Ett vanligt turistbesök slutade med att jag ville lägga upp bloggbilder på annat än fåglar. Min hustru läste sex–sju år fysik och matematik på Chalmers. Men ett intresse för astronomi – observera, inte astrologi, det senare skyr hon liksom jag som pesten – har följt henne sedan hon gick på högstadiet. Som enda tjej bland nördiga killar åkte hon på vintrar upp till norra Värmland för att långt från städernas ljussken med tunga teleskop kunna skåda inte fåglar men galaxer, stjärnhopar och planeter. Så när vi efter köldslagna dagar uppe i Alaska kom ner till Florida för en veckas semester kombinerat med fågelplåtande var det naturligt att besöka Kennedy Space Center, bara någon timmes bilresa från det fågelområde vi besökt på morgonen.

Väl här förstår jag fascinationen, också för rymdresorna. Men det är inte astronauterna som intresserar mig utan hur alla dessa tekniker och vetenskapsmän med svårbemästrade kalkyler lyckats göra det möjligt att ta sig till och tillbaka från månen.

Nåväl, rundturen på Kennedy Space Center slutar i själva centret där en raket av modell Saturn V finns upphängd så att man kan gå under den. Saturn V var den raket som användes vid uppskjutningen till alla månlandningar, och två raketer blev över. Det är den ena man kan se i sin helhet här.

Det var omöjligt att inte ta fram kameran med ett par olika vidvinklar för att under någon timme plåta detta fantastiska monster till maskin.

Miljövänligt? Nej, kanske inte. Men ändå intressant. Vad som fascinerar mig extra mycket är att månlandningarna genomfördes långt innan vi fick våra moderna datorer.

Idag är inte bara Apolloprogrammet nedlagt utan även USA:s rymdfärjeprogram. När USA i dag ska skjuta upp astronauter till den internationella rymdstationen tar man hjälp av forna fienden Ryssland. De amerikanska astronauterna får helt enkelt ta reguljärflyget till Kazakstan för att där lifta med en rysk raket. Som vår guide med torr humor sa: Det är ungefär som med Wal-mart, det är billigare att handla där.