Generösa amerikanska fotografer

Den amerikanske fågelfotografen Arthur Morris stötte jag på ett par kvällar och en morgon ute på Long Beach, New York. Canon EOS-5 D Mark II, EF 300/2,8 L IS USM.

Jag hade redan publicerat ett tjugotal undervattensreportage och därtill mitt första fågelreportage i tidningen Foto när jag gick på en tre dagars workshopkurs med Arthur Morris 2002. Eller om det var 2003. Egentligen var det inte kursen jag var ute efter utan mer att ta hjälp av hans kunskaper om en viss plats, det vill säga av var man kunde få bra bilder, var motiven fanns. Jag har sedan stött på honom ett antal gånger, även följt med på någon resa som en annan amerikansk fotografkollega ordnade och där Arthur var med.

Arthur Morris har förmodligen betytt mer för amerikansk fågelfotografi än någon annan; han har inspirerat och utbildat en hel generation av nya fågelfotografer sedan mitten av 1990-talet.

Det som slog mig när jag mötte honom för åtta-nio år sedan var hans generositet. I Sverige tjuvhåller fotografer sina platser, i rädsla att få konkurrens. Arthur tjuvhåller inte någonting; även om man inte deltog i hans workshops delade han frikostigt med sig av både tekniska råd och tips på bra fågelfotolokaler.

Att vi svenska naturfotografer är snålare tror jag hänger ihop med vår brist på självförtroende, men kanske också med en syn på fotot som en tävling där man "ska vara bäst".

Jag tror att amerikanska fotografer delar med sig för att de inte är så rädda att någon annan ska ta en bättre bild. Och ändrar man synsätt från att fotot skulle vara en tävling till att det är förbannat roligt att få bilder och att arbeta med till exempel fåglar eller med att ta landskapsbilder, då kanske man kan vara mer generös. Och rentav glädja sig åt att andra får bra bilder.

Amerikanska strandskator, Long Beach, New York. Föräldern överlämnar läckerbiten till ungen. EOS-1 D Mark IV, EF 800 mm f/5,6 L IS USM. 1/1250bs., bländare 11, bländarprioritet, ISO 640.

Själv håller jag på med böcker. Jag brukar säga att jag gör det eftersom det är det enda jag någorlunda kan. Och det är nog sant. (Jag är ju egentligen bokförläggare sedan trettio år, startade Symposion när jag var 22.) Men gör man böcker så är det ju helheten som är det viktiga, inte att man tagit den bästa bilden av allt. En bok berättar en historia, precis som en film eller en roman gör det. Och i en roman liksom i en film behövs pauser, sträckor där författaren/filmaren låter läsaren vila. Det finns ett växelspel där pauser likaväl som höjdpunkter samspelar till något intressant. Jag har sett exempel på några böcker med idel kanonbilder, fantastiska var och en i sig. Men som helhet var dessa böcker tråkiga.

Jag hade ju en sådan otrolig tur när jag började ge ut några fotoböcker, det gick otroligt bra för böckerna. Medan det bokförlag jag drivit i trettio år gick med brakförlust fick jag en oväntad inkomstkälla i fotot, som även kunde ge pengar till att täcka en del av förlagets förluster.

Jag har alltså kunnat leva på fotot sedan 2006, något jag aldrig hade planerat eller tänkt att jag skulle kunna göra. Men det tog ytterligare några år innan jag verkligen kunde börja arbeta halvtid och så småningom nästan heltid med fotot. Förlaget tog tiden, det har varit ett hjärtebarn, jag har gett ut litet mer än ett tusen böcker under åren, så jag har inte kunnat släppa det, även om det inte gav några inkomster.

Det kommer i dag så många nya jätteduktiga fotografer, unga och gamla, amatörer och de som lyckas leva på det. Den digitala tekniken har gjort det lätt för allt fler att lära sig fotografera – och vi ser en fantastisk utveckling i dag!

Vi får se hur det går. Så länge jag kan vill jag hålla på med det jag håller på med, kräla i lera och sand på New Yorks stränder till exempel. Jag är ju egentligen ingen äventyrare, jag är rätt lat och bekväm av mig. Jag njuter mer av en god middag efter fågelfotograferandet än av att slåss med otäcka kryp och med fukt inne i en regnskog.

För att hänga med när de rusar fram och tillbaka har jag satt autofokusen på AI-SERVO, dvs. kontinuerligt följande autofokus. Alla fokusfält för ovanlighetens skull inkopplade. Dock: när man använder alla fokuspunkter kommer skärpan ofta att hamna någon annanstans än på ögat där man ju vill ha den. För att ändå få ögat någorlunda skarpt har jag bländat ned två steg; på så sätt ökar jag skärpedjupet och kompenserar förhoppningsvis att autofokusen inte träffar rätt på ögat.

Någon millimeter grått fick jag klona in uppe i ena hörnet, jag hade i hasten fått kameran på snedden när jag försökte följa strandskatorna, och när jag gjorde beskärningen på snedden för att räta upp strandlinjen litet, då fattades några millimeter i hörnet. Jag föredrog denna gång att klona in litet mer grått ända ut i kanthörnet, alternativet hade varit en tajtare beskärning, vilket också hade varit okej men väl snävt.

Tack Brutus för allt som du så generöst delar med dig av, upplevelser, bilder, tekniska kameradata. Vilken brännvidd hade du när du tog Arthur Morris på Long Beach? Ytterligare en viktig fråga: Vilken var din snabba kamera när du tog det helt otroligt supersensuella fotot av saxnäbben den 31 augusti? Vill du veta mina reaktioner när jag läst dina blogginlägg, gå in på min blogg: www.almablogg.skanebloggar.se!

Hälsningar, Janet Svensson

Underbart att du är igång och blogger igen Brutus! Det är ett sant nöje och mycket lärorikt att få tal del av dina fotografier och din kunskap.

Hej,

vad roligt att bloggen har någon som gillar den, i tidigare bloggar har det varit saxnäbbar, till Janet ovan, jag läste din blogg, bra blogg förresten. Du frågade om de olika ögonen, först, här var det amerikanska strandskator och inte saxnäbbar som i de tidigare bloggarna - men de påminner faktiskt ändå litet om varandra i färger, de skiljer sig därtill från våra strandskator. Den ena strandskatan är en adult, dvs. vuxen fågel, den andra är den som får maten, dvs. ungen, och deras ögon skiljer sig åt, liksom fjäderdräkten skiljer sig åt. När ungen blir vuxen kommer den att se ut som den andre, det vill säga den som har en gul ögon"vita" på bilden.

Jag hoppas att jag skrev amerikansk strandskata i bildtexten, men kanske var det bara i den övre bilden.

Stort tack för kommebntarer och frågor!!!!

Brutus

Så fantastiska bilder! Du stimulerar mig verkligen till att lägga mig ner i gyttjan!

Hej igen Brutus, vil du svara på resten av frågorna: vilet objektiv hade du när korallstranden togs? Och vilken är din "snabba kamera"?

Hälsningar Janet

Hej,

den snabba kameran har jag skrivit om längre ned i bloggarna, EOS-1 D Mark IV. Och objektivet lade jag till i bildtexten efter att du frågat efter det – hade nog synts om du laddat ner sidan en gång till. HUr som helst är det EF 300mm f/2,8 L IS USM, och nedbländat något eller ett par steg. Det var en bra uppmaning så jag la in uppgiften i bloggen.

Jag har begränsad tid till bloggarna, fullt upp med både förlag och just nu fyra barn, och eftersom kamerauppgifter försvinner när jag sparar bilderna till webben i s-RGB så måste jag leta upp bilden högupplöst för att ta reda på uppgifterna och kunna få med dem i bildtexten. Och när jag tycker det verkar mindre intressant får jag begränsa mig – bättre att jag hinner blogga än får ge upp det av tidsbrist.

Bästa hälsningar

Brutus Östling

Bläöndarförval – kan jag tillägga – körde jag mycket för det var lätt att exponera, aurtomatiken klarade de flesta situationer, och oftast räckte både ljuset i N.Y. och bländare till att ge en bra slutartid.

Tack.

Wonderful series of pictures!!! Greetings, Valentina!

Intressant det du nämner om generositet och att dela med sig i den svenska naturfotovärlden. Jag har själv en bakgrund som fågelskådare och känner igen vibbarna från den tid då det smusslades en hel del i markerna om vad man hade sett. Man kunde få läsa flera månader eller år efteråt att en speciell fågel hade varit på samma ställe där man själv varit (utan att någon sagt att den var där). Personligen delar jag hellre med mig till de som inte vet och kan de bli glada om de får se/ta bilder på något roligt så blir också jag glad. Vad det handlar om i naturfotosvängen vet inte jag, men visst, en del konkurrens är det nog inblandat. Speciellt eftersom marknaden här i Sverige/Norden inte är vidare stor.



Jag håller med dig att Art Morris verkar vara en väldigt givmild och vänlig person, det lyser igenom i det han skriver i olika forum och i sin blogg. Mer av den mentaliteten behövs här i Sveriga. Men i mina ögon har han idag blivit mer av en bildredigeringsguru än den fågelfotografguru han en gång var. Jag vill poängtera att han alltid varit öppen med det han gör, samtidigt som det alltid ska vara så "rent" i bilderna som möjligt. För mig personligen blir det tråkigt i längden...

Perfectly composed essays aren't a a kind of problem now because university students can <a href="http://www.bestwritingservice.com/buy-an-essay.html">buy an essay</a>. Previous years people didn't have such kinds of opportunities.

Tidningen Foto
Tammy Bergström
Claes Grundsten
Fotoskolan Gamleby