"Jag skulle väldigt gärna vilja ha dubbelbeckasiner till kapitlet om Lek på blodigt allvar", upprepade Staffan Ulfstrand för ett tag sedan. Staffan står som jag nämnt för texten till "Kaxiga fåglar". Och så sa han det på sin omisskännliga skånska och med en sådan där liten extra betoning på "väldigt gärna", som jag förstod vad den innebar. Han vet att allt inte går att ordna, men det där "väldigt gärna" kändes ändå starkt uppfordrande - på ett positivt sätt.

Så på väg genom mer än halva Sverige mot berguvarna i norra Norge tog jag en omväg. Och när jag kom fram till området med dubbelbeckasiner lagom vid sextiden på kvällen fick jag guidhjälp av fågelskådaren upp till spelplatsen. Leken låg nämligen högt upp på kalfjället, något hundratal meter över trädgränsen. Och sen skyndade han tillbaka igen - kanske var det en fotbollsmatch som lockade.

Jag var i alla fall på rätt plats.



Dubbelbeckasin på kalfjället. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 IS. ISO 1600, 1/640 s., bländare 5. Bländarförval.

Det artade sig emellertid till en riktigt ordentligt kall kväll, det blåste minst tio sekundmeter och det regnade dessutom ganska duktgt. Gömsletältet var väl fastsatt i marken, och regnstället jag köpte i höstas höll mig lagom torr, men jag fick torka av femhundramillimeterns frontlins var fjärde eller femte minut. Vinden gjorde att regnet stänkte in i motljusskyddet och upp på glaset. Det var nämligen så att dubbelbeckasinerna kom att spela, i alla fall synligt, framför allt på den sida av tältet från vilken vinden blåste.

Redan efter en halvtimme hörde jag den första beckasinen, hörde är ordet. De är nämligen ganska så svåra att upptäcka i terrängen, det är nästan bara när dom hoppar upp någon enstaka gång som man ser vad de befinner sig. Och sen får man satsa på att det ges bildmöjlighet just där någonstans.

Trots det ganska så bristfälliga ljuset och regnet blev det i alla fall bilder. Staffan Ulfstrand lät mycket glad när jag mejlade lågupplösta bilder dagen därpå. Själv vill jag förstås ha litet bättre bilder och jag skämdes nästan för att det inte blivit mer.

Jag ska försöka hinna med någon eller några kvällar till på vägen tillbaka mot södra Sverige. Annars får det bli nästa år - även layoutaren Jens Andersson tyckte att bilderna räckte mer än väl. VI får se, det vore roligt om jag bara rkar fler sena kvällar och tidiga morgnar.

Den som fotograferat så här långt norrut vet ju vad det innebär för sömnen. Det är ljust dygnet runt och bästa ljuset har man på kvällen fram till 23 och sedan vid fyra-fem-tiden på moprgonen är det dags igen.



"This place ain't big enough for the both of us", tycks den här dubbelbeckasinen säga. Eftersom Kaxiga fåglar blad annat ska handla om fåglars relationer bör den här bilden fungera. Canon EOS 1 D Mark III, EF 500/4 IS. ISO 1600. 1/400 s, bländare 5. Bländarförval och tidsautomatik.

Några dagar med berguven - hubron som den kallas här - har tärt litet på krafterna. Jag har åkt med han som är opsyningsmand för naturreservatet här i området. Han kan sina berguvar och vet vad vi kan göra och var vi kan röra oss utan att störa dem nämnvärt. Samtidigt måste han vid den hr tiden kolla in hur häckningen gått. När ringmärkaren - som har ont om tid - kommer om någon vecka måste han ha kartlagt var ungar och bon finns. Och då passar det bra för mig att följa med och ta några bilder, som jag annars inte hade velat ta.

I morgon blir vi fler på båten, då kommer ytterligare ett par fotografer och följer med under ett par dagar på båten.

Vad gäller dubbelbeckasinerna så hör de samman även med ett annat bokprojekt, fast längre fram i tiden, om några år. - Det vill säga såvida inte "Kaxiga fåglar" blir en sådan flopp att jag inte kan ge ut fler böcker.

Ljuset avtog redan efter någon timme. Full öppning och den tid ISO 2500 kunde ge. Jag hoppades på en fight, fick i alla fall det här. De är otroligt svåra att fånga just när fighten ska ske, skymda och bara lätt synliga ibland. Canon EOS 1 D Mark III, EF 300/2,8 IS. ISO 2500, 1/500 s., bländare 4. Bländarförval.