Förlåt denna rent tekniska blogg.

Jag får ofta mejl från dem som vill börja fotografera natur, i synnerhet djur och fåglar. Den vanligaste frågan är: Vad ska man välja för optik?

Mitt svar brukar vara att det beror på framför allt två saker: 1) vad man vill fotografera - och 2) plånbokens storlek.

Jag tänkte därför att jag här skulle ge några korta råd, så nu blir det litet teknik (liten varning för dem som liksom jag egentligen inte är så intresserade av det senare).


Härfågelshannen på väg med mat till hona och ungar. Canon EOS 1 D s Mark III, EF 600/4 IS plus 1,4 ggr konverter (840 mm), ISO 800, 1/1250 s., bländare 11. Manuell exponering och manuell fokusering. Jag har vridit upp ISO-talet för att fål litet skärpedjup och en slutartid som gav en skarp bild.

När det gäller mindre fåglar är svaret enkelt. Här gäller nästan bara en sak: ett så långt teleobjektiv som möjligt. Och så ljusstarkt och bra som plånboken tillåter.
Det är sällan man kan komma för nära en liten lövsångare eller rödhake - eller för den delen en härfågel, som på bilderna bredvid (även gömslet vill man ju placera på ett betryggande avstånd så att man inte stör). Kommer man upp i 500 mm eller mer underlättas chanserna till bilder, i synnerhet om man har en viss skenbar brännviddsförlängning med i beräkningen. Ett 500 med ljusstyrkan 4, eller ännu bättre ett 600 mm med samma ljusstyrka, tillåter även användningen av konvertrar, både 1,4 och 2 ggr. Och det är här bildstabiliseringen på Canon-gluggarna verkligen blir användbara även på stativ. Jag har inte alltför sällan plåtat med brännvidder på 840 mm eller 1200 mm och 1/30 sekund, och med bildstabiliseringen påslagen är detta möjligt även med mindre stadiga stativ. (Men sätt IS-funktionen i läge 2, det räcker att den stabiliserar för skakningar i höjdled, att ha den i läge 1 är "overkill").

Nu kostar ett 500 eller 600 med ljustyrkan 4 väldigt mycket, och det kan vara litet väl saftigt för den som bara vill börja med något. Och då finns det även en del bra telezoomar med riktigt lång brännvidd men till mer överkomliga priser. Bland annat har Sigma några telezoomar som når 500 mm (dock: en liten varning för den som startade vid 170 mm och gick till 500 eller om det var 550 mm, den är inte alls lika skarp som den som börjar redan vid 50 mm!). Här kan jag inte ge närmare råd utan hänvisar intresserade att kolla t.ex. tidningen FOTO:s tester. Där finns säkert pålitliga tester på andra håll, men jag vet att FOTO:s tester tillhör de noggrannaste. Jag har alltid kollat just dessa, långt innan jag började blogga eller överhuvudtaget gjorde någon artikel för tidningen.

Härfågel i motljus med lövverk i bakgrunden. Canon 1 Ds Mark III, Ef 600/4 IS med 1,4 ggr konverter (840 mm), ISO 500, 1/640 s., bländare 8.

På resor till sydligare trakter har jag gärna med mig Canons zoom 100-400 med IS, bildstabilisering, ljusstyrkan varierar mellan 4,5 och 5,6, vid längsta läget. Härhemma - där ljusförhållandena kanske inte alltid är lika bra - är 70-200/2,8 IS ibland alternativet (plus en konverter vid behov). För den som bara har råd med ett av dessa är kanske 100-400:an det bästa alternativet, i synnerhet om man reser mycket. Jag vet många som använt denna även i örngömslen, med digitala kameror kan man vrida upp ISO-talet rejält.


Royal tern med mat till ungar, Tampa, Florida. Ute med James och Blake Shadles båt. Canon 1 D Mark III, EF 100-400/4,5-5,6 IS vid 400 mm. Canons zoom 100-400 är perfekt i många lägen, stort zoomomfång, mycket bra skärpa, bildstabilisering. I sydliga länder med gott om ljus är den idealisk, härhemma kan man ibland vilja ha den ljusstarkare 70-200/2,8, fast det var mer förr, i dag med digitalkamerorna som klarar höga ISO-tal räcker ljusstyrkan 4,5-5,6 ofta ätt bra.

En mycket användbar brännvidd är givetvis 300/2,8, gärna med IS, bildstabilisering, för då kan man handhålla objektivet även med två gånger konverter, dvs. med en brännvidd på 600 mm och ljusstyrka 5,6. (Med skenbar brännviddsförlängning motsvarar det rentav 900 mm.) Och samtidigt har man en ljusstark 300 mm, perfekt i många gömslen, både för rovfåglar och t.ex. björnar.
Jag tycker ju att bildstabilisering är en fantastisk uppfinning och håller mig helst till lång optik med denna inbyggd, men där finns även en fantastisk och mycket prisvärd Sigma-zoom 120-300/2,8, lika skarp som en fast 300 mm, fast utan bildstabilisering. Jag efterlyser något liknande från Canon fast då givetvis med bildstabilisering.

När vi pratar teleobjektiv och bildstabilisering är Canons 300/4 med IS ett prisbilligare alternativ, och den kan man kombinera med 1,4 eller 2 ggr konverter (på min kamera fungerar den senare även med autofokus, men jag är osäker på hur det är med de litet billigare kamerahusen). En superskarp optik är annars Canons 400/5,6, den väger heller nästan ingenting och är därför perfekt för den som vill ta bilder framför allt av flygande fåglar, men den sämre ljusstyrkan och avsaknaden av IS gör att den linsen känns litet gammal i dag. Så även om det knappast finns så mycket skarpare objektiv skulle jag ändå hellre ha satsat på en optik med bildstabilisering. Bildstabiliseringen ger mig större möjligheter till bilder i olika situationer, och jag skulle för egen del välja en glugg med denna funktion framför den superskarpa 400/5,6:an om jag bara hade ett alternativ.

Gråtrtut på väg upp. Ej beskuren. Canon EOS 1 D Mark III. EF 100-400/4,5-5,6 IS (vid 400 mm-läget). ISO 250. 1/640 s., bländare 9. Den här har vi kört upp i över en meter på utställningar utan problem.