Klockan är 21.40, barnen är lagda och jag kan börja plocka ihop vad jag ska ha med mig till Costa Rica i morgon bitti. Jag har inte haft en chans att börja med packningen förrän nu, Christina har legat med feber hela påskveckan, och mellan en och tre av de fyra barnen har varit sjuka samtidigt. Och så länge ettåringen inte somnat på kvällen kan jag inte lägga fram mina kameragrejer på golvet.

Gråtrut med fisk. Canon EOS 1 Ds Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 800, 1/1000 s., bländare 6,3. Manuell exponering.

Nu ska det bara bli en kort resa, inte mer än sju dagars plåtande. Jag behöver alltså inte fundera så mycket på vad jag ska ta med mig.

Det blir tre kamerahus: den snabba Canon 1 D Mark III som går att plåta med bra kvalitet på ISO-tal åtminstone till 2500, fullformataren Canon 1 Ds Mark III med 21 megapixel och hyfsade fem bilder i sekunden (men inte lika höga ISO-tal) och så Canon EOS 5 D Mark II, den senare för sin filmfunktion och för att det går att plåta med fullt duglig kvalitet på så höga ISO-tal som 6400 - annars upplever jag nog kamerans 3,9 bilder i sekunden som väl långsamt när det handlar om actionbilder med fåglar.

Strandskata. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS, handhållet från båt. ISO 400, 1/800 s, bländare 8. Manuell exponering.

Objektiv - fyra gluggar får räcka för den här korta resan: 24-70/2,8, 70-200/2,8 IS, 300/2,8 IS och 500/4 IS. Konvertrar, 1,4 och 2 gångers. Och så två eller tre blixtar, 550 EX (jag hade en 580 EX II, men kom hem från några workshops och kurs med en extra 550 istället för den nyaste blixten - råkar någon ha fått fel blixt, hojta gärna till!). Det kan ju vara mörkt i regnskogen, och jag kanske vill fånga action. Med tre blixtar kan jag kanske kan använda high-speed-funktionen och fånga fågeln i flykt skarpt.

För att kunna arbeta även om det incheckade bagaget skulle komma bort får följande gå med i handbagaget: Ett kamerahus: 1 D Mark III, 300-millimetern, de två konvertrarna och normalzoomen. Därtill måste jag ha datorn med mig, en liten extern hårddisk och så kamerans batteriladdare. Så förebygger jag eventuella bagageförluster.

I det incheckade bagaget tar jag med även ett billigt, halvlätt Manfrotto-stativ med klafflås (snabba och enkla) och så förstås mitt älsklings-stativhuvud, ett Wimberley.

Med tillåtelse att ta med två gånger 23 kilo plus 10 kilo handbagage över Atlanten är packningen för en gångs skull annars en enkel match.

Och tackolov är kläderna inget jag behöver tänka eller släpa på heller. Den här gången är det ju inte arktiskt eller antarktiskt klimat. Solkräm har jag kanske också i någon låda, fast jag kommer nog inte vistas så mycket i direkt sol och litet solbränna har väl den ankomna våren hunnit ge.

Tandborsten och toalettsakerna höll jag på att glömma - som vanligt.

Gråtrut startar. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8, vid 170 mm. ISO 500, bländare 14, 1/50 sekund. Slutartidsprioritet, bländarautomatik.

Gråtrut. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 400, 1/800 s., bländare 7,1. Manuell exponering.

Förresten - på tal om vår. Nu börjar det bli dags att plåta måsar, trutar och strandskator ute vid havet. Ser fram emot det när jag kommer tillbaka. Bifogar några bilder från förra året så länge.

Nu dröjer det nog tio dagar innan jag kan sända fler bilder.

Canongull, namn för den var med i nån reklam för Canon Europa. Ung gråtrut i motljus, skulle jag tippa. Canon EOS 1 D Mark II, EF 300/2,8 IS. ISO 200, 1/1000 s., bländare 7,1.

Bilder som fungerar i ett sammanhang fungerar inte alltid i ett annat. Och vice versa.
För litet över ett år sedan hörde Posten av sig. De ville göra en frimärksserie utifrån mina fågelbilder. Och helst, visade det sig, ville de använda bilder på fåglar i flykt.


Jag samlade ihop ett antal bilder, och jag mejlade över dem, det blev ett tjugotal. Många med ögon och huvud skarpa, kanske också kroppen, men med suddiga vingar, vingslag i rörelse. Så där som kan bli häftigt på bilder i en bok.
Men frimärkena skulle göras på det traditionella sättet, med ståltryck och med en gravörs känsliga hand.

Och då dök en synpunkt upp som jag aldrig förut tänkt på: Hur graverar man oskärpa?

Nej, det går inte. När man graverar måste allt vara skarpt.

Sen är frimärken små, det är definitivt inte alla bilder som fungerar i det formatet, hur bra de än må vara i stort format.

Jag fick leta vidare efter bilder jag trodde kunde fungera, det var en besvärligare urvalsprocess än jag trott. Och när jag väl skickat ett antal bilder och tio valts ut, då gicks materialet igenom av gravörer, konstkännare m.fl. Därpå satte processen med att göra frimärkena i gång.

I förrgår fick jag äntligen se frimärkena, de hade visserligen varit ute i någon vecka, men jag hade inte haft tid att kolla dem. Nu kom det tio förstadagsbrev med alla fyra frimärkena - två ligger på rulle för vanliga brev, ett frimärke är till föreningsbrev och ett fjärde för utrikes brev - och så fick jag kringmaterial, vykort m.m. och slutligen en rulle med 100 vanliga frimärken. Med den alltid snåla ekonomin i åtanke utnyttjade jag snabbt hela rullen till förlagets recensionsutskick av några nya böcker.

Jag måste erkänna: efteråt kändes det litet häftigt. Att posta sina brev med "egna" frimärken.

PS. Gravören heter Lars Sjööblom. Tre av frimärkena har varit med i mina böcker, men inte det fjärde med den landande fiskgjusen. Men den fanns i stället med i en bok om Vänern som Jan Töve och Tore Hagman gav ut för något år sedan.

Jag har bjudit på ett fritidshus på en ö. Inte i Stockholms eller Göteborgs närhet. Det hade jag aldrig haft ekonomi till. Men i Karlskrona skärgård, där jag varit ute och plåtat havsörn. Priserna ligger på en helt anan nivå, även normala dödliga kan fundera på hus här.

Huset är enkelt, torrdass ute och inget rinnande vatten eller avlopp. Men på sommaren och med några stenkast till vattnet bryr man sig inte så mycket om det. Tomten ligger bra, och fem-sju veckor på ön på sommaren (och våren/hösten) vore kanon för mina fyra barn. Man kan kuta runt på hela ön bland klippor, lätt skog och i blandad terräng, och inte en bil i sikte. Kanske kommer någon på cykel på sommaren eller under vår, höst och vinter på en flakmoppe (en av de tre-fyra fast boende kör flakmoppen på ön). Att det sedan är beläget vid ett av Sveriges topp-3-ställen för flyttfågel är inte fel. Vi får se hur det går, om säljarna i dödsboet kommer överens och om himlen inte ramlar ned (det senare associerar till byhövdingen i Asterix).

Jag skulle varit långt uppe i norr nu den här veckan, men förkylning och luftrörskatarr fick min läkare att i fredags säga: - nej, du bör inte åka dit. Och när han säger det köper jag det. Han är själv hängiven skådare och skulle inte i onödan banga ur för en eller annan strapats. En sån läkare bör man lyssna till.

Det är annars en ny bok på gång till hösten. Ett projekt som jag och Susanne Åkesson började tala om för tre år sedan. Och när jag inte kommer iväg för att ta just den där extra lilla bilden just på det där stället i det vädret,ja  då känner jag mig stressad. Samtidigt har bilderna rasat in när jag varit ute på olika resor och håll. Och till den här boken finns materialet egentligen fullt och tillräckligt klart redan nu. Men jag vill förbättra och lägga till i alla fall 40 % de närmaste månaderna.


Sydlig jättestormfågel och skelettet av en åsnepingvin, Sydgeorgien
Innan titel och omslag var spikade på den nya boken tog det en vecka  av intensiv korrespondens mellan mig, textförfattaren Susanne Åkesson  och layoutaren Jens Andersson. En god vän med god intuition blandade jag också in, Ulf Malm. Om han gillar något brukar det fungera. Såna vänner ska man lita på. Det här blev omslagsbilden, konkurrensen var hård mot lappugglor i snön, men det skulle inte bli en insmickrande framsida. Och så passade bilden så väl med titeln och innehållet:  "Att överleva dagen - om fåglars sinnen och anpassningar".

Här ett foto från en av de tre workshops jag hade norr om Trondheim med örnfotografering i vintras. När jag ser mig själv agera framför kameran inser jag att Hollywood väntar, snart måste de Niro börja passa sig. Och han som spelar den mordlystne , Ole Martin Dahle, bör ju minst få en Oscar för bästa biroll. Räven är statist. Fotot återges med tillåtelse av en i första workshopgänget, Marcus Larsson. Det blev så många anmälningar att vi fick köra tre grupper istället för en.

Det är märkligt. Nya kameramodeller rusar folk efter. Pixlar hit och pixlar dit, brus hit och brus dit. På fotosajter sitter det faktiskt grabbar som inte verkar plåta bilder utan ägnar det mesta av tiden åt att kolla om de kan hitta någon skillnad mellan olika kameramodeller på ISO hit eller dit. (Och jag måste säga: dom är jätteduktiga på det, jag har en liten misstanke att det kanske är det dom vill visa för andra, jag känner igen mig i det där, när jag var yngre var det viktigt för mig att vara duktig - jag avundades dem som hade en trygghet i sig själva och slapp det där 'racet'.) Att jag säger snubbar är för att jag hittills bara stött på grabbar som lägger sin energi på att kolla tekniken på det där extrema sättet; tjejer som skaffar kameror är nästan alltid intresserade av de bilder de ska göra, inte av tekniken i sig. Se på Bims fina bilder i den andra bloggen här på sidan. Sen kan man vara intresserad av olika material att producera bilder på, det är delvis en annan sak.

Det där med antalet pixlar eller lågt brus vid höga ISO-tal är kanske inte det väsentligaste, trots allt är en dålig bild en dålig bild - även om den är tagen med den bästa kamera som finns. Och omvänt. Ska man fundera på teknik som ett sätt att utveckla sitt bildskapande så är kanske ett annat objektiv en bättre investering än en kamera med 10 % mindre brus på ISO-talet 6400. Jag köpte häromdagen ett fisheye 15/2,8, som jag akut behövde för just litet mer kreativa ändamål. Har inte haft en fisheye sedan jag körde under vattnet, och sen dess har jag bytt kamerasystem.

Givetvis vill jag också ha bra kameror, helst de bästa, för jag vet att det underlättar. Men om det skiljer aningens litet i brus på ISO 3200 eller 6400 spelar det föga roll för de bilder jag ska ta. Det viktiga är att det fungerar, hela systemet. Idealet är när jag inte ens tänker på kameran, den är bara en förlängd arm på det man gör. (Och bruset kan man - om det är nödvändigt - åtminstone till viss del reducera därhemma.)

Jag börjar med att säga detta. Nu tänkte jag börja blogga här igen. Man (ja,  i alla fall jag) behöver en paus ibland. Samma från fotot. Ibland ligger kameran i en månad. Förr var jag orolig att jag inte skulle kunna få ihop bra bilder efter en lång paus, men erfarenheten har gjort mig litet tryggare. Jag är inte så nervös för det längre. Jag tittar gärna på andras bilder, tycker det är jätteroligt att se hur andra gjort kreativa och fantastiska bilder, jag blir lätt imponerad av andras bilder, mina egna kan jag ju. Men det är ofta på bilder inom andra genrer än naturfotot jag tittar . Det senare håller jag ju själv på med, och det är mycket roligare att se något helt annat.

Bifogar en bildrapport, några lappugglebilder från de gångna veckorna, tagna långt uppe i norr.

Lappuggla. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 24-105/4 IS USM vid 47 mm. ISO 250. 1/400 s., bländare 6,3. Manuell exponering.



PS. För att nu i alla fall tala om teknik. Jag har nu fått autofokusen på mina hus Canon EOS 1 D Mark III-or åtgärdade. Jag vill gärna uppmana alla andra med Mark III-hus att göra detsamma. Det tog Canon två år att verkligen fixa till allt, alldeles för lång tid, men nu är jag glad. För även om jag tycker att jag klarat mig bra innan är detta en förbättring av autofokusen. Nu är den där man som bäst hoppats att en autofokus skulle varit från början. Men jag har ju inte låtit det hindra mig ute i fältet. Min uppmaning är enkel: tona ned tekniken, ut och plåta i stället!

Det var med vemod man lämnade isen och Antarktioshalvön den sista dagen i november. För en som vi hade väntat oss bråkig övergång över Drakes Passage. Det visade sig bli lugnare än Öresundsfärjan. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 17-40/4.

Kära läsare,

nu gör jag (kanske) någon månads uppehåll här i bloggen. Men jag återkommer längre fram - om nu chefredaktör Almlöf vill ha mig kvar här.

Jag kommer att vara FOTO otrogen under december och publicerar tre artiklar på Fotosidan.se om Antarktis och sub-Antarktis. Välkommen att läsa dem också!

Bästa hälsningar så länge - och förhoppningsvis på återseende i dessa spalter

Brutus


Och ett sista farväl till den blåögda skarven om rålkade komma förbiflygande, obeskuren bild.
Canon 1 Ds Mark III, EF 800/5,6. 1/1000 s., bländare 9 och handhållet.


Hakremspingvinen tyckte förmodligen att vi var svikare, som åkte tillbaka. Han demonstrerade sin besvikelse på ett sätt som knappast kan misstolkas. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS plus 2 ggr konverter (600 mm).

Med en hälsning från Ushaia skickar jag några nya bilder från ett ännu ganska snötäckt Antarktis.

Den blåögda skarven som på Falklandsarna ofta häckar tillsammans med klipphopparpingvinen delar kolonin med åsnepingvinerna på Antarktis. Häckningssäsongen har nyligen börjat och det är viktigt att leverera nytt material till boet.


Canon EOS 1Ds Mark III, EF 800/5,6 IS USM, ISO 400, bländare 8, 1/800 s, manuell exponering.

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 1,4x konverter (420mm), ISO 250, bländare 7,1, 1/1250 s, bländarförval.

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 800/5,6 IS USM, ISO 400, bländare 8, 1/800 s, manuell exponering.

Åsnepingviner, Antarktis. Pingviner är ofta rena på bild, men i verkligheten är de ofta skitiga. De är egentligen bara rena vid två tillfällen, det ena är när de just kommit upp ur vattnet, det andra tillfället heter Photoshop. Frågan är vilken av dessa som vinner tävlingen Årets smutsigaste pingvin?

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS USM plus 2x extender (265mm), ISO 500, bländare 8, 1/800 s, bländarförval.

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 800/5,6 IS USM, ISO 200, bländare 8, 1/500 s, manuell exponering.


Hakremspingvin. Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 2x extender (600 mm) , ISO 160, bländare 8, 1/500 s, bländarförval.

Åsnepingvinkolonier. Ännu har inte sommaren kommit, det är vår på Antarktis och snön viner om pingvinerna. Ett tips för den som vill fotografera pingviner i snöoväder, se till att ha en mörk bakgrund så att snöfallet syns, eller gå ner på marken.

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 1,4x extender (420 mm) , ISO 320, bländare 7,1, 1/400 s, manuell exponering

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS USM plus 1,4x extender (140mm), ISO 100, bländare 18, 1/60 s, bländarförval.


Hakremspingvin som jag stannade vid i tjugo minuter. När de börjar tvätta sig eller klia sig vet man att man inte stör dem. Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 2x extender (600 mm) , ISO 500, bländare 6,3, 1/1000 s, bländarförval.


Åsnepingvin poserar villigt. Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 2x extender (600 mm) , ISO 500, bländare 6,3, 1/640 s, bländarförval.


Hakremspingvin sträcker på sig. Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 2x extender (600 mm) , ISO 500, bländare 7,1, 1/640 s, manuell exponering.


Hakremspingvin, litet fin i kanten av sig kanske. Canon EOS 1Ds Mark III, EF 300/2,8 IS USM plus 1,4x extender (420 mm) , ISO 160, bländare 7,1, 1/3200 s, bländarförval.

Den blåögda skarven kollar in var han landat. Canon EOS 1Ds Mark III, EF 800/5,6 IS USM, ISO 250, bländare 7,1, 1/640 s, manuell exponering.

Nedan stilstudie av kaxig resp. allt mer bedrövad adeliepingvin:

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS USM plus 2x extender (340 mm), ISO 125, bländare 7,1, 1/1600 s, bländarförval.

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS USM plus 2x extender (400 mm), ISO 200, bländare 7,1, 1/2500 s, bländarförval.

Canon EOS 1Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS USM plus 2x extender (340 mm), ISO 125, bländare 7,1, 1/1300 s, bländarförval.

Istället för en regelrätt blogg sänder jag några bilder från två båtresor,
den första på 18 dagar gick över Falklandsöarna och Sydgeorgien ner till
Antarktishalvön, den andra resan som vi just inlett är en niodagarsresa ner
till Antarktishalvön med Göteborgs-Postsläsare.

November är tidigt på säsongen, på Sydgeorgien har snön smält på
häckningsplatserna, men nere på Antarktis ligger snön fortfarande kvar och
pingvinerna strider om barmarksplatserna. För även om till exempel
adeliepingvinen lever väl på is, kräver den barmark för häckningen. Det är
bara den största av de sjutton pingvinarterna, kejsarpingvinen, som häckar
på isen.

Nu på väg ner till Antarktis ligger sjön inte flat, men vågorna är sällan
mer än tre meter höga och bättre än å kan man nästan inte önska sig över
Drakes Passage. Nr vi åkte mot Falklandsöarna och Sydgeorgien på första
resan hade vi storm eller ordentlig vindunder i alla fall fem dagar.
Sjösjukeplåster och mediciner höll i alla fall de flesta på benen.


Sydlig jättestormfågel. Salisbury Plains, Sydgeorgien. Canon  1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 2 ggr konverter. ISO 320. Bländare 6,3, 1/1000 s. Bländarförval, tidsautomatik.

Jättestormfågeln springer längs startbanan. Canon 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 2 ggr konverter (600 mm). ISO 320, bländare 7,1, 1/640 s. Bländarförval, tidsautomatik.

S:t Andrews Bay, Sydgeorgien. Kungspingvinerna vandrar gemensamt i lång kö för att ta sig ut och fiska dagens måltid. Canon 1 Ds Mark III, 70-200/2,8 vid 70 mm. Bländare 9, 1/200 s. Bländarförval, tidsautomatik.

Kungspingviner på S:t Andrews Bay. Canon 1 Ds Mark III. Med zoomen 70-200/2,8, bländare 32, 1/2 sekund. ISO 50.

Svartbrynad albatross i regn/snö. Falklandsöarna, West Point Island. Canon EOS 1 D Mark III, EF 70-200/2,8 vid 200 mm. ISO 400, 1/1000 s., bländare 5.

Svartbrynad albatross ryter åt grannen, det är trångt i kolonin. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8, ISO 125, 1/1000 s., bländare 5,6.

Kungspingviner vilar. Salisbury Plains, Sydgeorgien. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 2 ggr konverter (600 mm), ISO 640, 1/640 s., bländare 16.

Jättestormfåglar övar parning. Prion Island, Sydgeorgien. Canon 1 D Mark III, EF 800/5,6. ISO 2500, bländare 5,6, 1/500 sekund, bländarförval.

Antarktis. Åsnepingvinernas hckningsplats täcks ännu av snön, i blåsten gäller bara att uthärda. Canon 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter.

Antarktis. Åsnepingvin sträcker sig efter att ha vilat en stund i jättebacken upp till häckningsplatsen. I november har snön ännu inte smält. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter.

Vi hade litet tur, solen sken två dagar på Antarktis. Åsnepingvinernas mångfiliga motorväg upp till häckningsplatsen bildar ett grafiskt mönster. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 70-200/2,8, vid 70 mm.

Syd-Orkey-öarna. En adeliepingvin skriker ut att han söker en hona. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 300/2,8.

 och om det störande elementets betydelse

Det blir inte lättare. För varje ny bok snarast ökar oron inför utgivningsdatumet. Boken har skickats ut, och väntan på att sågas eller få positiv kritik är ibland plågsam. Eller än värre: att glömmas bort. Och har du fått en del positiv kritik tidigare vet du att risken ökar för negativa recensioner - det är en del av logiken och är mer eller mindre oundvikligt.

Ungefär samtidigt som "Kaxiga fåglar" kommer ut i Sverige - utgivningsdatum är 1 oktober - kommer örnboken ut i Storbritannien och i Danmark. Det är det gamla anrika förlaget Borgen som ger ut boken i granlandet i söder, upplagan är liten, inte mer än två tusen exemplar. Samtidigt känns det väldigt roligt att komma ut i Danmark, tidigare har boken kommit ut i Finland, min bortgångna mammas hemland - det var synd att hon inte fick vara med! Hon förstod aldrig riktigt vad det var jag höll på med när jag började fotografera, det var nog inget riktigt yrke för henne, hon växte upp norr om polcirkeln under mellankrigstidens ganska enkla förhållanden, alla hennes bröder jobbade med vägbyggen och dog en för tidig död, en fjärde blev skottskadad och förlamad under kriget, själv kom hon som tjugoettårig flykting till Sverige 1944 på väg undan bombningarna i norr - jag tillägnade "Mellan vingspetsarna" till henne - och till mina och Bills gemensamma vänner.

Det är enklare att invänta eventuella recensioner utomlands än härhemma, det berör en inte alls på det sättet. Ens vänner följer sällan utländska tidningar, och man behöver inte huka inför grannarna som erventuellt läst att man gett ut en usel bok. Men jag vet att i alla fall BBC Wildlife Magazine beställde tidiga förhandskopior från det engelska förlaget, de hade den svenska utgåvan.

Några utländska förlag har i alla fall på eget initiativ frågat även efter den nya boken om "Birds with an attitude", som var den titel jag först kom på innan det blev "Kaxiga fåglar" på svenska. Symposion har ingen avdelning som säljer utlandsrättigheter, men med litet tur kan det kanske bli några översättningar ändå.

Fotoböcker är svårare att sälja utomlands, produktionskostnaderna är så stora jämfört med en textbok.

I går blev jag intervjuad av lokalpressen, reportern hade tydligen fått nys om den nya boken och ringde dagen innan. När vi samtalat en stund och han tittat igenom inlagan till den nya boken (han var själv hängiven amatörfotograf sedan trettio år eller mer) sa han en sak som jag inte funderat så mycket på när det gällde boken. Han hade noterat att jag inte tagit bort små störande element i bilderna som litet regnstreck här och där i till exempel dubbelbeckasinbilderna eller i andra bilder fjäderdun som lossnat från fjäderdräkten på någon fågel.

För mig har dessa för det esteticerande ögat kanske störande element känts som en del av historien, jag hade inte funderat på att ta bort dem. Inte för att jag är emot photoshop - jag är absolut ingen fundamentalist och jag brukar säga till amatörer: gör vad ni vill med era bilder, det är ingen som ska tala om för er vad ni ska och inte ska göra - men för att jag tycker att bilder där man gjort allting så där perfekt inte sällan blir tråkiga bilder. Det är min egentliga invändning mot att man ska rensa bort alla  "störande" element.

Var för sig kanske bilderna därigenom ser bättre ut. Men jag har sett när fotografer, duktiga fotografer, med "perfekta" bilder, men när de gjort en bok av alla dessa perfekta bilder har det blivit enformigt, ja rent ut sagt tråkigt. Trots att varje bild i sig alltså var perfekt.

"Imperfection is perfection", brukar min vän och amatörkollega Ulf Malm säga. Jag är litet försiktigare, men jag tror att fotografer gör mer levande böcker om de låter de de där "störande" elementen få vara kvar, i alla fall ibland.



En bild i "Kaxiga fåglar" kan få illustrera litet grann av vad jag menar: gröngölingen som meditativt skådar ner i källan. För skojs skulll la jag upp bilden på en utländsk sajt med många duktiga fågelfotografer. Gröngölingens näbb är skitig, full av jord. Bilden gillades skarpt av i stort sett alla som kommenterade den, men flertalet kommentarer gick sedan ut på att näbben var smutsig och att det blivit bättre om smutsen tagits bort eller inte funnits där. Kanske har de rätt. Men för mig var just detta en del av den berättelse som jag ville förmedla. Gröngölingen skall till att bada. Som Staffan Ulfstrand skriver i den nya boken: hygien är A och O för fåglar. Dels för att de ska kunna vara attraktiva i förhållande till det andra könet, dels - och detta är något som forskarna upptäckt relativt nyligen - för att hålla nere antalet parasiter i fjäderdräkten och på kroppen. Vatten och bad används givetvis för detta ändamål, men en del fåglar använder även myrsyran, de gnider in sig i myror, och myrsyran som bildas dödar förmodligen parasiterna. Men just gröngölingen går dessutom ett steg längre, den gräver i jorden eller myrstacken med näbben efter larver eller puppor att äta. Den skitiga näbben berättar alltså en historia som en mer esteticerande bild med ren näbb kanske hade missat. Sen är det givetvis upp till var och en att avgöra vad som är att föredra.

Gröngöling. Jorden på näbben berättar en historia. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO 160, bländare 5, 1/250 s.

Jag var inte så bekymrad efter "Örnarnas rike" när det gällde mitt arbete med nya böcker. Jag kände ändå att en del av bildmaterialet blivit något år, och jag hade trots allt andra saker på gång efter örnarna. När nu "Kaxiga fåglar", som även ökat i omfång i jämförelse med Örnarnas rike, lämnat trycket och är på väg till binderiet känner jag det svårare att tänka på eller göra en ny bok, det känns som om det kommer att ta några år innan jag kan göra något nytt efter den här satsningen.

Jag valde ju att ge ut boken på eget förlag denna gång, men nästa gång (om det nu blir en sådan) ger jag kanske mycket väl ut på annat förlag igen (jag gillar att arbeta med Per F. och Nisse D. på Norstedts/Prisma.) Det är nämligen ett tungt arbete att ge ut sig själv. Dels handlar det om att behöva vara redaktör för sig själv, jag brukar normalt avråda från det. Men i mitt fall är det nog inte för att jag inte skulle vara kritisk nog mot mina egna bilder, ofta tvärtom.


Dels handlar det om försäljning och PR. Som liten förläggare är du inte delägare i bokklubbar, nätbokhandlare eller i bokhandelskedjor. Eftersom jag gett ut de tidigare böckerna på Norstedts som ägs av KF, som också äger till exempel Akademibokhandeln, måste jag erkänna att jag var orolig för att bokhandeln centralt skulle köpa in mindre av den här nya boken än av tidigare. Men min oro var obefogad, de köpte lika många exemplar i grundinköpet. F-priset (det pris bokhandeln betalar till förlaget) på den nya boken har vi satt 14 kronor lägre än för örnboken, och nu hoppas jag att det lägre priset tillsammans med den erbjudna litet högre rabatten ska ge åtminstone samma låga pris i bokhandeln som örnboken hade. Om en bok får kampanjpris betyder det mycket för försäljningen, likadant med placeringen av den inne i butikerna (placeringen av en bok i de olika butikerna bestäms ju numera i allt högre grad centralt).

Bonnierkoncernen med alla olika förlag har sina egna bokklubbar, Bonniers bokklubb, Familjebokklubben, Spänningsbokklubben och så vidare. Norstedts i sin tur äger bland annat en stor del av Böckernas Klubb och ett par mindre bokklubbar. Och det är ju givet att de egna förlagens böcker måste prioriteras i bokklubbarna. Men jag hoppas ändå att vi får med "Kaxiga fåglar" i någon eller några av bokklubbarna.




Å andra sidan är min erfarenhet att det är författare och böcker i sig som säljer (inte förlaget). Man skulle också kunna säga: eller som "inte" säljer. För om en författare inte sålt särskilt mycket på Symposion eller Ordfront säljer samme författare sällan mer på Norstedts, Natur & Kultur eller Bonniers, i vissa fall rentav mindre.

Men bokbranschen har förändrats mer radikalt under de de senaste två åren än på alla de snart tjugoåtta år som gått sedan jag startade förlaget Symposion. Den kvalificerade litteraturen har fått stryka på foten mer än någonsin, detta oavsett förlag. Och när bokutbudet i butikerna blir "allt smalare", det vill säga när allt färre titlar proportionerligt sett får en bra "skyltyta" i butikerna, i bokklubbarna och i nätbokhandeln, då finns ju en risk att ägarintresset kommer att få en ökad betydelse i framtiden.

Brukar det inte heta att det är skomakarens barn som får gå utan skor? Det går långa perioder när jag inte fotograferar mina barn. Jag påminner mig om det idag när jag är hemma fyra månader till nästa stora resa. De senaste bilderna är från i januari. Alice 7 och Eddie 5 poserade mer än gärna. Bakgrunden är en blå garderobsdörr (IKEA-färgen känns kanke igen), blixten riktad i taket något bakåt om jag  minns rätt. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 70-200/2,8 IS till båda bilderna.

Kaos. Idag skulle jag varit i Stockholm, men svärmor ramlade i natt så planeringen rök, det viktigaste är ju att hjälpa henne och få iväg barnen till skola och dagis. Dels skulle jag varit på ett styrelsemöte, dels varit i Jakobsbergs konsthall och lämnat en utställning. Nu har en kompis som brukar hjälpa mig kört upp med tavlorna - som blev klara igår kväll klockan 22. Det är Lasse på Krelab i Helsingborg som kör ut bilderna och monterar dem, han är en klippa, men igår kväll såg han trött ut. "Nästa gång kan du väl för en gångs skull vara ute i litet bättre tid", suckade han och skrattade.

En månad efter att boken "Örnarnas rike" kommit ut fick jag några av mina häftigaste bilder på kungsörnar, tre unga örnar som gör upp. Bilderna fick bli en bildserie i "Kaxiga fåglar" istället och går över tre uppslag. Den här bilden är utkörd som canvas på 170 cm, den relativt långa slutartiden ger snöstreck som ger den där snöoväderskänslan men den räcker ändå för en viss skärpa kring näbb och ögon.

I mitten på förra veckan var jag med på de första tryckintagen av Kaxiga fåglar. Men efter två försök på olika ark måste vi ge upp, vi fick ett grönstick i mellantonerna, märkbart på de ljusare bilderna, försökte tryckaren rätta till det försvann det inte helt men vi fick rödstick i de mörka partierna i stället. Vilken tur att man arbetar med ett kvalitetsmedvetet tryckeri, jag är van vid att tryckare och tryckeriansvariga argumenterar emot. Men här var vi eniga, produktionsförmannen kom in mitt i natten och avbröt trycket. Fel på den maskin som kör ut tryckplåtarna, punktförstoringen fungerade inte som den skulle. Tryckeriet har nu fått låta flera jobb ligga några dagar, inte bara "Kaxiga fåglar", man vll inte själva trycka med sämre kvalitet. Bara svartvita jobb har gått genom pressarna medan plåtmaskintillverkarens folk har försökt få ordning på maskinen. Några kanske skulle bli irriterade, javisst är det jobbigt med en viss försening, men jag tycker ändå att det är guld värt när ett tryckeri prioriterar kvalitet. Tänk om jag tryckt utomlands! Och hade de gjort samma sak, eller hade försökt köra igenom det hela ändå?

Dvärgskarvar gör skäl för sitt namn, dom ÄR små. När den vuxna fågeln (brunt huvud) anländer med maten börjar de redan flygga ungfåglarna träta om fördelningen. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8 plus 1,4 ggr konverter (420 mm). ISO
400, 1/640 s., bländare 5,6, nedbländat ett steg för att få litet skärpedjup.

Ingen rädder för större rovfåglar här inte. Blåkråkorna tillhör fågelvärldens allra mest kaxiga. En bild från den nya boken som även är med på utställningarna. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8. ISO 800. 1/800 s., bländare 5.

Jag hoppas kunna ta mig upp till Stockholm i morgon och vara med på hängningen. Som alla konsthallsansvariga vill den duktige Mikael i Järfälla ha mycket luft. Men jag vet också att det är viktigt att folk inte blir besvikna, att det verkligen finns bilder att titta på om man väl tagit sig dit. Jag hoppas det blir bra, uppemot 35 bilder, och tjugo är från höstens nya bok, det är min förhoppning. Men det tar plats att frakta bilderna, de är stora, sju av bilderna är nästan två meter. Tur nog köpte jag en tjugo år gammal husbil för något år sedan, ett fynd till det priset, och den är nu lastad så att bara polarn får plats.

Järfälla - jag växte upp där. Så det är litet extra roligt att få ställa ut i Jakobsberg. Och för en gångs skull kanske min far Gunnar kan se en utställning, han fyllde nyligen 87 men cyklar fortfarande varje dag.

Fakta:
Vernissage blir på lördag, Jakobsbergs konsthall i bibliotekshuset, klockan 12-15. Öppettider som biblioteket.
En annan utställning, också med 35 bilder, hänger under september-oktober på galleri Rififi i Växjö, Antillerigatan 3. Öppettider, tisdag och torsdag kl. 16-20, lördag 12-16. Vid andra tider ring gärna Mats Pettersson, 070-5976897, som ofta är där.


Amerikansk gråhäger eller Great Blue Heron. En av mina favorithägrar, den är så otroligt stor och grann. Bilden från i mars i år är förutom i nya boken även med i en fågelkalender som Norstedts ger ut i november, med bilder ur alla mina böckerna fast här i ännu större format. Kalendern ges ut i samarbete med SOF, Sveriges Ornitologiska Förening. En kalender brukar innehålla 12 bilder, men den tjuvstartar med en bild redan för december 2008. Av tretton bilder i kalendern har Nils Degerman, Norstedts kunnige redaktör (som själv är en jätteduktig svartvit fotograf), hämtat åtta från "Kaxiga fåglar". Jag tröstar mig med det när jag själv tvivlar på min nya bok, fast numera har jag ju lärt mig att det här tvivlet på ens egna bilder hör till "processen" när jag gör nya böcker. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 600/4, ISO 200, bländare 6,3 för att ha litet skärpedjup, 1/250 s.

I slutet av juni hörde den nederländska reklambyrå som arbetar för Canon i Europa av sig. De frågade om jag ville vara med i en produkt- och reklamfilm för en ny kamera. Man visste ännu inte vad det var för kamera, bara att den skulle vara en kamera för amatörer med en del förbättrade egenskaper. Bland annat nämnde de att autofokusen skulle ha förbättrats, med just sport- och fågelfotografer i åtanke. Jag sa ja, min erfarenhet av Canon är att de levererar bra kameror. Men jag ville gärna hinna testa kameran först, jag lovade inget.
Konkurrensen mellan kameratillverkarna har hårdnat, och det är med nödvändighet mycket hysch-hysch kring nya produkter som ska introduceras på marknaden. I mitten av juli anlände kamerahuset upp till mitt favoritställe i Norge, den var väl inpackad i en anonym kartong - och tillsammans med den följde en Canonrepresentant från Europa-kontoret.
Jag är van vid Canons stora proffskameror, EOS 1 D Mark III resp. 1 Ds Mark III. Den förra med sin extrema bildhastighet på upp till tio bilder i sekunden använder jag till riktigt snabb action och när jag behöver överskrida 1600 i ISO (eftersom brusnivån är så låg på den kameran). Bildfilerna på 12 megapixel tål även en viss beskärning.
EOS 1 Ds-modellen med 22 megapixel använder jag när en bildhastighet på fem bilder i sekunden är tillräcklig och när jag har tillräckligt med ljus för att slippa gå över ISO 800-1600. Då är den helt i sin egen klass vad gäller bildkvalitet.


Vad jag fick i handen i juli visade sig vara en avancerad amatörkamera, eller semiproffskamera, som med en 15 megapixels sensor och 6,3 bilder i sekunden kan liknas vid ett mellanting mellan de båda proffsmodellerna. Kameran var alltså nästa modell, EOS 50D, i Canons serie med 20D, 30D och 40D.
Jag har inte fotograferat med de tidigare modellerna, utöver 10 D. Men trots att bruksanvisning saknades (någon sådan fanns ännu inte) tog det bara ett par minuter att sätta sig in i funktionerna på den nya 50D.
Det som intresserade mig först och främst med kameran var hur autofokusen skulle reagera. Enligt muntlig uppgift skulle den vara försedd med en ny DIGIC IV-processor som ytterligare skulle förbättra autofokusens prestanda. Innan jag åkte ut i hyrbåten för att fotografera måsfåglar provade jag därför autofokusen på land. I one-shot-läget ställde jag skärpan på min 300/2,8 IS på oändligt, riktade kameran på gruset tre meter bort och tryckte av. Jag upprepade proceduren med olika motiv nära närgränsen, och skärpan satt där blixtsnabbt varje gång. Förbluffande snabbt, måste jag tillägga.
Jag testade kameran även med zoomen 70-200/2,8 och lät den sedan ställa in fokuseringen kontinuerligt med båda objektiven, medan jag mycket snabbt panorerade nedåt från stranden 200 meter bort på andra sidan vattnet till vattenytan några meter framför mig. Fokus följde med hela tiden.

När jag tog fram min EOS 1 D Mark III och gjorde samma sak var resultatet inte lika övertygande, jag har ju upplevt Mark III-orna som snabba, men EOS 50 D var uppenbart snabbare. Jag upprepade manövern ett tiotal gånger med båda kamerorna.
När det i alla fall gäller stillastående motiv är min bedömning att EOS 50D har världens troligen hittills snabbaste autofokus.


EOS 50 D ger i original bildfiler på 4752x3168 pixlar utan interpolering. Canon EOS 50 D, EF 70-200/2,8 IS. Bländarförval, bländare 6,3. ISO 640.

Nästa fråga gällde hur kameran skulle fungera ute i fält. Att fotografera flygande fåglar tillhör det svåraste och mest krävande man kan utsätta en kamera för vad gäller autofokus.
Det nya EOS 50D-huset med EF 300/2,8 IS respektive EF 70-200/2,8 IS med och utan 1,4 gångers konverter klarade för det mesta att följa de trutar som flög efter båten eller som flög mot mig när vi ankrat. Det vill säga, siktade jag rätt och gav kameran några tiondels sekunder att reagera, då fick jag skarpa bilder. När det inte blev skarpt var det jag som hade missat att ha fågeln i centrum.
Jag använde AI-SERVO AF med enbart den centrala fokuspunkten inkopplad – något jag rekommenderar att man gör när det gäller fåglar i flykt. Min erfarenhet är att den skärpeföljande autofokusen fungerar bäst med bara en punkt inkopplad, på sin höjd ibland utökad med ett par punkter omedelbart runt själva mittsensorn (detta gäller i proffsmodellerna). Om man använder sig av hela fältet av AF-punkter i AI-SERVO-läget hinner nämligen inte kameran räkna ut sambandet mellan alla olika AF-punkter och rörelsen, i alla fall inte när det handlar om snabbt flygande fåglar.

Föratt ändå testa den nya kameran slog jag över till alla fokuspunkter, fortfarande med AI SERVO AF. Samtidigt kontrollerade jag att jag bländat ned ett och ett halvt steg för att öka skärpedjupet. Använder man alla fokuspunkter och fågeln upptar ett relativt stort utrymme i sökaren, då vet man nämligen inte om kameran kommer att fokusera på en vingspets eller om den lyckas fokusera på ögat, det är på det jag vill ha skärpan. Med litet nedbländning förblir ögat skarpt även om huvudfokus ligger en bit ifrån på till exempel vingen.
Till min förvåning lyckades den nya EOS 50D med 70-200/2,8- respektive 300/2,8-gluggarna ganska väl följa trutarna även när jag hade alla AF-punkter inkopplade. Jag tror inte det fungerar alltid, men detta var klart bättre än på någon tidigare kamera jag prövat.

Hastigheten på 6,3 bilder i sekunden räcker för att kameran ska kunna fånga till exempel havsörnarnas vingslag i alla olika positioner. Med några av de tidiga, mer långsamma digitalkamerahusen hände det att jag alltid fick bilden på precis samma ställe i den mäktiga fågelns vingslag. Min erfarenhet säger mig att den kritiska punkten ligger nånstans kring fem bilder i sekunden. Är bildhastigheten högre än så bör man få vingslagen i olika positioner med de flesta fåglar, även större rovfåglar och ugglor.
Jämför man med de tio bilder i sekunden som jag teoretiskt kan få ut med min 1 D Mark III så är det ju en skillnad, men i praktiken är det sällan jag skulle missa bilder för att hastigheten "bara" är 6,3 per sekund.
På rummet kollade jag bildfilerna – tyvärr hade jag varit tvungen att fotografera i JPG-format, eftersom det ännu inte fanns någon RAW-konverterare. Filerna var som jag nämnde större än jag hade förväntat mig. Jag hade som sagt trott att det skulle röra sig om max 12 eller möjligen 13 megapixel, ungefär som på min 1 D Mark III. Men EOS 50D har alltså en 15 megapixels sensor.

Bildstorleken på 15 megapixlar ger mig som fotograf stora möjligheter att beskära bilderna kraftigt och ändå använda dem för exempelvis en helsida i en bok (med viss interpolering). Stora bildfiler är inte minst viktigt för en fågelfotograf. Hur många gånger sitter den perfekta beskärningen direkt i kameran när du med AF-mittpunkten ska följa en fågel i flykten? Alla som fotograferat fåglar vet att man då och då måste beskära också av ett annat skäl, därför att man inte kommit tillräckligt nära.
För att se vad 50D klarar, körde jag höga ISO-tal (ISO 640 till 1600) nästan hela tiden. Tyvärr hade jag inga möjligheter att på så kort tid göra någon ordentlig test. Min känsla är att brusnivån är låg, speciellt med tanke på att jag var tvungen att arbeta med jpg-filer och att Canon pressat in så mycket som 15 megapixel i en APS-C-sensor (22.3 x 14.9 mm).


Havsörn. Nedan i delförstoring. Här fotograferad med viss nedbländning för skärpedjupets skull och med alla autofokuspunkter inkopplade i AISERVO-läget ­ med kamerans exponeringsautomatik och highlight tone priority-funktionen påslagen. Med ett rätt så mörkt berg i bakgrunden skulle de ljusaste partierna på huvudet med sannolikhet ha bränts ut i normala fall när jag använder autoexponering, men highlight tone priority-funktionen räddar en viss teckning i dessa partier. Troligen räddar funktionen mer om jag fotograferar i RAW- och inte som här i JPG-format.



En annan finess som introducerades redan med förra modellen, EOS 40D, är funktionen Highlight Tone Priority. Syftet med den är att rädda högdagrarna från att bli utbrända. Jag har ju tidigare i bloggen nämnt svårigheten med att exponera till exempel en vit fågel rätt mot en mörk bakgrund. Även om den vita fågeln upptar en relativt sett stor yta (25-35 %) så stjäl nämligen en mörk, till exempel grön, bakgrund så mycket ljus att kameran tror att motivet i sin helhet är mörkare – och därför exponerar kameran ljusare än vad den vita fågeln egentligen tål. Det här gäller för övrigt alla kameror och kameramärken.
Jag brukar ge rådet när det gäller den typen av motiv – vit fågel mot mörk bakgrund – att man bör underexponera med 2/3 upp till ett helt steg, vid starkt solsken till och med ännu mer. Detta för att rädda fågelns högdragrar, dess ljusaste partier, från att helt bränna ut. Att bränna ut innebär att man förlorar alla detaljer och nyanser i de ljusa partierna.
Den mörkare bakgrunden kan man alltid ljusa upp i efterhand. Digitala bilder innehåller så mycket information i skuggpartiernas detaljer att dessa – till skillnad från utbrända högdagrar – går att rädda genom uppljusning i efterhand. Nackdelen är att bruset ökar en aning i dessa partier.


Videofilmaren Johan från Holland. Han är själv fågelskådare.

För den som i hasten glömmer att ställa om exponeringen till 2/3 upp till ett helt stegs underexponering räddar funktionen Highlight Tone Priority högdagrarna – och bilderna från att hamna i papperskorgen. Huruvida Highlight Tone Priority-funktionen därtill i realiteten ökar det ljus- eller tonomfång jag kan arbeta med eller om den bara automatiskt underexponerar bilden så att högdagrarna klarar sig låter jag vara osagt. Oavsett vilket är det ingen dum funktion.
När jag provade EOS 50D körde jag med automatisk färgbalans, något jag normalt aldrig gör i JPEG-läget. Bara när jag fotograferar i RAW-format brukar jag våga köra automatisk färgbalans, eftersom jag då alltid kan ändra färgtemperaturen i efterhand, vid själva råfilskonverteringen. Men nu ville jag alltså se hur väl den automatiska vitbalansen fungerade.
I 50 procent av fallen var jag helt nöjd, men när jag hade vatten i motivet och litet varmare kvällsljus ville kameran gärna ställa om färgtemperaturen. Jag rekommenderar därför att man åtminstone när man fotograferar i JPEG i möjligaste mån själv ställer in färgtemperaturen – då har man fullkomlig kontroll. Dessutom finns de förvalda lägena med symboler för solsken/dagsljus, skugga, molnigt väder, och så vidare.

När det gäller blixtautomatiken är min erfarenhet att proffskamerorna ofta underexponerar, vilket förvisso är bättre än motsatsen. Jag hade alltså inga förväntningar när jag tog några testbilder med den inbyggda blixten på EOS 50D. Jag använde programautomatik och fotograferade ett ansikte som upptog 15-20 procent av ytan med en mycket mörk bakgrund i övrigt, ett stort, dåligt upplyst rum. Jag fotograferade sedan ett rum med vita väggar, och några olika motiv. Jag har ingen erfarenhet av de tidigare kamerorna i serien, 30D och 40D, och jag är förvånad att automatiken kklarade samtliga dessa situationer. De vita väggarna blev inte grå utan förblev vita, den automatiska färgbalansen fungerade också bra.
Nu fick jag alltså bara tre dagar på mig att testa kameran, och under de två sista dygnen skulle dessutom filmteamet från Holland göra ett par olika produktfilmer där jag medverkade. De dagarna prioriterade jag att ge videofilmaren från Holland rätt bildvinklar med det bästa ljuset och den bästa bakgrunden. Jag kan ju fjordarna och bergen i området i stort sett utan och innan.


Utifrån dessa begränsade dagar är i alla fall mitt helhetsomdöme om kameran att den är lättarbetad – till min förvåning trivdes jag med kameran i handen, jag har tidigare aldrig varit så förtjust i mindre kameror utan föredragit ett stort hus att hålla i. Men även utan batterigrepp kändes 50D bekväm. Och efter tre dagar med så lätt kamera måste jag erkänna att det har sina klara fördelar att slippa mina tunga proffshus.
LCD-skärmen var ljus och tillräckligt stor för att jag lätt skulle kunna kontrollera bildkvaliteten – och histogrammet.
Med den utökade filstorleken 15 megapixel, en bildhastighet på 6,3 bilder i sekunden och med kanske den snabbaste autofokusen på någon kamera var det bara en sak jag kunde sura över när Canon-representanten ville packa in kameran i den anonyma förpackningen igen. Att jag inte fick behålla den än så länge hemliga kameran.
Möjligen kunde ytterligare en sak bekymra mig. När priset på 10-12.000 tillåter de flesta (i vår del av världen) att köpa ett kamerahus som på många sätt är i klass med de bästa proffskamerorna, ja hur mycket skiljer då proffens utrustning från amatörfotografens?

Det senare tar jag som yrkesfotograf som en utmaning.

Anmärkning: Jag fick en ersättning för att vara med i produktfilmerna. Jag får emellertid ingen ersättning av Canon för att skriva detta.

Redaktionens tillägg: Canon EOS 50D kommer naturligtvis att testas på vanligt sätt i ett kommande nummer av FOTO.


Tekniska data:

• 15 megapixel - högst upplösning av alla kameror med APS-C sensor
• Digic IV processor med 14-bitars A/D omvandling
• Känslighet inställbar upp t.o.m. ISO 12800
• Ny, väsentligt skarpare 3-tums monitor med 920 000 bildpunkter
• Live View med 3 autofokus-lägen, bl.a. Face Detection (ansiktssökning)
• Förbättrad autofokus (men fortfarande 9 korsformiga punkter)
• Serietagning med upp till 6,3 bilder/s
• Mikro-justering av autofokus hos olika objektiv
• HDMI-utgång för TV-anslutning

I går skickade vi den tryckklara pdf:n på inlagan till "Kaxiga fåglar". I förra bloggen skrev jag att biätaren som flög ut ur bohålet i grusgropen inte passade. Jo, den kom faktiskt med, tre timmar före avlämning av pdf:n, bildtexten på det uppslaget tillät eller behövde en liten bild för att så att säga balansera biätaren på vänstersidan, som vi hade bytt i förra veckan.

Jag andades ut i går kväll. Boken var klar, tänkte jag. Sex månaders intensivt arbete var över.


Bilder som inte kom med i boken men var med ett tag. Kaxig ormvråk utanför mitt arbetsrum. Har gjort så jag kan ta pauser i datorarbetet och fotografera ventuella gäster vid middagsbordet. I vintras serverades förutom fågelfrön alaskafångad fisk.. Canon 1 D Mark III, EF 500/4. ISO 1600, 1/160 s., bländare 8.

Den är ormvråken var med någon gång i layouten men inte med. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 2500, 1/30 s., bländare 3,2.

Men bara en stund, sen kom jag på att vi ju inte gjort klart omslaget. Vi har framsidan, men inte resten.

Omslaget förtränger man nog gärna. Det är en knepig sak. Framsidesbilden är svår. Den ska få en läsare/bokköpare att ta upp just den boken bland tusen andra i en bokhandel. Den bör locka även på ett visst håll. Och samtidigt ska den passa någorlunda med innehållet i övrigt.

Och vad ska baksidan innehålla? En bild och text? Många små bilder? Vi kör nog tre bilder, en större och två mindre och text. Omslaget ska ju "sälja" boken, ska vi citera recensioner och omdömen? Å ena sidan tycker jag det blir tjatigt, å andra sidan vet jag som bokläsare själv att om jag inte känner till en författare är recensionsklippen på omslaget av största betydelse för att få mig att ta upp boken och titta närmare på den - och därmed kanske överväga att köpa den.

Vad ska baksidestexten i övrigt innehålla? Kort måste den vara, det vet jag. Ingen läser en lång baksidestext. Några frågor? Ja. Det är alltid bättre att väcka nyfikenhet genom frågor än att tala om vad en bok så att säga "kommer fram till". Om man har slutresultatet på baksidan, brukar jag i min roll som förläggare säga till författare, vem behöver då läsa boken?

Omslag är krångliga, det är en mängd överväganden som måste göras.

Vi får se om vi hinner göra omslaget i dag - eller om vi får fortsätta i morgon. Ikväll ska jag föreläsa på Falkenbergs Bibliotek, jag har en mindre utställning på Falkenbergs Museum över sommaren, drygt 25 bilder i formatet 70 x 100 cm resp. några canvaser på 1,7 meter.

Rosendskedstork som landar. Den ersatte en annan skedstorksbild i slutskedet, jag hade inte sett den i förra genomgången, det var fart och fläkt i denna bild, bra färger på fågeln,  oskarpa vingspetsar. Vet inte om det syns riktigt i det här lilla formatet. En rar fågel fotograferad från James och Blake Shadles båt utanför Tampa, Florida.
Canon EOS 1 D Mark III, EF 600/4 IS, ISO 200, 1/800 s., bländare 7,1. Manuell exponering.

I morgon eller på torsdag ska jag titta på färgutskrifterna av bilderna, det är John Nelander på Fälth & Hässler i Värnamo som gör repron. Han har även gjort repron på de tidigare böckerna, utom Fantastiska fåglar. Han har en osviklig blick, ser färgstick direkt och vet precis vad som behöver göras när jag känner att den där stunsen inte riktigt kommer fram. En liten kontrastökning, bara liten, och så kommer stunsen tillbaka. Och kanske bara på fågeln.

Det är ju en sak att arbeta med bilder på skärmen, en annan att se hur det tar sig ut på papper. Sen noterade jag ett märkligt fenomen när vi tryckte "Örnarnas rike". Någon av oss som arbetat med boken var ju plats hela tiden när boken trycktes, vi fick bytas av för även om tryckeriet körde fyra pressar samtidigt var första upplagan 40.000 och tryckningen tog fem dygn, ja man får vara beredd att vakna mitt i natten för att kolla intaget av nya plåtar, det finns en säng på tryckeriet. Jo, det märkliga var att det faktiskt blev mer stuns i det färdiga trycket än i slututskrifterna från färgskrivaren.

Möjligheten att ha koll på trycket är också en anledning till att jag vll trycka i Sverige.

Jag ska försöka vara med hela tiden denna gång också, men jag vet att om John Nelander finns på plats, då kollar han att det blir bra. Han ser saker jag inte ens uppfattar förrän han visar mig dem, och eftersom han som regel arbetar i färgskalan CMYK vet han också intuitivt och omedelbart vad som behöver korrigeras och dras ifrån eller läggas till i en specifik färg.

CMYK står för Cyan, Magenta, Yellow - och så K_et som står för blacK. Det är dom färger tryckerier använder. När vi kör bilder på våra skärmar är det RGB-färger vi använder, alltså Röd, Grön och Blå. Men före tryck måste dessa konverteras till CMYK-färgerna, i enlighet med just den profil som det specifika tryckeriet använder.

Sedan får man ju inte vara alltför "stubborn", jag gillar det engelska ordet för envis. Man måste vara beredd att kompromissa. Inte minst är det nödvändigt eftersom ett tryckark innehåller åtta boksidor på varje sida - och två av bilderna står hela tiden mot varandra. Det innebär att ändrar man färgblandningen en aning för en bild på tryckpressen kommer även en annan bild att ändras - såvida det inte råkar vara en ren textsida mittemot. Någon bild kommer alltså alltid att stryka på foten litet, och då gäller det att veta vad som är viktigast. Spelar det någon roll om den bilden också blir aningen varmare? För den här första bilden måste ju vara varm i tonen. Och så vidare.

I nödfall får man göra om repron på en bild. Det har jag låtit göra ett par gånger. Men det ökar kanske kostnaden med 7-8.000:- per bild i det här skedet. Och man kan inte förvänta sig att tryckeriet ska stå för det. Gör man det har man ingen samarbetspartner på sikt. Det är tillräckligt svårt att driva ett färgtryckeri i Sverige i dag, med konkurrensen från inte minst Kina. Och jag vill ju fortsätta göra mina böcker på Fälth & Hässler, deras reproavdening är kanske landets bästa för tryck.

Dessutom: min erfarenhet är att människor i alla fall för det mesta bjuder tillbaka om du själv har bjudit på något.

Berguv som kom med som en mindre bild i sista minuten. Fotograferad från Frode Johansens båt. Frode är tillsyningsman för naturreservatet i området i Nordnorge där femton-tjugo berguvar brukar häcka. Canon 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS plus 1,4 ggr konverter, handhållet. ISO 400, 1/800 s., bländare 8. Beskuren från horisontell bild. Fågeln fick underexponeras för att inte helt bränna ut himlen i bakgrunden, fågeln har sedan ljusats upp med skuggverktyget. Tekniken är densamma
som när man pjattade för i det pre-digitala mörkrummet, fast här kan välja om man vill "pjatta" t.ex. bara mellantoner eller skuggor. Ett annat användbart redskap i Photoshop för mörka partier där detaljerna finns i den digitala filen men inte syns ordentligt är highlight- shadow-verktyget, som man kan ställa in så att det t.ex. bara lättar upp skuggpartierna. Också det en modern variant av den så populära pjatten. Varken negativfilmen/kopieringspappret förr i världen eller de dgitala filerna ens från de bästa kameror i dag kan ju fånga hela det kontrastomfång som det mänskliga ögat ser, därför måste man ibland "pjatta" för att "lätta upp" vissa partier i en bild.

Så har det blivit några dagars uppehåll i bloggandet. Vi är inne i slutfasen på arbetet med den nya boken "Kaxiga fåglar". I går spikades den sista bilden, jag fick byta ut ett uppslag som helt enkelt inte passade in, det blev uppenbart när allt annat var klart. Och ett par andra uppslag byttes fram och tillbaka tills vi slutligen kände att det här kommer att fungera - förhoppningsvis. Nu återstår de sista korrekturändringarna, ett register och så ett tackord, som jag kommer att skriva fem minuter i tolv - så är det alltid.

Hona av aftonfalk i morgonljus. Till boken valde vi inte den här bilden, även om den var en kandidat. Visst är de vackra, även honorna, hanen överträffar för det mesta honorna i fåglarnas värld, det är hanen som med sitt yttre ska locka till sig honan, inte tvärtom. Canon EOS  1 Ds Mark III, EF 600/4 IS, ISO 400, 1/400 s., bländare 5,6. Nedbländat ett steg för att vara säker på ett visst skärpedjup, samtidigt inte alldeles för kort slutartid utan fjädrarna blir litet oskarpa när hon skakar på sig.

Jag gjorde en snabb resa ner till Ungern, till Bence Mate och hans kompis "Pelican" i mitten av juli, jag ville ha några ytterligare bilder. Två av aftonfalksporträtten kunde efter den snabba resan bytas mot nya bilder i bästa morgonljus (förra gången var det mest mulet), det blev någon bättre biätarbild och jag fick följa med på inventeringen och ringmärkningen av aftonfalksungar - och jag tog ett par bilder, en närbild på foten och ringen (på vilket det står BUD, för Budapest) som platsar i boken. Den auktoriserade ringmärkaren var för övrigt en riktig idealist, han hade själv satt upp inte mindre 400 (fyra hundra!) holkar för att öka de europeiska aftonfalkarnas chanser till en lyckad förökning.

Ringmärkt aftonfalksunge. BUD står för Budapest. Canon EOS 1 D Mark III, EF 24-105/4 IS, fotograferad vid 105 mm. 
Ljuskänslighet: ISO 500, 1/400 s., bländare 5. Jag ville få bakgrunden, det brända gräset, oskarp. Bländarförval.

Slutligen blev det även ett par kvällar med dvärgskarv ute vid en sjö på pustan, i ett alldeles för varmt och fuktigt gömsle. 

Dvärgskarven gör skäl för namnet, knappt större än en sothöna. Och livet på en pinne med många skarvar innebär en och annan fajt - så jag fick en bild som blir ett dvärgskarvuppslag till boken (mer fick inte plats i boken av skarvbilderna).

Dvärgskarv, inte större än en sothöna. Till boken valde vi en uppslagsbild med tre skarvar som bråkar om mat och utrymmet på en gren. Canon 1 Ds Mark III, EF 600/4 IS, manuell fokus, ISO 500, 1/800 s.,  bländare 5,6, manuell exponering (vilket jag nästan alltid använder).

Temperaturen utomhus var 35 grader, inne i det soluppvärmda gömslet vet jag inte vad det var men det var närmast olidligt på eftermiddagarna. Så varmt och fuktigt att jag fick krångel båda eftermiddagarna/kvällarna med min Canon 1 Ds Mark III men bara tillsammans med mitt långa tele. När jag använde mitt 600/4 IS vägrade objektivet att fokusera -eller gjorde det ytterst ytterst långsamt. Jag testade allt, slog av IS, bytte batteri osv. Men det vägrade. Däremot fungerade Ds-kameran med mitt 300/2,8. Och det långa 600-telet fungerade istället med mitt 1 D Mark III-hus, så jag kunde ju ta bilder. 

Och när jag gått ut ur gömslet fungerade Ds-huset återigen med 600-telet. Samma sak båda dagarna.

Jag har faktiskt en gång förut haft problem just i Ungern med den höga temperaturen och troligen luftfuktigheten, det var med mitt förra Ds-hus, Mark II. Slutaren började krångla i det varma gömsletältet.

Nåväl, detta var extrema förhållanden, och jag fick mina bilder. Och jag vill definitivt inte byta ut min kamera, bildkvaliteten hos det nya EOS 1 Ds-huset är helt enkelt för bra för att vara småbild, som jag skrivit förut.

Eftersom jag missat flyget på vägen ner var det bara att köra hem igen efter den fjärde dagen, nya uppdrag väntade i Norge. Och det var ju bara 305 mil att köra dit.

Biätare. Till boken har vi valt andra biätarbilder, bland anat en närbild med trollslända, den här var på tapeten ett tag men passade aldrig in. Canon 1 D Mark III, EF 300/2,8, IO 500, 1/1250 s., bländare 6,3. Manuell exponering. Tid och bländare inställda för flyktbilder, och samtidigt nedbländat för att få båda i skärpefältet.


Ingen bild för boken, en rent dokumentär bild som visar biätarens bo i en grusgrop. Biätarparet delade gropen med oräkneliga svalor. För att få skärpa krävdes extremt kort slutartid, 1/1000 s. är otillräckligt, dessutom var jag tvungen att köra förinställd fokus, inte ens den bästa autofokus har en chans att hinna med, och därtill två stegs nedbländning för att få ett visst skärpedjup. För att uppnå allt detta var jag tvungen gå upp till ISO 1600, men med de nya kamerorna är detta inget problem. Canon EOS  1 D Mark III, EF 600/4 IS, ISO 1600, 1/1600 s., bländare 8.

Tar man en paus är det svårt att komma i gång igen. Det gäller även bloggandet. Man blir "ringrostig".

Första halvan av juli innebar inte fyra-fem nya bilder till boken, som var min förhoppning. Efter tre resor tar 12-15 nya bilder i stället plats i höstens bok.

Skottland inledde. Jag fick möjlighet att göra två landstigningar på Bass Rock, den fantastiska jätteklippan med hundratusen havssulor, i samband med att jag föreläste vid Scottish Sea Bird Center, strax utanför Edinburgh.

Havssulor på Bass Rock. Här handlar det inte om fientliga tjuvnyp utan snarare om ett ompysslande av den andra parten. Delförstoring. Canon 1 Ds Mark III, EF 300/2,8 IS, handhållet, ISO 320, 1/800 s., bländare 5,6. Manuell exponering, bländare och tid inställda för att även klara plötslig action.

Första landstigningen på tre timmar gav inte så många bilder, men när jag två dagar senare kunde tillbringa sju timmar på ön rasade bilderna in. Ljuset var litet hårt, men på något sätt lyckades det trots det bli sju-åtta bilder till boken.

Kolonilivet måste ha sina fördelar på andra sätt, för nackdelarna är uppenbara. När hundratusen fåglar trängs på en enda om än jättelik klippa så innebär det att det är trångt, rejält trångt om utrymmet. Varje häckande par har på sin höjd tillräckligt med plats för att undvika näbbslag från grannen, det vill säga i bästa fall. I en sådan koloni får man inte brista i uppmärksamhet mer än några sekunder, annars är någon annan framme och vill ta del av utrymmet eller rentav skada ungarna.

Svårigheten med så många fåglar när man ska fotografera dem är att isolera dem. Bakgrunden eler förgrunden blir lätt rörig, det är nästan alltid något som är i vägen eller sticker in på sidan eller uppifrån eller nedifrån. Och just Bass Rock tillhör nog de trångaste kolonier som sulorna häckar i. (Längs Kanadas östkust finns en berömd ö - Bonaventura Island - som på det viset ger bättre förutsättningar för fotografer.)

Landande havssula. Det gäller att hitta sin plats i kolonin, grannar är hela tiden uppmärksamma och beredda att ge ett tjuvnyp om man landar på fel plats. Canon 1 Ds Mark III, Ef 70-200/2,8 IS plus 1,4 ggr konverter, fotograferad vid 195 mm. ISO 125, 1/1000 s., bländare 8, manuell exponering.

Så istället för att arbeta med ett kort tele satte jag ofta på en konverter på det långa 500- eller 600-telet och plåtade med 700 mm eller 840 mm resp. 1000 och 1200 mm. Fördelen blir ett kortare skärpedjup och en möjlighet att något bättre isolera enstaka fåglar.

Jag hade räknat med små fajter, en näbb mot grannen eller mot den inflygande fågeln, ett tjuvnyp i stjärtfjädrar eller i en vinge. Men vad jag fick beskåda chockade mig nästan, jag har inte med egna ögon sett en sådan långvarig misshandel inom den egna arten tidigare. Jag vet att det inte är ovanligt att artfränder dödar varann, men jag trodde fajten skulle upphöra när den ena parten uppenbarligen var besegrad. Istället fick jag se hur ett sulpar inte bara körde iväg en annan störande sula (vad den hade gjort för att väcka en sådan aggression vet jag inte) utan hur den ena under en timmes tid med stryptag försökte kväva denne. Inte ens när den andra sulan synbarligen låg livlös upphörde misshandeln. Medan hannen med sin kraftfulla näbb tryckte samman strupen på den andra hannen (jag förmodar att det var en sådan, kanske hade han försökt ta över honan, som när hon såg vem som var starkast genast bytte sida - i fåglarnas värld gäller det att hålla sig till vinnaren!), försökte honan med sin näbb samtidigt ytterligare sprätta upp det rejäla sår som den andra hanen hade strax nedanför halsen.

Det var fler fotografer på ön just under den fajten, ett tiotal fotografer landsteg under knappt tre timmar, men ingen la märke till vad som skedde femton meter bort från stigen. Med 840 och 1200 millimeters brännvidd lyckades jag under en timmes tid få tillräckligt med bilder av förloppet för en bildserie till boken. De flesta bilderna fick jag emellertid kasta. En annan fågel sträckte en vinge som skymde förloppet eller så var det något annat som störde för mycket.

Publiceringen av bildserien sparar jag till boken, men jag fick även andra bilder (varav några även platsar i "Kaxiga fåglar").

Man kan som sagt tycka att det vore enkelt att fotografera när man har så många möjliga fåglar att välja på. Sanningen är att just det gör det ytterst svårt, det kan vara nästan omöjligt att isolera en fågel eller ett par utan att ha fåglar i för- eller bakgrunden som stör. Ibland är det lättare att få bra bilder när det inte är "högsäsong", jag kan gissa att det även gäller till exempel tranorna vid Hornborgasjön.


Det var inte lätt att upptäcka ungen av pilgrimsfalk, fjäderdräkten fick den att smäla in i omgivningen. Ett par av pilgrimsfalkar hade häckat på Bass Rock i år. Ungen som precis blivit flygg hade fullt sjå med att gömma sig undan attacker från de vaksamma och tidvis aggressiva sulorna. Ibland gömde den sig i buskagen om inte klippskrymslena gav tillräckligt skydd. Mat såg jag att den fick av en förälder uppe på den gamla fyren. Canon EOS Ds Mark III, EF 500/4 och 2 ggr konverter (1000 mm), ISO 640, 1/320 s. bländare 9 (nedbländat 1/3 steg för litet extra skärpedjup, med konverter är största ljusstyrka f 8). Tidsautomatik, med bländaren förvald.

Berguven var kanske skadad, kanske hade den hamnat i vatten efter en krock. Min guide, som också är opsyningsman för naturreservatet, kollade den på håll. Canon EOS 1 Ds Mark III, EF 500/4 IS plus 1,4 ggr konverter. ISO 320. 1/800 s., bländare 8. Handhållet.

Var ute i berguvarnas örike tre dagar, om man räknar in de två timmarna den kväll jag kom över med färjan.

Lång körning hem. Två hundra mil återstår till Stehag, utan att ha tänkt på det hade jag passerat polcirkeln på väg upp.

Jag startar med färjan klockan 6.40 efter en ofruktbar sista tur med båten runt berguvriket klockan halv fem på morgonen.

Av en slump kommer jag fram lagom till dubbelbeckasinerna klockan sex på kvällen. Jag kan ju inte motstå ett nytt besök. Man kan ju få ännu bättre bilder. En timmes vandring upp på fjället, uppslagning av gömsletältet och den bekväma lättvikts"fåtöljen"

Förra gången regnade det och blåste så jag ett tag trodde gömsletältet skulle flyga iväg - det har ju inget "golv". Dessutom var det uselt med ljus.

Men dubbelbeckasinerna kom redan klockan halv åtta på kvällen.

Nu är ljuset perfekt, kvällssolen ger en viss om än inte någon jättevärme. Men några beckasiner kommer inte så länge solen är uppe. Först klockan elva, när solen inte längre belyser kalfjället, kommer dom. Då har jag flera gånger somnat i den fällbara vilstolen.

Doghouse (Hundhuset) som gömsletältet heter på engelska.

Men leken börjar uppenbarligen avta nu. Jag räknar till högst fem individer, för en vecka sedan var det femton-tjugo. Så trots ett bättre ljus (eller kanske just därför) blir det inga bättre bilder än vad jag redan har. Efter några timmar ger den sista beckasinen upp, det kom väl inga honor, och det är dags att plocka ned gömsletältet.


En av de få beckasinbilderna från kvällen. Canon  1 D Mark III, ISO 1600. EF 300/2,8 IS. 1/125 s., bländare 3,5.

Väl hemma blir det mer arbete med den nya boken. Mer om det och kanske en del havssulor blir det i nästa blogg om några veckor. Jag ska nu till Skottland för att föreläsa på Scottish Sea Bird Center, där en utställning hänger över sommaren.

Nu tar även Allers blogg- och webansvarige ledigt ett tag. Vi återkommer efter semestern i andra halvan av juli.

"Jag skulle väldigt gärna vilja ha dubbelbeckasiner till kapitlet om Lek på blodigt allvar", upprepade Staffan Ulfstrand för ett tag sedan. Staffan står som jag nämnt för texten till "Kaxiga fåglar". Och så sa han det på sin omisskännliga skånska och med en sådan där liten extra betoning på "väldigt gärna", som jag förstod vad den innebar. Han vet att allt inte går att ordna, men det där "väldigt gärna" kändes ändå starkt uppfordrande - på ett positivt sätt.

Så på väg genom mer än halva Sverige mot berguvarna i norra Norge tog jag en omväg. Och när jag kom fram till området med dubbelbeckasiner lagom vid sextiden på kvällen fick jag guidhjälp av fågelskådaren upp till spelplatsen. Leken låg nämligen högt upp på kalfjället, något hundratal meter över trädgränsen. Och sen skyndade han tillbaka igen - kanske var det en fotbollsmatch som lockade.

Jag var i alla fall på rätt plats.



Dubbelbeckasin på kalfjället. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 IS. ISO 1600, 1/640 s., bländare 5. Bländarförval.

Det artade sig emellertid till en riktigt ordentligt kall kväll, det blåste minst tio sekundmeter och det regnade dessutom ganska duktgt. Gömsletältet var väl fastsatt i marken, och regnstället jag köpte i höstas höll mig lagom torr, men jag fick torka av femhundramillimeterns frontlins var fjärde eller femte minut. Vinden gjorde att regnet stänkte in i motljusskyddet och upp på glaset. Det var nämligen så att dubbelbeckasinerna kom att spela, i alla fall synligt, framför allt på den sida av tältet från vilken vinden blåste.

Redan efter en halvtimme hörde jag den första beckasinen, hörde är ordet. De är nämligen ganska så svåra att upptäcka i terrängen, det är nästan bara när dom hoppar upp någon enstaka gång som man ser vad de befinner sig. Och sen får man satsa på att det ges bildmöjlighet just där någonstans.

Trots det ganska så bristfälliga ljuset och regnet blev det i alla fall bilder. Staffan Ulfstrand lät mycket glad när jag mejlade lågupplösta bilder dagen därpå. Själv vill jag förstås ha litet bättre bilder och jag skämdes nästan för att det inte blivit mer.

Jag ska försöka hinna med någon eller några kvällar till på vägen tillbaka mot södra Sverige. Annars får det bli nästa år - även layoutaren Jens Andersson tyckte att bilderna räckte mer än väl. VI får se, det vore roligt om jag bara rkar fler sena kvällar och tidiga morgnar.

Den som fotograferat så här långt norrut vet ju vad det innebär för sömnen. Det är ljust dygnet runt och bästa ljuset har man på kvällen fram till 23 och sedan vid fyra-fem-tiden på moprgonen är det dags igen.



"This place ain't big enough for the both of us", tycks den här dubbelbeckasinen säga. Eftersom Kaxiga fåglar blad annat ska handla om fåglars relationer bör den här bilden fungera. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 IS. ISO 1600. 1/400 s, bländare 5. Bländarförval och tidsautomatik.

Några dagar med berguven - hubron som den kallas här - har tärt litet på krafterna. Jag har åkt med han som är opsyningsmand för naturreservatet här i området. Han kan sina berguvar och vet vad vi kan göra och var vi kan röra oss utan att störa dem nämnvärt. Samtidigt måste han vid den hr tiden kolla in hur häckningen gått. När ringmärkaren - som har ont om tid - kommer om någon vecka måste han ha kartlagt var ungar och bon finns. Och då passar det bra för mig att följa med och ta några bilder, som jag annars inte hade velat ta.

I morgon blir vi fler på båten, då kommer ytterligare ett par fotografer och följer med under ett par dagar på båten.

Vad gäller dubbelbeckasinerna så hör de samman även med ett annat bokprojekt, fast längre fram i tiden, om några år. - Det vill säga såvida inte "Kaxiga fåglar" blir en sådan flopp att jag inte kan ge ut fler böcker.

Ljuset avtog redan efter någon timme. Full öppning och den tid ISO 2500 kunde ge. Jag hoppades på en fight, fick i alla fall det här. De är otroligt svåra att fånga just när fighten ska ske, skymda och bara lätt synliga ibland. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 2500, 1/500 s., bländare 4. Bländarförval.

Jag skrev tidigare om aftonfalkarna, som den unge Bence Maté i Ungern lät mig få möjlighet att fotografera. Men skrev jag någonstans att fågelhannar saknar snopp? Hursomhelst gör dom det, så det är litet osäkert när det handlar om det här med att sikta. Och när vinden dessutom blåser, då kan hannen ibland ha ett fasligt sjå att hålla balansen uppe på honan som i in tur sitter på en smal gren. För att vara säkra på att lyckas parar sig falkarna kanske upp till tio-femton gånger per dag under tiden för äggläggning. Men när sista ägget väl är lagt är honan inte så intresserad av hannen längre.










Samtliga bilder på aftonfalksparet: Canon 1 D Mark III. EF 300/2,8 IS. ISO 1000. 1/160 s., bländare 4,5.

Förresten, det här med honan. En del fågelarter, ofta större fåglar, lever ju i livslånga förhållanden. Men det handlar oftast i första hand om en social relation. Honan vill ju nämligen ha så mycket spermier som det bara går, och dessutom så avelsdugliga sådana som möjligt. Det senare brukar oftast förknippas med hur vacker hannen är; i fågelvärlden är det ju hannens uppgift att attrahera honorna. Därför brukar honorna även göra snabba visiter hos andra hannar. Så fort den egna hannen gett sig iväg på jakt eller är ouppmärksam passar hon på. Så gjorde även denna aftonfalkshona en eller två gånger under de två dagar jag kunde följa paret.

Så här lagom till semestern vill jag uppmana läsare som själva fotograferar att experimentera litet. I förra bloggen skrev jag om långa och dyra teleobjektiv, även om en del mindre dyra - för den som vill börja plåta fåglar. Men den här bilden är tagen med en vanlig normalzoom, en sån som alla har. Längre slutartid ger rörelseoskärpan. Bilden platsar definitivt i den bok jag arbetar på om "De vita fåglarna" (en bok om måsar, trutar och tärnor, tänkt utgivning 2009 eller 2010).


Vitfåglar - eller "de vita örnarna efter Waxholmsbåten", som Stig Grybe kallade dem i en gammal känd sketch. Canon EOS 1 D Mark III, 24-70/2,8 (vid 70 mm-läget). ISO 100. 1/30 s., bländare 18. Här har jag ställt in slutartiden, sedan har automatiken fått välja bländare. Bilden är även med både på utställningen i Falkenberg och på Scottish Sea Bird Center, utkörd på canvas 1,7 meter.