Att vara amatör innebär att man håller på med något man älskar. Amatör = älskare. Om jag nu fick betydelsen av ordet amatör rätt i grundskolan för trettiofyra år sedan.
Att vara proffs innebär att man tjänar pengar på det man gör, professionell, att utöva en profession, ett yrke. Så fort man säljer någon bild är man ju därför på ett sätt professionell fotograf. Men kanske inte på heltid.
Jag föredrar egentligen amatör. För jag tycker ju det är så förbaskat kul att hålla på med det jag gör.


Amerikanska gråhägrar. En bild jag i hasten först gick förbi. Men sen gillade jag rörigheten, att det inte var alldeles klart vilken häger som hängde ihop med vilket huvud. Det skilde den från de gängse bilderna.
Canon EOS 1 Ds Mark III, 600/4 plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/500 s. Bländare 8.


Dansant. Jag gillar bilderna där fågeln får en personlighet. Eva Lundqvist håller på med en dansuppsättning där hon använder sig av ett tjugotal av mina bilder, och den här amerikanska gråhägern hägern kanske vill vara med.
Canon EOS 1 Ds Mark III, 600/4. ISO 200. 1/800 s. Bländare 6,3.

Men jag är i en paradoxal situation. Jag har ett yrke som bokförläggare, men de sista två åren har jag inte kunnat få min försörjning därifrån. Även om det upptagit mer än halva min arbetstid. Med tre, sedan några månader fyra barn har jag inte kunnat arbeta mer än två månader per år med att knäppa bilder. Men jag har nu i tre år ändå haft hela min ekonomiska försörjning från fotot.

Proffsfotograf? Ja till min försörjning. Amatör? Ja till min utövning och iställning.

Men när man inte har mer än kanske två månader per år på sig att ta bilder till böcker, då måste man vara effektiv tidsmässigt. Jag brukar ha rätt klara mål för mitt knäppande. Om jag får en vecka på mig, Christina tar hand om barnen och förlaget, då måste det helst bli bilder.

Men naturen fungerar ju inte alltid så. Ibland blir det inte de bilder man tänkt sig. Men då kan det bli andra bilder istället.

Sionförfattaren John Le Carré fick i en intervju frågan hur han kom upp med ämnet tlll nästa bok. Han svarade att den nya boken ofta hade sitt ursprung i ett sidospår i den tidigare boken, ett material han fick över eller tvingades utesluta. Sedan började han från det materialet på det stora arbetet med nästa bok. Varpå olika sidospår dök upp, och så vidare.

Boken "Örnarnas rike" var en biprodukt av arbetet med "Mellan vingspetsarna". Jag ville ha med några havsörnsbilder till den första boken. Och när jag plåtade till den såg jag havsörnarna, alltid sittandes högst upp i en gran- eller talltopp hemma i Sverige eller i de norska fjordarna sittande högst upp på ett berg. Alltid som kungar - eller drottningar. Det var liksom deras rike. Då kom titeln, "I havsörnens rike". Det måste jag göra en bok om, tänkte jag. Att det sedan blev "Örnarnas rike" var i sin tur en bieffekt av boken "Pingvinliv": Jag fick på grund av pingvinboksbeställningen från det amerikanska förlaget HarperCollins skjuta upp örnboken ett år, varpå ännu mer kungsörnsmaterial drällde in under tiden. Och det blev både kungs- och havsörn i centrum.

Och i väntan på havsörnar och kungsörnar plåtade jag svartfågel på vintern, korp, kråkor, skator, och när det var dåligt med havsörn på sommaren blev det trutar och måsar i stället. Så föddes idén om en bok om "De vita fåglarna (och de svarta)".

Gamar tänker man sig mer som råa busar som mumsar på otäcka kadaver. Och inte som keliga eller omtänksamt kärleksfulla. Båda bilderna: Canon 1 Ds Mark III, 600/4 L IS USM. ISO 1000, 1/100 s, bländare 5. (bilden ovan och nedan).


Staffan Söderblom är förutom författare även professor i ämnet "skrivande" och det var han som berättade om John Le Carré. Men han sa också att författares tillvägagångssätt är mycket olika. En del författare blir helt handlingsförlamade och deprimerade efter flera års arbete på en bok, när boken väl är färdig infinner sig ett stort tomrum. Det där känner jag också igen. Men hittills har jag ändå räddats av att jag inte bara haft en boll i luften utan ett antal idéer. Varav en del sedan försvinner på vägen, medan andra kanske kan bli böcker.

Att göra böcker är i alla fall hur kul som helst - och samtidigt oerhört jobbigt (man tvivlar till exempel hela tiden på det man gör, i alla fall gör jag det). Och jag hoppas jag får göra några böcker till innan jag lägger av.

Och kanske lyckas jag i år få tre hela månader över till att ta bilderna till böckerna också. I höst har jag workshops på två resor under totalt sex veckor till Sydgeorgien och Antarktis, resorna sker med Polarquest i Göteborg.

Men oavsett hur lång tid jag får på mig. Jag vill fortsätta älska det jag gör. Det vill säga i sinnet åtminstone vara en amatör.