tyvärr dröjer det nog några år innan det är lönt att överhuvudtaget sända in en bok till WWF:s tävling om en ny pandabok.Pandabokspriset är ju till för att ge inkomster till WWF, det går till så att dom köper en betydande upplaga av vinnarboken till ett lågt pris, därpå säljer WWF boken till sina medlemmar - och det måste vara omväxling på böckerna mellan åren. Dessutom tror jag det blir svårt att vinna en gång till, det finns så otroligt många duktiga svenska (och internationella, även de kan tävla) fotografer och skribenter. Jag är jätteglad att ha fått nåden att vara med två gånger, och blev det några miljoner som gick till WWF:s verksamhet är ju det fantastiskt.

Jag brukar säga att man som naturfotograf inte ska göra sig för stora illusioner om vad man kan bidra med när det kommer till natur- och miljöfrågor. Jag tror man oftast får nöja sig med att man kan hålla på med något som är både intressant, lärorikt och kul.

Sen kan det ju ha klara fördelar för bokhandelsförsäljningen att en bok inte blir Årets Pandabok. WWF:s medlemmar beställer boken i augusti-september och får den strax före jul, och den försäljningen drar ju bort en hel del av bokhandelsförsäljningen.

Det kommer en liten bok på Norstedts eller Prisma i år (vet faktiskt inte under vilket förlagsnamn, kan inte riktigt hålla reda på vad som är vad), de har separat köpt tjugo trutbilder till en nyutgåva av en gammal skönlitterär klassiker och vad jag förstår kultbok, Richard Bach's bok "Jonathan Livingston Måsen". Jag har aldrig läst boken själv men kunde häromdagen konstatera att förläggaren och frilanslayoutaren (som lär vara känd för sina häftiga musikomslag) gjort en mycket läcker utformning.

Det var 19 bilder jag kunde avvara i avvaktan på den bok om DE VITA FÅGLARNA som författaren Staffan Söderblom och jag tänkt bli färdiga med till nästa höst - hoppas vi.