Vackra fågelporträtt i varmt morgonljus är bilder som är relativt lätta att få till. Det vill säga förutsatt att följande fem punkter uppfylls, de fyra första punkterna är inte så svåra att uppfylla:

1) att man är på rätt plats och att fågeln verkligen kommer,

2) att den senare sätter sig där det finns möjlighet att få en bra bakgrund,

3) att man lyckas komma tillräckligt nära utan att skrämma bort fågeln (i vissa fall bör man hellre avstå från bilden, till exempel ska man inte riskera att skrämma en häckande fågel, sunt förnuft gäller här liksom annars)

4) att fågeln sitter där i det alldeles första varma solljuset med en bra ljusvinkel utifrån var jag kan stå och var den fina bakgrunden finns

Slutligen punkt:

5) den viktigaste punkten men den absolut svåraste, nämligen att man själv just den morgonen lyckats trotsa allt vad kroppen ville berätta när den vägrade gå med på att det är vettigt att vakna vid en så okristlig tidpunkt och att man i alla fall vid femte snoozningen kommit upp ur sängen.

Jag fick den här bilden i veckan, jag har länge velat fotografera ralltranan men trots totalt flera månader i Florida under tolv år har jag inte fått några bilder. Men så rekognoserade jag med bilen ett område söder om Orlando. Och när jag besviket precis höll på att ge upp en morgon, ja då dök den upp.

Jag hann få några bilder av ralltranan från bilfönstret med 800-millimetersgluggen, jag var rätt nöjd med bilderna även om jag naturligtvis gärna hade haft ett bättre ljus. Det varma morgonljuset skulle dröja kvar ännu några minuter, men ralltranan höll sig nära skogen, i skuggan. Trots allt var bilderna klart bättre än inga bilder alls av denna så ofta undflyende art.

Morgonen därpå återvände jag i första gryningsljuset till samma plats, en båtramp långt ut på en grusväg med högst ett par båtar, men inga människor på plats så tidigt på morgonen. Ralltranan kom även denna morgon och satte sig först ute vid piren och senare i ögonhöjd på stammen av ett träd som växte parallellt med marken den förstra metern innan trädstammen sedan böjde uppåt mot himlen. Jag lyckades försiktigt smyga mig fram vid båda tillfällena och fick närporträtt av den vackra fjäderskruden i första morgonljuset. Bakgrunden blev ur estetisk synpunkt renast vid första tillfället, vattnet i sjön reflekterade den molnfria himlen och gav den blå bakgrundsfärgen.