En av bilderna i kungsörnserien. Bildserien ska blåsas upp stort för att riktigt fungera. Tre uppslag blir det i boken. Som tavla har vi kört upp den på nästan två meter på canvas. Canon 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 IS vid 200 mm, ISO 320, 1/125 s., bländare 4,5.

När jag fick bilderna i december tänkte jag först: dom skulle ha varit med i "Örnarnas rike". Det är ju typiskt att de kanske bästa kungsörnsbilderna tar man månaden efter att man gett ut en bok om kungsörnar och havsörnar. Tre unga kungsörnar i slagsmål medan snön yr på fjället, slutartiden 1/125-sekund räcker för att näbb och ögon på en eller par av örnarna ska vara fullt skarpa, men den är tillräckligt lång för att snön i den hårda kulingen ska bilda korta streck, det syns hur det blåser i bakgrunden.

Nu passar emellertid den här serien med sex-sju bilder perfekt i den nya boken "Kaxiga fåglar". Jag ville ha en serie på i alla fall tre bilder. Jens Andersson, som gjorde layout på mina första tre böcker, har lagt upp fyra av bilderna som hela uppslag i bokens inledning, bildserien börjar innan titelbladet och fortsätter efter uppslagen med författarna och titeln.



Jag är osäker på om den här blåkråkan finner sin väg ända fram till boken. Den har ett tiotal kaxiga konkurrenter. Canon EOS 1 D Mark III, 300/2,8, ISO 640, 1/800 s., bländare 5,6. manuell fokus, bländarförval.


Jag berättade kanske att "Örnarnas rike" gjordes litet som en film. Samma blir det med "Kaxiga fåglar", fast på ett litet annat sätt. Den kommer inte heller att likna någon av de tidigare böckerna. Texten kommer att få ett litet större utrymme, och den blir tjockare än örnboken. Staffan Ulfstrand är ju augustnominerad tre gånger sedan han blev pensionär, och litet svängrum måste man ge en sådan gigant. Det är ungefär tio år sedan han blev pensionär och fick tid att börja skriva sina lysande böcker - innan dess var han professor på zooekologen i Uppsala, och jag mer än anar att han i hög grad bidrog till att skapa en mycket spännande och produktiv forskningsmiljö.

Annars är det spännande att arbeta med en layoutare som man kan bolla med, jag hade tur även med örnboken. Jens Andersson får ett antal bilder till varje kapitel, som ska stämma med det Staffan Ulfstrand skriver om, men sedan måste Jens ha friheten att lägga upp dem på ett eget vis. När första utkasten kommer förkastar jag alltid en del, Jens arbetar om, i bästa fall blir det rätt redan i andra omgången, annars upprepas proceduren.

Det är nog inte alla som tänker på att bilder till exempel bör beskäras på olika sätt beroende på om de ska användas i en bok eller bara hängas på en utställning eller tankas ned på nätet. Bilder som står för sig själva behöver ofta mer utrymme, luft, runtomkring huvudmotivet. Till viss del kan man på en utställning utnyttja passepartouten till att ge luft. Men i böcker kan man beskära mycket mer radikalt - ibland. Och det blir bättre. Men skulle man beskurit bilden lika hårt på en utställning eller i ett kritikforum på nätet, skulle man genast fått kommentaren att det behövs mera luft kring bilden.

Hur kommer detta sig?

Jag vet faktiskt inte - men jag vet att det ÄR så.

Sedan gör ju mitten på bokuppslagen det hela litet mer besvärligt. Även om fotoböcker med trådbindning går att öppna helt, så gäller det att mitten - de gånger en bild går över ett uppslag - inte ska innehålla något väsentligt som ska fånga betraktarens blick. Det innebär att man många gånger får beskära bilder på ett annat sätt än om man hängt den eller lagt ut den på nätet.

Den fotografiska regelboken säger att man ska ha mer framför än bakom något som befinner sig i rörelse, en fågel bör ha mer luft, utrymme, att flyga in i än den har lämnat.




Efter aftonfalkshannens visit har honans fjäderdräkt kommit i oordning och den måste fixas. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4, ISO 1000, 1/100 s, full bländaröppning.

En annan regel, när det gäller boklayout, säger att rörelsen ska ske mot mitten i boken så att inte det som rör sig ser ut att vara på väg att lämna boken. I örnboken bröt vi nog mot båda dessa principer, fåglar var på väg ut ur sidan mot höger, de hade mer luft bakom sig (på vänstersidan) än framför sig.

Det här med att bryta regler har sin logik. Det är förmodligen samma sak även till exempel inom musiken som inom fotografin och bokformgivningen. Man behöver behärska reglerna, det klassiska, traditionen, om regelbrottet ska bli verkningsfullt.


Kohägrar i full parningsdräkt och i farten igen. Under äggkläckningsperioden gäller detatt hålla i gång flitigt.
Canon EOS 1 V, EF 600/4 med konverter och mellanring. Kodak Ektachrone 100 VS. Blixt som huvudljus. Scannad diabild från 2002.