Det blir en bok i år också. Har nu gjort en andra resa ner till norra Grekland, som nu hade litet mer av vad vi svenskar kallar vårtemperaturer - men som nog är mer normal vinter där, det vill säga 13-19 plusgrader. Jag reste inte ensam den här gången heller; Alice, 9 år, som går i tredje klass fick ledigt några extra dagar och följde med. Toppresa, tyckte både hon och jag. Och hon är nu så stor att hon även kunde hjälpa till, vilket gjorde det extra roligt för oss båda.


"De krushuvade" - det var den titel som genast dök upp i huvudet.

Jag tänkte först för omväxlings skull göra en ren fotobok - med i stort sett ingen text alls. Materialet håller för det. Tror jag.

Men det här med folklbildning har alltid varit min ambition. Jag kommer inte ifrån det. Rena fotoböcker är inte min stil. Så det blir även ett avslutande kapitel med mera text, där alla pelikanarter kommer att finnas med.

Kanske får jag köpa någon bild av någon annan fotograf eller bildbyrå. (Det handlar om ekonomi också, när man gör böcker, och jag har ju sysslat med bokutgivning sedan jag var tjugo. Att lägga ut 20-25000 på en resa när kanske en bild finns att köpa för någon tusenlapp förefaller litet onödigt - det är trots allt de krushuvade pelikanerna som står i centrum för boken).

Alice, 9, fick följa med - det går ju när jag inte måste sitta i gömslen. Hon njöt av den tidiga morgonsolen, som gav varmt ljus till porträttet. Kamera med fullformatssensor, fast vidvinkel 35/2 vid full öppning, bländare 2,0.


Jag har redan en hel del bilder på den amerikanska hornpelikanen respektive den bruna pelikanen. Jag besökte Kalifornien och La Jolla (uttalas "Lahhhåja"), överklassområdet i San Diego, redan på diafilmens tid. Liksom när det gäller de krushuvade pelikanerna får den kaliforniska varianten av brun pelikan en speciellt starkt rödfärgad säck under början av parningsperioden, det vill säga i januari-ferbruari. Samtidigt blir den mörka halsen vit under denna period. Det ligger en hel del bilder i arkivet.

70-2300/2,8 vid 70 mm. Bländare 8, 1/640 s. Manuell exponering. När det gäller vita fåglar kör jag nästan alltid med manuell exponering, då har jag full kontroll. Det är så lätt att av misstag bränna ut detaljerna i de vita fjädrarna om man använder exponeringsautomatik. I synnerhet gäller detta om man har solsken. Skulle jag använda exponeringsautomatik skulle jag behöva exponeringskompensera minus 2 steg eller rentav mer för att inte riskera att bränna ut detaljerna i stora områden av fågeln. Det innebär att man i praktiken underexponerar övriga bilden; ibland måste man då försöka lätta upp bakgrund eller annat i efterhand.

De digitala filerna klarar förvisso att återge ett större ljusomfång än den traditionella filmen, men de når ändå aldrig upp till vad vi med ögat kan registrera vad gäller kontraster. Därför måste man ibland underexponera bilden - för att rädda viktiga detaljer i högdagrarna som vid en korrekt exponering sv hela bilden skulle brännas ut. Man får då en bild där pelikanen eller truten ser normal ut men där man sedan istället måste lätta upp (ljusa) det som ser för mörkt ut. Pjattning och efterbelysning hette det på mörkrumstiden.


De landande pelikanerna är plåtade med  400/2,8 plus 1,4 ggr konverter respektive 800/5,6 från båt. 1,3 ggr skenbar brännviddsförlängning. Handhållet. Jag använder de långa gluggarna för att inte komma för nära och störa. Bildstabilisering är ytterst användbart vid sådana tillfällen.

Men jag gör ändå en extra resa till USA nu, framför allt för hornpelikanens skull. Hornpelikan heter white pelican på amerikanska, dock inte att förväxla med vår ("europeiska") vita pelikan. Till skillnad från den vanligt förekommande bruna pelikanen är den mer ovanlig, på gränsen till hotad.

Jag återkommer med bildrapport. Längre fram i vår blir det dessutom ytterligare en eller två resor ner till södra Europa.





De landande pelikanerna är plåtade med  400/2,8 plus 1,4 ggr konverter respektive 800/5,6 från båt. 1,3 ggr skenbar brännviddsförlängning. Handhållet. Jag använder de långa gluggarna för att inte komma för nära och störa. Bildstabilisering är ytterst användbart vid sådana tillfällen.